Egenmäktigt förfarande

Jag har flera gånger hört att Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson är en bok många känner igen sig i. Detta tycker jag är otroligt ledsamt, med tanke på att det är en väldigt melankolisk roman om hur en kvinna bänder på och bryter sina ideal och är otroligt självuppoffrande i sin förälskelse till konstnären Hugo Rask. Det känns så sorgligt att det är så vanligt att känna sig sådär självuppoffrande, som en liten hundvalp som kommer springande så fort det vankas närhet, att stoltheten och integriteten förloras.

Ester vill verkligen att förälskelsen ska vara besvarad, även om hon förmodligen ganska tidigt märker att den inte är det. Hon accepterar hans cynismer, hans små pikar, hon accepterar allt han gör, bara de får vara tillsammans. Även om det är på hans villkor. För det är det. Alltid på hans villkor. Det spelar ingen roll att hon förlorar sin stolthet, det spelar ingen roll att hon lyssnar intensivt på allt han har att säga medan han bara lyssnar med ett halvt öra och kanske kommer med en illa dold pik.
Hur hon vill ändra på honom med sin kärlek - hon planerar att få honom att sluta röka. Sig själv ändrar hon ganska genast på. Hon äter vegetariskt samt ryggradslösa djur. Ändå står hon och lagar kycklingfiléer när Hugo ska komma på middag.

Han tär på henne, han tär på hennes integritet och självständighet. Hennes besatthet av honom är någonting han använder sig av för att få skina lite, få sig några ligg och lite sällskap av någon som dyrkar honom. Det är ofta de besatta som är manipulativa - men här är det Hugo som är det. Esters besatthet är introvert, den plågar inte Hugo, den plågar bara henne själv. Hugo är ingen rakt igenom dålig människa, ibland har de konversationer där de tycks vara på samma nivå, han lyssnar intresserat på henne ibland - men han utnyttjar Esters förälskelse, och jag har väldigt svårt att sympatisera med honom.

Lena 

Det är väldigt dyster läsning, men jag tycker verkligen om boken. Den är något nytt och fräscht, känns det som, och en värdig vinnare av Agustpriset. Jag tyckte verkligen om språket. Det var elegant, sakligt, ibland nästan formellt och ibland ganska lakoniskt. Det jag älskade med det var att en sådan berättelse lätt hade kunnat bli sentimental, men med denna sortens språk får man liksom känna efter själv.

"Hans elakhet var inte uttänkt eller utstuderad. Den var simpel underlåtenhet, oförmåga, rädsla utklädd till omtanke."

Den berömda kampen om boken versus filmen

"Läs boken istället!" är något en hör ofta. Och i flera fall, antagligen de flesta, stämmer det ju, att den litterära förlagan är bättre, men... Ibland är det inte så. Ibland har regissören satt sin alldeles egen knorr på berättelsen, gjort verket till ett slags samarbete mellan författare och filmskapare. Filmmakarna lyfter fram och belyser andra sidor av verket, eller gör helt enkelt en djäkligt bra story inspirerad av boken. Sedan finns det ju utmärkta, trogna filmatiseringar som gör boken i sig rättvisa, och då känns det mest som att återbesöka en kär vän när man ser filmen.
Jag är alltså ingen "läs boken istället"-fascist. Böcker och filmer är två helt olika medier och förmedlar en berättelse på så olika sätt. Jag säger istället; gör vad fasen du känner för. Här är några exempel på filmatiseringar som i mitt tycke är antingen bättre eller lika bra som boken.

Stanley Kubricks Barry Lyndon är enligt mig en sagolikt vacker film. Den berömda ljussättningen, den fantastiska musiken, skönheten och humorn, den fascinerande och osympatiske huvudkaraktären... Jag älskar allt med den filmen, den hör definitivt till en av mina favoriter. Thackerays förlaga är helt och hållet annorlunda. Den osympatiske huvudkaraktären och hans uppgång och fall klättrandes på den sociala stegen är faktiskt en av få gemensamma nämnare. Boken har inte ens någon duellscen!
Stilarna och stämningarna är alldeles olika varandra, Thackerays roman är ett satirisk verk. Där finns ingen hisnande skönhet, istället är humorn bitskare och Barry är både roligare i sina illusioner om sin egen förträfflighet och mer osympatisk.
Här är det filmversionen som är min favorit. Jag tycker dock väldigt mycket om boken (jag borde dock läsa om den, det var flera år sedan sist), den hade massvis med roliga passager. Jag anser att boken och filmen kompletterar varandra. Jag kan varmt rekommendera båda! (Ett litet inflikande, dock; jag är i princip epokfetischist. Filmen är alltså rent ut sagt visuellt sexig i mina ögon.)

491 av Lars Görling, filmatiserad av Vilgot Sjöman. 491, 491, 491. Vad jag älskar den, både boken och filmen. Filmatiseringen är väldigt trogen boken, även om alltför "stötande" material har klippts bort. Alldeles underbar bok, nästan precis lika underbar film. Jag skrev lite kort om boken en gång. Boken och filmen är väl egentligen inte såpass olika att man "behöver" se båda, men jag vill i alla fall personligen inte vara utan någon av dem. Läs, se eller både och! Jag rekommenderar 491 av hela mitt hjärta.

Här fuskar jag lite, för jag minns inte tillräckligt mycket om varken boken eller filmen The Servant - boken är skriven av Robert Maugham och filmen är regisserad av Joseph Losey. Vad jag minns är att filmen är riktigt snyggt gjord och välspelad och att den var trogen men inte liksom bokstavstrogen förlagan. Exempelvis är boken mer homoerotisk, även om det finns symboler i filmen som för tankarna dit. Det är ett (eller två) verk om besatthet och manipulation - huvudkaraktären blir mer och mer beroende av sin betjänt, och betjänten nästlar sig in mer och mer in i huvudpersonens liv. Jag rekommenderar... ja, antingen eller egentligen. Exempelvis så är boken väldigt kort, så på det viset har filmen den fördelen att kunna bygga ut historien lite mer. Å andra sidan är boken verkligen skitbra, den också, och innehåller inte ett ord för mycket.

Trainspotting. Fantastisk film, fantastisk bok - jag älskar att den till stor del var skriven på skotsk dialekt. Boken är argare och skitigare, filmen är liksom snygg-skitig. Snygg rent visuellt, men skitig. Dock inte lika mycket som boken. (Till och med den bokstavligen skitiga scenen i filmen är vidrigare i boken.) Jag tror faktiskt att jag föredrog filmen, om jag ska vara ärlig, och om jag måste välja. Jag gillar verkligen hur Danny Boyle tagit Irvine Welshs historia och gjort den till något personligt, något riktigt filmiskt. Därför spelar det för mig ingen roll att det är många saker i filmen som inte stämmer överens med boken - om vi ska ta en enkel sak - deras utseenden. Detta kan ha med nostalgi att göra, dock. Jag såg filmen före och blev förälskad direkt, och jag har sett den massvis med gånger, därför ligger den mig extra varmt om hjärtat. Det är dock väldigt roligt att både ha läst boken och ha sett filmen - boken har ju hur många scener som helst som inte filmen har, så de kompletterar definitivt varandra.

Forrest Gump är ingen favoritfilm, men söt är den. Riktigt söt. Och jag älskar Bubba och lt. Dan. Boken, däremot... är inte söt. Nu var det längesedan jag läste den, fem eller sex år sedan, men jag tyckte inte särskilt bra om den. Det var nog tur att filmen bara var löst baserad på boken. Det var karaktären Forrest jag inte tyckte om, jag fann honom bufflig och osympatisk. Humorn var märklig. Lite pubertal, om jag inte minns fel. Där tycker jag definitivt att filmen överträffar boken. Om man anser att filmen var för sentimental och vill ha något lite mer cyniskt (det låter ju som jag, men å andra sidan så växte jag upp med Forrest Gump) så rekommenderar jag Winston Grooms roman.

Mysterious Skin, skriven av Scott Heim och regisserad av Gregg Araki (en mycket... speciell regissör) är mitt typexempel på där filmen och boken kompletterar varandra. Det har länge varit en av mina favoritfilmer, och ungefär lika länge har den varit en av mina favoritböcker. Det är verkligen en fantastisk, ångestladdad berättelse om övergrepp och hur de formar människor. De två huvudpersonerna, unga män vid namn Brian och Neil, såg övergreppen på helt olika sätt. Neil såg dem inte ens som övergrepp, och han började tända på män som liknade hans förövare. Brian förträngde övergreppen och tror att han vid något tillfälle blivit bortrövad av aliens, detta blir till en besatthet av utomjordingar, och han hyser en stark aversion gentemot sex.
Filmen är lite "gladare" än boken - väldigt vackra färger, snyggt filmat, karaktären Eric Preston är, till skillnad från i boken där han av förklarliga skäl är mer dyster, en glad ung man. Trots detta är det inte på något sätt en film jag skulle kalla "glad" (därav citationstecknen), den är ångestfylld och äcklig, men så djävla snygg och filmisk och Gregg Arakisk. Och underbare Joseph Gordon-Levitt gör en fantastisk Neil.
Sluten är olika, det är en liten detalj som skiljer. Men oavsett om man ser filmen eller läser boken lämnar slutet samma känslor efter sig. När jag läste ut boken blev jag genast sugen på att se filmen igen (vilket jag gjorde), trots att jag mådde dåligt. Katharsisknarkare... För övrigt är det dags för en omläsning snart.

Ah, Les enfants terribles av Jean Cocteau... Jag såg filmen (regisserad av Jean Pierre Melville) strax efter att ha läst boken, och den slutsat jag drog var; de är likadana! Jag tänkte att jag antog att Cocteau älskade hur filmatiseringen blev. Här kan jag inte föredra någonting, både boken och filmen var riktigt bra. Jag känner inte att man måste läsa boken om man har sett filmen eller tvärtom (om man inte är som jag och tycker att det är roligt att se det man läst komma till liv), men de är så pass lika varandra att det inte känns alltför viktigt.

Som de flesta antagligen känner till bygger Brokeback Mountain på en novell av Annie Proloux. Det är många skillnader, och jag är imponerad av Ang Lees förmåga att ta en novell och göra till ett vackert, romantiskt, sorgligt dramamästerverk. Jag har för mig att novellen var kärvare och skitigare, och jag minns att jag verkligen gillade den. Den var olik filmen, jag tror själv att jag föredrar filmen (dock var det många år sedan jag både såg den och läste novellen), men de kompletterar definitivt varandra, och jag tycker själv att en får stor behållning av att ta del av båda.

A clockwork orange! Ytterligare en Stanley Kubrickfilm. Visuellt ögongodis, ultra violence, mjölkbaren... bara inledningsscenen i Korova Milk Bar är ju värd mer än guld. Och Anthony Burgess förlaga, även den är värd mer än guld. De är både lika och olika, jag skulle väl säga att Kubrick var hyfsat trogen förlagan (till skillnad från när han gjorde Barry Lyndon, som var mycket löst baserad på boken). Boken har sin charm, språket är riktigt coolt och jag älskar den ryskinspirerade slangen, som förvisso finns med i filmen också, fast inte till riktigt stor grad vill jag minnas. Nej, där tycker jag definitivt att boken och filmen kompletterar varandra och är lika bra. Malcolm McDowell gör en fantastiskt bra "little Alex", även om jag inte köper att snubben är fjorton! Å andra sidan; vad otroligt ruggigt det vore med en skådespelare som faktiskt såg ut som fjorton. Då hade filmen varit bra mycket obehagligare.

Filmatiseringen från åttiotalet av Stephen Kings Children of the corn har varit en guilty pleasure sedan jag var tretton. MALACHAAAAI! HE WANTS YOU TOO... MALACHAI! Jag och en vän citerade den varje gång vi sågs vid den tiden (vilket förvisso inte var så ofta, hon bodde i Göteborg vid den tiden, och jag bodde i Höör, men vi pratade ju i telefon också), vi hade gummiband med halloweenpumpor där min fick heta Isaac och hennes Malachai. Vi gjorde även en liten sång... Där deras namn var den enda texten. Det är en film som egentligen är dålig, men jag älskar den. Jag älskar sådant. B-skräck, slashers, you name it. Jag läste novellen när jag var fjorton, och den var ganska olik filmatiseringen, något som inte förvånade mig ett dugg. Då tyckte jag om båda lika mycket, fast på olika sätt. Nu antar jag att jag föredrar nostalgifilmen. De kompletterar varandra, men om du gillar Stephen King rekommenderar jag novellen. Om du gillar underbart dåliga 80-talsslashers så rekommenderar jag filmen.

Stevensons Dr Jekyll and Mr Hyde är en sak. Filmen från 1939 är en helt annan. (Samma sak gäller alla andra adaptioner - de andra filmerna, musikalen, och så vidare.) Jag har skrivit långt om det tidigare; Här!, så slipper jag skriva om allt det där igen. Trots att jag tycker bättre om boken än om filmen så tycker jag ändå att de kompletterar varandra. Det freudianska i filmen är intressant, dessutom är den riktigt djäkla snygg, och det är roligt att en film från den tiden vågar hantera sexualitet som den gör. Boken är obehaglig, filmen är snygg och intressant.

Och så avslutar jag med lite mer skräck. The legend of Hell House heter filmen och är regisserad av John Hough, Hell House heter boken och är skriven av Richard Matheson. Jag skrev om den här. Först såg jag filmen, sedan läste jag boken, sedan såg jag filmen igen. Det är en relativt trogen filmatisering, men samtidigt finns det mycket i boken som gör berättelsen än mer spännande. Den innehåller fler sexuella anspelningar, och jag tycker att sex och skräck är en intressant blandning. Inte för att inte filmen innehöll sexuella anspelningar... för det gjorde den definitivt.  Filmen imponerade på mig den också, riktigt ordentligt, jag älskar den, älskar stämningen. Den skrämde mig inte, men den är riktigt intressant, stämningen är obehaglig, stämningen överlag är underbar. Jag tycker definitivt att boken och filmen kompletterar varandra, jag kan dessutom inte välja favorit.

Jag känner att jag inte riktigt kan prata om Fight Club (herregud, jag insåg inte den där referensen förrän lång efter att jag skrivit det), eftersom jag inte minns boken och filmen så väl. Jag såg filmen som tolvåring, sedan såg jag den för två år sedan - berusad - dagen efter att jag läst boken. Jag minns inte vilken som var bäst i mina ögon, en vild gissning är att de kompletterar varandra ganska bra.

Jag inser att jag äger massor av böcker som några favoritfilmer är baserade på - nu blir jag än mer sugen på att läsa dem! Och någon gång gör jag göra ett inlägg om pjäser som blivit filmatiserade.

Ur Judas and Jesus, av Jean-Yves Leloup:

Judas and Yeshua: We are the two halves of a human being. Only when brought together can there be a fully human being. Judas and Yeshua: We are the two paths that surely reveal a greater divinity of God.
It is neither good nor evil that will have the last word. They are the two halves that compose a human being... And beyond good and evil, beyond these two halves, another road begins.

Teleny revisited

Jag fick ett märkligt första intryck av Teleny (kanske eller kanske inte skriven av Oscar Wilde, Robbie Ross och John Gray) - berättarstilen (huvudpersonen Camille sitter och pratar med en annan man om sin relation med pianisten René Teleny, och ibland känns det nästan som ett korsförhör) kändes konstlad, sexscenerna pinsamma (och hetero) och humorn ganska så pubertal. Samtidigt kände jag ju att jag hade behållning av den. Det var, trots allt, roligt att läsa en erotisk bok från sekelskiftets England om kärlek och sex mellan män, och eftersom Oscar Wilde är en av mina absoluta älsklingar (på delad förstaplats med André Gide), tänkte jag.
Jag tog en liten paus när jag hade läst klart del ett, det vill säga ungefär halva boken. Inte direkt en medveten paus, det bara blev så. Jag vet att jag tänkte att jag hoppades att den andra halvan av boken var bättre.
Och det var den. Verkligen. Det är här de sexuella mötena mellan Camille och René börjar, och samtidigt känns det som att berättelsen blir mer innerlig, det är inte en massa till synes ovidkommande anekdoter, och jag känner att jag bryr mig mer om de två ganska märkliga huvudpersonerna.
En del saker känns fortfarande aningen konstlade och ofärdiga, som om det vore ett första utkast som skulle kunna förbättras och förtätas, men vad fan. Efter först ha tyckt att boken var pinsam (halvt roat och halvt besviket) blev jag säkerligen lättflirtad. Jag känner att det inte gör någonting. Jag tycker om andra halvan av Teleny, jag tyckte genuint om att läsa den, och inte bara som klenod eller eventuell Wilde-bok, och det är det som lämnar avtryck.
Jag borde nog egentligen läsa om den, se om jag kanske helt enkelt inte gjorde den rättvisa från början (jag har nästan dåligt samvete!), eller om det verkligen var så att del två var betydligt bättre (trots korsförhören om relationen och de lite... lustiga sexuella metaforerna). Något jag uppskattade med boken var, trots att humorn ofta inte var min kopp te, var ändå hur den blandar genrer, ibland är komisk, ibland vacker, ibland grotesk och ibland porrig.

"Une scène d'orgie inspirée de Teleny. Laurent Cambon, Eliott Paquet, Arthur Perier"

En symbol för ett offerlamm

När jag läser Jonas Gardells Jenny (och givetvis även En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré) slås jag av hur karaktären Jenny tycks vara född till offer och syndabock - det kan och får liksom inte gå bra för Jenny. Det spelar ingen roll hur snäll och beskedlig hon är, hon ska straffas. Hon ska mobbas, skändas, pikas, våldtas, det är som att hon bara finns till för att ta emot det onda hos andra människor.
Och hon vänder andra kinden till, för hon har inte lärt sig att göra annat. Hon är inte den som ger igen eller ens säger ifrån, som ett offerlamm ("Bä bä vita lamm, nu ska du få knull", det tänkte jag inte ens på förrän nu) accepterar hon sin plats längst ner i näringskedjan. Straffen vänder hon inåt, mot sig själv, mot sin kropp och själ. Dystert accepterar hon att de hon kallar vänner sviker henne, accepterar att vara ett substitut, accepterar att endast få synas när folk på fyllan ber sina lama ursäkter med inbäddade pikar - hon är ju rätt schysst, förlåt, Jenny, drick nu och bli full, Jenny, det här är ju för din skull, och nu ska du få en present, min nästan tomma flaska bodyspray, för du luktar ju ändå illa, Jenny. Det är då och så hon får synas. Synas, aldrig höras.

Och jag får en klump i halsen när jag inser att världen är full av Jennys. Och det är inte alla som kan resa sig upp och gå.

Om författare, självbiografiska ämnen, ansvar och integritet

Som författare tycks man ha ett visst ”ansvar” som skribent och offentlig person, detta kan man utläsa av den strida strömmen självbiografier som kommit och toppat försäljningslistorna de senaste åren – ska man bli ordentligt populär ska man vara ärlig, dela med sig av sig själv och av sitt liv samt inte hymla med sina åsikter. I dagens samhälle med internet, bloggar och Facebook har normen blivit att människor, kända som okända, ska bli alltmer självutlämnande, och detta gäller då i högsta grad författare eftersom deras ställning är ganska så ”naken”. Media skriver reportage och regelrätt ”skvaller” om ”kändisar” i alla de former och dessa förväntas även tala ut i intima intervjuer.

”Att inte vara engagerad hade en gång högt anseende. Det kallades vishet. Senare döptes det om till resignation, mindre storslaget men fortfarande med en del av prestigen i behåll. Nu har denna livshållning råkat i vanrykte. Man vill inte längre veta av människor med inåtvänd blick, som inte fäster avseende vid de stora samhällsfrågorna” skriver Horace Engdahl i Cigaretten efteråt. Man förväntas tycka, ha åsikter om det mesta, engagera sig, bjuda på sig själv. Vara offentlig.

 Idag, med ökade print-on-demand-förlag, bloggar och e-böcker där läsaren kan få tag på välskrivna texter betydligt lättare än för bara några år sedan är det svårare än någonsin att bli publicerad på förlag. Då krävs det att man kan sälja, det krävs originalitet – men inte för mycket, då är det svårt att veta vad som säljer, där gäller den gyllene medelvägen –, det krävs autencitet. Heberleins ibland maniska och ibland nattsvarta texter i sin Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva har blivit hyllade på grund av Heberleins mod. Hur hon vågar lämna ut sin ångest och desperation till allmänheten. P O Enquists Ett annat liv blev omåttligt populär och dessutom vinnare av Augustpriset. Man vill se den store författaren naken och utan skygglappar i form av påhittad prosa. Man tänker inte på att han själv väljer vad han skriver, vad han utelämnar och vad han lämnar ut.

Men man vill se författarna, stora som små, som människor, som vem som helst, som du och jag, som någon som lika gärna hade kunnat vara din granne. Man söker bevis på att inte heller de stora författarna är perfekta, man jämför – man tänker kanske ”jag har gjort mina misstag i livet, men jag har i alla fall inte varit alkoholiserad, likt Enquist”. Man söker igenkänning – ”Jag har suttit i väntrummet på S:t Lars som arbetslös, som servitris, som vårdbiträde, som student, som doktorand, som tf. lektor, som doktor i etik och som författare, debattör och kulturskribent” skriver Heberlein i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Oavsett om man är arbetslös, student, doktorand eller författare kan det gå snett i livet, och även om man vet att man inte är ensam mår människor bra att kunna identifiera sig med en offentlig person. Dock ska identifikationen helst inte vara fullständig. En offentlig person, en begåvad författare bör ha levt mer innehållsrika liv än genomsnittet de bör ha mer att säga. Som Engdahl skrev i Cigaretten efteråt: ”En bra biografi skall ha en smak av polisanmälan.”

Författarens roll är rollen som mentor, som kamrat, som vän, som stöttepelare, som dygdemönster eller som det dåliga exemplet. Samtidigt ses författare ofta som lite mer, lite högre uppsatta, upplysta på ett annat sätt än gemene man. Däri kommer ansvaret, en människa felar och vrider på sanningen – men en författare, en upplyst, en konstnär ska helst vara så felfri som möjligt, även om han eller hon varit ”det dåliga exemplet” bör han eller hon ta avstånd från sina tidigare misstag, vara upplyst, vara autentisk och vara konsekvent – nåde den författare som ändrar värderingar, åsikter eller livsåskådning på ett radikalt sätt, då sviker hon eller han sina ideal och läsare, vilket givetvis kan vara nog så paradoxalt.

Ur Paulo Coehlos Djävulen och fröken Prym:

När Leonardo da Vinci skulle skapa denna målning ställdes han inför en stor svårighet. Han måste måla det goda i Jesus och det onda i Judas, vännen som bestämmer sig för att förråda honom under måltiden. Han avbröt arbetet när han hunnit halvvägs, för att återuppta det först när han lyckats hitta de rätta modellerna.
En dag när han satt och lyssnade på en kör fick han i en av de unga männen se den fulländade bilden av Kristus. Han bjöd honom till sin ateljé och tecknade en mängd studier och skisser.
Tre år gick. "Nattvarden" var nästan klar - men da Vinci hade ännu inte funnit den idealiske modellen för Judas. Kardinalen, som hade ansvaret för kyrkan, började pressa honom och krävde att han snart skulle färdigställa muralmålningen.
Efter många dagars sökande fann målaren en ung, trasig, försupen och i förtid åldrad man liggande i rännstenen. Han bad sina medhjälpare att föra honom till kyrkan, för han hade inte tid att göra några skisser.
Tiggaren bars dit utan att riktigt förstå vad som hände. Medhjälparna höll honom på fötter medan Leonardo da Vinci avbildade gudlöshetens, syndens och egoismens drag som var så väl tecknade i det där ansiktet.
När han var klar spärrade tiggaren, som hunnit återhämta sig en del från sitt onyktra tillstånd, upp ögonen och lade märke till målningen framför sig. Och med en blandning av förvåning och vemod sade han:
"Den där målningen har jag sett förut!"
"När då?" frågade da Vinci förbluffad.
"För tre år sedan, innan jag förlorade allt jag ägde. Jag sjöng i en kör på den tiden, mitt liv var fullt av drömmar och en konstnär bad mig att stå modell för att han skulle måla Jesu ansikte."

Ångest, ångest är min arvedel, djävla Jonas Gardell

Även om det är lite si och så om vad jag tycker om Jonas Gardell som person (eller ja, jag känner ju inte honom personligen och jag tvivlar inte på att han är en bra människa, men en del av hans uttalanden har gjort mig mäkta förbannad - vad han sade om ordet queer och "brudar som slickat minimalt lite fitta för att få kalla sig flator" eller vad fan det var) - det jag har läst av honom har varit riktigt bra. Om Gud och Om Jesus har varit intressanta och lärorika medan Torka aldrig tårar utan handskar-böckerna har varit vackra och sorgliga.

Och så är det ju de här böckerna om Juha. Fy för satan, alltså. Jag skrev ett inlägg om En komikers uppväxt som jag totaldeppade till. Allt kändes så hopplöst, tröstlöst, och jag kände igen strukturerna obehagligt väl även om jag (lyckligtvis) inte kände igen mig i någon av karaktärerna.
Nu läser jag Ett ufo gör entré, och det är mer ångest än deppighet jag känner här. Fortfarande igenkännbara hierarkier - tonåringen som arketyp och tonårslivet i sig ändras inte från, exempelvis 1979, då boken utspelar sig, till 2005, då jag själv var femton. Det är de yttre omständigheterna - modet, vad man ska gilla, vilka band som är inne och ute, vad som händer i världen - som ändras, inte de inre. Kraven. Att passa in, att vara någon.
Och är man en outsider ska man vara en "cool" outsider (som jag väl försökte vara på högstadiet - sjuan var svartkläddhet, svart kajal, mörk poesi, metal med texter som både kunde vara mörka och som kunde handla mycket om att bryta sig loss från normer, åttan var J-rock, tuperade råttsvansar, rosa benvärmare, manga och mangaacessoarer och nian var vitt puder, rött läppstift, queerhet, sexpositivitet och regnbågsstrumpor) - inte som bokens Jenny, den "fula", den "mjälliga", "plankan", en otroligt värdelös tjej i omgivningens ögon, och givetvis, precis som i den förra boken, försummar Juha, som är hennes enda vän, henne.
Det gör så ont att läsa det. Det gör så ont att läsa om festerna där det anses "coolt" att ligga och spy. Fester där medvetslösa tjejer våldtas eftersom de inte kan säga nej. Charlotte, som "egentligen" är en av de "häftiga" (enligt hennes egen utsago), som kämpar med självförakt och ätstörningar (jag kan känna igen mitt tolvåriga jag i vissa av hennes utläggningar - jag måste vara cool, jag måste vara inne, jag får inte äta, äta är dåligt, en hård fasad som hotar att kväva en...), en osympatisk karaktär som man ändå måste sympatisera med.
Jag både ser fram emot och bävar för att läsa Jenny.

...och ett tack till min goda vän som gav mig alla tre böckerna i pocketversion som hon egentligen tänkt sälja! Mycket, mycket uppskattat!

Nunna, fruga eller hora?

Career opportunities, the ones that never knock... Förvisso fanns det ju kanske inga större möjligheter att bli karriärskvinna under renässansen. I Pietro Aretinos bok Samtal med undertiteln Nunnornas liv - De gifta kvinnornas liv - Skökornas liv (utgiven på Vertigo förlag) är det dessa tre valmöjligheter som diskuteras för huvudpersonen Nannas dotter, som passande nog heter Pippa.
Nanna, som har provat på alla dessa sysslor, sitter under ett fikonträd och samtalar med väninnan Antonia under tre dagar. Hon börjar med att prata om sitt korta liv som nunna - och ingen särskilt kysk sådan, det berättas om onani med sexleksaker, voyerism och orgier. När hon kommer till de gifta kvinnornas liv blandas Nannas egna anekdoter med berättelser om människor hon träffat eller hört talas om - det är otrohetsaffärer, en trettioetta som inte har någonting med kortspel att göra, falkspel, en hel massa sex. Hon berättar med en grovkornig och burlesk humor, och människorna sätter sig i alla möjliga och omöjliga situationer, oftast mer eller mindre absurda. Väninnan Antonia kommer mest med lakoniska kommentarer och roade eller chockerande utrop.
Nanna är i princip ensam huvudperson i delen om skökorna. Hon var mycket åtrådd, och män färdades länge för att få ta hennes (sedan länge svunna) oskuld. Massor med män, massor med sex, massor med fantasifulla historier...
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om boken, om jag tycker att den är bra eller inte. Den är definitivt underhållande. Uppfriskande på något vis, med de skurkaktiga, kåta kvinnorna, även om jag aldrig skulle få får mig att kalla boken feministisk på något sätt. Det är trots allt en bok skriven under renässansen. Av en man. Och jag gillar att Nanna på flera sätt är ett riktigt svin som stjäl, bedrar, dräper och ljuger. En usel förebild gör ofta en rolig karaktär. Rolig som i att läsa om alltså. Fast hon är ju ganska rolig, Nanna, liksom den mer fåordiga Antonia.
Tja... Summan av kardemumman är väl att jag inte har hittat någon ny favoritbok, men det är definitivt god nöjesläsning.

Snyggt omslag!

Parafras på Anarchy in the UK av Sex Pistols

...skriven av mig då min syster gav mig en skrivuppgift: "Anarchy in the UK, fast mindre korkat skriven".
Here goes:

Som en antikrist färdas jag genom Storbritanniens smutsiga städer
Ropen pulserar genom mitt blodomlopp: Anarki!

Mitt hår är rufsigt men mina tankar är klara;
Jag vet vad jag vill
Jag vet vad jag inte vill
Ha och inte ha
En utopi
En blixt från en klar himmel
Omkullkastande
Kaos i ordningen

Jag ser inte mycket ut för världen, världen ser inte mycket ut för mig
Jag är ung, men jag står fast vid min ideologi; Anarki!
Mitt land känns som en främmande planet
Jag är en främmande fågel
En antikrist som inte kommer med fred utan med svärd
För att störa, för att förstöra
Englands grå betong

Jag är inte född att lyda
Lagar och normer som råder
Folket får inte sitt
Och de som har sitt på det torra skiter jag i;
Jag är ung, berusad, förbannad
Jag är ingen slav, jag är ingen betjänt
Till Lizzie eller Maggie eller Johnny-boy
Jag kommer aldrig komma och ge kejsaren vindruvor
Istället krossar jag fruktskålen

Ett rop omkullkastar lugnet från de bullriga gatorna,
Stillsamheten i stressen, de skrockande småborgarna; Anarki!

Min mormor hälsar och säger förlåt

Ah, Fredrik Backman... Sveriges älskling. Tror jag. Han är bra, han. Djäkligt rolig, verkar vara en vettig person, han kan blanda humor och ömsinthet på ett riktigt bra sätt (se Saker min son behöver veta om världen och... mycket annat), han verkar vara snäll och ha fina värderingar. Återigen, se Saker min som behöver veta om världen.
Men nu. Min mormor hälsar och säger förlåt. Det känns nästan lite konstigt att skriva om en så pass... jag vet inte... ny och "hjärtevärmande" och "mainstream" bok. Inte för att jag har något problem med något av det, och jag gissar på att jag ändå är riktigt fett djäkla sen på att blogga om den, i alla fall om man jämför med bokbloggare som skriver om pinfärsk litteratur, vilket jag ju som bekant är alldeles för otrendig för att göra.
Jag hade faktiskt tänkt blogga om den tidigare, det hade jag, för det var väl ungefär sex veckor eller så sedan jag läste den, men så blev det aldrig av. Jag fick den av min pappa (som gav mig Hjärtdjur och Röde orm första gången jag var inlagd och Born to run andra gången jag var det) när jag nyligen låg på sjukhus för tredje gången i mitt liv, och då inte gjorde annat än att ligga och läsa (mellan doktorssamtal och fina besök). Jag tror att det var en perfekt bok för mig att läsa vid det tillfället. Den var relativt tjock men otroligt lättläst, vilket var bra eftersom jag läste långsammare än vanligt på grund av att jag kände att jag hade nedsatt koncentrationsförmåga, den var rolig, den var gripande.
Jag kände att jag verkligen tyckte om Backmans fantasi - den excentriska mormodern (som jag för övrigt älskade), hur hon, efter döden, skickar ut sin dotterdotter på "skattjakt", hur alla historier hänger ihop med varandra, både livsödena och mormoderns sagor. Jag älskade hur det kändes som att hela poängen med boken var att människor är komplexa - allt är inte som det ser ut, alla är inte som de till synes verkar vara, vi är alla flerdimensionella med goda och dåliga sidor.
Kanske var den lite sentimental? Jag vet inte. Var den det? Det känns som att den hade kunnat vara det (även om jag aldrig skulle förknippa Backman med sentimentalitet), men jag minns faktiskt inte, och det kändes inte så när jag läste den. Kanske hade jag kunnat tycka det om det inte vore för att jag läste den vid den tidpunkt jag gjorde. Den tidpunkt då jag behövde en bok som den som bäst.

Jag tror jag rekommenderar den med en kram - och till alla som behöver en kram.
Detta är, för övrigt, det mest out-of-character jag någonsin skrivit på denna blogg. Håll till godo, snart lär väl kramarna bytas ut mot kopulerande och myset med morbiditeter i sedvanlig anda.

Min värsta läsupplevelse - på riktigt den här gången

VARNING. ETT JÄTTETRAMSIGT INLÄGG SKRIVET I REPTILHJÄRNEAFFEKT

Jag har ju aldrig riktigt varit så säker på vad jag ska svara när jag frågar mig själv vilken min värsta läsupplevelse var. Ibland har jag svarat De 120 dagarna i Sodom för att den var grymmast och därför påverkade mig starkt på ett negativt sätt, jag läste den när jag hade enorma sömnproblem, däckade av trötthet och drömde mardrömmar om sexuell tortyr och lustmord. (Och ändå sitter jag här, flera år senare, och planerar att läsa om den.) Någon gång har jag tänkt Lust av Elfriede Jelinek eftersom den inte alls var vad jag trodde att den var, den lyckades enbart äckla, och jag läste den alldeles för snabbt, även då hade jag inte sovit på något dygn. Jag är dock ganska säker på att jag skulle uppskatta den idag.

Flera gånger har jag nämnt Mina drömmars stad eftersom jag 1.) blev "tvingad" att läsa den och vid alldeles fel tidpunkt - i nian, då jag bara ville vara hemma, lyssna på musik, läsa manga och kopulera (vilket jag även gjorde, då jag skolkade mycket - dock inte på samma gång) och 2.) blev "tvingad" att läsa den igen ett eller två år senare eftersom vi skulle skriva en massa analyser och ännu fler djäkla artiklar till en fake-tidning med bland annat en intervju med Henning och Hennings dödsruna. I SAMMA NUMMER. ...så var jag ju tvungen att läsa den igen, för inte satan mindes jag allt det där. Och jag sköt upp allt till sista dagen och läste den snabbt som ögat och ville bara spy på Henning och Lotten och Tummen och Stockholm och arbetarlitteratur och...
Den boken har skadat mig för livet (jag kommer förmodligen alltid att få något konstigt i blicken när jag tänker på svensk arbetarlitteratur och stadsskildringar, även om jag älskar Moberg och definitivt vill läsa mer arbetarlitteratur). Jag är säker på att det är en bra bok egentligen, men eftersom jag läste den vid världens sämsta tillfälle och sedan blev tvingad att läsa den igen har jag fått en sådan förskräcklig aversion gentemot boken trots att det börjar närma sig ett decennium sedan jag läste den att jag förmodligen aldrig kommer att klara av att ge boken den chans den förmodligen förtjänar. (Jag hade dock gärna läst Sommaren med Monika då jag tyckte mycket om filmen, men någon av hans stad-böcker... nej, mitt psyke hade inte klarat av det. Inte igen.)

Den SABLA utgåvan också...!

Men. Inte ens den upplevelsen var den värsta, hur många gånger jag än har pratat om den. Den värsta kanske var så hemsk att jag förträngde den vid pressade situationer.
Flickan från ovan av Alice Sebold. The lovely bones. The lovely bones. Vad är det för en djävla titel egentligen!? Är vissa ben mer älskvärda än andra? Är hon ett ljuvligt skelett? Bli brutalt mördad, dö ung och bli en vacker benhög? Okay, jag har för mig att det var ett djuuupt citat som handlade om något helt annat, men ändå. Titeln är ändå... uärk. Jag var väl sexton år eller så när jag läste den. Mamma sade att den var dålig. Jag trodde henne, men läste den ändå.
Den irriterande, lillgamla kvasifilosofiska ungen tänker sobert på det faktum att hon blivit våldtagen och mördad, för det är ju faktiskt inte så himla farligt att bli det; synd bara att man inte kan ha sex, eller snarare "älska", för det är ju precis så det går till när tretton-fjortonåringar ligger med någon, förresten så har huvudpersonens lillasyster fönster i fittan. Inte bokstavliga fönster förstås, och ordet "fitta" var nog utbytt, men likväl så gjorde hon en liknelse om att hennes syster, vars sexdebut hon bevakar, har fönster i sitt underliv.
Och så bevakar hon "sin mördare, sin mördare, sin möööördare" och sin familj (som reagerar precis som en stereotyp familj ska), som hon tänker förnumstiga tröstande tankar åt och så går hon i skola i himlen för det ska vara så, fast det är inte riktigt den riktigt riktiga himlen och dessutom har alla en egen himmel... eller något. Och allt är klyschigt och allt är sentimentalt på ett sätt som bara blir irriterande. Författaren verkar försöka alltför hårt för att beröra och få folk att gråta och skratta lite och känna att liiivet har en meeening och ungen är så filosoofisk och... Och hennes död ledde ju faktiskt till något positivt. (Eller vad fan vill hon ha sagt? Jag hoppas verkligen att det är jag som minns fel.) Och mördaren och karma liksom. Hihi.

NEJ.

Enkät om "marginaliserade författare"

När läste du senast...

en kvinnlig författare?
Jag läste ut Stormsvala av Marianne Cederwall igår.

en författare med afrikanskt ursprung?
För en månad sedan. Jag läste Pojkflickan av Nina Boraoui, som är fransk-algerisk.

en författare med spanskt/portugisiskt/latinamerikanskt ursprung?
För ett par veckor sedan. Om natten i Chile av Roberto Bolaño, som föddes i Chile.

en författare med asiatiskt ursprung?
Det var ungefär en månad sedan. Ormar och piercing av Hitomi Kanemara, hon är japanska.

en HBTQ-författare?
Ett par veckor sedan, såvida ingen annan av författarna jag läste efter Jonas Gardells En komikers uppväxt var queer.

en mellanösternförfattare?
Tyvärr var det omkring två år sedan. Yacoubians hus av Alaa al-Aswany från Egypten.

Så... Ska jag känna mig stolt (förutom när det kommer till författare från mellanöstern)? Jag vet inte. Jag har liksom ingen agenda. Jag läser vad jag är intresserad av, även om det förstås är bra att ha diversitet i åtanke.

To a dead man, av Carl Sandburg:

Over the dead line we have called to you
To come across with a word to us,
Some beaten whisper of what happens
Where you are over the dead line
Deaf to our calls and voiceless.

The flickering shadows have not answered
Nor your lips sent a signal
Whether love talks and roses grow
And the sun breaks at morning
Splattering the sea with crimson.

Nekrofila tendenser - eller sexuella upplevelser med döda i litteraturen

...eller det här med att känna sexuell eller sensuell lust till döda människor. I litteraturen alltså. Inte när det kommer till mig personligen. Jag dras till människor med puls. Jag började tänka (råkade först skriva "tända", Freud försöker visst få mig att bli nekrofil trots allt) på tre väldigt olika verk med väldigt olika anledningar till att lusta för det döda. Hur olika döden i samband med sexualitet och sensualitet beskrivs. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med min utläggning, jag tyckte mest det var intressant att studera och jämföra. Eftersom jag är morbid och pervers.

Den första är Gabrielle Wittkops underbara, hyllade Nekrofilen. Där är huvudpersonen verkligen, som titeln avslöjar, nekrofil. Ren nekrofil, han känner både lust och då och då ömsint förälskelse till de lik han "kommer i kontakt med" så att säga. Män, kvinnor, flickor, pojkar... Det döda hetsar upp honom, och ibland verkar de döda kropparna liksom upphöjda i hans ögon; "Inte en sekund funderade jag på att tränga mig in mellan dem och störa deras förening genom den orena kontakten med mitt levande kött." Det är han som är oren, han, den vitale, inte de döda som snart ska komma att förruttnas.
Det levande hetsar inte upp honom, väcker hans kärlek. Han är nekrofil i dess renaste form, och ömheten, det kärleksfulla som ofta beskrivs påminner mig om filmen Kissed om en kvinnlig nekrofil där hennes parafili behandlas på ett finstämt och ömsint sätt. Modigt, enligt mig, att behandla en film om nekrofili på det viset.

Oscar Wildes Salomé handlar inte om nekrofili, men om besatthet. Salomé blir besatt av Jokanaan (eller Johannes Döparens) läppar, och hon ska kyssa dem. Det spelar ingen roll om han är levande eller död. Hon lustar efter honom, hon berättar hur vacker hans kropp är, och när han strängt säger åt henne att lämna honom ifred smädar hon istället kroppen, beskriver den som den hos en leprasjuk. Samma sak händer med hans hår, först beundrar hon dess svärta, sedan liknar hon det vid ormar. Men hans mun smädar hon aldrig. "I love not thy hair... It is thy mouth I desire, Jokanaan. [...] The pomegranate-flowers that blossom in the garden of Tyre, are not so red" är bara ett kort utdrag ur hennes långa tal om hans underbara läppar.
"I will kiss thy mouth, Jokanaan" är en replik som återkommer som ett mantra. "Suffer me to kiss your mouth". Och hon får sin vilja igenom eftersom hennes mor,som berömt, ber henne att önska sig Johannes Döparens huvud på ett fat efter att hon ska få vilken önskan hon vill uppfylld efter att ha dansat för Herod.
"Ah! I have kissed thy mouth, Jokanaan, I have kissed your mouth. There was a bitter taste on my lips. Was it the taste of blood.? . . . Nay: but perchance it was the taste of love. . . . They say that love hath a bitter taste. . . . But what matter? what matter? I have kissed thy mouth."

Salomé av Leopold Schmutzler

Markis de Sades De 120 dagarna i Sodom behandlar alla möjliga och omöjliga sorters "lidelser", fetischer och osedligheter, allt från pedofili, zoofili, tortyr, lekar med avföring och mord. Här varnar jag för mycket obehaglig läsning.
En del av dödandet är rena mord (med eller utan sex), gärna efter smärtsam och ibland långdragen tortyr, men inte allt. Det är många partier med sex som leder till döden, där karaktärerna med nekrofila böjelser tänder på att ligga med en människa när den dör, och en del bryr sig helt enkelt inte om personen dör under den grymma leken. Offrena är dehumaniserade, de är bara kött.
"Han tyckte ursprungligen om att piska en halvsovande kvinna, och han fulländar detta genom att döda henne med en stark dos opium; han knullar henne i fittan under dödssömnen" är en av de mildare nekrofila partierna. Jag minns starkast ett stycke om ett hjärta och en kuk, jag hittade dock inte det när jag bläddrade igenom boken - vilket kanske var lika bra det.

Sades manuskript