Upprorsmakaren

Eller Zealot, som originaltiteln lyder, den kontroversiella boken om den historiske, politiske Jesus, fick jag äntligen tillfälle att läsa i helgen efter att ha varit nyfiken på den ett tag. Boken väckte som bekant uppståndelse för att författaren Reza Aslan är muslim... för helvete. Nåväl.
En får lära sig mycket om tiden och det politiska klimatet som Jesus från Nasaret levde i, och hur hans personlighet och agenda har förvridits genom tiderna för att passa in i en religion istället för i en historisk kontext, upprorsmakaren blir from och mild, uppviglaren blir pacifist. Eftersom det finns så få källor om Jesus är det ju förstås vanskligt att försöka få fram en helhetsbild om vem han var, men det känns i alla fall som att jag har fått bättre grepp om vad det var han ville åstadkomma.
Jag visste ju redan att evangelierna inte är pålitliga källor om Jesus som person då de är skrivna långt efter hans död och dessutom efter muntlig tradition, men det är spännande att få veta varför vissa evangelier säger vissa saker - exempelvis den "teatraliska" scenen med Pilatus, som var skriven för att greker och romare skulle kunna kuvas lite genom att få Pilatus att låta rättvis, som om han personligen ömmade för Jesus.
Vad som fastnade bäst var delarna om Johannes Döparen som Jesus tycks ha inspirerats mycket av (det är intressant att de båda tycks använda samma språkbruk), informationen om Jesu bror Jakob, "den rättfärdige", som faktiskt låter betydligt mer som Bibelns Jesus än Jesus själv, och Paulus, som någon slags första kristen fundamentalist som ignorerade Jesu lära och försökte göra något nytt, hans version av Jesus blev mytologisk istället för mänsklig.
Vad som är sant och inte är som sagt nästan omöjligt att veta, men man märker att Aslan verkligen gjort sin research, och det var spännande att läsa om Jesus som människa, som rebell, hur mycket jag än älskar att läsa Bibeln (där han var lite av varje). Boken var välskriven och lättillgänglig och ibland kändes det nästan som att läsa en roman.

Inga riktiga damer

Ja. Jag ligger och bloggar på min födelsedag. Jag firades nämligen igår, och kommer att småfira lite i veckan och sådär, så detta har varit en ganska ordinär söndag i sällskap med min familj. Jag har passat på att läsa böcker som min syster äger, bland annat Av oss blev det aldrig några riktiga damer - en antologi om feminism som behandlar allsköns ämnen från intersektionalitet till att vara kvinna och fotbollssupporter till att vara man och känna att man måste Beskydda Sin Kvinna genom att slåss istället för att faktiskt försöka få henne att känna sig tryggare...
Det är ett par mer eller mindre kända mediafeminister, ett anonymt inlägg, flera småstadsfeminister som flyttat till Stockholm i hopp om att komma från den där typiska mentaliteten som man kan hitta i mindre orter, men som i nästan lika hög utsträckning finns överallt. Man kan inte flytta ifrån patriarkatet, liksom.
En del texter sade mig inte så mycket, det kändes mest som upprepningar man hört på diverse feministbloggar, det var bra texter, men de tillförde liksom ingenting nytt. Andra var mer personliga - jag fastnade för texten om fotbollssupportern och hur hon blir behandlad när hon kommer för att heja på sitt favoritlag, eller texten om skönhetsskribenten på en stor damtidning som fick höra att man inte kunde vara intresserad av smink och mode som feminist.
Jag tyckte mycket om texten om rockstjärnor och hur manliga sådana kan komma undan med vilka svinaktigheter som helst medan kvinnor såsom Courtney Love och Lady Gaga blir utmålade som trashiga och dåliga förebilder. Män behöver inte vara förebilder, de får glatt leva sitt sex & drugs & rock'n'roll-liv.
På det stora hela kändes det väl inte som en Fittstim för en ny generation, men det var en fräsch blandning av texter, och det var skönt att det inte bara var vita, heterosexuella cis-kvinnor (eller kvinnor för den delen, en man fanns faktiskt med) som fick plats i antologin.

Ett kärt återseende av Sarah Waters författarskap

Jag har ägt Sarah Waters roman Ficktjuven i flera år, säkert fem, men inte kommit mig för att läsa den förrän nu (av okänd anledning). Jag är bara på sidan 111, men jag märker redan att jag har saknat Sarah Waters böcker. De är verkligen någonting alldeles extra - sammansatta karaktärer, pastischen på artonhundratalslitteratur, mysighetsfaktorn (ett ord jag egentligen inte använder), de fina lesbiska scenerna...
Jag hade höga förväntningar på Ficktjuven - jag gillar visst böcker om crooks and con men and con women i historisk miljö. Och givetvis älskar jag Gentleman - den stilige, flirtige, retsamme bedragaren som utnyttjar sin charm, sitt utseende och sina manér för att komma dit han vill, det vill säga, bli rik.
Huvudpersonen Susan är härlig - en ung kvinna från en familj småtjuvar som verkligen kan ta hand om sig själv och som har sett livets smutsiga sidor.
Jag misstänker att Waters inte kan göra mig besviken. Jag ser verkligen fram emot att läsa klart det här. Sedan får jag försöka leta rätt på filmatiseringen.

Från filmen. Inte min Gentleman - denne ser alldeles för snäll och pojkaktig ut.

