1. Put money in thy purse av Michéal Mac Liammóir, en dagbok som handlar om alla svårigheter och lustigheter som skedde under inspelningen av Orson Welles Othello där Michéal själv tog en paus från sin och sin partner (både företagspartner och romantiska partner) Hilton Edwards teater i Dublin för att spela Iago. Hilton Edwards, som även han var vän med Orson Welles spelade för övrigt Brabantio i samma film. Othello tog lång tid att färdigställa och det blev ett himla resande jorden runt. Michéal verkade vara en underbar människa; bildad, kvick och sarkastisk fast varmhjärtad. En sådan person jag velat känna på riktigt. En riktig excentriker. Ett original vars ansikte ständigt var täckt av teatersmink. Elegant, belevad och härligt konstig. En episod jag skrattade åt var när en flicka bad honom att rita ett självporträtt i hennes block. Han hörde först inte vad det var meningen att han skulle rita, så han ritade ett otäckt sjömonster. Flickan tyckte inte att porträttet gjorde honom rättvisa.
2. Tre män i en båt av Jerome K Jerome, som jag läste när jag var fjorton. Min pappas favoritbok, och absolut en av mina. Torr engelsk humor, massor med märkliga anekdoter och vissa scener som nästan känns på gränsen till slapstick. Enkelt, genialt.
3. Om icke vetekornet dör av André Gide. Hans självbiografi. Första delen handlar om hans barndom (bland annat om hur han lät sin lillfingernagel växa sig lång för att få ut en kula som hans döda far petat in i ett hål som barn... han fick ut kulan, tittade på den, kände ett enormt antiklimax, stoppade tillbaks kulan och klippte nageln). Andra delen handlar om hans resor och hur han upptäckte sin homosexualitet. Och en massa anekdoter om Oscar Wilde och den "fruktansvärde" Bosie, eller "Bosy" som Gide stavade det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar