Magister Hoffmann

Jag har länge velat läsa Håkan Alexanderssons Magister Hoffmann, så jag blev förstås väldigt glad när jag hittade den billigt på antikvariat då jag inte fått häcken ur och beställt den än. Jag var sugen på att läsa den då jag hört att den var väldigt skruvad och dessutom inspirerad av Slottet och Faust. Vilket märktes! Dessutom är boken utgiven av det skrupulösa förlaget Vertigo, vilket inte gjorde allt mindre intressant.

Magister Hoffmann är en sällsam och besynnerlig saga presenterad som ett väldigt litterärt filmmanus (den skrevs alltså som ett filmmanus till en början, men sedan gavs den ut som roman, tyvärr avled författaren strax innan den kom ut). Den handlar om den unge magistern, en förvirrad K, fast i en by och på en skola istället för ett slott, och även Gorm, berättelsens Mefistofeles. Och en massa skolbarn. Och en djäkla massa negerkyssar (sötsaken alltså). Och en varulv. Och en massa hårstrån och en sjungande kvinna med barn under kjolarna och en dialog där många av karaktärerna, speciellt Hoffmann själv, upprepar ord och meningar två gånger av en anledning jag inte förstår. Varför det magiska tvåtalet här? Men visst, lite får man väl ha att fundera på. Eller så tyckte Alexandersson bara att det såg snyggt ut eller något i den stilen. Allt måste inte vara så rackarns komplicerat alltid.

Munter fast med Kafkastämning. Obehaglig fast njutbar. Uppfriskande trots att man associerar och associerar. Inte bara till Kafka och Goethe (och Strindberg, på mycket roande sätt). Massor med namn och verk flög omkring i mitt huvud. Filmer, böcker, pjäser och mer. Det var en riktigt märklig upplevelse och jag kan nog säga att jag älskade den.

Det var för övrigt en bild tecknad av Hans Arnold på omslaget. Men jag hittade ingen bild som inte var pytteliten eller jätteblurrig. Så det fick bli den här obehagliga författarbilden istället. Den är också fräck.