Min födelsedag

Idag (eller, inte idag, utan om fyra dagar, då detta inlägg skrevs, men det kommer bli "idag" då det publiceras) är det min födelsedag. Tjugofyra år. Ett år äldre än vad André Gide var när han förlorade sin oskuld till en femtonårig nordafrikansk pojke. Lika gammal som James Dean var när han dog. Lika gammal som Oscar Wilde när han fick pris för sin dikt Ravenna. Ett år äldre än vad Lord Alfred "Bosie" Douglas var när han och Oscar Wildes romans började ta form på allvar. Tre år yngre än vad alla i 27-klubben dog. Lika gammal som min mamma var när hon födde sitt andra barn (fast hon fyllde tjugofem ett par månader senare). Ett år äldre än vad min pappa var när jag föddes. Ett år yngre än John Keats var när han dog.

Och istället för att brista ut i "Ja må jag leva", så brister jag ut i Juhas sång á la Gardell:

Döda, döda, bara döda,
döda på min fö'lsedag,
sen när jag ser allt det röda
komma fram då skrattar jag!

Ondskefullt flin

En skojsig enkät jag hittade

1. Favoritbok i barndomen?
Det beror på vilken barndom. När jag var riktigt liten var det Jill Barklems Året runt på Björnbärsstigen. När jag var ganska liten gillade jag Camilla Gripe och Maria Gripes böcker för yngre barn. När jag var mellanliten gillade jag Roald Dahl. På mellanstadiet avgudade jag Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen samt Skuggornas barn av Maria Gripe. Och så älskade jag Trixarna av Margaret Mahy samt Älskade Audrina av Virginia Andrews. När jag gick i sexan började jag knarka skräck och älskade Kall eld av Dean R. Koontz.

2. Vad läser du just nu?
Jag har påbörjat en massa... Pianolärarinnan av Elfriede Jelinek. Men så läste jag en massa annat emellan...

3. Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?
Nonni.

4. Dålig bokvana?
Att jag alltid börjar i så förbenat många böcker som sedan bara blir liggande.

5. Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?
Jag har inte orkat gå till biblioteket och dumpa kassen med de böcker jag läst ut, så för tillfället är det 29 titlar, jag orkar inte räkna upp alla.

6. Har du en läsplatta?
Vill inte.

7. Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?
Jag är slalomläsarnas prins.

8. Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?
Jag läser mer.

9. Sämsta boken du läst i år?
Flickan från himlen av Virginia Andrews. Så trist. Så menlös. En vän lånade ut den till mig när jag låg på sjukhus eftersom jag även läste om mina gamla guilty pleasure-böcker från tonåren; Vindsträdgården och Blomblad för vinden.

10. Bästa boken du läst i år?
Shiit... Om natten i Chile? Judas and Jesus? Not exactly ghosts? Petronius? Ögats historia? Det målade rummet?Värdinnan? En liten hjälte? Jag vet inte!!

11. Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?
Jag vet inte?

12. Vilken är din läsebekvämlighetszon?
Det som funkar. Jag vet inte. Jag kan inte sätta fingret på det.

13. Kan du läsa på bussen?
Ibland.

14. Vilken är din favoritplats att läsa på?
På en filt i en park, hemma i soffan eller sängen, på café...

15. Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?
Lämna tillbaks boken i samma skick som den lånades ut.

16. Viker du hundöron i dina böcker?
Om de är begagnade och redan har hundöron.

17. Skriver du någonsin i bokens marginaler?
Nej.

18. I studierelaterade då?
Nej.

19. Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?
De språk jag behärskar fullständigt - svenska och engelska.

20. Vad får dig att älska en bok?
Det där lilla extra som får den att kännas fräsch. Ett vackert språk, eller ett innovativt sådant. Originalitet. Karaktärer som en fastnar för.

21. Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?
Mina vänner och andra närstående - när jag läser en bok som jag känner skulle passa dem.

22. Favoritgenre?
Svårt! Jag gillar magisk realism, erotik, surrealism, klassiker, samt innovativa och nyskapande böcker överlag...

23. Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?
Jag knarkade facklitteratur tidigare. Det borde jag börja med igen, det var intressant.

24. Favoritbiografi?
Conversations with André Gide av Claude Mariac, The secret life of Oscar Wilde av Neil McKenna och Samtal med Kafka av Gustav Janouch.

25. Har du någonsin läst en självhjälpsbok?
Jag vet inte. Jag har börjat på en del.

The love that dares to speak its name, av James Kirkup

As they took him from the cross
I, the centurion, took him in my arms-
the tough lean body
of a man no longer young,
beardless, breathless,
but well hung.

He was still warm.
While they prepared the tomb
I kept guard over him.
His mother and the Magdalen
had gone to fetch clean linen
to shroud his nakedness.

I was alone with him.
For the last time
I kissed his mouth. My tongue
found his, bitter with death.
I licked his wound-
the blood was harsh
For the last time
I laid my lips around the tip
of that great cock, the instrument
of our salvation, our eternal joy.
The shaft, still throbbed, anointed
with death's final ejaculation

I knew he'd had it off with other men-
with Herod's guards, with Pontius Pilate,
With John the Baptist, with Paul of Tarsus
with foxy Judas, a great kisser, with
the rest of the Twelve, together and apart.
He loved all men, body, soul and spirit. - even me.

So now I took off my uniform, and, naked,
lay together with him in his desolation,
caressing every shadow of his cooling flesh,
hugging him and trying to warm him back to life.
Slowly the fire in his thighs went out,
while I grew hotter with unearthly love.

It was the only way I knew to speak our love's proud name,
to tell him of my long devotion, my desire, my dread-
something we had never talked about. My spear, wet with blood,
his dear, broken body all open wounds,
and in each wound his side, his back,
his mouth - I came and came and came

as if each coming was my last.
And then the miracle possessed us.
I felt him enter into me, and fiercely spend
his spirit's finbal seed within my hole, my soul,
pulse upon pulse, unto the ends of the earth-
he crucified me with him into kingdom come.

-This is the passionate and blissful crucifixion
same-sex lovers suffer, patiently and gladly.
They inflict these loving injuries of joy and grace
one upon the other, till they dies of lust and pain
within the horny paradise of one another's limbs,
with one voice cry to heaven in a last divine release.

Then lie long together, peacefully entwined, with hope
of resurrection, as we did, on that green hill far away.
But before we rose again, they came and took him from me.
They knew not what we had done, but felt
no shame or anger. Rather they were glad for us,
and blessed us, as would he, who loved all men.

And after three long, lonely days, like years,
in which I roamed the gardens of my grief
seeking for him, my one friend who had gone from me,
he rose from sleep, at dawn, and showed himself to me before
all others. And took me to him with
the love that now forever dares to speak its name.

"Foxy Judas" och Jesus, trött efter eskapaderna. Vad känner mig privilegierad som såg denna show live...
Källa: http://fotoroddan.blogspot.se/2014/03/jesus-vilken-upplevelse.html

Passionsspelet

Nu har jag läst Jonas Gardells debutroman Passionsspelet. Eller nu och nu, det var nära nog en vecka sedan. Men hur som haver. Jag älskade att berättelsen kretsade kring ett passionsspel som huvudpersonen Hampus pappa Aron ska sätta upp, där Hampus spelar Jesus och Johan, som han är förälskad i, spelar Judas. (Jag undrar om någon som läser min blogg har någon aning om hur intressant jag tycker Judas är... Äsch, förmodligen ingen, jag är ju topp tunnor diskret. Moving on...)
Visst har den sina små skönhetsfel - debutantbok skriven av en yngling som nyss gått ut gymnasiet-, men jag tyckte väldigt bra om den. Nästan lika mycket som En komikers uppväxt, faktiskt, eftersom jag, som sagt, verkligen gillade upplägget och karaktärerna. Aron, den förtidspensionerade prästen med riktigt intressanta åsikter om Jesus, Judas och religion överlag, Maria, fina, mamma Maria som verkligen färsöker (som även spelar Jesu moder Maria), Hampus och hans charmige lillebror Niklas, vagabonden Johan... Idag skulle nog Johan bli kallad en hipster. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Johan som person, men han är en riktigt bra karaktär.
Jag älskar hur kär Hampus blir, hans ömhet inför Johan... Det är riktigt fint.

Vad jag dock tycker är lustigt är att så många delar ur Passionsspelet återanvänds i En komikers uppväxt. Liksom Juha var Hampus klassens clown som uppträdde på roliga timmen så att folk skulle skratta åt honom istället för att mobba honom. Och när de mobbar honom och han kastar stenar... Väldigt mycket från hans barndom och skolår återkommer i En komikers uppväxt.
Det som fick mig att skratta mest var; "[...] han förödmjukade sig till och med till att hitta på en sång, som han sjöng under stort jubel närhelst någon begärde det. Han lyckades dölja att han ryste av obehag när han sjöng den.
Döda döda
bara döda
döda på min födelsedag
sen, när jag ser allt det röda
komma ut, då skrattar jag"
Men... alltså... den där djävla sången som jag haft på huvudet sedan jag såg tv-versionen av En komikers uppväxt. Det räcker inte med att han har med hur mycket som helst från Passionsspelet. Till och med den där djäkla sången! Jag antar att Juha är Hampus straighte alter-ego. (Eller, om jag ska vara mer seriös; förmodligen tog Gardell själv en massa stoff från sin barndom och kände att det var relevant i båda böcker.)

Johan får också spöka hos Juha när han berättar för Hampus hur hans pappa väckte sina barn med en hink i handen och sade att "om ni hör några otäcka ljud är det bara jag som KRÄKS", och att Johan låg och lyssnade efter otäcka ljud. Så, ja, jo.

Egenmäktigt förfarande

Jag har flera gånger hört att Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson är en bok många känner igen sig i. Detta tycker jag är otroligt ledsamt, med tanke på att det är en väldigt melankolisk roman om hur en kvinna bänder på och bryter sina ideal och är otroligt självuppoffrande i sin förälskelse till konstnären Hugo Rask. Det känns så sorgligt att det är så vanligt att känna sig sådär självuppoffrande, som en liten hundvalp som kommer springande så fort det vankas närhet, att stoltheten och integriteten förloras.

Ester vill verkligen att förälskelsen ska vara besvarad, även om hon förmodligen ganska tidigt märker att den inte är det. Hon accepterar hans cynismer, hans små pikar, hon accepterar allt han gör, bara de får vara tillsammans. Även om det är på hans villkor. För det är det. Alltid på hans villkor. Det spelar ingen roll att hon förlorar sin stolthet, det spelar ingen roll att hon lyssnar intensivt på allt han har att säga medan han bara lyssnar med ett halvt öra och kanske kommer med en illa dold pik.
Hur hon vill ändra på honom med sin kärlek - hon planerar att få honom att sluta röka. Sig själv ändrar hon ganska genast på. Hon äter vegetariskt samt ryggradslösa djur. Ändå står hon och lagar kycklingfiléer när Hugo ska komma på middag.

Han tär på henne, han tär på hennes integritet och självständighet. Hennes besatthet av honom är någonting han använder sig av för att få skina lite, få sig några ligg och lite sällskap av någon som dyrkar honom. Det är ofta de besatta som är manipulativa - men här är det Hugo som är det. Esters besatthet är introvert, den plågar inte Hugo, den plågar bara henne själv. Hugo är ingen rakt igenom dålig människa, ibland har de konversationer där de tycks vara på samma nivå, han lyssnar intresserat på henne ibland - men han utnyttjar Esters förälskelse, och jag har väldigt svårt att sympatisera med honom.

Lena 

Det är väldigt dyster läsning, men jag tycker verkligen om boken. Den är något nytt och fräscht, känns det som, och en värdig vinnare av Agustpriset. Jag tyckte verkligen om språket. Det var elegant, sakligt, ibland nästan formellt och ibland ganska lakoniskt. Det jag älskade med det var att en sådan berättelse lätt hade kunnat bli sentimental, men med denna sortens språk får man liksom känna efter själv.

"Hans elakhet var inte uttänkt eller utstuderad. Den var simpel underlåtenhet, oförmåga, rädsla utklädd till omtanke."

Den berömda kampen om boken versus filmen

"Läs boken istället!" är något en hör ofta. Och i flera fall, antagligen de flesta, stämmer det ju, att den litterära förlagan är bättre, men... Ibland är det inte så. Ibland har regissören satt sin alldeles egen knorr på berättelsen, gjort verket till ett slags samarbete mellan författare och filmskapare. Filmmakarna lyfter fram och belyser andra sidor av verket, eller gör helt enkelt en djäkligt bra story inspirerad av boken. Sedan finns det ju utmärkta, trogna filmatiseringar som gör boken i sig rättvisa, och då känns det mest som att återbesöka en kär vän när man ser filmen.
Jag är alltså ingen "läs boken istället"-fascist. Böcker och filmer är två helt olika medier och förmedlar en berättelse på så olika sätt. Jag säger istället; gör vad fasen du känner för. Här är några exempel på filmatiseringar som i mitt tycke är antingen bättre eller lika bra som boken.

Stanley Kubricks Barry Lyndon är enligt mig en sagolikt vacker film. Den berömda ljussättningen, den fantastiska musiken, skönheten och humorn, den fascinerande och osympatiske huvudkaraktären... Jag älskar allt med den filmen, den hör definitivt till en av mina favoriter. Thackerays förlaga är helt och hållet annorlunda. Den osympatiske huvudkaraktären och hans uppgång och fall klättrandes på den sociala stegen är faktiskt en av få gemensamma nämnare. Boken har inte ens någon duellscen!
Stilarna och stämningarna är alldeles olika varandra, Thackerays roman är ett satirisk verk. Där finns ingen hisnande skönhet, istället är humorn bitskare och Barry är både roligare i sina illusioner om sin egen förträfflighet och mer osympatisk.
Här är det filmversionen som är min favorit. Jag tycker dock väldigt mycket om boken (jag borde dock läsa om den, det var flera år sedan sist), den hade massvis med roliga passager. Jag anser att boken och filmen kompletterar varandra. Jag kan varmt rekommendera båda! (Ett litet inflikande, dock; jag är i princip epokfetischist. Filmen är alltså rent ut sagt visuellt sexig i mina ögon.)

491 av Lars Görling, filmatiserad av Vilgot Sjöman. 491, 491, 491. Vad jag älskar den, både boken och filmen. Filmatiseringen är väldigt trogen boken, även om alltför "stötande" material har klippts bort. Alldeles underbar bok, nästan precis lika underbar film. Jag skrev lite kort om boken en gång. Boken och filmen är väl egentligen inte såpass olika att man "behöver" se båda, men jag vill i alla fall personligen inte vara utan någon av dem. Läs, se eller både och! Jag rekommenderar 491 av hela mitt hjärta.

Här fuskar jag lite, för jag minns inte tillräckligt mycket om varken boken eller filmen The Servant - boken är skriven av Robert Maugham och filmen är regisserad av Joseph Losey. Vad jag minns är att filmen är riktigt snyggt gjord och välspelad och att den var trogen men inte liksom bokstavstrogen förlagan. Exempelvis är boken mer homoerotisk, även om det finns symboler i filmen som för tankarna dit. Det är ett (eller två) verk om besatthet och manipulation - huvudkaraktären blir mer och mer beroende av sin betjänt, och betjänten nästlar sig in mer och mer in i huvudpersonens liv. Jag rekommenderar... ja, antingen eller egentligen. Exempelvis så är boken väldigt kort, så på det viset har filmen den fördelen att kunna bygga ut historien lite mer. Å andra sidan är boken verkligen skitbra, den också, och innehåller inte ett ord för mycket.

Trainspotting. Fantastisk film, fantastisk bok - jag älskar att den till stor del var skriven på skotsk dialekt. Boken är argare och skitigare, filmen är liksom snygg-skitig. Snygg rent visuellt, men skitig. Dock inte lika mycket som boken. (Till och med den bokstavligen skitiga scenen i filmen är vidrigare i boken.) Jag tror faktiskt att jag föredrog filmen, om jag ska vara ärlig, och om jag måste välja. Jag gillar verkligen hur Danny Boyle tagit Irvine Welshs historia och gjort den till något personligt, något riktigt filmiskt. Därför spelar det för mig ingen roll att det är många saker i filmen som inte stämmer överens med boken - om vi ska ta en enkel sak - deras utseenden. Detta kan ha med nostalgi att göra, dock. Jag såg filmen före och blev förälskad direkt, och jag har sett den massvis med gånger, därför ligger den mig extra varmt om hjärtat. Det är dock väldigt roligt att både ha läst boken och ha sett filmen - boken har ju hur många scener som helst som inte filmen har, så de kompletterar definitivt varandra.

Forrest Gump är ingen favoritfilm, men söt är den. Riktigt söt. Och jag älskar Bubba och lt. Dan. Boken, däremot... är inte söt. Nu var det längesedan jag läste den, fem eller sex år sedan, men jag tyckte inte särskilt bra om den. Det var nog tur att filmen bara var löst baserad på boken. Det var karaktären Forrest jag inte tyckte om, jag fann honom bufflig och osympatisk. Humorn var märklig. Lite pubertal, om jag inte minns fel. Där tycker jag definitivt att filmen överträffar boken. Om man anser att filmen var för sentimental och vill ha något lite mer cyniskt (det låter ju som jag, men å andra sidan så växte jag upp med Forrest Gump) så rekommenderar jag Winston Grooms roman.

Mysterious Skin, skriven av Scott Heim och regisserad av Gregg Araki (en mycket... speciell regissör) är mitt typexempel på där filmen och boken kompletterar varandra. Det har länge varit en av mina favoritfilmer, och ungefär lika länge har den varit en av mina favoritböcker. Det är verkligen en fantastisk, ångestladdad berättelse om övergrepp och hur de formar människor. De två huvudpersonerna, unga män vid namn Brian och Neil, såg övergreppen på helt olika sätt. Neil såg dem inte ens som övergrepp, och han började tända på män som liknade hans förövare. Brian förträngde övergreppen och tror att han vid något tillfälle blivit bortrövad av aliens, detta blir till en besatthet av utomjordingar, och han hyser en stark aversion gentemot sex.
Filmen är lite "gladare" än boken - väldigt vackra färger, snyggt filmat, karaktären Eric Preston är, till skillnad från i boken där han av förklarliga skäl är mer dyster, en glad ung man. Trots detta är det inte på något sätt en film jag skulle kalla "glad" (därav citationstecknen), den är ångestfylld och äcklig, men så djävla snygg och filmisk och Gregg Arakisk. Och underbare Joseph Gordon-Levitt gör en fantastisk Neil.
Sluten är olika, det är en liten detalj som skiljer. Men oavsett om man ser filmen eller läser boken lämnar slutet samma känslor efter sig. När jag läste ut boken blev jag genast sugen på att se filmen igen (vilket jag gjorde), trots att jag mådde dåligt. Katharsisknarkare... För övrigt är det dags för en omläsning snart.

Ah, Les enfants terribles av Jean Cocteau... Jag såg filmen (regisserad av Jean Pierre Melville) strax efter att ha läst boken, och den slutsat jag drog var; de är likadana! Jag tänkte att jag antog att Cocteau älskade hur filmatiseringen blev. Här kan jag inte föredra någonting, både boken och filmen var riktigt bra. Jag känner inte att man måste läsa boken om man har sett filmen eller tvärtom (om man inte är som jag och tycker att det är roligt att se det man läst komma till liv), men de är så pass lika varandra att det inte känns alltför viktigt.

Som de flesta antagligen känner till bygger Brokeback Mountain på en novell av Annie Proloux. Det är många skillnader, och jag är imponerad av Ang Lees förmåga att ta en novell och göra till ett vackert, romantiskt, sorgligt dramamästerverk. Jag har för mig att novellen var kärvare och skitigare, och jag minns att jag verkligen gillade den. Den var olik filmen, jag tror själv att jag föredrar filmen (dock var det många år sedan jag både såg den och läste novellen), men de kompletterar definitivt varandra, och jag tycker själv att en får stor behållning av att ta del av båda.

A clockwork orange! Ytterligare en Stanley Kubrickfilm. Visuellt ögongodis, ultra violence, mjölkbaren... bara inledningsscenen i Korova Milk Bar är ju värd mer än guld. Och Anthony Burgess förlaga, även den är värd mer än guld. De är både lika och olika, jag skulle väl säga att Kubrick var hyfsat trogen förlagan (till skillnad från när han gjorde Barry Lyndon, som var mycket löst baserad på boken). Boken har sin charm, språket är riktigt coolt och jag älskar den ryskinspirerade slangen, som förvisso finns med i filmen också, fast inte till riktigt stor grad vill jag minnas. Nej, där tycker jag definitivt att boken och filmen kompletterar varandra och är lika bra. Malcolm McDowell gör en fantastiskt bra "little Alex", även om jag inte köper att snubben är fjorton! Å andra sidan; vad otroligt ruggigt det vore med en skådespelare som faktiskt såg ut som fjorton. Då hade filmen varit bra mycket obehagligare.

Filmatiseringen från åttiotalet av Stephen Kings Children of the corn har varit en guilty pleasure sedan jag var tretton. MALACHAAAAI! HE WANTS YOU TOO... MALACHAI! Jag och en vän citerade den varje gång vi sågs vid den tiden (vilket förvisso inte var så ofta, hon bodde i Göteborg vid den tiden, och jag bodde i Höör, men vi pratade ju i telefon också), vi hade gummiband med halloweenpumpor där min fick heta Isaac och hennes Malachai. Vi gjorde även en liten sång... Där deras namn var den enda texten. Det är en film som egentligen är dålig, men jag älskar den. Jag älskar sådant. B-skräck, slashers, you name it. Jag läste novellen när jag var fjorton, och den var ganska olik filmatiseringen, något som inte förvånade mig ett dugg. Då tyckte jag om båda lika mycket, fast på olika sätt. Nu antar jag att jag föredrar nostalgifilmen. De kompletterar varandra, men om du gillar Stephen King rekommenderar jag novellen. Om du gillar underbart dåliga 80-talsslashers så rekommenderar jag filmen.

Stevensons Dr Jekyll and Mr Hyde är en sak. Filmen från 1939 är en helt annan. (Samma sak gäller alla andra adaptioner - de andra filmerna, musikalen, och så vidare.) Jag har skrivit långt om det tidigare; Här!, så slipper jag skriva om allt det där igen. Trots att jag tycker bättre om boken än om filmen så tycker jag ändå att de kompletterar varandra. Det freudianska i filmen är intressant, dessutom är den riktigt djäkla snygg, och det är roligt att en film från den tiden vågar hantera sexualitet som den gör. Boken är obehaglig, filmen är snygg och intressant.

Och så avslutar jag med lite mer skräck. The legend of Hell House heter filmen och är regisserad av John Hough, Hell House heter boken och är skriven av Richard Matheson. Jag skrev om den här. Först såg jag filmen, sedan läste jag boken, sedan såg jag filmen igen. Det är en relativt trogen filmatisering, men samtidigt finns det mycket i boken som gör berättelsen än mer spännande. Den innehåller fler sexuella anspelningar, och jag tycker att sex och skräck är en intressant blandning. Inte för att inte filmen innehöll sexuella anspelningar... för det gjorde den definitivt.  Filmen imponerade på mig den också, riktigt ordentligt, jag älskar den, älskar stämningen. Den skrämde mig inte, men den är riktigt intressant, stämningen är obehaglig, stämningen överlag är underbar. Jag tycker definitivt att boken och filmen kompletterar varandra, jag kan dessutom inte välja favorit.

Jag känner att jag inte riktigt kan prata om Fight Club (herregud, jag insåg inte den där referensen förrän lång efter att jag skrivit det), eftersom jag inte minns boken och filmen så väl. Jag såg filmen som tolvåring, sedan såg jag den för två år sedan - berusad - dagen efter att jag läst boken. Jag minns inte vilken som var bäst i mina ögon, en vild gissning är att de kompletterar varandra ganska bra.

Jag inser att jag äger massor av böcker som några favoritfilmer är baserade på - nu blir jag än mer sugen på att läsa dem! Och någon gång gör jag göra ett inlägg om pjäser som blivit filmatiserade.

Ur Judas and Jesus, av Jean-Yves Leloup:

Judas and Yeshua: We are the two halves of a human being. Only when brought together can there be a fully human being. Judas and Yeshua: We are the two paths that surely reveal a greater divinity of God.
It is neither good nor evil that will have the last word. They are the two halves that compose a human being... And beyond good and evil, beyond these two halves, another road begins.

Teleny revisited

Jag fick ett märkligt första intryck av Teleny (kanske eller kanske inte skriven av Oscar Wilde, Robbie Ross och John Gray) - berättarstilen (huvudpersonen Camille sitter och pratar med en annan man om sin relation med pianisten René Teleny, och ibland känns det nästan som ett korsförhör) kändes konstlad, sexscenerna pinsamma (och hetero) och humorn ganska så pubertal. Samtidigt kände jag ju att jag hade behållning av den. Det var, trots allt, roligt att läsa en erotisk bok från sekelskiftets England om kärlek och sex mellan män, och eftersom Oscar Wilde är en av mina absoluta älsklingar (på delad förstaplats med André Gide), tänkte jag.
Jag tog en liten paus när jag hade läst klart del ett, det vill säga ungefär halva boken. Inte direkt en medveten paus, det bara blev så. Jag vet att jag tänkte att jag hoppades att den andra halvan av boken var bättre.
Och det var den. Verkligen. Det är här de sexuella mötena mellan Camille och René börjar, och samtidigt känns det som att berättelsen blir mer innerlig, det är inte en massa till synes ovidkommande anekdoter, och jag känner att jag bryr mig mer om de två ganska märkliga huvudpersonerna.
En del saker känns fortfarande aningen konstlade och ofärdiga, som om det vore ett första utkast som skulle kunna förbättras och förtätas, men vad fan. Efter först ha tyckt att boken var pinsam (halvt roat och halvt besviket) blev jag säkerligen lättflirtad. Jag känner att det inte gör någonting. Jag tycker om andra halvan av Teleny, jag tyckte genuint om att läsa den, och inte bara som klenod eller eventuell Wilde-bok, och det är det som lämnar avtryck.
Jag borde nog egentligen läsa om den, se om jag kanske helt enkelt inte gjorde den rättvisa från början (jag har nästan dåligt samvete!), eller om det verkligen var så att del två var betydligt bättre (trots korsförhören om relationen och de lite... lustiga sexuella metaforerna). Något jag uppskattade med boken var, trots att humorn ofta inte var min kopp te, var ändå hur den blandar genrer, ibland är komisk, ibland vacker, ibland grotesk och ibland porrig.

"Une scène d'orgie inspirée de Teleny. Laurent Cambon, Eliott Paquet, Arthur Perier"

En symbol för ett offerlamm

När jag läser Jonas Gardells Jenny (och givetvis även En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré) slås jag av hur karaktären Jenny tycks vara född till offer och syndabock - det kan och får liksom inte gå bra för Jenny. Det spelar ingen roll hur snäll och beskedlig hon är, hon ska straffas. Hon ska mobbas, skändas, pikas, våldtas, det är som att hon bara finns till för att ta emot det onda hos andra människor.
Och hon vänder andra kinden till, för hon har inte lärt sig att göra annat. Hon är inte den som ger igen eller ens säger ifrån, som ett offerlamm ("Bä bä vita lamm, nu ska du få knull", det tänkte jag inte ens på förrän nu) accepterar hon sin plats längst ner i näringskedjan. Straffen vänder hon inåt, mot sig själv, mot sin kropp och själ. Dystert accepterar hon att de hon kallar vänner sviker henne, accepterar att vara ett substitut, accepterar att endast få synas när folk på fyllan ber sina lama ursäkter med inbäddade pikar - hon är ju rätt schysst, förlåt, Jenny, drick nu och bli full, Jenny, det här är ju för din skull, och nu ska du få en present, min nästan tomma flaska bodyspray, för du luktar ju ändå illa, Jenny. Det är då och så hon får synas. Synas, aldrig höras.

Och jag får en klump i halsen när jag inser att världen är full av Jennys. Och det är inte alla som kan resa sig upp och gå.

Om författare, självbiografiska ämnen, ansvar och integritet

Som författare tycks man ha ett visst ”ansvar” som skribent och offentlig person, detta kan man utläsa av den strida strömmen självbiografier som kommit och toppat försäljningslistorna de senaste åren – ska man bli ordentligt populär ska man vara ärlig, dela med sig av sig själv och av sitt liv samt inte hymla med sina åsikter. I dagens samhälle med internet, bloggar och Facebook har normen blivit att människor, kända som okända, ska bli alltmer självutlämnande, och detta gäller då i högsta grad författare eftersom deras ställning är ganska så ”naken”. Media skriver reportage och regelrätt ”skvaller” om ”kändisar” i alla de former och dessa förväntas även tala ut i intima intervjuer.

”Att inte vara engagerad hade en gång högt anseende. Det kallades vishet. Senare döptes det om till resignation, mindre storslaget men fortfarande med en del av prestigen i behåll. Nu har denna livshållning råkat i vanrykte. Man vill inte längre veta av människor med inåtvänd blick, som inte fäster avseende vid de stora samhällsfrågorna” skriver Horace Engdahl i Cigaretten efteråt. Man förväntas tycka, ha åsikter om det mesta, engagera sig, bjuda på sig själv. Vara offentlig.

 Idag, med ökade print-on-demand-förlag, bloggar och e-böcker där läsaren kan få tag på välskrivna texter betydligt lättare än för bara några år sedan är det svårare än någonsin att bli publicerad på förlag. Då krävs det att man kan sälja, det krävs originalitet – men inte för mycket, då är det svårt att veta vad som säljer, där gäller den gyllene medelvägen –, det krävs autencitet. Heberleins ibland maniska och ibland nattsvarta texter i sin Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva har blivit hyllade på grund av Heberleins mod. Hur hon vågar lämna ut sin ångest och desperation till allmänheten. P O Enquists Ett annat liv blev omåttligt populär och dessutom vinnare av Augustpriset. Man vill se den store författaren naken och utan skygglappar i form av påhittad prosa. Man tänker inte på att han själv väljer vad han skriver, vad han utelämnar och vad han lämnar ut.

Men man vill se författarna, stora som små, som människor, som vem som helst, som du och jag, som någon som lika gärna hade kunnat vara din granne. Man söker bevis på att inte heller de stora författarna är perfekta, man jämför – man tänker kanske ”jag har gjort mina misstag i livet, men jag har i alla fall inte varit alkoholiserad, likt Enquist”. Man söker igenkänning – ”Jag har suttit i väntrummet på S:t Lars som arbetslös, som servitris, som vårdbiträde, som student, som doktorand, som tf. lektor, som doktor i etik och som författare, debattör och kulturskribent” skriver Heberlein i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Oavsett om man är arbetslös, student, doktorand eller författare kan det gå snett i livet, och även om man vet att man inte är ensam mår människor bra att kunna identifiera sig med en offentlig person. Dock ska identifikationen helst inte vara fullständig. En offentlig person, en begåvad författare bör ha levt mer innehållsrika liv än genomsnittet de bör ha mer att säga. Som Engdahl skrev i Cigaretten efteråt: ”En bra biografi skall ha en smak av polisanmälan.”

Författarens roll är rollen som mentor, som kamrat, som vän, som stöttepelare, som dygdemönster eller som det dåliga exemplet. Samtidigt ses författare ofta som lite mer, lite högre uppsatta, upplysta på ett annat sätt än gemene man. Däri kommer ansvaret, en människa felar och vrider på sanningen – men en författare, en upplyst, en konstnär ska helst vara så felfri som möjligt, även om han eller hon varit ”det dåliga exemplet” bör han eller hon ta avstånd från sina tidigare misstag, vara upplyst, vara autentisk och vara konsekvent – nåde den författare som ändrar värderingar, åsikter eller livsåskådning på ett radikalt sätt, då sviker hon eller han sina ideal och läsare, vilket givetvis kan vara nog så paradoxalt.

Ur Paulo Coehlos Djävulen och fröken Prym:

När Leonardo da Vinci skulle skapa denna målning ställdes han inför en stor svårighet. Han måste måla det goda i Jesus och det onda i Judas, vännen som bestämmer sig för att förråda honom under måltiden. Han avbröt arbetet när han hunnit halvvägs, för att återuppta det först när han lyckats hitta de rätta modellerna.
En dag när han satt och lyssnade på en kör fick han i en av de unga männen se den fulländade bilden av Kristus. Han bjöd honom till sin ateljé och tecknade en mängd studier och skisser.
Tre år gick. "Nattvarden" var nästan klar - men da Vinci hade ännu inte funnit den idealiske modellen för Judas. Kardinalen, som hade ansvaret för kyrkan, började pressa honom och krävde att han snart skulle färdigställa muralmålningen.
Efter många dagars sökande fann målaren en ung, trasig, försupen och i förtid åldrad man liggande i rännstenen. Han bad sina medhjälpare att föra honom till kyrkan, för han hade inte tid att göra några skisser.
Tiggaren bars dit utan att riktigt förstå vad som hände. Medhjälparna höll honom på fötter medan Leonardo da Vinci avbildade gudlöshetens, syndens och egoismens drag som var så väl tecknade i det där ansiktet.
När han var klar spärrade tiggaren, som hunnit återhämta sig en del från sitt onyktra tillstånd, upp ögonen och lade märke till målningen framför sig. Och med en blandning av förvåning och vemod sade han:
"Den där målningen har jag sett förut!"
"När då?" frågade da Vinci förbluffad.
"För tre år sedan, innan jag förlorade allt jag ägde. Jag sjöng i en kör på den tiden, mitt liv var fullt av drömmar och en konstnär bad mig att stå modell för att han skulle måla Jesu ansikte."

Ångest, ångest är min arvedel, djävla Jonas Gardell

Även om det är lite si och så om vad jag tycker om Jonas Gardell som person (eller ja, jag känner ju inte honom personligen och jag tvivlar inte på att han är en bra människa, men en del av hans uttalanden har gjort mig mäkta förbannad - vad han sade om ordet queer och "brudar som slickat minimalt lite fitta för att få kalla sig flator" eller vad fan det var) - det jag har läst av honom har varit riktigt bra. Om Gud och Om Jesus har varit intressanta och lärorika medan Torka aldrig tårar utan handskar-böckerna har varit vackra och sorgliga.

Och så är det ju de här böckerna om Juha. Fy för satan, alltså. Jag skrev ett inlägg om En komikers uppväxt som jag totaldeppade till. Allt kändes så hopplöst, tröstlöst, och jag kände igen strukturerna obehagligt väl även om jag (lyckligtvis) inte kände igen mig i någon av karaktärerna.
Nu läser jag Ett ufo gör entré, och det är mer ångest än deppighet jag känner här. Fortfarande igenkännbara hierarkier - tonåringen som arketyp och tonårslivet i sig ändras inte från, exempelvis 1979, då boken utspelar sig, till 2005, då jag själv var femton. Det är de yttre omständigheterna - modet, vad man ska gilla, vilka band som är inne och ute, vad som händer i världen - som ändras, inte de inre. Kraven. Att passa in, att vara någon.
Och är man en outsider ska man vara en "cool" outsider (som jag väl försökte vara på högstadiet - sjuan var svartkläddhet, svart kajal, mörk poesi, metal med texter som både kunde vara mörka och som kunde handla mycket om att bryta sig loss från normer, åttan var J-rock, tuperade råttsvansar, rosa benvärmare, manga och mangaacessoarer och nian var vitt puder, rött läppstift, queerhet, sexpositivitet och regnbågsstrumpor) - inte som bokens Jenny, den "fula", den "mjälliga", "plankan", en otroligt värdelös tjej i omgivningens ögon, och givetvis, precis som i den förra boken, försummar Juha, som är hennes enda vän, henne.
Det gör så ont att läsa det. Det gör så ont att läsa om festerna där det anses "coolt" att ligga och spy. Fester där medvetslösa tjejer våldtas eftersom de inte kan säga nej. Charlotte, som "egentligen" är en av de "häftiga" (enligt hennes egen utsago), som kämpar med självförakt och ätstörningar (jag kan känna igen mitt tolvåriga jag i vissa av hennes utläggningar - jag måste vara cool, jag måste vara inne, jag får inte äta, äta är dåligt, en hård fasad som hotar att kväva en...), en osympatisk karaktär som man ändå måste sympatisera med.
Jag både ser fram emot och bävar för att läsa Jenny.

...och ett tack till min goda vän som gav mig alla tre böckerna i pocketversion som hon egentligen tänkt sälja! Mycket, mycket uppskattat!