1. Fantines tragiska öde i Samhällets Olycksbarn av Victor Hugo. Hon har inte råd att sköta om sin dotter Cosette så hon måste lämna bort henne vid tidig ålder - till en familj som, utan Fantines vetskap, missköter henne och behandlar henne som gratisarbete samtidigt som de snyltar på Fantines pengar genom att ljuga om att Cosette är allvarligt sjuk och kommer att dö om hon inte får dyr medicin. Efter att ha fått sparken från fabriken där hon arbetade blir hon tvungen att prostituera sig och dessutom sälja sitt vackra, långa hår och sina framtänder. Allt för en medicin som egentligen inte ens kommer att bli köpt. Det som berör mig allra mest är när Fantine är riktigt sjuk och tror att hon kommer hinna träffa Cosette innan hon själv går bort. Sorgligt så det förslår.
2. Ett lika sorgligt öde väntar Esmeraldas mamma i Ringaren i Notre Dame. Hugo kunde det där med att skriva riktiga snyftare! Esmeraldas mamma hette Paquette de Chantefleurie och var en ung moder som älskade sin dotter Agnes, som Esmeralda egentligen var döpt till, över allt annat. När flickan blev bortrövad av zigenare blev Chantefleurie galen av sorg och begav sig till Paris och levde som botgörerska i en cell som kallades för Råtthålet. Hon hatade zigenare över allt annat och skrek ofta ut sin avsky, speciellt mycket avskydde hon en ung, vacker zigenerska som skulle varit i hennes dotters egen ålder. Ja, det är ganska uppenbart vem denna "zigenerska" egentligen är. Och de får träffa varandra, de får veta att de faktiskt är mor och dotter. I en scen som, trots att nästan alla dör som flugor i denna roman, är den sorgligaste av alla.
3. Den mystiska Lydia Stenstierna från ...och de vita skuggorna i skogen och Skuggornas Barn av Maria Gripe. Hon som målade sig själv som Ofelia i vattengraven, för att sedan iscensätta sitt eget självmord på samma vis och låta alla på slottet Rosengåva tro att hon är död, trots att hon irrar kring som en osalig ande och håller koll på sina två barn, de nu vuxna Arild och Rosilda. Inte konstigt att Rosilda ser mystiska vita kvinnogestalter.
Annars är ju en självklar favoritmamma, och den betydligt mindre tragisk sådan, Lovis i Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Om jag får barn vill jag bli precis som henne, hon är en underbar kvinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar