En bok att läsa på vintern

Efter att ha läst mycket om Michelle Pavers "arktiska spökroman" Evig Natt (i originalspråk det stiligare Dark Matter) såg jag fram emot att läsa den, speciellt eftersom många benämnt den som "väldigt läskig" och sagt/skrivit att man inte ska läsa den i mörkret, speciellt inte om man är någonstans där snön ligger tung. Jag hade höga förväntningar - och visst fanns det en del snö utanför mitt barndomshem så att jag kunde komma åtminstone lite i stämning med mörkret och den nordiska vintern.
Jag blev inte besviken. Inte alls. Evig natt är en mysigt obehaglig bok som följer den fattige och ensamme Jack Miller när han med ett par andra unga engelsmän (exempelvis tjocke, bufflige Algie och den vackre Gus som Jack faller hårt för) på en arktisk expedition. Med sig har de även en skara husky-hundar där jag tror att jag hade reagerat som Jack - jag är egentligen inte förtjust i hundar, men till slut, i ensamheten (som Jack får uppleva då Gus blir akut sjuk och Algie måste följa med honom) skulle jag nog, liksom Jack, tagit hundarna till mitt hjärta.
Jag älskar paranoian och skräcken som Jack känner när han är ensam. Ett krypande, klaustrofobiskt obehag. Är det han ser illvilligt eller är det bara ett eko från det förflutna? För det är inga hallucinationer, hur gärna Jack hade önskat att det var på det viset.
Rekommenderas! Läs den på vintern! Det är perfekt vinterläsning. Rädd blev jag inte, men jag kände ett tydligt obehag, vilket var otroligt mysigt. Kuslig är ordet. En annan anledning till att läsa boken är Jack. Jack är, som Gus skulle ha sagt, storartad (eller okey, för att använda Jacks mer jordnära jargong).

Dikten Minusgrader av Tranströmer

En av favoriterna av Tomas Tranströmer (lite på grund av att en handledare och författare i författarkursen jag gick för ungefär ett år sedan jämförde min romanbörjan med denna dikt):

Vi är på en fest som inte älskar oss. Till sist låter festen sin mask falla och visar sig som den verkligen är: en växlingsbangård. Kalla kolosser står på skenor i dimman. En krita har klottrat på vagnsdörrarna.
Det får inte nämnas, men här finns mycket undertryckt våld. Därför är detaljerna så tunga. Och så svårt att se det andra som också finns: en solkatt som flyttar sig på husväggen och glider genom den ovetande skogen av flimrande ansikten, ett bibelord som aldrig skrevs: "Kom till mig, ty jag är motsägelsefull som du själv."
Imorgon arbetar jag i en annan stad. Jag susar dit genom morgontimman som är en stor svartblå cylinder. Orion hänger ovanför tjälen. Barn står i en tyst klunga och väntar på skolbussen, barn som ingen ber för. Ljuset växer sakta som vårt hår.

Mästaren och Margarita

Utdrag ur min älskade Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov:

Poeten hade förlorat en natt som de andra hade tillbringat med att festa och han förstod nu att den aldrig skulle komma igen. Han behövde bara lyfta blicken från lampan upp mot himlen för att inse att natten hade försvunnit utan återvändo. Kypare höll skyndsamt på att ta bort dukarna från borden. Katterna som strök omkring utanför på verandan såg nymornade ut. En ny dag höll obevekligt på att vältra sig över poeten.

Varför älskar jag Mästaren och Margarita så? Jo, för språket, de fantastiska formuleringarna. För de udda karaktärerna. För den vansinniga blandningen mellan vardagligt och drömskt, realism och fantasi. För mitt intresse för herr Pilatus. För stämningen.

Jag är kär!

Jag är kär i låten Rosenrot av The Inchtabokatables, ett folk/punkband där Oliver Riedel var med före han blev basist i Rammstein (nu råkar jag ju älska Rammstein hur mycket som helst, men om ni inte gör det - bli inte avskräckta, detta låter inte alls likt Rammstein). Helt underbar. Lyssna!

'

Tyska är SNYGGT!

Distans

Så behagligt distanserad
Med dina armar runt min midja
Dina kalla händer som smeker mina mjuka bröst
(Jag avskyr
Att bli smekt där)
Så beklagligt distanserad
När du smakar på mig
Njuter av mina dofter
Som jag sedan länge är immun mot
Så behagligt diffust
Att känna dig genom vinångor
Genom lugnande tabletters ludd
Att inte riktigt veta vem du är
Jag är lika distanserad
Som du är närvarande
Så beklagligt att veta att jag
Imorgon kommer att vakna upp
Med en klump i bröstet
Som hotar kväva mig

Oscar Wilde och Bosie

Maskerad

Andrés Stoopendaals Maskerad liknar ingenting som jag tidigare har läst. Berättare är den fjortonåriga parisaren Maxences, ett intelligent och lite brådmoget barn som samtidigt har tonårens typiska funderingar, problem och egocentricitet. Han beskriver sitt liv, sin mamma som tar till spriten efter att hennes make och Maxences far dött, sina vänner, litteratur och film, sina sexuella känslor, lustar och förälskelser i jämnåriga pojkar. Jag älskar Maxences och jag tycker verkligen om att följa med i hans resonerande, att veta vad han tänker på och hur han ser på sitt liv.
Det är en riktigt fin roman som jag kan rekommendera - den är vardagsnära och samtidigt vackert drömsk. Den skiljer sig markant från andra uppväxtskildringar, en frisk fläkt helt enkelt. Ta lille Maxences till era hjärtan! Det gjorde i alla fall jag.

Udda

Jag hade av någon anledning dragit mig lite för att läsa Sara Lövestams Udda - och samtidigt känt mig dragen till den. Jag vet inte varför, men nu läser jag den i alla fall efter att ha hittat den för en tia på Kirsebergs Emmausbutik. Jag har läst lite mer än hälften och jag tycker om den. Den är lättläst och lättsmält, det kanske inte kommer vara en bok jag kommer att tänka på långt, långt i efterhand, men det är riktigt bra underhållning.
Den är skriven i ett raskt tempo med bra flyt och språket är vardagligt, och vad ska man säga... mysigt på något vis. Och kvickt. Det är en varm roman med fin humor. Orden "värme och humor" kan ibland verka avskräckande på mig eftersom det låter så klibbigt och feel-good-sliskigt, men det här är verkligen inte en sådan bok - även om man blir glad av den kan man inte reducera den till en simpel feel-good. Allt är inte perfekt och smärtfritt.

Jag känner för karaktärerna. Den sociala och humoristiska flatan Lelle som är sådär uppfriskande rakt på sak och aningen grov, men med ett gott hjärta. Henne (och hennes ragg Lina) blev jag lite kär i. Och så Paula, med ett skevt utseende och inga ben och med ett stort intellekt, denna kvinna som visar sig vara  riktigt tilldragande för fler än hennes dejt Martin, Lelles bästa vän med en fascination (och fetisch) för amputerade kvinnor. Det är fina karaktärer.
Jag vill gärna läsa mer av denna författare.

Ett litet utdrag:

Imorgon, tänker hon. Imorgon ska jag tänka jobbiga ord som svek och otrohet. Triangeldrama, ska jag tänka. Relationsmissbruk. Men ikväll ska jag låta mig känna hennes spår på mina läppar.

Sara Lövestam. Ser hon inte väldigt sympatisk ut?

Naglar

Ack, den tiden då jag studerade på distans och hade tid att leka med mina naglar. Nu är de alltid slentrianmässigt röda. Trötthet gör kreativiteten lidande, tyvärr. Å andra sidan hade jag väl kanske för mycket fritid på den tiden. Detta var från då jag läste upp kurser jag missat på grund av sjukdom på komvux, och det var... själsdödande. Tråkigt. Jag fick ge mig själv morötter. "Om du gör klart detta uppdrag får du äta sushi till middag och läsa André Gide." Typ.

Hemmagjorda lösnaglar.

Grönt och naglpiercing.

Svarvitt.

Lyckoklöver.

Never mind the bollocks.

Yin/yang.

En i stort sett menlös bok

Jag förstod mig inte på Sofia Nordins Utanmyr. Så som den var beskriven lät det som att den skulle vara obehaglig och klaustrofobisk, och jag hade varit sugen på att läsa den ett tag på grund av några fina gamla recensioner. Istället var den menlös och full med platta karaktärer som betedde sig dumt och irrelevant. Det var ingen dålig bok, men den var ett antiklimax. Precis när det började hända saker (det vill säga, karaktärerna började bete sig ännu dummare och mer irrelevant än förut) tog den slut. Jag fattade verkligen inte grejen. Tur att den bara kostade tio kronor.
Titta. Jag orkar inte ens skriva ordentligt om den, menlös bok får menlöst omdöme. Bah.

Kärlekshistorien mellan Amanda och Walle och andra fynd

Jag älskar att hitta små spår av före detta ägare i böcker jag köper på antikvariat och second-handbutiker. Tidigare har jag ju bland annat hittat en frän dikt och en sågning. Nu hittade jag ytterligare ett fynd, nämligen ett (vy)kort. Ett romantiskt sådant. Det är skrivet med en söt liten handstil, väldigt personligt och positivt, och det handlar om en Walle som är på spelningar i Staterna och upplever "konstiga kollektiv och hemmafester", äventyr tycks vänta vid varje ställe berättar han. Han tror att hans Amanda hade tyckt om det, och han skriver väldigt rara kärleksförklaringar utan att vara smörig. Det var sannerligen en liten skatt att hitta. Det får mig att undra: hur har Walle och Amanda det nu? Vad spelade Walle och hans vänner för musik? Vad hände på de konstiga hemmafesterna?
Kortet föreställer en glad liten figur som har rivit ett hål i en vägg och tittar på solen genom det.

Tillägg: Någon minut efter att jag skrivit detta hittade jag ytterligare ett fynd i en av mina nygamla böcker - ett avlångt bokmärke föreställande bokryggar. Det var text på baksidan; "Grattis på födelsedagen! Önskar Sofia & Riaan, med hopp om spännande läsning..."

Ett ordens konstverk

Jag hittade boken Vid Grand Central Station där satt jag och grät av Elisabeth Smart på en second-handaffär för tio kronor och hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Den var beskriven som en kärlekshistoria som förflöt "som en feberdröm", och det var just ordet feberdröm som fick mig att bli intresserad, även om jag varken var särskilt förtjust i titeln eller går igång på böcker om unga kvinnors förälskelser till gifta män, som boken alltså handlar om.
Egentligen spelar det inte så stor roll vad boken faktiskt handlade om, det märkte jag när jag började läsa den. För språket är helt fantastiskt, det är det som gör boken så otroligt läsvärd, det är det som gör boken till ett ordens konstverk, det är estetik klädd i prosa. Den är alldeles full av fantastiska formuleringar som gör att man bara dras med i den till synes tunna, oansenliga boken.

Två utdrag:

När vi var ute och körde på kvällen berättade han för mig, lika opersonligt som om det var en debatt i radio: "En pojke med gröna ögon och långa ögonfransar, en som jag aldrig träffat förut, tog mig med sig in i ett rum innanför en konsthandel och älskade med mig, och i två veckor gick jag omkring och kom ihåg numren på busskonduktörernas mössor."

Illvilliga gastar visar sig vid de svarta fönsterrutorna, utan att låta sig skrämmas av fönsterkarmens bleka kors, ty nu går Jesus på en annan planets vatten, och det är bara historia som blöder ur hans gamla sår.

Elizabeth Smart

Hollywoodstjärnor med böcker (och tidningar)

Gregory Peck

Mary Pickford

Buster Keaton

Gloria Swanson

Paul Newman

Joan Fontaine

Gary Cooper

Joan Crawford

Paul Henreid

Louise Brooks

James Stewart

Bette Davis

Marlon Brando

Laurence Olivier och Vivien Leigh

Jeanne Moreau

Rock Hudson

Marlene Dietrich

Dolores Del Rio

James Dean

Dorothy Sebastian

1984

Så. Nu har jag läst de där tre stora dystopiklassikerna som min syster (en klok gymnasist som är mycket intresserad av politik och dystopier) rekommenderade och lånade ut till mig. Den första jag lånade var Du sköna nya värld, den andra Kallocain och nu, den tredje, 1984 av George Orwell (som egentligen hade ett betydligt tjusigare namn än sin pseudonym, nämligen Eric Blair - dock ser han verkligen ut som en George Orwell!).
Jag tyckte mycket om 1984. Det var en väldigt intressant och gripande bok - gripande i och med all mänsklig olycka och avsaknad av frihet som Partiet och Storebror helt samvetslöst tvingade medborgarna till. Hjärntvättandet i synnerhet. Hjärntvättandet och hur de försökte våldföra sig på folks mest privata, nämligen tankarna. Winston Smith är kanske inte den mest populära av protagonister, han kan tyckas patetisk, men jag kände ändå att jag tyckte om honom på något vänster. Han var...intressant. Jag kände sympati för honom och inför hans öde.
Romanen är skriven på ett mycket sakligt vis. Jag tycket mycket om det. Det passade in i det kyliga politiska klimat boken beskriver.
Det är en högst obehaglig bok. Det som fick mig att känna det största obehaget var vaporiseringen av medborgare - en förrädare/partifiende försvann alltså helt enkelt spårlöst ur existensen. Staten dolde att han eller hon någonsin hade funnits och tvingade alla andra att erkänna detta som fakta - denna människa har aldrig existerat. Visst hade boken sina skönhetsfel, men det var inga stora sådana. Och slutet. Slutet! Det var fantastiskt. De sista slutmeningarna är ovärderliga.

Och en lustig sak: När min syster såg Storebror framför sig såg hon Lenin (hon insåg inte ens att hon tänkt sig honom otroligt lik Lenin förrän hon såg en bild av honom och tänkte "det är ju Storebror!!"). Jag var säker på att jag också skulle se honom som Lenin på grund av detta. Men nej. Jag såg Stalin framför mig.

Skulle inte Orwell själv kunna vara lite lik Storebror med sin mörka mustasch?

Hej, barnasinne!

Inatt har jag bejakat mitt inre barn (då menar jag inte med vindrickandet och snusandet). Jag älskade Mysteriet på Greveholm när den gick som julkalender då jag var sex år gammal, och eftersom uppföljaren går som julkalender nu känner jag att jag måste följa den. Jag såg de två första avsnitten med min yngsta syster (som är fem) när jag var och hälsade på i mitt familjehem, hon verkade älska årets julkalender. Inatt tittade jag ikapp mig, och jag tycker att den är otroligt söt, den håller fin kvalitet och jag blir sådär nostalgi-glad av att se den. Och på svt-plays hemsida fanns även ett gulligt litet test där man kunde se vilken karaktär man var mest lik. Jag blev min favorit, det sprättige spöket Jean. Jag tackar inte heller nej till en dans och klarar mig bra utan nymodigheter (men helst inte datorn!).