1. Hoppa in i en bok och lev i den världen, med bokens personer. Vilken bok skulle du välja?
De unga, kringflackande poeterna, bohemerna och vagabondernas värld i Roberto Bolaños De vilda detektiverna.
2. Vilken litterär person skulle du aldrig vilja byta plats med?
Desdemona från Othello. Stackars, oskyldiga Desdemona, rena, godhjärtade flicka som inte har gjort en fluga förnär och som dessutom dyrkar sin make och aldrig ens skulle titta åt en annan man, mördad för sin makes paranoias och Iagos lögners skull.
3. Vilka är litteraturens ultimata kärlekspar?
Édouard och Olivier från André Gides Falskmyntarna. Édouard börjar närma sig medelåldern. Olivier är i de sena tonåren. Édouard är halvbror till Oliviers mamma. Bryr jag mig det minsta? Nej. Inget annat litterärt kärlekspar har värmt mitt hjärta på det viset, gjort mig så varm och glad. "Hos dig är jag för lycklig för att kunna sova."
4. Om du fick gifta dig med en litterär person, vem skulle det då vara?
Jag tänker fuska och välja en kvinna och en man. Rosilda från Maria Gripes ...och de vita skuggorna i skogen och Skuggornas barn. Hon är fantastisk. Vi hade kunnat leva både stillsamt och äventyrligt, sitta och måla och läsa tillsammans, och så tycks hon ju gilla Oscar Wilde... Och på tal om Wilde... Jag hade velat gifta mig med Basil Hallward från Dorian Grays porträtt. Han är snäll, innerlig, intelligent och en konstnär... Jag älskar Basil.
5. Du behöver ett nytt jobb, vilken karaktär skulle du vilja arbeta med?
Édouard i Falskmyntarna. Jag hade kunnat vara hans sekreterare.
6. Gör en resa tillsammans med en litterär person. Vart skulle du resa och med vem?
Då väljer jag Pierre Gringoire från Ringaren i Notre Dame, så kan vi åka till fjortonhundratalets Paris, främst Mirakelgården. Jag och Pierre hade kunnat diskutera poesi och filosofi och förälska oss i alla möjliga och omöjliga ting såsom arkitektur och damer, vi hade kunnat titta på Esmeraldas dans och jag hade kunnat prata med henne och försöka få henne att sluta vara så förbannat naiv, sedan hade jag visat stackars Quasimodo lite medmänsklighet. Och så hade jag kunnat prata med barske Clopin och stoja och dricka med Jehan.
7. Vem är litteraturens mest missförstådda person?
Detta kanske eller kanske inte är fusk, men; Judas Iskariot. I Matteusevangeliet kastar han mynten ifrån sig och går och hänger sig - han har förrått oskyldigt blod och det leder till sådan ångest att han tar sitt liv. Ändå är han den mest bespottade gestalten genom tiderna, och enligt Dante är han längst ner i helvetet i Satans mun. Jesus dog för människornas synder - var är Judas förlåtelse?
8. Vem är en riktig hjälte?
Sam från Sagan om ringen!
9. Vilken litterär person skulle du aldrig vilja möta i verkligheten?
De fyra libertinerna från Markis de Sades De 120 dagarna i Sodom. Brr!
10. Vem skulle du kunna tänka dig att äta en middag med?
Hervor Isaksson från Marianne Cederwalls böcker. Hervor är underbar och vore nog riktigt rolig att sitta och prata, äta middag och dricka rödvin med.
torsdag 12 juni 2014
onsdag 11 juni 2014
Ur Marat/Sade av Peter Weiss:
MARAT: Wrong Sade wrong
This imagination you talk of is
useless to me
Imagination can't break down
any real barriers
I write but I never believed the pen alone
could destroy institutions
I know the dangers
However hard I fight for the new age
the only time it seems to come any closer
is in the quiet between our clumsy battles
We're all so clogged with dead ideas
passed from generation to generation
that even the best of us
are unable to control our own lives
We invented the Revolution
but we didn't know how to run it
Look everyone wants to keep something from the past
a souvenir of the old regime
This man decides to keep a painting
This one keeps his mistress
This man keeps his horse
He [pointing] keeps his garden
He [pointing] keeps his estate
He keeps his factories
This man couldn't part with his shipyards
This one kept his army
and that one keeps his king
And so we stand here
and write into the declaration of the rights of man
the holy right of property
And now we find where that leads
Every man's equally free to fight
fraternally and with equal arms of course
Every man his own millionaire
Man against man group against group
in happy mutual robbery
This imagination you talk of is
useless to me
Imagination can't break down
any real barriers
I write but I never believed the pen alone
could destroy institutions
I know the dangers
However hard I fight for the new age
the only time it seems to come any closer
is in the quiet between our clumsy battles
We're all so clogged with dead ideas
passed from generation to generation
that even the best of us
are unable to control our own lives
We invented the Revolution
but we didn't know how to run it
Look everyone wants to keep something from the past
a souvenir of the old regime
This man decides to keep a painting
This one keeps his mistress
This man keeps his horse
He [pointing] keeps his garden
He [pointing] keeps his estate
He keeps his factories
This man couldn't part with his shipyards
This one kept his army
and that one keeps his king
And so we stand here
and write into the declaration of the rights of man
the holy right of property
And now we find where that leads
Every man's equally free to fight
fraternally and with equal arms of course
Every man his own millionaire
Man against man group against group
in happy mutual robbery
tisdag 10 juni 2014
Kvinnliga favoritförfattare
För att fortsätta på temat litteratur och kvinnor. Jag insåg, eller rättare sagt har jag insett det länge, att den stora majoriteten av mina favoritförfattare är män. André Gide, Oscar Wilde, Roberto Bolaño, Jean Genet, Lorca, och så vidare och så vidare. Så jag tycker att några underbara författarkvinnor förtjänar ett omnämnande. Sedan finns det ju massor av böcker som jag älskar som är skrivna av kvinnor, men där jag kanske bara läst en bok, samt författare jag känner på mig att jag kommer att älska men att jag måste läsa mer för att hon ska bli en favorit (jag tittar på dig, Elfriede Jelinek).
En trevlig sak, förresten, med den här listan är att jag insåg att mer än hälften av kvinnorna är queera. Fint!
Herta Müller. Den första bok jag läste av henne var Hjärtdjur, som jag fick av pappa samma år som hon fått Nobelpriset - 2009, då jag låg på sjukhus för första gången. Jag blev direkt hänryckt av hennes vackra språk, det är som poesi mitt i allt det hemska och realistiska hon skildrar. Hon blev väldigt snabbt en favorit, och den bästa boken av henne är i mitt tycke Andningsgunga, som jag beställde direkt efter att jag lånat den på biblioteket eftersom jag kände att jag var tvungen att äga den.
Gabrielle Wittkop. En annan författare med ett otroligt vackert språk. Barnahandlerskan är, som titeln avslöjar, en roman med ett otäckt ämne - barnprostitution på sjuttonhundratalet är ämnet, och trots att det är en omoralisk, oanständig och grym berättelse är det en ren njutning att läsa den. Jag kan inte bestämma mig om jag tycker bäst om den eller om Nekrofilen, även den oanständig och njutbar, men med en slags ömhet som väcker sympati för den ensamme huvudpersonen.
Maria Gripe. Henne har jag nämnt en hel del på bloggen den senaste tiden. Hon var en av mina första favoritförfattare, jag älskade hennes barnböcker, men det var när jag läste Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen och Skuggornas barn som jag verkligen kände att jag avgudade henne. Hon skriver vackert, hennes karaktärer är fantastiska och hon tar sina unga läsare på allvar genom att inte skriva simpelt och förenklat. Ett plus är att hon, genom några citat i ...och de vita skuggorna i skogen väckte mitt intresse för Oscar Wilde när jag var i tio-elvaårsåldern.
Sapfo. Definitivt den mest inflytelserika kvinnliga författaren! Trots att det inte finns mycket kvar av hennes diktning känner jag att hon är en favorit - det lilla som finns är nämligen underbart. Mitt intresse för henne väcktes som queer fjortonåring då jag glatt analyserade Gudars like på en lektion i svenska. Jag älskar hennes fragment, de är vackra i sig själva, och det är på något vis spännande att inte veta hur dikten var menad att se ut.
Sarah Waters. Jag älskar den finstämda, lugna stämningen i hennes böcker som även finns där vid mer dramatiska händelser. Jag tycker mycket om flirten med brittisk viktoriansk litteratur, men i lesbisk tappning. Kärlekshistorierna gör mig alldeles varm i hjärtat, och hon blandar glädje, sorg och allvar på ett väldigt fint sätt. Jag tror att Nattvakten är min favoritbok av henne, den utspelar sig dock inte på artonhundratalet, utan omkring andra världskriget.
Mary Renault. Hon är ytterligare en författare som, när hon beskriver kärlek, gör mig alldeles varm i hjärtat. Liksom Sarah Waters är hennes böcker historiska romaner och oftast queera. De flesta av Renaults böcker utspelar sig i antikens Grekland, och hon blandar kärvhet med skönhet. Min favoritbok av henne är Alexander, min härskare (vars översättning av Inger Edelfeldt jag nästan gillade mer än originalet av någon anledning), en otroligt vacker kärlekshistoria mellan den vackre, persiske eunucken Bagoas och Alexander den Store.
Karin Boye. En underbar författare som både ger mig en varm känsla och som jag blir ledsen av att tänka på, på grund av hennes sorgsna liv. Jag älskar hur varierat hon skrev - himlastormande vackra dikter, en obehaglig dystopi - Kallocain, en berättelse om förälskelse och förvirring - Kris. Åh, Boye...
En trevlig sak, förresten, med den här listan är att jag insåg att mer än hälften av kvinnorna är queera. Fint!
Herta Müller. Den första bok jag läste av henne var Hjärtdjur, som jag fick av pappa samma år som hon fått Nobelpriset - 2009, då jag låg på sjukhus för första gången. Jag blev direkt hänryckt av hennes vackra språk, det är som poesi mitt i allt det hemska och realistiska hon skildrar. Hon blev väldigt snabbt en favorit, och den bästa boken av henne är i mitt tycke Andningsgunga, som jag beställde direkt efter att jag lånat den på biblioteket eftersom jag kände att jag var tvungen att äga den.
Gabrielle Wittkop. En annan författare med ett otroligt vackert språk. Barnahandlerskan är, som titeln avslöjar, en roman med ett otäckt ämne - barnprostitution på sjuttonhundratalet är ämnet, och trots att det är en omoralisk, oanständig och grym berättelse är det en ren njutning att läsa den. Jag kan inte bestämma mig om jag tycker bäst om den eller om Nekrofilen, även den oanständig och njutbar, men med en slags ömhet som väcker sympati för den ensamme huvudpersonen.
Maria Gripe. Henne har jag nämnt en hel del på bloggen den senaste tiden. Hon var en av mina första favoritförfattare, jag älskade hennes barnböcker, men det var när jag läste Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen och Skuggornas barn som jag verkligen kände att jag avgudade henne. Hon skriver vackert, hennes karaktärer är fantastiska och hon tar sina unga läsare på allvar genom att inte skriva simpelt och förenklat. Ett plus är att hon, genom några citat i ...och de vita skuggorna i skogen väckte mitt intresse för Oscar Wilde när jag var i tio-elvaårsåldern.
Sapfo. Definitivt den mest inflytelserika kvinnliga författaren! Trots att det inte finns mycket kvar av hennes diktning känner jag att hon är en favorit - det lilla som finns är nämligen underbart. Mitt intresse för henne väcktes som queer fjortonåring då jag glatt analyserade Gudars like på en lektion i svenska. Jag älskar hennes fragment, de är vackra i sig själva, och det är på något vis spännande att inte veta hur dikten var menad att se ut.
Sarah Waters. Jag älskar den finstämda, lugna stämningen i hennes böcker som även finns där vid mer dramatiska händelser. Jag tycker mycket om flirten med brittisk viktoriansk litteratur, men i lesbisk tappning. Kärlekshistorierna gör mig alldeles varm i hjärtat, och hon blandar glädje, sorg och allvar på ett väldigt fint sätt. Jag tror att Nattvakten är min favoritbok av henne, den utspelar sig dock inte på artonhundratalet, utan omkring andra världskriget.
Mary Renault. Hon är ytterligare en författare som, när hon beskriver kärlek, gör mig alldeles varm i hjärtat. Liksom Sarah Waters är hennes böcker historiska romaner och oftast queera. De flesta av Renaults böcker utspelar sig i antikens Grekland, och hon blandar kärvhet med skönhet. Min favoritbok av henne är Alexander, min härskare (vars översättning av Inger Edelfeldt jag nästan gillade mer än originalet av någon anledning), en otroligt vacker kärlekshistoria mellan den vackre, persiske eunucken Bagoas och Alexander den Store.
Karin Boye. En underbar författare som både ger mig en varm känsla och som jag blir ledsen av att tänka på, på grund av hennes sorgsna liv. Jag älskar hur varierat hon skrev - himlastormande vackra dikter, en obehaglig dystopi - Kallocain, en berättelse om förälskelse och förvirring - Kris. Åh, Boye...
Frågor besvarade med boktitlar
Är du man eller kvinna? Kalla det vad fan du vill
Beskriv dig själv: The agony and the ecstacy
Hur mår du? Bonjour tristesse
Beskriv stället du bor på: Det målade rummet
Vart skulle du vilja resa? Paris - Dakar
Beskriv din bästa vän: Trixarna
Vilken är din favoritfärg? A clockwork orange
Hurdant väder är det just nu? Tusen strålande solar
Vilken är din favoritårstid? The full spectrum
Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta? De imperfekta
Vad betyder livet för dig? Saker under huden
Hurdant är ditt parförhållande? Ensamhetens brunn
Vad är du rädd för? Känslan av att hoppa
Dagens aforism: Tiden är ett skri i natten
Vilket råd skulle du vilja ge? Try
Hur skulle du vilja dö? Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
Ditt motto: Försvar för det annorlunda
Beskriv dig själv: The agony and the ecstacy
Hur mår du? Bonjour tristesse
Beskriv stället du bor på: Det målade rummet
Vart skulle du vilja resa? Paris - Dakar
Beskriv din bästa vän: Trixarna
Vilken är din favoritfärg? A clockwork orange
Hurdant väder är det just nu? Tusen strålande solar
Vilken är din favoritårstid? The full spectrum
Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta? De imperfekta
Vad betyder livet för dig? Saker under huden
Hurdant är ditt parförhållande? Ensamhetens brunn
Vad är du rädd för? Känslan av att hoppa
Dagens aforism: Tiden är ett skri i natten
Vilket råd skulle du vilja ge? Try
Hur skulle du vilja dö? Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
Ditt motto: Försvar för det annorlunda
måndag 9 juni 2014
En massa underbara kvinnor - Del 2.
Jag tänkte ju först bara göra en lista, men sedan blev jag lite överselotisk och började skriva utläggningar. Så här kommer del två, utan inbördes ordning, som så sig bör:
Fantine. Från Victor Hugos Samhällets olycksbarn (eller Les Misérables som aristokraterna säger). Hennes historia berör mig något så fruktansvärt - hon var ung och lite naiv, blev gravid med en snubbe som bara ville ha lite skojsigt i sänghalmen. Det hade kunnat hända vem som helst, bara det att vi har lite mer sociala skyddsnät om man säger så. Och dottern blev hennes allt. Hon offrade allt för att dottern skulle överleva, trots att de var mil ifrån varandra. Hon är inte någon slags stereotyp guldhjärtad hora, hon är en arg, rädd, ledsen, uppgiven - och god - kvinna som förlorat allt och måste ta till drastiska åtgärder - smycken, tänder och kropp säljs, inte för att hon ska överleva, utan för att dottern ska göra det. En dotter hon aldrig fick se igen. Inte ens feberillusionen om dotterns skratt fick hon behålla.
Paula Alshammar. Paula, en av huvudpersonerna i Sara Lövenstams Udda var en karaktär som verkligen växte i mina ögon. Hon kändes dryg, arrogant och bitter - och med all rätta kanske. Hon har stumpar till ben och skeva anletsdrag, därför är det ju fullt naturligt att gardera sig gentemot hånfulla blickar, medlidande och fetischister. Hon är stark, men får samtidigt lov att vara svag. Det är fint när hon tillåter sitt hårda skal att krackelera.
Gwendolen Fairfax. Nog för att hennes ömma moder också är riktigt skön så vill jag ge lite cred till Gwendolen i The importance of being earnest av Oscar Wilde. Hon är viljestark, temperamentsfull, gillar namnet Earnest (det är ett tjusigt namn!) och får lov att vara lite fjompig (hennes söta bråk med Cecily, där de strax efteråt är de käraste av vänner igen) utan att för den sakens skull vara ett våp. Jag älskar att hon inte bara är en passiv vacker blomma, utan faktiskt en viktoriansk dam som tänker för sig själv. Hon hade nog aldrig ställt sig på några barrikader och blivit suffragett några år senare, det tror jag att hon vore för bekväm för. Men det är ju inte perfekta kvinnor jag letar efter här. Åh, Gwendolen...
Lovis. Lovis från Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Det behövs nog inte sägas så mycket mer. Lovis är bäst. Hon är kärv och kärleksfull och bestämd och ömsint och sjunger Vargsången. Hur kan man inte älska Lovis?
Margaret Walsh. Se på fan! Chick lit! Änglar av Marian Keyes, närmare bestämt. Jag tyckte mycket om denna bok när jag var tonåring, dels för det kvicka språket och dels för Margaret Walsh. Den näst äldsta av fem irländska systrar. Hon var alltid sedd som den ordentliga, tråkiga och snåla, hon som alltid var "better safe than sorry" och aldrig roade sig som sina vildare systrar. Men så bestämmer hon sig för att ge sig iväg på ett eget äventyr - till familjens förvåning, givetvis, speciellt eftersom det är Los Angeles hon styr kosan till. Det är så befriande när stereotyper krossas - att även en lugn, ordentlig klippa till människa kan ha en vild sida. Hon festar och har till och med en liten lesbisk fling (vilket kändes stort när det gällde chick lit).
Tjocka Margot. Jag är bland annat för äckelmagad för att fullt ut uppskatta Villons Balladen om tjocka Margot, men herregud. Hon är en tjock prostituerad som släpper väder inför sin älskare. En annorlunda musa, ingen ljuv liten ängsblomma här inte. Och det känns bra nog.
Auxilio Lacoture. Den unga mexikanska poesins modersfigur! Det är i alla fall vad hon kallar sig själv i Amulett av Roberto Bolaño (hon förekommer även i De vilda detektiverna.) Hon blir inlåst på en damtoalett (eller rättare sagt; hon har låst in sig själv eftersom hon redan satt på toa) på ett universitet för att undkomma den mexikanska arméns ockupation. Hon sitter där i närmare två veckor, livnärd på vatten, sina egna tankar och minnen och vid ett tillfälle äter hon toalettpapper. Hon försöker skriva på toalettpappret, men det spolar hon ner. Hon är egentligen ingen poet, utan som sagt en modersgestalt till de unga poeterna. Hon är ett riktigt original - en lång, smal kvinna med "Prins Valiantfrisyr" och ett konspiratoriskt skratt (som beror på att hon fattas sina framtänder och därför slår handen för munnen för att detta inte ska synas). Hon är en flanör, sover på soffor, ligger med poeter... En härlig vagabond.
Kvinnan i Höga Visan. Precis som det låter. Bibeln. Höga visan. Det är så härligt att läsa en så pass gammal, riktigt passionerad dikt där både mannens och kvinnans skönhet och behag dyrkas. Lusten och passionen är verkligen på bådas villkor, och jag tror att det är därför dikten håller än - även hos de som inte är särdeles intresserade av religion.
Lo. Jag borde läsa om Eva-Maria Liffners Drömmaren och sorgen, för det var en sådan bok som växte efter att en hade läst klart den - i alla fall så var det så för mig. Lo var den som gjorde starkast intryck på mig - ett nästan eteriskt, androgynt väsen, hon kändes knappt mänsklig när det gällde vissa aspekter, en "dotter av Sapfo", intelligent, skärpt, ynglingsaktig och stilig, en kvinna som gjorde ett starkt intryck på alla hon mötte - oavsett om hon mötte dem som kvinna eller man.
Fantine. Från Victor Hugos Samhällets olycksbarn (eller Les Misérables som aristokraterna säger). Hennes historia berör mig något så fruktansvärt - hon var ung och lite naiv, blev gravid med en snubbe som bara ville ha lite skojsigt i sänghalmen. Det hade kunnat hända vem som helst, bara det att vi har lite mer sociala skyddsnät om man säger så. Och dottern blev hennes allt. Hon offrade allt för att dottern skulle överleva, trots att de var mil ifrån varandra. Hon är inte någon slags stereotyp guldhjärtad hora, hon är en arg, rädd, ledsen, uppgiven - och god - kvinna som förlorat allt och måste ta till drastiska åtgärder - smycken, tänder och kropp säljs, inte för att hon ska överleva, utan för att dottern ska göra det. En dotter hon aldrig fick se igen. Inte ens feberillusionen om dotterns skratt fick hon behålla.
 |
| Ruthie Henshall som Fantine i musikalversionen |
Paula Alshammar. Paula, en av huvudpersonerna i Sara Lövenstams Udda var en karaktär som verkligen växte i mina ögon. Hon kändes dryg, arrogant och bitter - och med all rätta kanske. Hon har stumpar till ben och skeva anletsdrag, därför är det ju fullt naturligt att gardera sig gentemot hånfulla blickar, medlidande och fetischister. Hon är stark, men får samtidigt lov att vara svag. Det är fint när hon tillåter sitt hårda skal att krackelera.
Gwendolen Fairfax. Nog för att hennes ömma moder också är riktigt skön så vill jag ge lite cred till Gwendolen i The importance of being earnest av Oscar Wilde. Hon är viljestark, temperamentsfull, gillar namnet Earnest (det är ett tjusigt namn!) och får lov att vara lite fjompig (hennes söta bråk med Cecily, där de strax efteråt är de käraste av vänner igen) utan att för den sakens skull vara ett våp. Jag älskar att hon inte bara är en passiv vacker blomma, utan faktiskt en viktoriansk dam som tänker för sig själv. Hon hade nog aldrig ställt sig på några barrikader och blivit suffragett några år senare, det tror jag att hon vore för bekväm för. Men det är ju inte perfekta kvinnor jag letar efter här. Åh, Gwendolen...
 |
| Gwendolen till höger, spelad av Irene Vanbrugh |
Geneviéve. Nu ska jag berätta om en alldeles fantastisk kvinna vid namn Geneviéve, vilket också är namnet på det tredje och sista och bästa (och, till min enorma grämelse och besvikelse ofullbordade) stycket ur André Gides Äktenskapsskolan. Geneviéve är en ung kvinna präglad av sin fars melodramatiska utspel, och hennes historia handlar mycket om att bryta sig loss. Och den är queer! Och den är feministisk! Geneviéve blir alldeles betagen i Sara, en judinna i hennes egen ålder som är den som tar det första initiativet till deras nära relation. De diskuterar många kvinnosaksfrågor tillsammans med en tredje väninna; "Hör på, sade Sara, vi kunde bilda ett förbund. Ett hemligt förbund: förbundet för kvinnors oberoende." En annan aspekt som känns härligt modern (när det är skrivet av en äldre herre på fyrtiotalet) var att Geneviéve, som trots allt inte är intresserad av män, vill hitta en man enbart i fortplantningssyfte då hon vill bli mor. Det som gör det hela så häftigt är att Gide själv gjorde på det viset - han levde ett kyskt äktenskap, men skaffade en dotter med en väninna - och därmed applicerar sina egna erfarenheter på en ung kvinna. Jag önskar bara att han inte hade "känt att han blivit för gammal" för att avsluta Geneviéves historia...
Lovis. Lovis från Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Det behövs nog inte sägas så mycket mer. Lovis är bäst. Hon är kärv och kärleksfull och bestämd och ömsint och sjunger Vargsången. Hur kan man inte älska Lovis?
Margaret Walsh. Se på fan! Chick lit! Änglar av Marian Keyes, närmare bestämt. Jag tyckte mycket om denna bok när jag var tonåring, dels för det kvicka språket och dels för Margaret Walsh. Den näst äldsta av fem irländska systrar. Hon var alltid sedd som den ordentliga, tråkiga och snåla, hon som alltid var "better safe than sorry" och aldrig roade sig som sina vildare systrar. Men så bestämmer hon sig för att ge sig iväg på ett eget äventyr - till familjens förvåning, givetvis, speciellt eftersom det är Los Angeles hon styr kosan till. Det är så befriande när stereotyper krossas - att även en lugn, ordentlig klippa till människa kan ha en vild sida. Hon festar och har till och med en liten lesbisk fling (vilket kändes stort när det gällde chick lit).
Tjocka Margot. Jag är bland annat för äckelmagad för att fullt ut uppskatta Villons Balladen om tjocka Margot, men herregud. Hon är en tjock prostituerad som släpper väder inför sin älskare. En annorlunda musa, ingen ljuv liten ängsblomma här inte. Och det känns bra nog.
 |
| "Ballada a vastag Margot-ról"heter tavlan på Ungerska |
Kvinnan i Höga Visan. Precis som det låter. Bibeln. Höga visan. Det är så härligt att läsa en så pass gammal, riktigt passionerad dikt där både mannens och kvinnans skönhet och behag dyrkas. Lusten och passionen är verkligen på bådas villkor, och jag tror att det är därför dikten håller än - även hos de som inte är särdeles intresserade av religion.
Lo. Jag borde läsa om Eva-Maria Liffners Drömmaren och sorgen, för det var en sådan bok som växte efter att en hade läst klart den - i alla fall så var det så för mig. Lo var den som gjorde starkast intryck på mig - ett nästan eteriskt, androgynt väsen, hon kändes knappt mänsklig när det gällde vissa aspekter, en "dotter av Sapfo", intelligent, skärpt, ynglingsaktig och stilig, en kvinna som gjorde ett starkt intryck på alla hon mötte - oavsett om hon mötte dem som kvinna eller man.
En massa underbara kvinnor - Del 1.
Efter att ha åkt en lång omväg i en buss började jag tänka på hur mycket jag älskar Hervor i Marianne Cederwalls böcker Svinhugg, Svartvinter, Spinnsidan och Stormsvala. Och så började jag tänka mer, att det finns så otroligt många manliga karaktärer jag är platoniskt förälskade i/icke-platoniskt förälskade i/kan relatera till/vill ha som vänner och så vidare och så vidare. Jag ville göra en lista med enbart kvinnor nu. Inte "starka kvinnor", för jag vet inte vad en stark kvinna innebär. Först tänkte jag förebilder, men förebilder ska man ju liksom se upp till... men lite i den stilen, hur mycket jag än älskar Oscar Wildes Salomé är hon ju något av en röv och platsar inte på just denna lista. Det blir helt enkelt kvinnor som jag tycker förtjänar lite cred. Sådana som man vill ha som polare, sådana som helt enkelt förtjänar lite cred, sådana man ser upp till, sådana man vill bli som och sådana man vill gifta sig med. En komplex samling, som så sig bör.
Jag insåg att jag ville ha med en djäkla massa kvinnor, så för att detta inlägg inte ska bli tjugo meter långt så får det komma en del två också.
Så, utan inbördes ordning:
Hervor Isaksson. Hon figurerar som sagt i Svinhugg, Svartvinter, Spinnsidan och Stormsvala av Marianne Cederwall. Hon är fantastisk, jag hade kunnat prata hur länge som helst om min kärlek till Hervor. Hon är en äldre kvinna, godhjärtad och alldeles underbart kärv samtidigt. Hon kallas Lapplandshäxan, kan allt om olika örter, formler och dylikt, men hon står ändå bastant med båda fötterna på jorden. Hon har fasta principer, men är samtidigt öppensinnad. Hon svär som en sjöman, hon röker som en borstbindare och pimplar både kokkaffe och rödtjut. Och så kompletterar hon sin lite mer osäkra och självmedvetna väninna Mirjam utmärkt. De är ett riktigt radarpar, jag älskar dem båda (och jag längtar både till Hervors Lappland och Mirjams Gotland när jag läser böckerna), men Hervor... Jag vill ha en Hervor i mitt liv.
Emilia. Desdemonas vän och Iagos fru i Shakespeares Othello. Hon tog ingen skit. Hon var realistisk, cynisk, en stark kontrast till den oskyldiga och godtrogna Desdemona (som jag också älskar, jag vill krama och beskydda henne). Desdemona idealiserar Othello medan Emilia i princip säger att Iago är dålig i sängen. Desdemona skulle aldrig bedra sin make "No, by this heavenly light", Emilia verkar ganska obrydd över att Iago antagligen har bedragit henne; "Nor I neither by this heavenly ligt: I might do't as well i'th dark". Hon ser sig inte som "Iagos fru", hon ser sig som Emilia, som människa. Vad hon säger till Desdemona om kvinnor påminner ju starkt om Shylocks berömda monolog om judar. "Why, we have galls, and though we have some grace, / Yet have we some revenge. Let husbands know / Their wives have sense like them: they see and smell, / And have their palates both for sweet and sour / As husbands have."
Lily. Lily är den ena berättaren i Dash and Lily's book of dares av Rachel Cohn och David Levithan, en feel good-ungdomsbok där hipstern Dash och Lily ger ledtrådar och utmaningar till varandra via en anteckningsbok som Lily placerade ut i en bokhandel. Lily är en frisk fläkt, en charmig, originell och "quirky" sextonåring - och då inte sådär konstlat quirky, utan hon är verkligen det. Inte någon stereotyp "obnoxious" tonårstjej, och inte heller den här trista, bleka huvudpersonen som alltför många ungdomsböcker lider av. Och så är hon galen i julen och kallas Shrilly av sin bror. Bara det. (Tack så mycket, syster, för tipset!)
Leon Larssons Sångmö. Leon Larsson var en svensk arbetardiktare i början på nittonhundratalet, han var mycket politisk, och jag tycker definitivt att hans sångmö passar in i min lista. Här är ungefär halva dikten: "Min sångmö är icke som andra, / en ungmö af kvitter och skratt; / nej, hon är en kvinna av mörkret, en dotter av kyla och natt. / Hon lärde sig aldrig att skratta /och fostrades icke i lek, / och aldrig i lifvet hon kände till lyckliga människors smek. / Från vårdagens glädje hon stängdes, / från solen och himmelen blå, och därför i förtid hon böjdes / och kinden blef fårad och grå. / Men brinner på kinden en rodnad / i hektisk och stickande glöd, / då är det af feber i blodet / som kinden är dunkel och röd."
Berta. Åh, Berta, Berta, Berta! Min kära lilla Berta! Hon är berättarjaget i Maria Gripes Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen samt Skuggornas barn, tillika mina favoritungdomsböcker. Berta var den jordnära människan bland alla hemlighetsmakare, dramaqueens, fascinerande personligheter och skönheter. Berta, berättaren, hon som beskådade. Hon som alltid var lite i bakgrunden, lite vid sidan av. Mer en lyssnare än en talare. Och givetvis tycktes hon ju då lite tråkig, lite konservativ som inte brast ut i jubel för bland annat Carolins nyckfulla upptåg. Carolin var den alla blev förälskade i - förklädd till en ung, stilig storebror till Berta vann hon både Arilds och Rosildas hjärtan. Arild var lugn, filosofisk och begåvad, Rosilda var fantastiskt vacker och dessutom stum. Berta var den grå musen. Kära gamla Berta som alla kunde lita på, som först skulle skyddas från alla hemligheter, sedan var det ändå henne alla tydde sig till. Därför tycker jag att (hur kär jag fortfarande är i Carolin, Arild och Rosilda) att Berta förtjänar mer cred. Hon är inte tråkig. Hon är principfast, rar och jordnära, dessutom är hon otroligt trofast. Man behöver en Berta i sitt liv. Hon förtjänar all upprättelse.
Hedda. Berättarjaget My från Smulklubbens skamlösa systrar av Mian Lodalen i all ära, hon är underbar, men det är nog ändå Hedda som är min favorit. Jag kan tänka mig att många skrattar åt igenkänningshumorn - My är realistisk på ett sätt som kvinnor oftast inte får vara i litteratur - sunkig, fattig, ibland objektifierande - men Hedda är gravt underskattad. Hon är så otroligt skön, det är nästan lite comic relief över henne. Hon är "den snygga, feminina flatan" med ett bullrande skratt, hon är raljant, glad och gapig. Jag vill ha en Hedda!
Jag har en massa andra damer planerade för nästa inlägg. Om någon har något tips får den gärna hojta till. Men jag orkar inte Jane Eyre, och jag kan ingenting om Katnissar och sådär.
Jag insåg att jag ville ha med en djäkla massa kvinnor, så för att detta inlägg inte ska bli tjugo meter långt så får det komma en del två också.
Så, utan inbördes ordning:
Hervor Isaksson. Hon figurerar som sagt i Svinhugg, Svartvinter, Spinnsidan och Stormsvala av Marianne Cederwall. Hon är fantastisk, jag hade kunnat prata hur länge som helst om min kärlek till Hervor. Hon är en äldre kvinna, godhjärtad och alldeles underbart kärv samtidigt. Hon kallas Lapplandshäxan, kan allt om olika örter, formler och dylikt, men hon står ändå bastant med båda fötterna på jorden. Hon har fasta principer, men är samtidigt öppensinnad. Hon svär som en sjöman, hon röker som en borstbindare och pimplar både kokkaffe och rödtjut. Och så kompletterar hon sin lite mer osäkra och självmedvetna väninna Mirjam utmärkt. De är ett riktigt radarpar, jag älskar dem båda (och jag längtar både till Hervors Lappland och Mirjams Gotland när jag läser böckerna), men Hervor... Jag vill ha en Hervor i mitt liv.
Emilia. Desdemonas vän och Iagos fru i Shakespeares Othello. Hon tog ingen skit. Hon var realistisk, cynisk, en stark kontrast till den oskyldiga och godtrogna Desdemona (som jag också älskar, jag vill krama och beskydda henne). Desdemona idealiserar Othello medan Emilia i princip säger att Iago är dålig i sängen. Desdemona skulle aldrig bedra sin make "No, by this heavenly light", Emilia verkar ganska obrydd över att Iago antagligen har bedragit henne; "Nor I neither by this heavenly ligt: I might do't as well i'th dark". Hon ser sig inte som "Iagos fru", hon ser sig som Emilia, som människa. Vad hon säger till Desdemona om kvinnor påminner ju starkt om Shylocks berömda monolog om judar. "Why, we have galls, and though we have some grace, / Yet have we some revenge. Let husbands know / Their wives have sense like them: they see and smell, / And have their palates both for sweet and sour / As husbands have."
 |
| Anna Patrick som Emilia i Oliver Parker's Othellofilmatisering |
Leon Larssons Sångmö. Leon Larsson var en svensk arbetardiktare i början på nittonhundratalet, han var mycket politisk, och jag tycker definitivt att hans sångmö passar in i min lista. Här är ungefär halva dikten: "Min sångmö är icke som andra, / en ungmö af kvitter och skratt; / nej, hon är en kvinna av mörkret, en dotter av kyla och natt. / Hon lärde sig aldrig att skratta /och fostrades icke i lek, / och aldrig i lifvet hon kände till lyckliga människors smek. / Från vårdagens glädje hon stängdes, / från solen och himmelen blå, och därför i förtid hon böjdes / och kinden blef fårad och grå. / Men brinner på kinden en rodnad / i hektisk och stickande glöd, / då är det af feber i blodet / som kinden är dunkel och röd."
Berta. Åh, Berta, Berta, Berta! Min kära lilla Berta! Hon är berättarjaget i Maria Gripes Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen samt Skuggornas barn, tillika mina favoritungdomsböcker. Berta var den jordnära människan bland alla hemlighetsmakare, dramaqueens, fascinerande personligheter och skönheter. Berta, berättaren, hon som beskådade. Hon som alltid var lite i bakgrunden, lite vid sidan av. Mer en lyssnare än en talare. Och givetvis tycktes hon ju då lite tråkig, lite konservativ som inte brast ut i jubel för bland annat Carolins nyckfulla upptåg. Carolin var den alla blev förälskade i - förklädd till en ung, stilig storebror till Berta vann hon både Arilds och Rosildas hjärtan. Arild var lugn, filosofisk och begåvad, Rosilda var fantastiskt vacker och dessutom stum. Berta var den grå musen. Kära gamla Berta som alla kunde lita på, som först skulle skyddas från alla hemligheter, sedan var det ändå henne alla tydde sig till. Därför tycker jag att (hur kär jag fortfarande är i Carolin, Arild och Rosilda) att Berta förtjänar mer cred. Hon är inte tråkig. Hon är principfast, rar och jordnära, dessutom är hon otroligt trofast. Man behöver en Berta i sitt liv. Hon förtjänar all upprättelse.
 |
| Anna Björk som Berta i teveserien Flickan vid stenbänken |
Hedda. Berättarjaget My från Smulklubbens skamlösa systrar av Mian Lodalen i all ära, hon är underbar, men det är nog ändå Hedda som är min favorit. Jag kan tänka mig att många skrattar åt igenkänningshumorn - My är realistisk på ett sätt som kvinnor oftast inte får vara i litteratur - sunkig, fattig, ibland objektifierande - men Hedda är gravt underskattad. Hon är så otroligt skön, det är nästan lite comic relief över henne. Hon är "den snygga, feminina flatan" med ett bullrande skratt, hon är raljant, glad och gapig. Jag vill ha en Hedda!
Jag har en massa andra damer planerade för nästa inlägg. Om någon har något tips får den gärna hojta till. Men jag orkar inte Jane Eyre, och jag kan ingenting om Katnissar och sådär.
Många människor avlider såsom ni
Jag hade lite blandade känslor angående Lina Wolffs novellsamling Många människor dör som du. Den blev så otroligt hyllad, och jag känner att jag kanske har missat något. Novellerna har ett driv, det kan inte förnekas, och de är stilistiskt snygga, ofta riktigt snygga faktiskt, men det är någonting som gör att helheten inte griper tag i mig. Det var ett fåtal veckor sedan jag läste den, och ändå känner jag att jag inte minns så mycket. Inte så många detaljer. Lite sex. Lite Skåne. Mycket Spanien. En Aniara som därav hette samma sak som mitt ex alias. Hon gjorde pornografi av gråt. Aniara alltså, inte min föredetta. Det var en Odette Klockare med sex och pianospel. Det var en tafsande peruansk Musse Pigg. Det var... jag vet inte. Människor kom och gick och lämnade inga bestående intryck. Jag blev inte ens trött, det var inte det. Den var inte tråkig eller menlös, nej, jag skulle nog ändå kalla den läsvärd, men samtidigt... Den bara... var. Jag kan inte ens skriva ordentligt om den.
"Men ärligt talat tror han inte på gryningar. Han tror på fulheten och manligheten och kvinnligheten, för han har sett dem i vitögat och det som man har sett i vitögat är man tvungen att tro på resten av livet, vare sig man vill eller inte. Han tror på skitsnacket också. Han tror mycket mer på skitsnacket än på vetekornet för skitsnacket känner han. Vetekornet, det har han bara längtat efter. Lite diffust, opreciserat. Som en katt som hela livet levt i ett grönt rum, längtar efter ett blått rum. Han skrattar högt."
söndag 8 juni 2014
Angående Travesti av Mircea Cărtărescus
Jag har börjat läsa den och är alldeles, alldeles förtrollad av språket. Språket är verkligen fantastiskt vackert och en ren njutning att inmundiga. Men. Samtidigt känner jag ibland att handlingen... jag vet inte, jag gillar böcker där även det sätts vikt även på det till synes bagatellartade, men så känns det ibland att berättarjaget bara sitter och hjärn-runkar över hur annorlunda och intellektuell och ensam i allt detta eftersom alla andra är så ytliga och banala när han själv är så otroligt äkta. Jag vet inte. Jag kanske har missuppfattat detta, eller så ska det fylla en funktion.
Det ska bli spännande att se.
Det ska bli spännande att se.
Barndomsfavoriter
Med mitt ibland maniska läsande kommer det väl inte som någon större överraskning att jag slukade böcker som maränger även som barn. Jag har haft ett litet projekt med mig själv, strax innan jag återuppväckte denna blogg, nämligen att läsa om böcker som gjort starkt intryck på mig som barn och yngre tonåring. Det har varit väldigt givande, speciellt omläsningen av Margaret Mahys Trixarna som var min favoritbok när jag var tio år gammal. Undertonen är ganska erotisk och ibland blev jag lite förbryllad över att en tioåring kunde ha så stor behållning av den - den lämpar sig bättre för femton-sextonåringar och uppåt skulle jag säga idag.
Det är ungdomsböcker i stil med den jag fortfarande har behållning av idag - välskrivna, drömska där författaren tar läsaren på allvar trots att det är en ung människa. Som inte förenklar, som inte använder sig av ett banalt språk. Det bästa exemplet är nog ...och de vita skuggorna i skogen (och de andra böckerna i samma serie) av Maria Gripe, den var underbar när jag var elva och den är underbar idag. Och det är nog därför jag har så svårt att bedöma böcker för barn i lågstadieåldern. För där måste ju författaren ta hänsyn till att läsarna är väldigt unga, språket kan inte bli för invecklat, boken kan inte vara alltför tjock...
Jag läste nyligen om tre favoriter från lågstadieåldern, Glasblåsarns barn av Maria Gripe och Önskehäxan av hennes dotter Camilla Gripe, som jag först läste när jag var sju år gammal, samt Häxorna av Roahld Dahl som jag läste när jag var nio. Hm. Häxtema. Vilken slump, för jag var väl inte mer intresserad av häxor än gemene barn.
Hur som haver. Glasblåsarns barn, som handlar om de två barnen Klara och Klas och deras försvinnande var mysig att läsa om. Jag mindes den dock som mindre koncis, mer detaljrik - som att vissa saker borde ha broderats ut mer. Det är därför jag är så usel på att läsa barnböcker, jag tänker "den här historien var ju fin, men vilken underbar saga det hade varit om författaren hade ägnat ännu mer tid på det... och det... och den scenen borde ju vara längre". Men det var en fin barnbok och ett kärt återseende. Vissa detaljer älskade jag - häxan Flaxa Mildväder och hennes ömsinta stränghet, hennes korp Kloke som blir naiv och fjompig efter att ha förlorat sitt "nattöga" som gjorde att han såg de mörkare sakerna i livet, nu hade han alltså det bara ljusa, glada "dagögat" kvar. Hertiginnan som fick varenda önskan uppfylld och därför inte kunde le. Hur barnen till slut inte kunde se sina egna spegelbilder i Härskarens hem. Fadern Albert som inte blåste annat än tårformat glas när han saknade sina barn, han var en djupt gripande karaktär. Maria Gripes böcker är alltid fint skrivna, och jag älskar Harald Gripes illustrationer.
Den andra boken jag läste, Önskehäxan, mindes jag inte mycket av före omläsningen, jag lånade den på biblioteket flera gånger, jag är ganska säker på att jag var sju år gammal vid ett tillfälle, men jag var i varje fall mellan sex och åtta när jag läste den. Camilla Gripe var en av favoritförfattarna när jag gick i första klass, jag minns titlar såsom Spöken - hjälp, Klara Selma Matilda, Bortbytingarna och Den splittrade bilden. (Den sistnämnda älskade jag när jag var i nio-tioårsåldern, den finns någonstans på mammas vind, jag vill väldigt gärna läsa om den också.) Vad jag är usel på att komma till saken idag!
Önskehäxan är i alla fall en bok om en flicka, Liselott, som tappar sin lyckosten i en önskedamm, och när hon går i för att leta efter den stoppar hon på sig några av mynten som andra slängt i. Önskningarnas häxa, en riktig trickster, tycker att man inte bör lägga beslag på andra människors önskningar och ger Liselott en rad prövningar för att ställa allt till rätta. Jag mindes som sagt i princip ingenting, men jag hade för mig att det fanns en man som spelade dam med råttskallar. Jag tänkte att jag antagligen hade fel eftersom jag jämt råkar minnas oskyldiga barnberättelser som mycket mörkare än vad de är (de malde ner människor i Olssons pastejer och använde i pastejerna, och Till vildingarnas land var en saga om ond, bråd död) - men till min lycka fanns det en man som spelade dam med råttskallar. Just den delen av berättelsen gillade jag bäst, när Liselott var i en gammal borg där det fanns själar som ville bli fria.
Önskehäxan var ju definitivt mindre "djup" än barnböckerna hennes mamma skrev, men det är ju en smaksak - själv gillade jag båda stilar när jag var liten. Det var ett kärt återseende, en mysig bok. Och så fanns det söta (talande) katter i den. Och en hund (ej talande), men jag gillar inte hundar.
Roald Dahl, Roald Dahl, Roald Dahl... suck och stön. Min älsklingars älskling (tillsammans med Maria Gripe) när jag var en liten sprätt. Och ja, jag älskadeTim Burton som fjortonåring. Häxorna var min favoritbok av Dahl, jag gillade blandningen mellan humor och skräckig spänning, jag vill minnas att jag rös till vid ett par tillfällen. Roald Dahl var misogyn. Man kan tycka vad man vill om hans böcker, men misogyn var han definitivt. Och jag kan inte separera hans privata åsikter med hans verk när hans sexistiska åsikter lyser igenom i Häxorna. Häxor har inga tår. Det gör ont att gå i högklackat. Varför går de inte i bekväma skor? För att det skulle väcka misstankar - alla kvinnor älskar ju högklackat. Det är klart att det är en pojke som äger mössen, en flicka skulle aldrig få för sig att skaffa möss. Alla kvinnor är rädda för möss och hoppar upp på stolar. Och det är avskyvärt att tänka sig en skallig kvinna. Nej alltså. Det var roligt att överhäxan "prrrrratade såhärrrrrr" hela tiden, Quentin Blakes illustrationer är charmiga och farmorns och pojkens relation var gullig. Men annars. Äsch. Jag orkar inte riktigt. Det var trevligt att läsa om den, den var inte dålig, men jag blev trött.
Citat ur Häxorna, absolut inte taget ur sin kontext:
"Baaajs!" vrålade häxorna. "Baaajs! Baaajs! Baaajs!"
Det är ungdomsböcker i stil med den jag fortfarande har behållning av idag - välskrivna, drömska där författaren tar läsaren på allvar trots att det är en ung människa. Som inte förenklar, som inte använder sig av ett banalt språk. Det bästa exemplet är nog ...och de vita skuggorna i skogen (och de andra böckerna i samma serie) av Maria Gripe, den var underbar när jag var elva och den är underbar idag. Och det är nog därför jag har så svårt att bedöma böcker för barn i lågstadieåldern. För där måste ju författaren ta hänsyn till att läsarna är väldigt unga, språket kan inte bli för invecklat, boken kan inte vara alltför tjock...
Jag läste nyligen om tre favoriter från lågstadieåldern, Glasblåsarns barn av Maria Gripe och Önskehäxan av hennes dotter Camilla Gripe, som jag först läste när jag var sju år gammal, samt Häxorna av Roahld Dahl som jag läste när jag var nio. Hm. Häxtema. Vilken slump, för jag var väl inte mer intresserad av häxor än gemene barn.
 |
| Maria Gripe, trés stilig |
Den andra boken jag läste, Önskehäxan, mindes jag inte mycket av före omläsningen, jag lånade den på biblioteket flera gånger, jag är ganska säker på att jag var sju år gammal vid ett tillfälle, men jag var i varje fall mellan sex och åtta när jag läste den. Camilla Gripe var en av favoritförfattarna när jag gick i första klass, jag minns titlar såsom Spöken - hjälp, Klara Selma Matilda, Bortbytingarna och Den splittrade bilden. (Den sistnämnda älskade jag när jag var i nio-tioårsåldern, den finns någonstans på mammas vind, jag vill väldigt gärna läsa om den också.) Vad jag är usel på att komma till saken idag!
Önskehäxan är i alla fall en bok om en flicka, Liselott, som tappar sin lyckosten i en önskedamm, och när hon går i för att leta efter den stoppar hon på sig några av mynten som andra slängt i. Önskningarnas häxa, en riktig trickster, tycker att man inte bör lägga beslag på andra människors önskningar och ger Liselott en rad prövningar för att ställa allt till rätta. Jag mindes som sagt i princip ingenting, men jag hade för mig att det fanns en man som spelade dam med råttskallar. Jag tänkte att jag antagligen hade fel eftersom jag jämt råkar minnas oskyldiga barnberättelser som mycket mörkare än vad de är (de malde ner människor i Olssons pastejer och använde i pastejerna, och Till vildingarnas land var en saga om ond, bråd död) - men till min lycka fanns det en man som spelade dam med råttskallar. Just den delen av berättelsen gillade jag bäst, när Liselott var i en gammal borg där det fanns själar som ville bli fria.
Önskehäxan var ju definitivt mindre "djup" än barnböckerna hennes mamma skrev, men det är ju en smaksak - själv gillade jag båda stilar när jag var liten. Det var ett kärt återseende, en mysig bok. Och så fanns det söta (talande) katter i den. Och en hund (ej talande), men jag gillar inte hundar.
Roald Dahl, Roald Dahl, Roald Dahl... suck och stön. Min älsklingars älskling (tillsammans med Maria Gripe) när jag var en liten sprätt. Och ja, jag älskadeTim Burton som fjortonåring. Häxorna var min favoritbok av Dahl, jag gillade blandningen mellan humor och skräckig spänning, jag vill minnas att jag rös till vid ett par tillfällen. Roald Dahl var misogyn. Man kan tycka vad man vill om hans böcker, men misogyn var han definitivt. Och jag kan inte separera hans privata åsikter med hans verk när hans sexistiska åsikter lyser igenom i Häxorna. Häxor har inga tår. Det gör ont att gå i högklackat. Varför går de inte i bekväma skor? För att det skulle väcka misstankar - alla kvinnor älskar ju högklackat. Det är klart att det är en pojke som äger mössen, en flicka skulle aldrig få för sig att skaffa möss. Alla kvinnor är rädda för möss och hoppar upp på stolar. Och det är avskyvärt att tänka sig en skallig kvinna. Nej alltså. Det var roligt att överhäxan "prrrrratade såhärrrrrr" hela tiden, Quentin Blakes illustrationer är charmiga och farmorns och pojkens relation var gullig. Men annars. Äsch. Jag orkar inte riktigt. Det var trevligt att läsa om den, den var inte dålig, men jag blev trött.
Citat ur Häxorna, absolut inte taget ur sin kontext:
"Baaajs!" vrålade häxorna. "Baaajs! Baaajs! Baaajs!"
lördag 7 juni 2014
Planering för revisitation av mina värsta läsupplevelser aka mer pornografi
Jag läste båda vid samma tillfälle; jag var i övre tonåren, sjuk, sömnlös och gjorde ingenting annat än att gå till biblioteket och sedan läsa hela nätterna (förutom att prata nätterna långa med vänner via msn). Den första har jag redan nämnt ett par gånger på bloggen; Lust av Elfriede Jelinek, som jag enbart blev illa till mods och äcklad av. En bok som jag förmodligen skulle ha uppskattat betydligt mer idag, när jag vet vad jag har att förvänta mig - dessutom har allt annat jag läst av Jelinek fallit mig mycket väl i smaken.
Den föreföll mig inte bara äcklig, utan även... snårig. Jag skummade i princip igenom den (eller åtminstone så läste jag den i ultrarapid till skillnad från mitt vanliga rapid) och jag kan ärligt säga att jag inte minns någonting av den. Jag planerar att låna den på biblioteket när jag läst klart Pianolärarinnan.
Den andra boken läste jag också ut väldigt snabbt. Jag minns betydligt mer av den, men jag lyckades visst förtränga alla de värsta sakerna, där minns jag bara bits and pieces. Som ormen. Och det bultande hjärtat. Det är alltså De 120 dagarna i Sodom av Markis de Sade jag pratar om. Jag tyckte väl inte att det var en dålig bok, men jag räknade ändå den till en av de värsta upplevelserna eftersom jag, särskilt mot slutet, där jag förträngt så mycket, mådde så otroligt dåligt av allt. All brutalitet, död, misshandel som på något vis skulle vara "sensuell", jag tyckte allt var vidrigt... och det var ju det som var meningen. Att det skulle vara vidrigt, men det var skrivet som att det skulle vara upphetsande, och det hade jag svårt för. Jag blev illa berörd av att de flesta var där mot sin vilja, men det jag verkligen hade aversioner mot var det faktum att huvudpersonerna fann det upphetsande med "lekar" med dödlig utgång. (Det var därför jag mådde så djävla dåligt när jag läste Dennis Coopers Kluven kanske ett halvår senare.)
Sedan hjälper det ju inte att jag a) var djupt deprimerad vid tillfället och b) sömnlös, och då blir ju en, eller åtminstone jag, mer lättpåverkad av intryck och stimuli och känslorna slår bakut.
Jag hade för mig att boken var taffligt skriven, det vill säga att de bara radade hemskhet på hemskhet och blandade in lite berättelser från de prostituerade historieberättarna då och då. Jag har lånat boken igen, jag har inte läst den, men jag har bläddrat, och inte verkar den dåligt skriven i alla fall. Äcklig och ond och omoralisk, men inte dåligt skriven. Egentligen lånade jag boken för att läsa det fragmentariska slutet (han hann aldrig skrivit klart hela, så slutet är bara perversioner som radas på varandra, den ena hemskare än den andra och de flesta med dödlig utgång) av morbid nyfikenhet, men nu vill jag nästan läsa om hela.
"Antinoüs, han hette så eftersom han liksom Hadrianus passive sodomit förenade världens vackraste pitt med den mest vällustiga röv vilket är mycket sällsynt, var bärare av ett redskap som var åtta tum i omkrets och tolv tum långt. Han var trettio år och hade världens snyggaste ansikte."
Antinoüs, alltså. Världens vackraste ansikte och pitt. Må han skatta sig lycklig.
Den föreföll mig inte bara äcklig, utan även... snårig. Jag skummade i princip igenom den (eller åtminstone så läste jag den i ultrarapid till skillnad från mitt vanliga rapid) och jag kan ärligt säga att jag inte minns någonting av den. Jag planerar att låna den på biblioteket när jag läst klart Pianolärarinnan.
Den andra boken läste jag också ut väldigt snabbt. Jag minns betydligt mer av den, men jag lyckades visst förtränga alla de värsta sakerna, där minns jag bara bits and pieces. Som ormen. Och det bultande hjärtat. Det är alltså De 120 dagarna i Sodom av Markis de Sade jag pratar om. Jag tyckte väl inte att det var en dålig bok, men jag räknade ändå den till en av de värsta upplevelserna eftersom jag, särskilt mot slutet, där jag förträngt så mycket, mådde så otroligt dåligt av allt. All brutalitet, död, misshandel som på något vis skulle vara "sensuell", jag tyckte allt var vidrigt... och det var ju det som var meningen. Att det skulle vara vidrigt, men det var skrivet som att det skulle vara upphetsande, och det hade jag svårt för. Jag blev illa berörd av att de flesta var där mot sin vilja, men det jag verkligen hade aversioner mot var det faktum att huvudpersonerna fann det upphetsande med "lekar" med dödlig utgång. (Det var därför jag mådde så djävla dåligt när jag läste Dennis Coopers Kluven kanske ett halvår senare.)
Sedan hjälper det ju inte att jag a) var djupt deprimerad vid tillfället och b) sömnlös, och då blir ju en, eller åtminstone jag, mer lättpåverkad av intryck och stimuli och känslorna slår bakut.
Jag hade för mig att boken var taffligt skriven, det vill säga att de bara radade hemskhet på hemskhet och blandade in lite berättelser från de prostituerade historieberättarna då och då. Jag har lånat boken igen, jag har inte läst den, men jag har bläddrat, och inte verkar den dåligt skriven i alla fall. Äcklig och ond och omoralisk, men inte dåligt skriven. Egentligen lånade jag boken för att läsa det fragmentariska slutet (han hann aldrig skrivit klart hela, så slutet är bara perversioner som radas på varandra, den ena hemskare än den andra och de flesta med dödlig utgång) av morbid nyfikenhet, men nu vill jag nästan läsa om hela.
"Antinoüs, han hette så eftersom han liksom Hadrianus passive sodomit förenade världens vackraste pitt med den mest vällustiga röv vilket är mycket sällsynt, var bärare av ett redskap som var åtta tum i omkrets och tolv tum långt. Han var trettio år och hade världens snyggaste ansikte."
Antinoüs, alltså. Världens vackraste ansikte och pitt. Må han skatta sig lycklig.
fredag 6 juni 2014
Ur Elfriede Jelineks Pianolärarinnan:
HON vänder sig flera gånger om efter den fullständigt desorienterade damen, innan HON slår in på en välbekant väg till ett välbekant hem. HON hånskrattar då åt damen, glömsk av att HON om ett par minuter ska brännas till en askhög under den moderliga skärbrännarens heta låga eftersom hon har kommit hem för sent. Därvid kommer inte konsten att kunna trösta HENNE, trots att mycket påstås om konsten, framför allt att den är en trösterska. Ibland frambringar den dock i första hand lidandet.
Wilde, peut-être, ELLER Not exactly Wilde
Jag har i flera år varit otroligt nyfiken på att läsa Teleny, en erotisk bok från fin de siècle som sägs ha varit ett samarbete mellan Oscar Wilde och hans underbara vänner och älskare (i alla fall i Ross fall, men troligtvis även i Grays) Robbie Ross och John Gray - den man Dorian Gray fick sitt namn och skönhet efter. Den enda anledningen till att jag inte har läst den förut var eftersom den var så förbaskat svår att hitta på e-bay utan en massa miljarder kronor i frakt.
Varför har jag velat läsa den så pass länge som jag faktiskt har? 1. OSCAR WILDE! 2. ROBBIE ROSS! JOHN GRAY! 3. EROTIK 4. SOM ÄR FRÅN FIN DE SIÈCLE 5. OCH DESSUTOM INNEHÅLLER KÄRLEK OCH SEX MELLAN MÄN
Så gav Vertigo ut den i svensk översättning, tjoho, tjohej, jag älskar Vertigo, deras böcker är så otroligt vackert formgivna, så även denna. Och jag införskaffade mig den. Och jag trodde att jag skulle finna en ny favoritbok. Så blev det inte.
Missförstå mig rätt, missförstå mig rätt, missförstå mig rätt nu, jag viiill bara ha ett svar... Jesus Christ, Superstar, é du Messias, é Gud din far? (Förlåt. Peter Johansson som Judas förvillade mina tankegångar.)
Vad jag ville säga var att; jag hade läst att det var en enastående roman och jag var övertygad om det redan från början. Bara det att ditt och mitt "enastående" inte behöver betyda samma sak. Jag har läst allt Oscar Wilde har skrivit, så jag var ju säker på att det här var boken han (och hans vänner), om det nu var de som skrivit denna bok, velat skriva men inte vågat försöka publicera under sina rätta namn. Och att stilen skulle vara sådär klipskt och kvickt Wilde-ish blandat med hans förmåga att skriva otroligt vackert och att han här skulle kunna skriva utan skygglappar om homosexuell kärlek och sex.
Så var det inte. När jag började läsa den kände jag direkt att även om det inte skulle vara Oscar som skrivit den så var det säkerligen någon som kände honom och hans kvickheter. Redan på första sidan kom detta: "...och trots att amatörers framträdanden är en av den moderna civilisationens plågor..." som kändes... mycket Wildeskt. Jag uppskattade verkligen början. Det var kvickt och roligt och rentav sexigt hur han trånade efter den tjusige pianisten René Teleny som var på scen. Hur hans erektion bultade bara av att se denne man spela piano. Men det gick snabbt utför. Tydligen hade de två någon slags telepatisk kommunikation som kändes väldigt... jag vet inte, lite tramsig, men...
Berättelsen är skriven som en dialog mellan Camille, den man som trånade efter Teleny, och en man som Camille verkar ha haft ett sexuellt förhållande med. ...och jag antar att det är därför den där telepatin kom in. För att Camille skulle kunna se vad Teleny gjorde även när han själv inte ens var i samma hus. En allvetande berättare skulle ha gjort detta mycket mindre konstlat. För just dialogen känns ofta konstad. "Pratar man verkligen såhär!?" tänker jag. Trots att han gör en massa utläggningar känns dessa... inte riktigt... organiska, var jag på väg att skriva.
Jag har inte läst hela boken, bara halva ungefär och jag känner att... jag satt på tåget och rodnade och fnissade nervöst när jag började läsa den. Inte av upphetsning, utan för att det kändes som att jag råkat hitta något manuskript några fnissiga ynglingar (jag tänkte först att romanen kanske hade kunnat vara skriven av en kvinna, men sedan kom en sexscen där en kvinna tyckte att det var skönt att bli rammad i livmodertappen, så... nej) hade lämnat efter sig. Viss humor kändes ganska pubertal (åh nej, tänk om hon hade fått se min fullmåne!) och... ja.
Dessutom har jag inte fått en enda bögsexscen. En massa hetero. Lite lesbiskt, vilket förvisso var fint eftersom dessa damer brukar bli bortglömda... även om de tydligen var ruggugglor i en bordell. Och så en heteroscen som jag tyckte var väldigt obehaglig och våldtäksliknande.
Men. Men, men men. Det var lite roligt hur mina förväntningar blev krossade. Det är roligt att läsa boken, jag menar; "den blinde kärleksguden". Han kallar. Sin dase. För. Den blinde kärleksguden. Vad fan är mannens problem? Och jag känner under läsningen att... hade verkligen Oscar Wilde formulerat sig så? Jag kände liksom inte igen hans stil särskilt mycket alls. Jag vet inte. Men det är det som är lite spännande. Och, Oscar or not, det är roligt att ta del av en så pass tidig erotisk roman om kärlek mellan män. Definitivt en raritet.
Och kanske blir del två bättre, den är ju som sagt inte utläst än. Jag hoppas på mindre pubertal humor, mindre hetero, mer homo, mer homosex, mer skönhet (även om jag gillar groteskerier också) och... ja. Än är det inte försent.
Varför har jag velat läsa den så pass länge som jag faktiskt har? 1. OSCAR WILDE! 2. ROBBIE ROSS! JOHN GRAY! 3. EROTIK 4. SOM ÄR FRÅN FIN DE SIÈCLE 5. OCH DESSUTOM INNEHÅLLER KÄRLEK OCH SEX MELLAN MÄN
 |
| The unholy trinity! Wilde, Ross, Gray |
Missförstå mig rätt, missförstå mig rätt, missförstå mig rätt nu, jag viiill bara ha ett svar... Jesus Christ, Superstar, é du Messias, é Gud din far? (Förlåt. Peter Johansson som Judas förvillade mina tankegångar.)
Vad jag ville säga var att; jag hade läst att det var en enastående roman och jag var övertygad om det redan från början. Bara det att ditt och mitt "enastående" inte behöver betyda samma sak. Jag har läst allt Oscar Wilde har skrivit, så jag var ju säker på att det här var boken han (och hans vänner), om det nu var de som skrivit denna bok, velat skriva men inte vågat försöka publicera under sina rätta namn. Och att stilen skulle vara sådär klipskt och kvickt Wilde-ish blandat med hans förmåga att skriva otroligt vackert och att han här skulle kunna skriva utan skygglappar om homosexuell kärlek och sex.
Så var det inte. När jag började läsa den kände jag direkt att även om det inte skulle vara Oscar som skrivit den så var det säkerligen någon som kände honom och hans kvickheter. Redan på första sidan kom detta: "...och trots att amatörers framträdanden är en av den moderna civilisationens plågor..." som kändes... mycket Wildeskt. Jag uppskattade verkligen början. Det var kvickt och roligt och rentav sexigt hur han trånade efter den tjusige pianisten René Teleny som var på scen. Hur hans erektion bultade bara av att se denne man spela piano. Men det gick snabbt utför. Tydligen hade de två någon slags telepatisk kommunikation som kändes väldigt... jag vet inte, lite tramsig, men...
Berättelsen är skriven som en dialog mellan Camille, den man som trånade efter Teleny, och en man som Camille verkar ha haft ett sexuellt förhållande med. ...och jag antar att det är därför den där telepatin kom in. För att Camille skulle kunna se vad Teleny gjorde även när han själv inte ens var i samma hus. En allvetande berättare skulle ha gjort detta mycket mindre konstlat. För just dialogen känns ofta konstad. "Pratar man verkligen såhär!?" tänker jag. Trots att han gör en massa utläggningar känns dessa... inte riktigt... organiska, var jag på väg att skriva.
Jag har inte läst hela boken, bara halva ungefär och jag känner att... jag satt på tåget och rodnade och fnissade nervöst när jag började läsa den. Inte av upphetsning, utan för att det kändes som att jag råkat hitta något manuskript några fnissiga ynglingar (jag tänkte först att romanen kanske hade kunnat vara skriven av en kvinna, men sedan kom en sexscen där en kvinna tyckte att det var skönt att bli rammad i livmodertappen, så... nej) hade lämnat efter sig. Viss humor kändes ganska pubertal (åh nej, tänk om hon hade fått se min fullmåne!) och... ja.
Dessutom har jag inte fått en enda bögsexscen. En massa hetero. Lite lesbiskt, vilket förvisso var fint eftersom dessa damer brukar bli bortglömda... även om de tydligen var ruggugglor i en bordell. Och så en heteroscen som jag tyckte var väldigt obehaglig och våldtäksliknande.
Men. Men, men men. Det var lite roligt hur mina förväntningar blev krossade. Det är roligt att läsa boken, jag menar; "den blinde kärleksguden". Han kallar. Sin dase. För. Den blinde kärleksguden. Vad fan är mannens problem? Och jag känner under läsningen att... hade verkligen Oscar Wilde formulerat sig så? Jag kände liksom inte igen hans stil särskilt mycket alls. Jag vet inte. Men det är det som är lite spännande. Och, Oscar or not, det är roligt att ta del av en så pass tidig erotisk roman om kärlek mellan män. Definitivt en raritet.
Och kanske blir del två bättre, den är ju som sagt inte utläst än. Jag hoppas på mindre pubertal humor, mindre hetero, mer homo, mer homosex, mer skönhet (även om jag gillar groteskerier också) och... ja. Än är det inte försent.
torsdag 5 juni 2014
Nitton frågor
1. Den värsta läsupplevelse du haft?
Lust av Elfriede Jelinek, antagligen eftersom jag läste den vid helt fel tidpunkt i mitt liv. Jag trodde att den skulle vara något helt annat än vad den var, helt enkelt. Jag tyckte enbart att boken var äcklig. Jag tänker läsa om den så snart jag kan, för jag tror att jag hade kunnat uppskatta den idag då jag har ett mycket gott öga till Jelinek.
Lust av Elfriede Jelinek, antagligen eftersom jag läste den vid helt fel tidpunkt i mitt liv. Jag trodde att den skulle vara något helt annat än vad den var, helt enkelt. Jag tyckte enbart att boken var äcklig. Jag tänker läsa om den så snart jag kan, för jag tror att jag hade kunnat uppskatta den idag då jag har ett mycket gott öga till Jelinek.
2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Haha! Falskmyntarna av André Gide. Den har även påverkat min plånbok något så otroligt. Det är mer än fyra år sedan jag köpte boken, blev förälskad, letade mig igenom alla antikvariat efter hans böcker, sedan bokbörsen, sedan e-bay. Nu har jag över 50 böcker av och om honom. Jag älskar honom så! Han är Min André. Min platoniske make. Hade jag inte hittat den där shady saken med intressant titel och bestämt mig för att köpa den... hur hade då mitt liv sett ut idag? Utan André Gide? Hemska tanke! Han ger mig en trygghetskänsla. Han förtjänade sitt Nobelpris.
Haha! Falskmyntarna av André Gide. Den har även påverkat min plånbok något så otroligt. Det är mer än fyra år sedan jag köpte boken, blev förälskad, letade mig igenom alla antikvariat efter hans böcker, sedan bokbörsen, sedan e-bay. Nu har jag över 50 böcker av och om honom. Jag älskar honom så! Han är Min André. Min platoniske make. Hade jag inte hittat den där shady saken med intressant titel och bestämt mig för att köpa den... hur hade då mitt liv sett ut idag? Utan André Gide? Hemska tanke! Han ger mig en trygghetskänsla. Han förtjänade sitt Nobelpris.
3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Jag fick heebie jeebies av ringen Sofia bar i Maria Gripes Glasblåsarns barn då det visade sig att det var korpen Klokes nattöga som hade använts som "sten". Jag var sju år gammal.
Jag fick heebie jeebies av ringen Sofia bar i Maria Gripes Glasblåsarns barn då det visade sig att det var korpen Klokes nattöga som hade använts som "sten". Jag var sju år gammal.
4. Vad använder du som bokmärke?
Ibland riktiga bokmärken, ibland kvitton och lösa lappar och skit. Om det är en lånad bok där bokmärken redan finns gör även jag bokmärken.
Ibland riktiga bokmärken, ibland kvitton och lösa lappar och skit. Om det är en lånad bok där bokmärken redan finns gör även jag bokmärken.
5. När brukar du läsa? Hemma, på jobbet, på morgonen, på förmiddagen, på kvällen, innan du lägger dig…?
Hemma eller på tåget, jag läser gärna på eftermiddagen, kvällen eller natten. Jag älskar även att läsa på ett café!
Hemma eller på tåget, jag läser gärna på eftermiddagen, kvällen eller natten. Jag älskar även att läsa på ett café!
6. Vad var den första bok du läste?
Jag vet inte, men min första favoritbok var Jill Barklems böcker om mössen på Björnbärsstigen.
Jag vet inte, men min första favoritbok var Jill Barklems böcker om mössen på Björnbärsstigen.
7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
Jag älskar gamla, läderinbundna, vackra band. Och allmänt vacker utformning och så. Men egentligen bryr jag mig inte. Bara innehållet är bra.
Jag läser tre. Elfriede Jalineks Pianolärarinnan. Jag älskade verkligen filmen, och än så länge verkar boken underbar. Jag har dock inte kommit så långt då jag läst en massa annat emellan. Teleny som nyligen utgavs på Vertigo. Jag har skrivit en lång rant om den trots att jag inte ens läst ut den. Och till sist, en annan Vertigo-titel. Samtal skriven av renässansknasbollen (sagt med kärlek) Pietro Aretino. Underhållande.
9. Och vilken sida är du på?
Teleny: 222. Pianolärarinnan: 44 Samtal: 150. Summan av kardemumman: Jag har inte läst så mycket (eller så maniskt) på senaste tiden.
10. Brukar du lämna "kännetecken" i dina böcker? (klottrar i dom, spiller mat/dryck på dom & andra barbariska åtgärder?)
Jag råkade spilla lite vin på Judas and Jesus av Jean Yves Lealoup, vilket var lite roligt eftersom kristi blod för dig utgjutet.
11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Jag älskar fina omslag. Pure av Andrew Miller, med dess Goyaparafras på omslaget... Det var nästan hela anledningen till att jag köpte den. Den andra anledningen var att jag är sjukt intresserad av franskt sjuttonhundratal.
 |
| Men i boken fick man veta att hans rock var grön |
12. Sidantalet, då?
Frankly, my dear, I don't give a damn.
13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Jag har råkat göra det. Men. Usch. Nej. Fy. Hur nyfiken jag än är; nej, Titti. Bad Titti. Bad bad bad naughty naughty naughty.
14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
Det finns massor av böcker jag läst flera gånger. För många att räkna upp här. För många för att jag ens ska minnas. Jag älskar att läsa om.
15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Böcker och böcker, men en bokhylla föll över mig när jag var tre eller något.
16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Jag klänger mig maniskt fast vid böcker jag tycker mycket om och de jag inte läst. De böcker jag inte gillade eller var "bra, men inget mer" brukar jag antingen ge bort eller sälja.
17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Det passar sig inte! Högst omoraliskt.
18. Just det, läser du i badrummet?
Jag har försökt läsa i badet och jag tar nästan jämt med en bok in i badrummet, men när det väl kommer till kritan... Nej. Jag orkar aldrig. För varmt.
19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Jag för läsedagbok.
måndag 2 juni 2014
Ur Inger Christensens "Det målade rummet":
Så svårt att locka fram sanning ur snö,
så svårt att vara född av jordisk kyla
och släpa runt på sin skönhet som en bila,
som drömmer om att huvuden ska rulla,
tills handlingsmönstrena blir meningsfulla.
Var meningslös, och din natur är stor!
Så vackert att dra himlen runt som flor!
så svårt att vara född av jordisk kyla
och släpa runt på sin skönhet som en bila,
som drömmer om att huvuden ska rulla,
tills handlingsmönstrena blir meningsfulla.
Var meningslös, och din natur är stor!
Så vackert att dra himlen runt som flor!
lördag 24 maj 2014
Att vara tolv år gammal är ett helvete
Jag fortsatte undermedvetet på sjuttiotalstemat i min läsning - i alla fall utspelar sig En komikers uppväxt på sjuttiotalet. Av någon anledning hade jag inte läst den förr, jag vet faktiskt inte varför jag inte känt mig så lockad av Jonas Gardells författarskap. Kanske helt enkelt för att jag läste fel bok först och inte fick mersmak. (Det var för övrigt Vill gå hem, och jag minns knappt någonting av den. Jag älskade dock Torka aldrig tårar utan handskar och faktaböckerna Om Gud och Om Jesus.)
En komikers uppväxt berörde mig djupt, den var påträngande, smärtsam och samtidigt så lätt att ta sig igenom att jag önskade att den var dubbelt så tjock. Språket är vardagligt, den är otroligt rak på sak - en bok som gör ont att läsa utan att vara sentimental. Hierarkierna i klassen, att göra sig till och använda komik för att slippa bli utfryst, att försöka göra sig synlig till varje pris, att svika vänner för att hasa efter de mer "betydelsefulla" känns tyvärr otroligt allmängiltigt, även om jag inte kände igen mig kände jag igen dessa mönster alltför väl. Barn som gör allt för att överleva, att ta sig igenom dagen, de som lyckas och de som inte kan resa sig igen.
Porträttet av Juha som spelar över, berättar vitsar och uppträder på varje roliga timmen till lärarinnans förtret, som sjunger sånger om lärarna, som ömsom umgås med de utstötta, ömsom sviker sina vänner för att nå en högre status är otroligt gripande, jag trodde inte alls att jag skulle bli så berörd som jag blev. Nästa gång jag är på biblioteket kommer jag definitivt att låna både Ett ufo gör entré och Jenny för att deppa lite till.
"Då är det nästan mer synd om Judas.
Han står utanför allesammans och ingen vill ha med honom att göra. Varför kunde inte Jesus förlåta honom också?
För att han gjorde fel en enda gång.
Det hade varit bättre för den människan, om hon icke hade blivit född, sa Jesus och menade allvar. Han skämtade inte. Inget försonande leende. Det fanns ingen förlåtelse att få.
För en enda synds skull. För ett enda svek.
När Juha tänker på det blir han rädd för Gud.
Han kan se framför sig hur förtvivlat Judas skrek efter Gud, hur han skrek efter förlåtelse, men Gud fanns inte för honom, och han fick hänga sig alldeles ensam, utan någon som grät för hans skull, utan någon att hålla i handen."
En komikers uppväxt berörde mig djupt, den var påträngande, smärtsam och samtidigt så lätt att ta sig igenom att jag önskade att den var dubbelt så tjock. Språket är vardagligt, den är otroligt rak på sak - en bok som gör ont att läsa utan att vara sentimental. Hierarkierna i klassen, att göra sig till och använda komik för att slippa bli utfryst, att försöka göra sig synlig till varje pris, att svika vänner för att hasa efter de mer "betydelsefulla" känns tyvärr otroligt allmängiltigt, även om jag inte kände igen mig kände jag igen dessa mönster alltför väl. Barn som gör allt för att överleva, att ta sig igenom dagen, de som lyckas och de som inte kan resa sig igen.
Porträttet av Juha som spelar över, berättar vitsar och uppträder på varje roliga timmen till lärarinnans förtret, som sjunger sånger om lärarna, som ömsom umgås med de utstötta, ömsom sviker sina vänner för att nå en högre status är otroligt gripande, jag trodde inte alls att jag skulle bli så berörd som jag blev. Nästa gång jag är på biblioteket kommer jag definitivt att låna både Ett ufo gör entré och Jenny för att deppa lite till.
"Då är det nästan mer synd om Judas.
Han står utanför allesammans och ingen vill ha med honom att göra. Varför kunde inte Jesus förlåta honom också?
För att han gjorde fel en enda gång.
Det hade varit bättre för den människan, om hon icke hade blivit född, sa Jesus och menade allvar. Han skämtade inte. Inget försonande leende. Det fanns ingen förlåtelse att få.
För en enda synds skull. För ett enda svek.
När Juha tänker på det blir han rädd för Gud.
Han kan se framför sig hur förtvivlat Judas skrek efter Gud, hur han skrek efter förlåtelse, men Gud fanns inte för honom, och han fick hänga sig alldeles ensam, utan någon som grät för hans skull, utan någon att hålla i handen."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)