1984

Så. Nu har jag läst de där tre stora dystopiklassikerna som min syster (en klok gymnasist som är mycket intresserad av politik och dystopier) rekommenderade och lånade ut till mig. Den första jag lånade var Du sköna nya värld, den andra Kallocain och nu, den tredje, 1984 av George Orwell (som egentligen hade ett betydligt tjusigare namn än sin pseudonym, nämligen Eric Blair - dock ser han verkligen ut som en George Orwell!).
Jag tyckte mycket om 1984. Det var en väldigt intressant och gripande bok - gripande i och med all mänsklig olycka och avsaknad av frihet som Partiet och Storebror helt samvetslöst tvingade medborgarna till. Hjärntvättandet i synnerhet. Hjärntvättandet och hur de försökte våldföra sig på folks mest privata, nämligen tankarna. Winston Smith är kanske inte den mest populära av protagonister, han kan tyckas patetisk, men jag kände ändå att jag tyckte om honom på något vänster. Han var...intressant. Jag kände sympati för honom och inför hans öde.
Romanen är skriven på ett mycket sakligt vis. Jag tycket mycket om det. Det passade in i det kyliga politiska klimat boken beskriver.
Det är en högst obehaglig bok. Det som fick mig att känna det största obehaget var vaporiseringen av medborgare - en förrädare/partifiende försvann alltså helt enkelt spårlöst ur existensen. Staten dolde att han eller hon någonsin hade funnits och tvingade alla andra att erkänna detta som fakta - denna människa har aldrig existerat. Visst hade boken sina skönhetsfel, men det var inga stora sådana. Och slutet. Slutet! Det var fantastiskt. De sista slutmeningarna är ovärderliga.

Och en lustig sak: När min syster såg Storebror framför sig såg hon Lenin (hon insåg inte ens att hon tänkt sig honom otroligt lik Lenin förrän hon såg en bild av honom och tänkte "det är ju Storebror!!"). Jag var säker på att jag också skulle se honom som Lenin på grund av detta. Men nej. Jag såg Stalin framför mig.

Skulle inte Orwell själv kunna vara lite lik Storebror med sin mörka mustasch?

Hej, barnasinne!

Inatt har jag bejakat mitt inre barn (då menar jag inte med vindrickandet och snusandet). Jag älskade Mysteriet på Greveholm när den gick som julkalender då jag var sex år gammal, och eftersom uppföljaren går som julkalender nu känner jag att jag måste följa den. Jag såg de två första avsnitten med min yngsta syster (som är fem) när jag var och hälsade på i mitt familjehem, hon verkade älska årets julkalender. Inatt tittade jag ikapp mig, och jag tycker att den är otroligt söt, den håller fin kvalitet och jag blir sådär nostalgi-glad av att se den. Och på svt-plays hemsida fanns även ett gulligt litet test där man kunde se vilken karaktär man var mest lik. Jag blev min favorit, det sprättige spöket Jean. Jag tackar inte heller nej till en dans och klarar mig bra utan nymodigheter (men helst inte datorn!).

Jag sitter här och lyssnar på Jacques Brel

Jacques Brel får mig av någon anledning att känna mig mer levande och glad än en hel del annan modernare musik (det vill säga icke-klassisk musik). Han är underbar på alla sätt och vis, en utmärkt och vacker karl med en fantastisk röst.
Det dåliga är att jag förknippar hans musik med att röka cigaretter (jag minns när jag satt och skrev på min roman - det är dags för mig att jobba på redigeringen av den nu, ordentligt, jag tror att tiden är mogen!- och rökte och lyssnade på Brel). Och läste översättningar av hans underbara, underbara texter.

Åh, Jacques. Min älskade, älskade, vackre Jacques. Du ger mig förutom röksug, inspiration. Min belgiske manlige musa!

Något fint hände idag

Jag var på Emmaus idag (jag älskar affären, den i Kirseberg samt den mittemot Myrornas nära Triangeln, båda i Malmö har ofta ett underbart utbud - men det är trist med det uppenbara politiska ställningstagandet, de verkar alltså mycket anti Israel - och det där är en riktig fisrumpekonflikt där båda parter drabbas otroligt hårt och det gör mer ont än gott att peka ut offer och förbrytare eftersom både Israel och Palestina farit oerhört illa och gjort oerhört mycket fel mot varandra, men nu skulle det handla om en fin händelse) för att köpa lite billiga böcker (och jag hittade en vacker sjal). Då det var någon minut innan stängningsdags såg jag att det var tre inbundna böcker till priset av två, och givetvis hade jag två i handen så jag bestämde mig för att utforska boklådan vid disken och bara nöd-ta en tredje att ge bort eller något. Plötsligt säger en man (som hört när jag nämnt för kassörskan att jag skulle försöka skynda mig att hitta en tredje bok) med en mycket mjuk röst: "Vad sägs om den här?"
Han håller upp en otroligt vackert inbunden bok. Jag frågar honom vad det är för något och vad säger han? "Maupassant". Mitt hjärta känns fortfarande glatt sådär en vinterkväll. Inte nog med att det var en vacker bok av en författare som intresserar mig, mannen (som var en otroligt stilig och välklädd lite äldre herre som hade en mjuk, lugn och vänlig utstrålning - jag vet att jag har sett honom en gång förut i trakterna och jag reagerade på hans skönhet och vänliga, lugna utstrålning) verkade antingen märka av på mig eller hoppas på att jag skulle uppskatta just denna boken. Jag vet inte varför, men sådana situationer kan jag leva länge på. Tack, anonyme man. Jag såg när jag kom hem och öppnade boken att jag inte ägde just de novellerna som var i boken heller.

Karin Boye

Jag läser Karin Boyes diktsamling (jag tror att den är komplett). Visst är det vackert, men kanske lite väl mycket natur och religion för min smak då och då. Dock har jag bara läst den första samlingen i volymen (Moln), så jag ska inte komma med några omdömen innan jag vet mer. En dikt jag i alla fall fastnade för var Tillfrisknande, Boyes poesi är som bäst när hon inte verkar må bra (och tyvärr mådde hon ju inte särskilt bra, allas vår kära stackars Boye, eftersom hon som bekant tog sitt liv av en överdos av sömnpiller vid fyrtio års ålder):

Du som är kallad vid blommans namn,
nu vill jag ge dig ett annat:
Läkarens Kniv.
Kallt, hårt namn. Men så blänkande hård
är din bild i de tysta stunderna.
Jag är dömd, när jag ser dig,
dömd som sjukling
inför din friskhet av vårlig morgon.

Det är gott att man våndas och vämjes.
Du är svalkande fri från barmhärtighet
mot patetiska kval.
Fjärran, fjärran ler du gåtfullt.
Jag vill andas din höga luft.
Jag vill trampa de daggiga stigarna,
där du vandrar.

Melankoli och språklig skönhet

Jag blev för ett litet tag sedan klar med Johannes Anyurus bok Skulle jag dö under andra himlar, som en kursare rekommenderat och lånat mig. Jag hade läst någon enstaka artikel om den och visste att jag tänkt att jag ville läsa den, men egentligen visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig mer än att språket var vackert. Och det var det, riktigt vackert. Ibland avskalat, ofta poetiskt. Det är alltså inte det minsta förvånande att författaren även skriver dikter (som jag är väldigt sugen på att läsa). Detta är hans debutroman.
Först orkade jag inte riktigt läsa boken då stämningen var nästan genomgående melankolisk, men när jag väl började läsa på allvar var det svårt att sluta. Det är mycket sorg, smärta, ångest, glimtar av kärlek, Madrid, mer sorg, glimtar av vänskap, Gud, smärta, sorg, Gud... Detta i ungefär fyrahundra sidor utan en riktig plot. Det är njutbart och vackert, dock får jag ibland en känsla av att boken är mig övermäktig, jag blir lite trött, får en känsla av monotoni - det hade nog inte gått någon nöd på den om den var hundra sidor kortare. Men jag tyckte bra om boken och vill gärna läsa hans nya roman En storm kom från paradiset.

Utrag ur Skulle jag dö under andra himlar:

När han går hemåt har det slutat regna. Natten har kommit. En taxi står vid en korsning och väntar och han går rakt ut i framlyktornas fotovita flod, i löven som blåser. Skarpa skuggor, som på fotografierna av månens yta. Ramadan är över. Nu stängs portarna till paradiset. Nu släpps viskningarna åter ut i människornas hjärtan.

Berättelser för nöjets skull

Åtta glas med undertiteln Berättelser för nöjes skull läste jag för ett par veckor sedan som en slags mellanläsning under tiden jag läste andra romaner. Den är skriven av Hans Alfredson, Stig Claesson, Gunnar Harding, Claes Hyllinger, Erland Josephson, Niklas Rådström, Jacques Werup och Klas Östergren. Dessa åtta herrar skapade i slutet av åttiotalet ett sällskap vid namn Åtta glas där de skulle äta och dricka gott och berätta historier för varandra. De skrev efter givna ämnen: efter ett möte skrev varje man ner ett förslag på en lapp, och den lappen som drogs fick bli nästa mötes tema. Boken har sammanställt några av dessa alster.

Den är väldigt underhållande att läsa, för här finns det mesta: kärlek, kvickhet, humor, skönhet, poesi, sorg, fantasi, realism och drömlikna stämningar. Jag kan tänka mig att det för många är ett bra sätt att presenteras för de olika författarna.

Det fanns många texter som fastnade extra mycket, exempelvis en slags hybrid mellan historiett och dikt av Gunnar Hardling vid namn Saxofonen språkar:

I ett gathörn träffar Holmgren på en saxofon.
-I've got the blues and the blues got me,
säger saxofonen.
-Have you got the blues?
-Jag har inte fått någonting,
säger Holmgren.
Han hyser en instinktiv motvilja för allt som förefaller förgyllt.
Saxofonens lätt beslöjade röst tilltalar honom inte heller.
Den har något intimt, ja nästan slingrande intimt över sig.
-Blås i mig, säger saxofonen, så känns det bättre.
-Det förefaller inte särskilt hygieniskt,
invänder Holmström.
Vem vet vem som blåste i dig senast?
-Bara jag, säger saxofonen mystiskt.
-Vad skulle jag få ut av det, undrar Holmgren
medan han misstänksamt kikar ner i den förgyllda tratten.
-Du skulle få ut dig själv, säger saxofonen.
Du blåser dig själv genom mig
och på andra sidan är du en klingande ljudknopp.
-En kropp av luft, fnyser Holmgren.
-Och ande, säger saxofonen. Body and soul.
Ingen kan blåsa andlös.
-Du är bara ett förgyllt skal kring ingenting,
säger Holmgren.
-Vem är inte det, svarar saxofonen vårdslöst.
-Jag är åtminstone inte förgylld,
säger Holmgren.
-You've really got the blues, man,
säger saxofonen.
-Den vill jag ha kvar,
säger Holmsten. Rör mig inte.
Kan vi betrakta konversationen som avslutad?
-I'm afraid so, säger saxofonen.
-Jag är också rädd, säger Holmgren plötsligt,
men då hade saxofonen redan ringlat ihop sig i ett hörn och somnat.

                                    Alfredson, Claesson, Hardling och Hylinger                                                      

En annan favorit är en underbar historia vid namn Il Maestro och hans svenske gäst av Jacques Werup, temat är En stackars narr där man kan fundera på vem som är den egentliga narren: Maestro eller gästen? För att inte tala om Niklas Rådströms Den undflyende statyn, kort men fantastisk (i ordets båda meningar). Fast egentligen är det svårt att välja favoriter. Det mesta är faktiskt riktigt bra. Pocketutgåvan kom 2005 och är lätt att få tag på.

Överst Josephson och Rådström, underst Werup och Östergren

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva har funnits ett tag, och jag minns att mamma för tre år sedan sade att den kanske var något för mig när hon hörde talas om att kvinnan som skrivit den, Ann Heberlein, är bipolär och att boken handlade om detta. Jag var tveksam, jag var rädd att den skulle bekräfta några farhågor jag hade: vilken den till viss del gjorde. Att den var självömkande (det var den inte direkt), att den var självupptagen (det var den) och att man blev trött av att läsa den (det blev jag).

Intrycket jag fick var kluvet. Boken var väldigt ojämn. Första delen, kallad Väntrum var väldigt jobbig att läsa. Det var mycket ångest och destruktivitet, desperata tankar, S:t Lars och igenkänning. Jag visste inte om jag var redo att läsa en sådan bok eftersom jag nyligen har mått ordentligt dåligt på första gången sedan länge. Men jag fortsatte, och mycket av den där påtagliga, smärtsamma igenkänningen försvann.
Det var mycket ältande. Om hur galen hon var. Om hur fel hon var. Om hur ingen förstod henne. (Något jag förvisso kan förstå, upprepningarna och ältandet alltså, hon skrev boken under en förskräcklig tid i sitt liv.) Även ältande om hur vacker, intelligent, välutbildad och framgångsrik hon är. Om hennes vackra, tjocka, glänsande blonda hår som inte är lika fint och glänsande när det är otvättat (vad förvånande).

Och hon söker förståelse. Utan att verka villig att ge någon tillbaks. Hon har sagt att hon vill att folk ska läsa boken och förstå mer om psykisk sjukdom, att många fortfarande tror att depressioner och ångest är svaghetstecken. Som om det var ens eget fel att man blev sjuk. Men det är det ju inte. Ändå verkar hon inte särskilt tolerant själv gentemot andra som har det svårt. Under en föreläsning hon gjorde fanns hemlösa närvarande som blev provocerade av vad hon sade när hon ansåg att de som hamnat på gatan inte hamnat där utan anledning, underförstått: de hade sig själv att skylla. Själv hade hon skuldsatt sig otroligt högt, bland annat hade hon köpt ett väldigt dyrt hus under ett maniskt skov, trots att hon redan hade ett bra hem. Hon var tvungen att dra in massvis med pengar per månad för att klara sig. Hade hon inte haft en säker punkt, en någorlunda säker ekonomi, hade hon kunnat vara ruinerad för länge sedan. Ändå har hon ingen synbar förståelse för de hemlösa. Ska man säga samma sak till dem som till de deprimerade kanske: ta dig i kragen och gör någonting av ditt liv istället för att sitta och inte göra någonting åt det! De är väl också människor i kris? De kan mycket väl lida av psykiska åkommor de med, som gör det  otroligt svårt att hantera sitt liv. Är det deras fel för att de av olika anledningar inte kunnat vara lika driftiga som Ann? Nej, det smakar och luktar väldigt beskt tycker jag.

Det blev lite väl mycket i den stilen. Hon kändes aningen elitistisk, och ofta omogen och självupptagen (som jag förvisso kan förstå, man kan lätt bete sig så när man mår dåligt). Men jag greps ändå en del av hennes öde, jag är inte så kall att jag inte skulle vilja ge henne en inombords-kram (trots att hon hatar kramar och trots att vi båda vet att det inte hjälper). Och jag är glad att hon lever än, att sjukdomen trots allt inte tog död på henne. Jag är glad för barnens skull som slapp förlora sin mor.
En del av boken tycker jag mycket om, den heter Självmördarklubben, och handlar om självmördare, vad olika personer haft för teorier om dessa, filosofi och etik som hon diskuterar. Det är intressant.
Så, vad säger man. Den gav mig inte så mycket, men jag är glad att jag läste den i alla fall. Den var värd det även om jag inte är omåttligt förtjust i den. Varför gav den mig inte så mycket? Jo, för att jag vet hur det är att ha ångest. Jag vet hur det är att vara deprimerad och att inte vilja leva men ändå inte aktivt vilja dö - att gå och vara vara rädd för sig själv, tänka "kommer jag göra något förhastat?". Hur det går så fort från hypomani till en total dipp till inre tomhet och mörker. Jag behöver inte läsa om någon annans erfarenheter om detta för att förstå och känna tolerans, medlidande och empati.

Så jag rekommenderar den. Inte till dig som vet alltihop, som gått igenom ångesten, självmordstankarna, depressionen och manin. Men kanske till dig som själv deprimerad för tillfället. Eller du som är bipolär, författaren hade typ två. Men mest av allt vill jag att de som inte vet någonting om psykisk ohälsa, speciellt de som fortfarande tror att man bara "kan rycka upp sig" när allt känns svart ska läsa. Och även familjer, partners, vänner och anhöriga till en deprimerad eller bipolär person, så att de får läsa om hur hemskt och svart allting faktiskt kan vara. Samt till de som helt enkelt är intresserade av psykisk ohälsa.

 Och till sist: jag har klagat en hel del i denna text, men jag måste ge henne cred. Det var modigt gjort att ge ut en sådan djupt personlig bok. Jag hoppas att hon kan hjälpa en del och kanske förändra någon inskränkts attityd.

Den unge Werthers lidanden

Jag tycker om Sturm und Drang med alla dessa översvallande känslor, och jag älskar Goethe. Min första bekantskap med denne var Erlkönig (efter att min pappa sagt att jag skulle kolla upp dikten, då Rammsteins Dalai Lama är en parafras på denna, det var någon gång under min högstadietid). Min andra bekantskap var Den unge Werthers lidanden, som definitivt förtjänade en omläsning. Det är en roman jag håller mycket kär, språket är underbart och den är väldigt vacker i sin tragik - jag får tankarna att Werther i princip var dömd att gå under (hade han levt idag hade det förmodligen varit enklare att rädda denna stackars olycklige man med mediciner, kunskap och terapi) - hade han inte förälskat sig i Lotte känns det som att han ändå oundvikligen sjunkit ner i depressionens och ledans träsk. Lotte i sig känns mer som en symbol han blir besatt av, en slags avgudabild, hade det inte varit henne han levde och dog för under sin sista tid vore det någon eller något annat.
Det är smärtsamt att läsa Werthers till en början uppsluppna brev till vännen Wilhelm, som sedan blir mer och mer sorgsna och med en slags blandning mellan håglöshet och mani.
Jag undrar lite om Werther eventuellt skulle kunna ha varit bipolär. Det känns inte uteslutet.

Utdrag:
"Missmod och olust hade slagit allt djupare rötter i Werthers själ, allt fastare tvinnat sig samman och småningom helt vunnit herravälde över honom. Hans själsliga jämvikt var fullständigt rubbad, en inre hetsighet och häftighet som helt undergrävde hans konstitution, frambragte de hemskaste verkningar och utlämnade honom åt en utmattning, ur vilken han sökte kämpa sig ännu mer ångestfullt än han innan dess bekämpat sina lidanden. Hans hjärtas ångest tärde på hans övriga själskrafter, på hans vitalitet och skarpsinne: han blev en sorglig figur i sällskapslivet, allt olyckligare och allt mer orättvis ju mer olycklig han kände sig."

Vertigo Förlag

Jag gillar Vertigo Förlag skarpt. Jag menar, hur kan man motstå en förlagsbeskrivning som denna: "VERTIGO FÖRLAG presenterar texter på avgrundens rand för läsare som inte önskar vända bort ansiktet från vår tids katastrof. Yrsel och illamående, hänförelse och uppenbarelse – läsningens sötma skall vara ett aktivt gift som fräter och undergräver det lata sinnet. I poesi och kritik, vid den punkt där ordningen och spektaklet trasas sönder, hänger anden tung av svindel som en skinka från taket"?
Deras huvudsakliga ämnen är surrealism, politik (blodröd sådan), pornografi, kättjefyllda klassiker och annat smått och gott, och jag har hittat en hel del favoriter därifrån (det var så jag upptäckte Dennis Cooper, Håkan Alexanderssons Magister Hoffmann,  den underbara socialistiska och revolutionära diktsamlingen Hatets sånger och mer). Det var även deras tjusiga utgåva av den genomvidriga De 120 dagarna i Sodom av Markis de Sade jag läste för ett antal år sedan (jag kan ju inte säga att jag tyckte om den, den var äcklig, otäck och jag tyckte väl inte att den var så otroligt bra skriven heller - hade den varit fantastiskt skriven hade jag nog kunnat förlåta det mesta - men jag ångrar trots allt inte att jag läste den, på något underligt vis var det ju faktiskt berikande, och jag tror egentligen att jag borde läsa om den) och nu har jag beställt en liten julklapp till mig själv därifrån, ett paket vid namn "perversa paketet" med fyra böcker som inte verkar vara helt i sin ordning (en av dem verkar så vidrig att jag undrar hur jag, som ändå är ganska luttrad, ska klara av att ta mig igenom den, och om jag inte gillar böckerna kommer de bli fina julklappar till mina mest pryda närstående... om jag vore så elak, vilket jag inte är).
Jag är nog inte vidare pervers, men jag behöver min beskärda del äckel och vansinne... vilket kanske gör mig aningen pervers ändå.

Här är en länk till förlagets hemsida, och här är den läsvärda bloggen skriven av dess förläggare.

Och här är lite Sadeböcker online, på engelska.

Markisen. 

Lascia ch'io pianga

Att dricka som en stor författare

Här är en liten artikel om tio stora författares favoritdrinkar: http://www.flavorwire.com/186464/how-to-drink-like-your-favorite-authors#1 
Själv dricker jag närmast som Burroughs. Och minst av allt som Bukowski, fy för satan vad det lät vidrigt.

Burroughs, min dryckesbroder.

Revolution!

Natten efter olyckan drömde jag om en koppärrig man
som gick i gränderna
Danton!
Inte den andre - Robespierre tar inte såna promenader
Robespierre gör omsorgsfull toalett en timme på morgonen
resten av dygnet ägnar har åt Folket
I pamfletterna paradis, bland dygdens maskiner

~Tomas Tranströmer

Underbara fotografier

Jag upptäckte nyligen Joel-Peter Witkins underbara fotokonst. Nyskapande, gammaldags, burleskt och kyligt elegant. Titta och njut.
http://www.edelmangallery.com/Witkin/witkin.htm

Bra skit

Liv Strömquists Prins Charles känsla, som jag köpte idag, ett antal månader efter att jag såg pjäsen på Malmö Stadsteater, gav samma känsla som uppsättningen. Det är underbart, men det är inte särskilt roligt. Skrattet fastnar i halsen, det är för verkligt och nära för att man ska kunna skratta ordentligt åt det. Men i vilket fall som helst, min serieköparmödomshinna spräcktes med bravur, det var en mycket bra första gång. Jag måste införskaffa fler album av Strömquists snarast. REKOMMENDERAS. Speciellt om du är intresserad av enkla rent stilistiskt men samtidigt vältecknade serier, feminism, problematiken inom tvåsamheten eller bara lite vanlig hederlig samhällskritik.