Naiv. Super. Existentiell ångest!

Naiv. Super. av Erlend Loe ska ju vara jätterolig. Visst, den är rätt kul skriven och ett par meningar har fått mig att le, men annars smittas jag mest av huvudpersonens existentiella ångest. Han bara går omkring i brorsans lägenhet och tycker att livet är ganska meningslöst och bankar på leksaker och kastar boll. Och tänker på universum och grubblar, grubblar, grubblar. Och så vill han ha en tjej. Sedan hittar han en tjej jättefort. Fast jag får väl se vad som händer. Jag är trots allt bara på s. 142 eftersom jag småläste innan jag skulle sova. Sedan fastnade jag i Fittstim istället.