Jag hittade en mindre kolerisk kommentar jag skrivit... Vad är jag nu? Melankolisk?
"Det jag tycker är lite provocerande, dock, hur besviken man än kan bli på Legos attityd, är att många föräldrar som rasar mot den nya serien kommer med argument som "MINA flickor tycker minsann om vanligt Lego, MINA flickor avskyr minsann pasteller, MINA flickor leker bara med bilar, MINA flickor är minsann så härligt spjuveraktigt pojkaktiga"... Normativt "pojkaktiga" drag sätts på piedestal medan flickor som är mer "konventionella" i sina lekar (om det har med arv eller miljö att göra låter jag vara osagt, för det har jag blandade åsikter om) närapå skuldbeläggs. När folk pratar om genus idag verkar det ofta som om de tycker att det ligger på flickornas ansvar att ändra sig. Pojkarna ska fortsätta som de alltid har gjort medan flickorna ska börja leka med andra leksaker för att inte verka förtryckta. (Så är det även med vuxna, "feminina" egenskaper är mindre värda, både hos kvinnor och män.) Och det är det jag tycker är så fel... jag märker obehagliga tendenser hos många människor och plötsligt är det inte längre Lego det handlar om, utan att flickor minsann måste "tuffa till sig"."
måndag 23 juli 2012
söndag 22 juli 2012
Bedöma och döma
Jag är nervös över refuseringsbrev från förlag, det är klart att jag är, trots att jag vet att man inte ska må dåligt över dem, att man inte ska tappa hoppet och börja hata sig själv och tralala. Det är ju ändå så att man får svart på vitt att ens material inte duger (åtminstone inte enligt den och den och dens kriterier) och jag har alltid tyckt att sådant varit väldigt läskigt. Likaså är jag alltid nervös över antagningsbesked, beslut från CSN (tänk om jag gjort något fel och inte får några pengar!!), kritik och bedömningar när jag går kurser - allt från författarkursen jag gick till mer traditionella kurser, jag var alltid nervös över att få tillbaks prov och uppsatser i skolan, nervös inför betyg... Det är läskigt att bli bedömd. Jag tar/tog allt personligt. Inte bedömd. Dömd. Jag duger inte. Jag har blivit bättre på det, men det är fortfarande obehagligt. Jag känner mig uttittad, sårbar, naken och allt det där.
Så läste jag den här artikeln och blev nästan tårögd för att den var så genomsöt: http://www.writersdigest.com/writing-articles/by-writing-goal/get-published-sell-my-work/saving-the-rejects
Slickepinnarna är annorlunda och speciella!
Och så lite inspiration:
http://www.writersdigest.com/whats-new/the-90-secrets-of-bestselling-authors
Så läste jag den här artikeln och blev nästan tårögd för att den var så genomsöt: http://www.writersdigest.com/writing-articles/by-writing-goal/get-published-sell-my-work/saving-the-rejects
Slickepinnarna är annorlunda och speciella!
Och så lite inspiration:
http://www.writersdigest.com/whats-new/the-90-secrets-of-bestselling-authors
lördag 21 juli 2012
Svammel om en möjligtvis imaginär poetisk ådra
Så har jag anmält mig till ytterligare ett Poetry Slam på Moriskan i Malmö....trots att jag kände mig obekväm efter mitt första och hittills enda framträdande. Men temat var faktiskt skam, Poetry Skam. Så man kan ju trots allt säga att uppdraget slutfördes med bravur när målet var att skapa obekväm stämning. Så jag bestämde mig för vara lite förtvivlad och lite halvhysterisk sådär, jag ville göra mitt framträdande teatraliskt och från karaktärens, berättarjagets hjärta - även om dess reaktioner och utagerande kan tyckas over the top, överdrivet-
Desperat. För hen är den typen av människa.
Ett desperat rop, en desperat fråga, både till sig själv och den andre: Varför detta!?
Varför beundrar jag dig? Du ser ju säkert bara ner på mig för att jag känner starkt, för att jag dricker, för att jag tar mina och andras känslor på allvar, för att jag röker, för att jag älskar, för att jag känner, för att min livsstil skiljer sig från din, för att jag är annorlunda än du!
Varför är jag attraherad av någon som du? Varför kan jag inte sluta bry mig om dina åsikter? Jag som brukar vara så blasé och cynisk! Du föraktar mig säkert, men det borde ju vara jag som föraktar dig, osympatisk och känslokall som du är.
Men så finns ju människan, diktens "du"... Hen är så karismatisk och tilldragande, attraktiv med sin utstrålning och självsäkerhet att det är frukansvärt svårt och nästan omöjligt att göra det enda rationella för att inte bli sårad; tvinga sig själv att sluta beundra, se upp till, förälska sig i en sådan människa. Som ibland är brutalt ärlig och ibland kryptisk, svårläst, vad tycker hen om mig egentligen? Vad tycker hen om någonting? Varför döljer hen sina känslor när "jag" är så öppen med mina, som ett blödande sår...
Var du verkligen tvungen att ta mig med stormsteg och ockupera mitt medvetande?
Bräcka min kyliga fasad, stjäla en cynikers hjärta?
För det mesta kan känslor inte tämjas.
Det gick på under tre minuter, ändå kändes det som att jag gav så mycket av mig själv, mina känslor, även om det bara var dikt och skådespel. Det kändes som att det var jag som blottade min själ, trots att det inte var någon självbiografisk dikt. Ingenting gör folk så obekväma som känsloutspel. Det funkade i alla fall på mig.
Nästa gång är temat rekvisita. Rekvisita är roligt. Synd att jag är clueless.
Desperat. För hen är den typen av människa.
Ett desperat rop, en desperat fråga, både till sig själv och den andre: Varför detta!?
Varför beundrar jag dig? Du ser ju säkert bara ner på mig för att jag känner starkt, för att jag dricker, för att jag tar mina och andras känslor på allvar, för att jag röker, för att jag älskar, för att jag känner, för att min livsstil skiljer sig från din, för att jag är annorlunda än du!
Varför är jag attraherad av någon som du? Varför kan jag inte sluta bry mig om dina åsikter? Jag som brukar vara så blasé och cynisk! Du föraktar mig säkert, men det borde ju vara jag som föraktar dig, osympatisk och känslokall som du är.
Men så finns ju människan, diktens "du"... Hen är så karismatisk och tilldragande, attraktiv med sin utstrålning och självsäkerhet att det är frukansvärt svårt och nästan omöjligt att göra det enda rationella för att inte bli sårad; tvinga sig själv att sluta beundra, se upp till, förälska sig i en sådan människa. Som ibland är brutalt ärlig och ibland kryptisk, svårläst, vad tycker hen om mig egentligen? Vad tycker hen om någonting? Varför döljer hen sina känslor när "jag" är så öppen med mina, som ett blödande sår...
Var du verkligen tvungen att ta mig med stormsteg och ockupera mitt medvetande?
Bräcka min kyliga fasad, stjäla en cynikers hjärta?
För det mesta kan känslor inte tämjas.
Det gick på under tre minuter, ändå kändes det som att jag gav så mycket av mig själv, mina känslor, även om det bara var dikt och skådespel. Det kändes som att det var jag som blottade min själ, trots att det inte var någon självbiografisk dikt. Ingenting gör folk så obekväma som känsloutspel. Det funkade i alla fall på mig.
Nästa gång är temat rekvisita. Rekvisita är roligt. Synd att jag är clueless.
Koleriska tendenser, skrivklåda och diagnoser
Jag har haft en rastlös lustlös håglös period och inte orkat läsa så mycket. (Vilket jag sedan brukar ta igen med råge genom att läsa maniskt när orken kommer tillbaks.) Jag har tittat lite på filmer, men inatt fick jag myrkrypningar av det också. Jag tror att det beror mycket på min färdiga roman. Att jag har varit tvungen att aktivera mig kreativt för att fingrarna inte ska klia sönder sig. Plus att jag bittrat och deppat lite mer än vanligt. Uppskattas inte! Men nu är jag, som synes i det förra inlägget, glad. Och myrkrypig. Jag har lust att kalla mitt humör "dampigt", men eftersom jag varken har den diagnosen eller känner mig tillräckligt okoncentrerad/okoordinerad för att det ska kännas riktigt legitimt så väljer jag att inte göra det. Dessutom är det ju sååå 90-tal att säga "dampigt". Vore det inte så hade författare kunna använda det till att beskriva de där gångerna man skriver men inte riktigt kan koncentrera sig på en sak i taget, man fattar förhastade beslut och blir tvungen att "kill one's darlings" och samtidigt kanske man beter sig allmänt omotoriskt och trycker på fel tangenter stup i ett.
-Hur går det med skrivkrampen?
-Den är över, nu har jag skrivdamp istället. Så det går framåt i alla fall!
Det var inte ens det jag skulle skriva om just nu. Jag tänkte bara vara lat och klistra in en sak jag skrev angående något blogginlägg som behandlade Lego ("flicklego", närmare bestämt) en gång i januari när jag hade feber. Tydligen blir jag kolerisk, aggressiv och bitter när jag har feber. Inte för att jag skrev saker jag inte kunde stå för, mer för sättet jag uttryckte mig på. Jag blev ganska så road i efterhand. Vissa saker fick jag läsa ett par gånger för att faktiskt förstå vad jag ville uttrycka.
"Varför verkar så många anse att jämställdhet hos barn betyder att flickorna ändrar på sig och slutar leka med dockor och rosa prylar och skit medan pojkarna fortsätter precis som vanligt för pojkar är så djävla fina och bra ändå så inte ska väl de behöva ändra sig? Alltid detta skuldbeläggande av flickor. Jag tvivlar på att varje kärnfamilj är ett ondskefullt väsen som tvingar på de skrikande och gråtande flickorna dockor och tyllkjolar de inte vill ha, de vill faktiskt ha en traktor istället! För alla barn vill leka med traktorer. Och bilar. Och polisstationer och andra leksaker som representerar mansdominerade yrken. Fast fy skam om man skulle göra en leksak som föreställde ett dagis eller något. För det är INTE JÄMSTÄLLT FÖR MAN SER ATT DET ÄR TILLVERKAT FÖR TJEJER TVI VALE BOJKOTTA DET REPRESENTERAR ETT KVINNODOMINERAT YRKE. Inser ni inte att ni lurar er själva? Ni är inte alls politiskt korrekta. Ni indoktrinerar lika mycket och lika skadligt som "alla andra," fast på nya, trendiga sätt som tydligen anses "progressiva" i detta patetiska samhälle."
-Hur går det med skrivkrampen?
-Den är över, nu har jag skrivdamp istället. Så det går framåt i alla fall!
Det var inte ens det jag skulle skriva om just nu. Jag tänkte bara vara lat och klistra in en sak jag skrev angående något blogginlägg som behandlade Lego ("flicklego", närmare bestämt) en gång i januari när jag hade feber. Tydligen blir jag kolerisk, aggressiv och bitter när jag har feber. Inte för att jag skrev saker jag inte kunde stå för, mer för sättet jag uttryckte mig på. Jag blev ganska så road i efterhand. Vissa saker fick jag läsa ett par gånger för att faktiskt förstå vad jag ville uttrycka.
"Varför verkar så många anse att jämställdhet hos barn betyder att flickorna ändrar på sig och slutar leka med dockor och rosa prylar och skit medan pojkarna fortsätter precis som vanligt för pojkar är så djävla fina och bra ändå så inte ska väl de behöva ändra sig? Alltid detta skuldbeläggande av flickor. Jag tvivlar på att varje kärnfamilj är ett ondskefullt väsen som tvingar på de skrikande och gråtande flickorna dockor och tyllkjolar de inte vill ha, de vill faktiskt ha en traktor istället! För alla barn vill leka med traktorer. Och bilar. Och polisstationer och andra leksaker som representerar mansdominerade yrken. Fast fy skam om man skulle göra en leksak som föreställde ett dagis eller något. För det är INTE JÄMSTÄLLT FÖR MAN SER ATT DET ÄR TILLVERKAT FÖR TJEJER TVI VALE BOJKOTTA DET REPRESENTERAR ETT KVINNODOMINERAT YRKE. Inser ni inte att ni lurar er själva? Ni är inte alls politiskt korrekta. Ni indoktrinerar lika mycket och lika skadligt som "alla andra," fast på nya, trendiga sätt som tydligen anses "progressiva" i detta patetiska samhälle."
Hjäälp!
Jag har skickat in min roman till ett förlag... det borde vara förbjudet att ta emot manus via mail! Men nåväl. Friskt vågat, hälften vunnet. Jag är mycket nervös.
Och nu har jag äntligen, äntligen börjat skriva så smått på en ny berättelse. Jag känner mig glad.
Och nu har jag äntligen, äntligen börjat skriva så smått på en ny berättelse. Jag känner mig glad.
 |
| Ganska blasé |
 |
| Börjar bli glad |
 |
| Mycket glad |
 |
| Skitglad |
fredag 20 juli 2012
Jag är romanförfattare nu, ungefär
Min roman är färdig! Och nu sitter jag här och knåpar på ett följebrev. Djäklar i min lilla låda vad konstigt allt känns! Man ska skriva ett personligt följebrev står det. Kort och koncist. Men personligt. Så nu blev mitt säkert lite för personligt. Inte så att jag berättade min livshistoria precis, men...
Och här är en snubbe i min roman som min syster ritade åt mig i paint. Gulligt. Sedan upptäcktes det att han saknade nacke. Men han klarar sig nog.
Och här är en snubbe i min roman som min syster ritade åt mig i paint. Gulligt. Sedan upptäcktes det att han saknade nacke. Men han klarar sig nog.
tisdag 17 juli 2012
Tonårsbögar och lite sådant
Jag vill läsa fler ungdomsböcker. Det verkar så himla populärt nu, dessutom. Välskrivna ungdomsböcker. Jag förlitar mig på min syster, som är sjutton år gammal och faktiskt tar sig tid att sålla. Jag har henne att tacka för att jag har läst bland annat David Levithan som skriver jättecharmiga ungdomsböcker. Vore det inte för henne skulle jag inte ha känt igen hans namn och köpt hans vuxenbok The Lover's Dictionary. Som jag för övrigt gillade en hel del, den handlar om ett förhållandes uppgång och fall i splittrad kronologi, och det enda man får veta om paret är i princip att den ene är en man och den andre kanske dricker lite för mycket. Intressant drag.
Men i alla fall. Levithans ungdomsböcker handlar ofta om homosexuella grabbhalvor i high school-åldern. Och gör de inte det innehåller de i alla fall en eller ett par sådana. Och så kommer man till en författare min syster är lite nyfiken på. En författare som jag äger flera böcker av. Dennis Cooper. Även han skriver böcker om eller innehållande gayynglingar. Inte sällan i high school-åldern. Nu är detta förvisso inga ungdomsböcker, men det är ändå roligt och obehagligt att jämföra dessa pojkars liv. Karaktärernas liv alltså. Jag kallar inte David och Dennis pojkar och jag vet inte mycket om deras liv.
Här är ett ganska slumpmässigt utdrag ur Ibland Bara Måste Man (tråkig översättning av Boy Meets Boy) av Levithan, den första bok jag läste av honom: Noah kommer ner och jag ger honom blomman. Han räcker över ett foto av en blomma. Den är vacker, klarare i färgen än en riktig. "Jag tänkte att den där skulle hålla längre", säger han och sätter den försiktigt i min bröstficka. Claudia drar sig tillbaka till ett annat rum. Noah tar min hand. "Nu hämtar vi Tony", säger han.
Det låter ganska oskyldigt. Och mysigt. Och enkelt liksom. Så som tonårsliv aldrig är, men borde vara, men något man inte förstår förrän i efterhand (och dessutom är det i slutet av boken så karaktärerna orkar nog inte ha en massa tonårsångest nu, för jag tror de ska fira någonting). Huvudpersonen och hans pojkvän ska ut på fest och ger varandra söta gåvor, sedan ska de hämta sin vän. Idylliskt!
Så tar vi ett utdrag från Närmare, den första bok jag läste av Cooper: Jag vet inte vad jag ska säja. Vi ligger i sängen. George har svimmat eller somnat. Hans röv ser ut som om nån har kört upp en granat i den. Han sa att han hade ramlat på lite glas. Jag täckte den med en filt så fort han slocknat. Jag försökte verka intresserad. Jag slöt ögonen och försökte göra mej en bild av Keith. Till och med då, när jag började fingerknulla honom, vilket är mitt favoritsex, hade jag lika gärna kunnat försöka täppa till ett läckage.
Inte fullt så idylliskt nu längre! Speciellt om man vet om varför unge Georges bakdel ser ut som den gör. (Ledtråd: En man med fantasier, som han då och då förverkligar, om att döda unga män, hade ett möte med George. Saker och ting missuppfattades och mannen trodde att George ville bli dödad, bedövade honom och började snitta upp honom, bakdelen först för att... ja, det tände väl honom. Hur som helst var det väldigt otäckt.)
Men i alla fall. Levithans ungdomsböcker handlar ofta om homosexuella grabbhalvor i high school-åldern. Och gör de inte det innehåller de i alla fall en eller ett par sådana. Och så kommer man till en författare min syster är lite nyfiken på. En författare som jag äger flera böcker av. Dennis Cooper. Även han skriver böcker om eller innehållande gayynglingar. Inte sällan i high school-åldern. Nu är detta förvisso inga ungdomsböcker, men det är ändå roligt och obehagligt att jämföra dessa pojkars liv. Karaktärernas liv alltså. Jag kallar inte David och Dennis pojkar och jag vet inte mycket om deras liv.
Här är ett ganska slumpmässigt utdrag ur Ibland Bara Måste Man (tråkig översättning av Boy Meets Boy) av Levithan, den första bok jag läste av honom: Noah kommer ner och jag ger honom blomman. Han räcker över ett foto av en blomma. Den är vacker, klarare i färgen än en riktig. "Jag tänkte att den där skulle hålla längre", säger han och sätter den försiktigt i min bröstficka. Claudia drar sig tillbaka till ett annat rum. Noah tar min hand. "Nu hämtar vi Tony", säger han.
Det låter ganska oskyldigt. Och mysigt. Och enkelt liksom. Så som tonårsliv aldrig är, men borde vara, men något man inte förstår förrän i efterhand (och dessutom är det i slutet av boken så karaktärerna orkar nog inte ha en massa tonårsångest nu, för jag tror de ska fira någonting). Huvudpersonen och hans pojkvän ska ut på fest och ger varandra söta gåvor, sedan ska de hämta sin vän. Idylliskt!
Så tar vi ett utdrag från Närmare, den första bok jag läste av Cooper: Jag vet inte vad jag ska säja. Vi ligger i sängen. George har svimmat eller somnat. Hans röv ser ut som om nån har kört upp en granat i den. Han sa att han hade ramlat på lite glas. Jag täckte den med en filt så fort han slocknat. Jag försökte verka intresserad. Jag slöt ögonen och försökte göra mej en bild av Keith. Till och med då, när jag började fingerknulla honom, vilket är mitt favoritsex, hade jag lika gärna kunnat försöka täppa till ett läckage.
Inte fullt så idylliskt nu längre! Speciellt om man vet om varför unge Georges bakdel ser ut som den gör. (Ledtråd: En man med fantasier, som han då och då förverkligar, om att döda unga män, hade ett möte med George. Saker och ting missuppfattades och mannen trodde att George ville bli dödad, bedövade honom och började snitta upp honom, bakdelen först för att... ja, det tände väl honom. Hur som helst var det väldigt otäckt.)
Slutsatsen är alltså följande: Noah med blomfotot och George med uppskuren röv hade kunnat gå i samma klass. Nog för att ungdomar har olika liv, olik historia, men... ja. Djävlar i havet.
Titta på dem. Bara blicken avslöjar ju vem som är vem.
söndag 15 juli 2012
fredag 13 juli 2012
Min syster skriver bra låttexter
Det var så äckligt, jag måste kräkas, det kom en trekantig gubbe in
Och ur sin ficka han plocka messmör, en hagelbössa, en flaska gin
En stor sup tog han med knuten näve, och laddade bössan såsom en karl
Sen sköt han morfar, sen sköt han farfar, sen sköt han farfarsfarfarsfar
...fy fan vad otäckt.
Och ur sin ficka han plocka messmör, en hagelbössa, en flaska gin
En stor sup tog han med knuten näve, och laddade bössan såsom en karl
Sen sköt han morfar, sen sköt han farfar, sen sköt han farfarsfarfarsfar
...fy fan vad otäckt.
onsdag 11 juli 2012
Aj, aj, aj
Idag har jag mest känt mig otroligt lättretlig, legat i sängen, tuggat tuggummi, tittat på polska filmaffischer på nätet och irriterat mig på mänskligheten trots att mänskligheten inte gjort mig någonting idag. Jag är oftast en ganska kärleksfull individ.
Här är en polsk poster. Viskningar och rop. Som jag måste se om snarast.
Här är en polsk poster. Viskningar och rop. Som jag måste se om snarast.
tisdag 10 juli 2012
491
The Poetry Slam gick bra, det känns så i alla fall, trots att jag inte vann eller så. Men det gör ingenting. Jag är en bra förlorare. Tror jag.
Nu läser jag och ser (om) filmatiseringen av 491 (Lars Görling skrev den, Vilgot Sjöman regisserade den) simultant och har det nog ganska så bra. Jag älskar 491 och dess råa jargong. Det känns väldigt Stockholm, ungdomsbrottslingar och 50/60-tal (om rätt ska vara rätt skrevs den på sextiotalet och utspelar sig på femtiotalet). Boken kryllar av korrekturfel. Det skulle knappt förvåna mig om det var meningen.
Min favorit är Pyret (i mitten), spelad av Lars Hansson i filmen. Det finns något väldigt gripande över den gossen. Han är så gullig... men han skulle nog inte vilja inse det själv.
Nu läser jag och ser (om) filmatiseringen av 491 (Lars Görling skrev den, Vilgot Sjöman regisserade den) simultant och har det nog ganska så bra. Jag älskar 491 och dess råa jargong. Det känns väldigt Stockholm, ungdomsbrottslingar och 50/60-tal (om rätt ska vara rätt skrevs den på sextiotalet och utspelar sig på femtiotalet). Boken kryllar av korrekturfel. Det skulle knappt förvåna mig om det var meningen.
Min favorit är Pyret (i mitten), spelad av Lars Hansson i filmen. Det finns något väldigt gripande över den gossen. Han är så gullig... men han skulle nog inte vilja inse det själv.
lördag 7 juli 2012
Poetry Slam!
Nu är jag poet också. Eller, ja, det har jag väl varit hela tiden egentligen. Men jag ska vara med i ett Poetry Slam här i min hemstad Malmö på måndag och jag är nervös... fast samtidigt inte. Det ska bli roligt! Fast temat är skam och jag tänker... hur ska jag skapa en obekväm, pinsam stämning? Jag borde kanske försöka bli nervösare! Men å andra sidan; mina skådespelartalanger sätts på prov och det gillas!
söndag 1 juli 2012
Goethe
Från den fina boken jag fick i födelsedagspresent:
Ack! Att skriva är en arbetsam lättja!
Så sant, Goethe, så sant!
Ack! Att skriva är en arbetsam lättja!
Så sant, Goethe, så sant!
Fina presenter
Två fina bokpresenter på min födelsedag: min fina syster gav mig "Det okända universitetet" av Roberto Bolaño och min kära vän Jenny gav mig "Citat ur böckernas värld". Perfekta gåvor, verkligen!
Min födelsedag var mycket fin men väldigt... turbulent.
Min födelsedag var mycket fin men väldigt... turbulent.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)