Jag upptäckte faktiskt Gide av en ren slump. Jag var väldigt inne på fransk litteratur under den perioden, början av 2010, och jag var på ett av mina favoritantikvariat. Där stod en bok som var fint inbunden och hette "Falskmyntarna". Jag hade inte mycket att gå på. Det fanns ingen baksidetext, så jag hade ingen aning om vad den handlade om, och det stod inte vilket år den var från, varken när den skrevs eller när själva utgåvan var från. Jag fick bara en bra känsla av titeln och namnet på författaren. Min magkänsla hade rätt, jag blev förälskad när jag läste den och började samla på hans böcker (i svensk eller engelsk översättning eftersom jag tyvärr bara kan ett par ord på franska).
Jag rekommenderar Falskmyntarna (som kom i ny svensk utgåva för ett par år sedan, så även Den Omoraliske som jag bara läst på engelska, där den heter The Immoralist)... eller hans självbiografiska Om Icke Vetekornet Dör, där man får reda på en massa anekdoter (många var rörande, många - förmodligen oavsiktligt gjort av Gide - så roliga att jag fick skrattanfall... det kan ha varit eftersom jag vill minnas att jag var ganska berusad första gången jag läste den... men förmodligen inte eftersom jag skrattat åt dem flera gånger... speciellt en lilljulafton då jag var nästan insnöad i min lägenhet tillsammans med min syster... ack, härliga tider...) och kan läsa om hans äventyr i Nordafrika och hans vänskap med Oscar Wilde. Eller den helkvicka Prometheus Illbound, en modernare tolkning av Prometheusmyten. För att inte tala om den härliga Jordisk Föda som han skrev när han var ung. Oscar Wilde var tyvärr inte så glad i den. Men det gör ingenting, för jag, likt min käre Wilde, bryr mig inte särskilt mycket om vad andra tycker.
Titta vilka fina kläder Gide bar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar