onsdag 18 juni 2014

Om författare, självbiografiska ämnen, ansvar och integritet

Som författare tycks man ha ett visst ”ansvar” som skribent och offentlig person, detta kan man utläsa av den strida strömmen självbiografier som kommit och toppat försäljningslistorna de senaste åren – ska man bli ordentligt populär ska man vara ärlig, dela med sig av sig själv och av sitt liv samt inte hymla med sina åsikter. I dagens samhälle med internet, bloggar och Facebook har normen blivit att människor, kända som okända, ska bli alltmer självutlämnande, och detta gäller då i högsta grad författare eftersom deras ställning är ganska så ”naken”. Media skriver reportage och regelrätt ”skvaller” om ”kändisar” i alla de former och dessa förväntas även tala ut i intima intervjuer.

”Att inte vara engagerad hade en gång högt anseende. Det kallades vishet. Senare döptes det om till resignation, mindre storslaget men fortfarande med en del av prestigen i behåll. Nu har denna livshållning råkat i vanrykte. Man vill inte längre veta av människor med inåtvänd blick, som inte fäster avseende vid de stora samhällsfrågorna” skriver Horace Engdahl i Cigaretten efteråt. Man förväntas tycka, ha åsikter om det mesta, engagera sig, bjuda på sig själv. Vara offentlig.

 Idag, med ökade print-on-demand-förlag, bloggar och e-böcker där läsaren kan få tag på välskrivna texter betydligt lättare än för bara några år sedan är det svårare än någonsin att bli publicerad på förlag. Då krävs det att man kan sälja, det krävs originalitet – men inte för mycket, då är det svårt att veta vad som säljer, där gäller den gyllene medelvägen –, det krävs autencitet. Heberleins ibland maniska och ibland nattsvarta texter i sin Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva har blivit hyllade på grund av Heberleins mod. Hur hon vågar lämna ut sin ångest och desperation till allmänheten. P O Enquists Ett annat liv blev omåttligt populär och dessutom vinnare av Augustpriset. Man vill se den store författaren naken och utan skygglappar i form av påhittad prosa. Man tänker inte på att han själv väljer vad han skriver, vad han utelämnar och vad han lämnar ut.

Men man vill se författarna, stora som små, som människor, som vem som helst, som du och jag, som någon som lika gärna hade kunnat vara din granne. Man söker bevis på att inte heller de stora författarna är perfekta, man jämför – man tänker kanske ”jag har gjort mina misstag i livet, men jag har i alla fall inte varit alkoholiserad, likt Enquist”. Man söker igenkänning – ”Jag har suttit i väntrummet på S:t Lars som arbetslös, som servitris, som vårdbiträde, som student, som doktorand, som tf. lektor, som doktor i etik och som författare, debattör och kulturskribent” skriver Heberlein i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Oavsett om man är arbetslös, student, doktorand eller författare kan det gå snett i livet, och även om man vet att man inte är ensam mår människor bra att kunna identifiera sig med en offentlig person. Dock ska identifikationen helst inte vara fullständig. En offentlig person, en begåvad författare bör ha levt mer innehållsrika liv än genomsnittet de bör ha mer att säga. Som Engdahl skrev i Cigaretten efteråt: ”En bra biografi skall ha en smak av polisanmälan.”

Författarens roll är rollen som mentor, som kamrat, som vän, som stöttepelare, som dygdemönster eller som det dåliga exemplet. Samtidigt ses författare ofta som lite mer, lite högre uppsatta, upplysta på ett annat sätt än gemene man. Däri kommer ansvaret, en människa felar och vrider på sanningen – men en författare, en upplyst, en konstnär ska helst vara så felfri som möjligt, även om han eller hon varit ”det dåliga exemplet” bör han eller hon ta avstånd från sina tidigare misstag, vara upplyst, vara autentisk och vara konsekvent – nåde den författare som ändrar värderingar, åsikter eller livsåskådning på ett radikalt sätt, då sviker hon eller han sina ideal och läsare, vilket givetvis kan vara nog så paradoxalt.

Ur Paulo Coehlos Djävulen och fröken Prym:

När Leonardo da Vinci skulle skapa denna målning ställdes han inför en stor svårighet. Han måste måla det goda i Jesus och det onda i Judas, vännen som bestämmer sig för att förråda honom under måltiden. Han avbröt arbetet när han hunnit halvvägs, för att återuppta det först när han lyckats hitta de rätta modellerna.
En dag när han satt och lyssnade på en kör fick han i en av de unga männen se den fulländade bilden av Kristus. Han bjöd honom till sin ateljé och tecknade en mängd studier och skisser.
Tre år gick. "Nattvarden" var nästan klar - men da Vinci hade ännu inte funnit den idealiske modellen för Judas. Kardinalen, som hade ansvaret för kyrkan, började pressa honom och krävde att han snart skulle färdigställa muralmålningen.
Efter många dagars sökande fann målaren en ung, trasig, försupen och i förtid åldrad man liggande i rännstenen. Han bad sina medhjälpare att föra honom till kyrkan, för han hade inte tid att göra några skisser.
Tiggaren bars dit utan att riktigt förstå vad som hände. Medhjälparna höll honom på fötter medan Leonardo da Vinci avbildade gudlöshetens, syndens och egoismens drag som var så väl tecknade i det där ansiktet.
När han var klar spärrade tiggaren, som hunnit återhämta sig en del från sitt onyktra tillstånd, upp ögonen och lade märke till målningen framför sig. Och med en blandning av förvåning och vemod sade han:
"Den där målningen har jag sett förut!"
"När då?" frågade da Vinci förbluffad.
"För tre år sedan, innan jag förlorade allt jag ägde. Jag sjöng i en kör på den tiden, mitt liv var fullt av drömmar och en konstnär bad mig att stå modell för att han skulle måla Jesu ansikte."


tisdag 17 juni 2014

Ångest, ångest är min arvedel, djävla Jonas Gardell

Även om det är lite si och så om vad jag tycker om Jonas Gardell som person (eller ja, jag känner ju inte honom personligen och jag tvivlar inte på att han är en bra människa, men en del av hans uttalanden har gjort mig mäkta förbannad - vad han sade om ordet queer och "brudar som slickat minimalt lite fitta för att få kalla sig flator" eller vad fan det var) - det jag har läst av honom har varit riktigt bra. Om Gud och Om Jesus har varit intressanta och lärorika medan Torka aldrig tårar utan handskar-böckerna har varit vackra och sorgliga.


Och så är det ju de här böckerna om Juha. Fy för satan, alltså. Jag skrev ett inlägg om En komikers uppväxt som jag totaldeppade till. Allt kändes så hopplöst, tröstlöst, och jag kände igen strukturerna obehagligt väl även om jag (lyckligtvis) inte kände igen mig i någon av karaktärerna.
Nu läser jag Ett ufo gör entré, och det är mer ångest än deppighet jag känner här. Fortfarande igenkännbara hierarkier - tonåringen som arketyp och tonårslivet i sig ändras inte från, exempelvis 1979, då boken utspelar sig, till 2005, då jag själv var femton. Det är de yttre omständigheterna - modet, vad man ska gilla, vilka band som är inne och ute, vad som händer i världen - som ändras, inte de inre. Kraven. Att passa in, att vara någon.
Och är man en outsider ska man vara en "cool" outsider (som jag väl försökte vara på högstadiet - sjuan var svartkläddhet, svart kajal, mörk poesi, metal med texter som både kunde vara mörka och som kunde handla mycket om att bryta sig loss från normer, åttan var J-rock, tuperade råttsvansar, rosa benvärmare, manga och mangaacessoarer och nian var vitt puder, rött läppstift, queerhet, sexpositivitet och regnbågsstrumpor) - inte som bokens Jenny, den "fula", den "mjälliga", "plankan", en otroligt värdelös tjej i omgivningens ögon, och givetvis, precis som i den förra boken, försummar Juha, som är hennes enda vän, henne.
Det gör så ont att läsa det. Det gör så ont att läsa om festerna där det anses "coolt" att ligga och spy. Fester där medvetslösa tjejer våldtas eftersom de inte kan säga nej. Charlotte, som "egentligen" är en av de "häftiga" (enligt hennes egen utsago), som kämpar med självförakt och ätstörningar (jag kan känna igen mitt tolvåriga jag i vissa av hennes utläggningar - jag måste vara cool, jag måste vara inne, jag får inte äta, äta är dåligt, en hård fasad som hotar att kväva en...), en osympatisk karaktär som man ändå måste sympatisera med.
Jag både ser fram emot och bävar för att läsa Jenny.



...och ett tack till min goda vän som gav mig alla tre böckerna i pocketversion som hon egentligen tänkt sälja! Mycket, mycket uppskattat!

Nunna, fruga eller hora?

Career opportunities, the ones that never knock... Förvisso fanns det ju kanske inga större möjligheter att bli karriärskvinna under renässansen. I Pietro Aretinos bok Samtal med undertiteln Nunnornas liv - De gifta kvinnornas liv - Skökornas liv (utgiven på Vertigo förlag) är det dessa tre valmöjligheter som diskuteras för huvudpersonen Nannas dotter, som passande nog heter Pippa.
Nanna, som har provat på alla dessa sysslor, sitter under ett fikonträd och samtalar med väninnan Antonia under tre dagar. Hon börjar med att prata om sitt korta liv som nunna - och ingen särskilt kysk sådan, det berättas om onani med sexleksaker, voyerism och orgier. När hon kommer till de gifta kvinnornas liv blandas Nannas egna anekdoter med berättelser om människor hon träffat eller hört talas om - det är otrohetsaffärer, en trettioetta som inte har någonting med kortspel att göra, falkspel, en hel massa sex. Hon berättar med en grovkornig och burlesk humor, och människorna sätter sig i alla möjliga och omöjliga situationer, oftast mer eller mindre absurda. Väninnan Antonia kommer mest med lakoniska kommentarer och roade eller chockerande utrop.
Nanna är i princip ensam huvudperson i delen om skökorna. Hon var mycket åtrådd, och män färdades länge för att få ta hennes (sedan länge svunna) oskuld. Massor med män, massor med sex, massor med fantasifulla historier...
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om boken, om jag tycker att den är bra eller inte. Den är definitivt underhållande. Uppfriskande på något vis, med de skurkaktiga, kåta kvinnorna, även om jag aldrig skulle få får mig att kalla boken feministisk på något sätt. Det är trots allt en bok skriven under renässansen. Av en man. Och jag gillar att Nanna på flera sätt är ett riktigt svin som stjäl, bedrar, dräper och ljuger. En usel förebild gör ofta en rolig karaktär. Rolig som i att läsa om alltså. Fast hon är ju ganska rolig, Nanna, liksom den mer fåordiga Antonia.
Tja... Summan av kardemumman är väl att jag inte har hittat någon ny favoritbok, men det är definitivt god nöjesläsning.

Snyggt omslag!

måndag 16 juni 2014

Parafras på Anarchy in the UK av Sex Pistols

...skriven av mig då min syster gav mig en skrivuppgift: "Anarchy in the UK, fast mindre korkat skriven".
Here goes:

Som en antikrist färdas jag genom Storbritanniens smutsiga städer
Ropen pulserar genom mitt blodomlopp: Anarki!

Mitt hår är rufsigt men mina tankar är klara;
Jag vet vad jag vill
Jag vet vad jag inte vill
Ha och inte ha
En utopi
En blixt från en klar himmel
Omkullkastande
Kaos i ordningen

Jag ser inte mycket ut för världen, världen ser inte mycket ut för mig
Jag är ung, men jag står fast vid min ideologi; Anarki!
Mitt land känns som en främmande planet
Jag är en främmande fågel
En antikrist som inte kommer med fred utan med svärd
För att störa, för att förstöra
Englands grå betong

Jag är inte född att lyda
Lagar och normer som råder
Folket får inte sitt
Och de som har sitt på det torra skiter jag i;
Jag är ung, berusad, förbannad
Jag är ingen slav, jag är ingen betjänt
Till Lizzie eller Maggie eller Johnny-boy
Jag kommer aldrig komma och ge kejsaren vindruvor
Istället krossar jag fruktskålen

Ett rop omkullkastar lugnet från de bullriga gatorna,
Stillsamheten i stressen, de skrockande småborgarna; Anarki!

söndag 15 juni 2014

Min mormor hälsar och säger förlåt

Ah, Fredrik Backman... Sveriges älskling. Tror jag. Han är bra, han. Djäkligt rolig, verkar vara en vettig person, han kan blanda humor och ömsinthet på ett riktigt bra sätt (se Saker min son behöver veta om världen och... mycket annat), han verkar vara snäll och ha fina värderingar. Återigen, se Saker min som behöver veta om världen.
Men nu. Min mormor hälsar och säger förlåt. Det känns nästan lite konstigt att skriva om en så pass... jag vet inte... ny och "hjärtevärmande" och "mainstream" bok. Inte för att jag har något problem med något av det, och jag gissar på att jag ändå är riktigt fett djäkla sen på att blogga om den, i alla fall om man jämför med bokbloggare som skriver om pinfärsk litteratur, vilket jag ju som bekant är alldeles för otrendig för att göra.
Jag hade faktiskt tänkt blogga om den tidigare, det hade jag, för det var väl ungefär sex veckor eller så sedan jag läste den, men så blev det aldrig av. Jag fick den av min pappa (som gav mig Hjärtdjur och Röde orm första gången jag var inlagd och Born to run andra gången jag var det) när jag nyligen låg på sjukhus för tredje gången i mitt liv, och då inte gjorde annat än att ligga och läsa (mellan doktorssamtal och fina besök). Jag tror att det var en perfekt bok för mig att läsa vid det tillfället. Den var relativt tjock men otroligt lättläst, vilket var bra eftersom jag läste långsammare än vanligt på grund av att jag kände att jag hade nedsatt koncentrationsförmåga, den var rolig, den var gripande.
Jag kände att jag verkligen tyckte om Backmans fantasi - den excentriska mormodern (som jag för övrigt älskade), hur hon, efter döden, skickar ut sin dotterdotter på "skattjakt", hur alla historier hänger ihop med varandra, både livsödena och mormoderns sagor. Jag älskade hur det kändes som att hela poängen med boken var att människor är komplexa - allt är inte som det ser ut, alla är inte som de till synes verkar vara, vi är alla flerdimensionella med goda och dåliga sidor.
Kanske var den lite sentimental? Jag vet inte. Var den det? Det känns som att den hade kunnat vara det (även om jag aldrig skulle förknippa Backman med sentimentalitet), men jag minns faktiskt inte, och det kändes inte så när jag läste den. Kanske hade jag kunnat tycka det om det inte vore för att jag läste den vid den tidpunkt jag gjorde. Den tidpunkt då jag behövde en bok som den som bäst.


Jag tror jag rekommenderar den med en kram - och till alla som behöver en kram.
Detta är, för övrigt, det mest out-of-character jag någonsin skrivit på denna blogg. Håll till godo, snart lär väl kramarna bytas ut mot kopulerande och myset med morbiditeter i sedvanlig anda.

Min värsta läsupplevelse - på riktigt den här gången

VARNING. ETT JÄTTETRAMSIGT INLÄGG SKRIVET I REPTILHJÄRNEAFFEKT

Jag har ju aldrig riktigt varit så säker på vad jag ska svara när jag frågar mig själv vilken min värsta läsupplevelse var. Ibland har jag svarat De 120 dagarna i Sodom för att den var grymmast och därför påverkade mig starkt på ett negativt sätt, jag läste den när jag hade enorma sömnproblem, däckade av trötthet och drömde mardrömmar om sexuell tortyr och lustmord. (Och ändå sitter jag här, flera år senare, och planerar att läsa om den.) Någon gång har jag tänkt Lust av Elfriede Jelinek eftersom den inte alls var vad jag trodde att den var, den lyckades enbart äckla, och jag läste den alldeles för snabbt, även då hade jag inte sovit på något dygn. Jag är dock ganska säker på att jag skulle uppskatta den idag.

Flera gånger har jag nämnt Mina drömmars stad eftersom jag 1.) blev "tvingad" att läsa den och vid alldeles fel tidpunkt - i nian, då jag bara ville vara hemma, lyssna på musik, läsa manga och kopulera (vilket jag även gjorde, då jag skolkade mycket - dock inte på samma gång) och 2.) blev "tvingad" att läsa den igen ett eller två år senare eftersom vi skulle skriva en massa analyser och ännu fler djäkla artiklar till en fake-tidning med bland annat en intervju med Henning och Hennings dödsruna. I SAMMA NUMMER. ...så var jag ju tvungen att läsa den igen, för inte satan mindes jag allt det där. Och jag sköt upp allt till sista dagen och läste den snabbt som ögat och ville bara spy på Henning och Lotten och Tummen och Stockholm och arbetarlitteratur och...
Den boken har skadat mig för livet (jag kommer förmodligen alltid att få något konstigt i blicken när jag tänker på svensk arbetarlitteratur och stadsskildringar, även om jag älskar Moberg och definitivt vill läsa mer arbetarlitteratur). Jag är säker på att det är en bra bok egentligen, men eftersom jag läste den vid världens sämsta tillfälle och sedan blev tvingad att läsa den igen har jag fått en sådan förskräcklig aversion gentemot boken trots att det börjar närma sig ett decennium sedan jag läste den att jag förmodligen aldrig kommer att klara av att ge boken den chans den förmodligen förtjänar. (Jag hade dock gärna läst Sommaren med Monika då jag tyckte mycket om filmen, men någon av hans stad-böcker... nej, mitt psyke hade inte klarat av det. Inte igen.)

Den SABLA utgåvan också...!
Men. Inte ens den upplevelsen var den värsta, hur många gånger jag än har pratat om den. Den värsta kanske var så hemsk att jag förträngde den vid pressade situationer.
Flickan från ovan av Alice Sebold. The lovely bones. The lovely bones. Vad är det för en djävla titel egentligen!? Är vissa ben mer älskvärda än andra? Är hon ett ljuvligt skelett? Bli brutalt mördad, dö ung och bli en vacker benhög? Okay, jag har för mig att det var ett djuuupt citat som handlade om något helt annat, men ändå. Titeln är ändå... uärk. Jag var väl sexton år eller så när jag läste den. Mamma sade att den var dålig. Jag trodde henne, men läste den ändå.
Den irriterande, lillgamla kvasifilosofiska ungen tänker sobert på det faktum att hon blivit våldtagen och mördad, för det är ju faktiskt inte så himla farligt att bli det; synd bara att man inte kan ha sex, eller snarare "älska", för det är ju precis så det går till när tretton-fjortonåringar ligger med någon, förresten så har huvudpersonens lillasyster fönster i fittan. Inte bokstavliga fönster förstås, och ordet "fitta" var nog utbytt, men likväl så gjorde hon en liknelse om att hennes syster, vars sexdebut hon bevakar, har fönster i sitt underliv.
Och så bevakar hon "sin mördare, sin mördare, sin möööördare" och sin familj (som reagerar precis som en stereotyp familj ska), som hon tänker förnumstiga tröstande tankar åt och så går hon i skola i himlen för det ska vara så, fast det är inte riktigt den riktigt riktiga himlen och dessutom har alla en egen himmel... eller något. Och allt är klyschigt och allt är sentimentalt på ett sätt som bara blir irriterande. Författaren verkar försöka alltför hårt för att beröra och få folk att gråta och skratta lite och känna att liiivet har en meeening och ungen är så filosoofisk och... Och hennes död ledde ju faktiskt till något positivt. (Eller vad fan vill hon ha sagt? Jag hoppas verkligen att det är jag som minns fel.) Och mördaren och karma liksom. Hihi.

NEJ.

lördag 14 juni 2014

Enkät om "marginaliserade författare"

När läste du senast...

en kvinnlig författare?
Jag läste ut Stormsvala av Marianne Cederwall igår.

en författare med afrikanskt ursprung?
För en månad sedan. Jag läste Pojkflickan av Nina Boraoui, som är fransk-algerisk.

en författare med spanskt/portugisiskt/latinamerikanskt ursprung?
För ett par veckor sedan. Om natten i Chile av Roberto Bolaño, som föddes i Chile.

en författare med asiatiskt ursprung?
Det var ungefär en månad sedan. Ormar och piercing av Hitomi Kanemara, hon är japanska.

en HBTQ-författare?
Ett par veckor sedan, såvida ingen annan av författarna jag läste efter Jonas Gardells En komikers uppväxt var queer.

en mellanösternförfattare?
Tyvärr var det omkring två år sedan. Yacoubians hus av Alaa al-Aswany från Egypten.

Så... Ska jag känna mig stolt (förutom när det kommer till författare från mellanöstern)? Jag vet inte. Jag har liksom ingen agenda. Jag läser vad jag är intresserad av, även om det förstås är bra att ha diversitet i åtanke.

To a dead man, av Carl Sandburg:

Over the dead line we have called to you
To come across with a word to us,
Some beaten whisper of what happens
Where you are over the dead line
Deaf to our calls and voiceless.

The flickering shadows have not answered
Nor your lips sent a signal
Whether love talks and roses grow
And the sun breaks at morning
Splattering the sea with crimson.

fredag 13 juni 2014

Nekrofila tendenser - eller sexuella upplevelser med döda i litteraturen

...eller det här med att känna sexuell eller sensuell lust till döda människor. I litteraturen alltså. Inte när det kommer till mig personligen. Jag dras till människor med puls. Jag började tänka (råkade först skriva "tända", Freud försöker visst få mig att bli nekrofil trots allt) på tre väldigt olika verk med väldigt olika anledningar till att lusta för det döda. Hur olika döden i samband med sexualitet och sensualitet beskrivs. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med min utläggning, jag tyckte mest det var intressant att studera och jämföra. Eftersom jag är morbid och pervers.

Den första är Gabrielle Wittkops underbara, hyllade Nekrofilen. Där är huvudpersonen verkligen, som titeln avslöjar, nekrofil. Ren nekrofil, han känner både lust och då och då ömsint förälskelse till de lik han "kommer i kontakt med" så att säga. Män, kvinnor, flickor, pojkar... Det döda hetsar upp honom, och ibland verkar de döda kropparna liksom upphöjda i hans ögon; "Inte en sekund funderade jag på att tränga mig in mellan dem och störa deras förening genom den orena kontakten med mitt levande kött." Det är han som är oren, han, den vitale, inte de döda som snart ska komma att förruttnas.
Det levande hetsar inte upp honom, väcker hans kärlek. Han är nekrofil i dess renaste form, och ömheten, det kärleksfulla som ofta beskrivs påminner mig om filmen Kissed om en kvinnlig nekrofil där hennes parafili behandlas på ett finstämt och ömsint sätt. Modigt, enligt mig, att behandla en film om nekrofili på det viset.


Oscar Wildes Salomé handlar inte om nekrofili, men om besatthet. Salomé blir besatt av Jokanaan (eller Johannes Döparens) läppar, och hon ska kyssa dem. Det spelar ingen roll om han är levande eller död. Hon lustar efter honom, hon berättar hur vacker hans kropp är, och när han strängt säger åt henne att lämna honom ifred smädar hon istället kroppen, beskriver den som den hos en leprasjuk. Samma sak händer med hans hår, först beundrar hon dess svärta, sedan liknar hon det vid ormar. Men hans mun smädar hon aldrig. "I love not thy hair... It is thy mouth I desire, Jokanaan. [...] The pomegranate-flowers that blossom in the garden of Tyre, are not so red" är bara ett kort utdrag ur hennes långa tal om hans underbara läppar.
"I will kiss thy mouth, Jokanaan" är en replik som återkommer som ett mantra. "Suffer me to kiss your mouth". Och hon får sin vilja igenom eftersom hennes mor,som berömt, ber henne att önska sig Johannes Döparens huvud på ett fat efter att hon ska få vilken önskan hon vill uppfylld efter att ha dansat för Herod.
"Ah! I have kissed thy mouth, Jokanaan, I have kissed your mouth. There was a bitter taste on my lips. Was it the taste of blood.? . . . Nay: but perchance it was the taste of love. . . . They say that love hath a bitter taste. . . . But what matter? what matter? I have kissed thy mouth."

Salomé av Leopold Schmutzler

Markis de Sades De 120 dagarna i Sodom behandlar alla möjliga och omöjliga sorters "lidelser", fetischer och osedligheter, allt från pedofili, zoofili, tortyr, lekar med avföring och mord. Här varnar jag för mycket obehaglig läsning.
En del av dödandet är rena mord (med eller utan sex), gärna efter smärtsam och ibland långdragen tortyr, men inte allt. Det är många partier med sex som leder till döden, där karaktärerna med nekrofila böjelser tänder på att ligga med en människa när den dör, och en del bryr sig helt enkelt inte om personen dör under den grymma leken. Offrena är dehumaniserade, de är bara kött.
"Han tyckte ursprungligen om att piska en halvsovande kvinna, och han fulländar detta genom att döda henne med en stark dos opium; han knullar henne i fittan under dödssömnen" är en av de mildare nekrofila partierna. Jag minns starkast ett stycke om ett hjärta och en kuk, jag hittade dock inte det när jag bläddrade igenom boken - vilket kanske var lika bra det.

Sades manuskript

torsdag 12 juni 2014

En ovanligt rolig litteraturenkät

1. Hoppa in i en bok och lev i den världen, med bokens personer. Vilken bok skulle du välja?
De unga, kringflackande poeterna, bohemerna och vagabondernas värld i Roberto Bolaños De vilda detektiverna.

2. Vilken litterär person skulle du aldrig vilja byta plats med?
Desdemona från Othello. Stackars, oskyldiga Desdemona, rena, godhjärtade flicka som inte har gjort en fluga förnär och som dessutom dyrkar sin make och aldrig ens skulle titta åt en annan man, mördad för sin makes paranoias och Iagos lögners skull.

3. Vilka är litteraturens ultimata kärlekspar?
Édouard och Olivier från André Gides Falskmyntarna. Édouard börjar närma sig medelåldern. Olivier är i de sena tonåren. Édouard är halvbror till Oliviers mamma. Bryr jag mig det minsta? Nej. Inget annat litterärt kärlekspar har värmt mitt hjärta på det viset, gjort mig så varm och glad. "Hos dig är jag för lycklig för att kunna sova."

4. Om du fick gifta dig med en litterär person, vem skulle det då vara?
Jag tänker fuska och välja en kvinna och en man. Rosilda från Maria Gripes ...och de vita skuggorna i skogen och Skuggornas barn. Hon är fantastisk. Vi hade kunnat leva både stillsamt och äventyrligt, sitta och måla och läsa tillsammans, och så tycks hon ju gilla Oscar Wilde... Och på tal om Wilde... Jag hade velat gifta mig med Basil Hallward från Dorian Grays porträtt. Han är snäll, innerlig, intelligent och en konstnär... Jag älskar Basil.

5. Du behöver ett nytt jobb, vilken karaktär skulle du vilja arbeta med?
Édouard i Falskmyntarna. Jag hade kunnat vara hans sekreterare.

6. Gör en resa tillsammans med en litterär person. Vart skulle du resa och med vem?
Då väljer jag Pierre Gringoire från Ringaren i Notre Dame, så kan vi åka till fjortonhundratalets Paris, främst Mirakelgården. Jag och Pierre hade kunnat diskutera poesi och filosofi och förälska oss i alla möjliga och omöjliga ting såsom arkitektur och damer, vi hade kunnat titta på Esmeraldas dans och jag hade kunnat prata med henne och försöka få henne att sluta vara så förbannat naiv, sedan hade jag visat stackars Quasimodo lite medmänsklighet. Och så hade jag kunnat prata med barske Clopin och stoja och dricka med Jehan.

7. Vem är litteraturens mest missförstådda person?
Detta kanske eller kanske inte är fusk, men; Judas Iskariot. I Matteusevangeliet kastar han mynten ifrån sig och går och hänger sig - han har förrått oskyldigt blod och det leder till sådan ångest att han tar sitt liv. Ändå är han den mest bespottade gestalten genom tiderna, och enligt Dante är han längst ner i helvetet i Satans mun. Jesus dog för människornas synder - var är Judas förlåtelse?

8. Vem är en riktig hjälte?
Sam från Sagan om ringen!

9. Vilken litterär person skulle du aldrig vilja möta i verkligheten?
De fyra libertinerna från Markis de Sades De 120 dagarna i Sodom. Brr!

10. Vem skulle du kunna tänka dig att äta en middag med?
Hervor Isaksson från Marianne Cederwalls böcker. Hervor är underbar och vore nog riktigt rolig att sitta och prata, äta middag och dricka rödvin med.

onsdag 11 juni 2014

Ur Marat/Sade av Peter Weiss:

MARAT: Wrong Sade wrong
This imagination you talk of is
useless to me
Imagination can't break down
any real barriers
I write but I never believed the pen alone
could destroy institutions
I know the dangers
However hard I fight for the new age
the only time it seems to come any closer
is in the quiet between our clumsy battles
We're all so clogged with dead ideas
passed from generation to generation
that even the best of us
are unable to control our own lives
We invented the Revolution
but we didn't know how to run it
Look everyone wants to keep something from the past
a souvenir of the old regime
This man decides to keep a painting
This one keeps his mistress
This man keeps his horse
He [pointing] keeps his garden
He [pointing] keeps his estate
He keeps his factories
This man couldn't part with his shipyards
This one kept his army
and that one keeps his king
And so we stand here
and write into the declaration of the rights of man
the holy right of property
And now we find where that leads
Every man's equally free to fight
fraternally and with equal arms of course
Every man his own millionaire
Man against man group against group
in happy mutual robbery


tisdag 10 juni 2014

Kvinnliga favoritförfattare

För att fortsätta på temat litteratur och kvinnor. Jag insåg, eller rättare sagt har jag insett det länge, att den stora majoriteten av mina favoritförfattare är män. André Gide, Oscar Wilde, Roberto Bolaño, Jean Genet, Lorca, och så vidare och så vidare. Så jag tycker att några underbara författarkvinnor förtjänar ett omnämnande. Sedan finns det ju massor av böcker som jag älskar som är skrivna av kvinnor, men där jag kanske bara läst en bok, samt författare jag känner på mig att jag kommer att älska men att jag måste läsa mer för att hon ska bli en favorit (jag tittar på dig, Elfriede Jelinek).
En trevlig sak, förresten, med den här listan är att jag insåg att mer än hälften av kvinnorna är queera. Fint!

Herta Müller. Den första bok jag läste av henne var Hjärtdjur, som jag fick av pappa samma år som hon fått Nobelpriset - 2009, då jag låg på sjukhus för första gången. Jag blev direkt hänryckt av hennes vackra språk, det är som poesi mitt i allt det hemska och realistiska hon skildrar. Hon blev väldigt snabbt en favorit, och den bästa boken av henne är i mitt tycke Andningsgunga, som jag beställde direkt efter att jag lånat den på biblioteket eftersom jag kände att jag var tvungen att äga den.


Gabrielle Wittkop. En annan författare med ett otroligt vackert språk. Barnahandlerskan är, som titeln avslöjar, en roman med ett otäckt ämne - barnprostitution på sjuttonhundratalet är ämnet, och trots att det är en omoralisk, oanständig och grym berättelse är det en ren njutning att läsa den. Jag kan inte bestämma mig om jag tycker bäst om den eller om Nekrofilen, även den oanständig och njutbar, men med en slags ömhet som väcker sympati för den ensamme huvudpersonen.


Maria Gripe. Henne har jag nämnt en hel del på bloggen den senaste tiden. Hon var en av mina första favoritförfattare, jag älskade hennes barnböcker, men det var när jag läste Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen och Skuggornas barn som jag verkligen kände att jag avgudade henne. Hon skriver vackert, hennes karaktärer är fantastiska och hon tar sina unga läsare på allvar genom att inte skriva simpelt och förenklat. Ett plus är att hon, genom några citat i ...och de vita skuggorna i skogen väckte mitt intresse för Oscar Wilde när jag var i tio-elvaårsåldern.


Sapfo. Definitivt den mest inflytelserika kvinnliga författaren! Trots att det inte finns mycket kvar av hennes diktning känner jag att hon är en favorit - det lilla som finns är nämligen underbart. Mitt intresse för henne väcktes som queer fjortonåring då jag glatt analyserade Gudars like på en lektion i svenska. Jag älskar hennes fragment, de är vackra i sig själva, och det är på något vis spännande att inte veta hur dikten var menad att se ut.


Sarah Waters. Jag älskar den finstämda, lugna stämningen i hennes böcker som även finns där vid mer dramatiska händelser. Jag tycker mycket om flirten med brittisk viktoriansk litteratur, men i lesbisk tappning. Kärlekshistorierna gör mig alldeles varm i hjärtat, och hon blandar glädje, sorg och allvar på ett väldigt fint sätt. Jag tror att Nattvakten är min favoritbok av henne, den utspelar sig dock inte på artonhundratalet, utan omkring andra världskriget.


Mary Renault. Hon är ytterligare en författare som, när hon beskriver kärlek, gör mig alldeles varm i hjärtat. Liksom Sarah Waters är hennes böcker historiska romaner och oftast queera. De flesta av Renaults böcker utspelar sig i antikens Grekland, och hon blandar kärvhet med skönhet. Min favoritbok av henne är Alexander, min härskare (vars översättning av Inger Edelfeldt jag nästan gillade mer än originalet av någon anledning), en otroligt vacker kärlekshistoria mellan den vackre, persiske eunucken Bagoas och Alexander den Store.


Karin Boye. En underbar författare som både ger mig en varm känsla och som jag blir ledsen av att tänka på, på grund av hennes sorgsna liv. Jag älskar hur varierat hon skrev - himlastormande vackra dikter, en obehaglig dystopi - Kallocain, en berättelse om förälskelse och förvirring - Kris. Åh, Boye...


Frågor besvarade med boktitlar

Är du man eller kvinna? Kalla det vad fan du vill

Beskriv dig själv: The agony and the ecstacy

Hur mår du? Bonjour tristesse

Beskriv stället du bor på: Det målade rummet

Vart skulle du vilja resa? Paris - Dakar

Beskriv din bästa vän: Trixarna

Vilken är din favoritfärg? A clockwork orange

Hurdant väder är det just nu? Tusen strålande solar

Vilken är din favoritårstid? The full spectrum

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta? De imperfekta

Vad betyder livet för dig? Saker under huden

Hurdant är ditt parförhållande? Ensamhetens brunn

Vad är du rädd för? Känslan av att hoppa

Dagens aforism: Tiden är ett skri i natten

Vilket råd skulle du vilja ge? Try

Hur skulle du vilja dö? Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Ditt motto: Försvar för det annorlunda

måndag 9 juni 2014

En massa underbara kvinnor - Del 2.

Jag tänkte ju först bara göra en lista, men sedan blev jag lite överselotisk och började skriva utläggningar. Så här kommer del två, utan inbördes ordning, som så sig bör:

Fantine. Från Victor Hugos Samhällets olycksbarn (eller Les Misérables som aristokraterna säger). Hennes historia berör mig något så fruktansvärt - hon var ung och lite naiv, blev gravid med en snubbe som bara ville ha lite skojsigt i sänghalmen. Det hade kunnat hända vem som helst, bara det att vi har lite mer sociala skyddsnät om man säger så. Och dottern blev hennes allt. Hon offrade allt för att dottern skulle överleva, trots att de var mil ifrån varandra. Hon är inte någon slags stereotyp guldhjärtad hora, hon är en arg, rädd, ledsen, uppgiven - och god - kvinna som förlorat allt och måste ta till drastiska åtgärder - smycken, tänder och kropp säljs, inte för att hon ska överleva, utan för att dottern ska göra det. En dotter hon aldrig fick se igen. Inte ens feberillusionen om dotterns skratt fick hon behålla.

Ruthie Henshall som Fantine i musikalversionen

Paula Alshammar. Paula, en av huvudpersonerna i Sara Lövenstams Udda var en karaktär som verkligen växte i mina ögon. Hon kändes dryg, arrogant och bitter - och med all rätta kanske. Hon har stumpar till ben och skeva anletsdrag, därför är det ju fullt naturligt att gardera sig gentemot hånfulla blickar, medlidande och fetischister. Hon är stark, men får samtidigt lov att vara svag. Det är fint när hon tillåter sitt hårda skal att krackelera.

Gwendolen Fairfax. Nog för att hennes ömma moder också är riktigt skön så vill jag ge lite cred till Gwendolen i The importance of being earnest av Oscar Wilde. Hon är viljestark, temperamentsfull, gillar namnet Earnest (det är ett tjusigt namn!) och får lov att vara lite fjompig (hennes söta bråk med Cecily, där de strax efteråt är de käraste av vänner igen) utan att för den sakens skull vara ett våp. Jag älskar att hon inte bara är en passiv vacker blomma, utan faktiskt en viktoriansk dam som tänker för sig själv. Hon hade nog aldrig ställt sig på några barrikader och blivit suffragett några år senare, det tror jag att hon vore för bekväm för. Men det är ju inte perfekta kvinnor jag letar efter här. Åh, Gwendolen...

Gwendolen till höger, spelad av Irene Vanbrugh

Geneviéve. Nu ska jag berätta om en alldeles fantastisk kvinna vid namn Geneviéve, vilket också är namnet på det tredje och sista och bästa (och, till min enorma grämelse och besvikelse ofullbordade) stycket ur André Gides Äktenskapsskolan. Geneviéve är en ung kvinna präglad av sin fars melodramatiska utspel, och hennes historia handlar mycket om att bryta sig loss. Och den är queer! Och den är feministisk! Geneviéve blir alldeles betagen i Sara, en judinna i hennes egen ålder som är den som tar det första initiativet till deras nära relation. De diskuterar många kvinnosaksfrågor tillsammans med en tredje väninna; "Hör på, sade Sara, vi kunde bilda ett förbund. Ett hemligt förbund: förbundet för kvinnors oberoende." En annan aspekt som känns härligt modern (när det är skrivet av en äldre herre på fyrtiotalet) var att Geneviéve, som trots allt inte är intresserad av män, vill hitta en man enbart i fortplantningssyfte då hon vill bli mor. Det som gör det hela så häftigt är att Gide själv gjorde på det viset - han levde ett kyskt äktenskap, men skaffade en dotter med en väninna - och därmed applicerar sina egna erfarenheter på en ung kvinna. Jag önskar bara att han inte hade "känt att han blivit för gammal" för att avsluta Geneviéves historia...

Lovis. Lovis från Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Det behövs nog inte sägas så mycket mer. Lovis är bäst. Hon är kärv och kärleksfull och bestämd och ömsint och sjunger Vargsången. Hur kan man inte älska Lovis?

Margaret Walsh. Se på fan! Chick lit! Änglar av Marian Keyes, närmare bestämt. Jag tyckte mycket om denna bok när jag var tonåring, dels för det kvicka språket och dels för Margaret Walsh. Den näst äldsta av fem irländska systrar. Hon var alltid sedd som den ordentliga, tråkiga och snåla, hon som alltid var "better safe than sorry" och aldrig roade sig som sina vildare systrar. Men så bestämmer hon sig för att ge sig iväg på ett eget äventyr - till familjens förvåning, givetvis, speciellt eftersom det är Los Angeles hon styr kosan till. Det är så befriande när stereotyper krossas - att även en lugn, ordentlig klippa till människa kan ha en vild sida. Hon festar och har till och med en liten lesbisk fling (vilket kändes stort när det gällde chick lit).

Tjocka Margot. Jag är bland annat för äckelmagad för att fullt ut uppskatta Villons Balladen om tjocka Margot, men herregud. Hon är en tjock prostituerad som släpper väder inför sin älskare. En annorlunda musa, ingen ljuv liten ängsblomma här inte. Och det känns bra nog.

"Ballada a vastag Margot-ról"heter tavlan på Ungerska
Auxilio Lacoture. Den unga mexikanska poesins modersfigur! Det är i alla fall vad hon kallar sig själv i Amulett av Roberto Bolaño (hon förekommer även i De vilda detektiverna.) Hon blir inlåst på en damtoalett (eller rättare sagt; hon har låst in sig själv eftersom hon redan satt på toa) på ett universitet för att undkomma den mexikanska arméns ockupation. Hon sitter där i närmare två veckor, livnärd på vatten, sina egna tankar och minnen och vid ett tillfälle äter hon toalettpapper. Hon försöker skriva på toalettpappret, men det spolar hon ner. Hon är egentligen ingen poet, utan som sagt en modersgestalt till de unga poeterna. Hon är ett riktigt original - en lång, smal kvinna med "Prins Valiantfrisyr" och ett konspiratoriskt skratt (som beror på att hon fattas sina framtänder och därför slår handen för munnen för att detta inte ska synas). Hon är en flanör, sover på soffor, ligger med poeter... En härlig vagabond.

Kvinnan i Höga Visan. Precis som det låter. Bibeln. Höga visan. Det är så härligt att läsa en så pass gammal, riktigt passionerad dikt där både mannens och kvinnans skönhet och behag dyrkas. Lusten och passionen är verkligen på bådas villkor, och jag tror att det är därför dikten håller än - även hos de som inte är särdeles intresserade av religion.

Lo. Jag borde läsa om Eva-Maria Liffners Drömmaren och sorgen, för det var en sådan bok som växte efter att en hade läst klart den - i alla fall så var det så för mig. Lo var den som gjorde starkast intryck på mig - ett nästan eteriskt, androgynt väsen, hon kändes knappt mänsklig när det gällde vissa aspekter, en "dotter av Sapfo", intelligent, skärpt, ynglingsaktig och stilig, en kvinna som gjorde ett starkt intryck på alla hon mötte - oavsett om hon mötte dem som kvinna eller man.