Kvinnlig sexualitet, sjuttiotal, Mamma Martyr

Det mest förbjudna är den första bok jag läst av Kerstin Thorvall (som jag ändå tänkt i flera år att jag borde läsa något av), och den väckte stor uppståndelse på sjuttiotalet - den skildrar en medelålders kvinna, Anna, som gör uppror mot samhällets konventioner genom att njuta (nästan) hämningslöst av sex. Hennes libido är stort, åtminstone när det kommer till män som på något sätt är "förbjudna" - en del är betydligt yngre, en del är gifta, en del träffar hon när hon själv är gift och en kriminell alkoholist som kommer och går som han vill och gärna utnyttjar ekonomiskt ser hon som en drog - hon klamrar sig fast, avslutar, börjar igen, slutar och så vidare. Hennes mamma var en riktig martyr, både under uppväxten och senare i Annas liv skuldbelägger hon henne, tycker synd om sig själv och skyller på "arvet" från den döde fadern (bipolär sjukdom samt ett högt libido, det senare ansåg mamman också vara en sjukdom, själv såg hon på sex som en äktenskaplig plikt).

Jag tycker om att läsa om Anna. Hon är "duktig flicka", hon är "stygg flicka", hon är ordentlig och punktlig, hon är sjuk och hamnar på psyket, hon är kåt och älskar det, hon är kåt och vill bota det, hon känner eufori, hon har ångest, hon orkar inte längre respektera sin mamma och hon idealiserar sin pappa. Hon är imperfekt och motsägelsefull och mycket mänsklig. Jag älskar många av hennes resonemang och frågeställningar - varför måste barnen vara respektfulla gentemot föräldrarna medan föräldrarna i princip kan förstöra sina barn mentalt utan att någon bryr sig? Varför bemöts kvinnlig och manlig sexualitet så olika? Varför ska kvinnan antingen ha pliktskyldigt sex, eller "vara tvungen" att få orgasm (för det manliga egots skull, för att inte vara frigid, för att vara en riktig kvinna och så vidare)?
Jag "älskar" hur martyrmodern tror att Anna berättar om sina eskapader för att göra mamman ledsen, för att vara grym. Dotterns känslor finns överhuvudtaget inte med i bilden. Mamma älskar Anna, mamma har alltid gjort allt för att Anna ska må bra, varför är Anna så otacksam? Ingenting är mammans fel. Allt är pappans, "arvets" eller Annas fel. Jag blir så förbannad. Och det känns så bra.

Kerstin Thorvall

Åh, Petronius, Petronius!

Jag har bara läst hälften av Hugh Sykes Davies surrealistiska verk Petronius, men känner mig redan alldeles frälst och vill citera det mesta. Den är, än så länge, alldeles underbart skruvad och känns som någonting jag hade kunnat skriva om jag ätit Stilnoct och bestämt mig för att inte sova på dem. (Vad lustigt ändå. Jag läser en bok av en Davis och därefter en av en Davies, och båda är böcker där jag finner karaktärsdrag från mitt eget skrivande, trots att böckerna skiljer sig väldigt mycket från varandra.)
Ja. Så. Det handlar om... Petronius. Som vandrar omkring. Och ser och upplever märkliga saker. Han blir vettskrämd av en örnfjäder som singlar ner på marken, han rycker i princip på axlarna åt underligheten i det faktum att en "dåres" mun egentligen är solnedgången - istället sitter han och njuter av synen, hänförd. Han hittar inga järtecken så han bestämmer sig för att skapa dem själv. Han tycker att varningsskyltar är för negativa, så han försöker liva upp dem lite, konsekvenserna gör att han bestämmer sig för att "aldrig befatta sig med varningsskyltar igen".

Lille Petronius

"Den gamle mannen insåg sitt misstag och gav sig i kast med andra metoder till avrådan. Han svimmade. Han lade sig på vägen där han förvreds av epilepsins mest fruktansvärda spratt. Han lutade sig över en grind och kräktes blod ända till gräset blivit alldeles hoptovat: stötte en spetsig flintsten i pannan: delade sina fingrar med en trädgårdskniv så att de blev till varsin liten hand, och delade återigen fingrarna på dessa till mindre händer, och så vidare ända tills han var i besittning av flera tusen händer och tiotusentals fingrar. Men Petronius förblev oberörd [...]"

Herr Hugh

Bara förordet gjorde mig alldeles upprymd. "Till dem som fann nöje i Milton och Thomsons Seasons när de gick i skolan: till dem som Shakespeare inte var bortkastad på: till dem som en gång tyckte om Shelleys tidigare dikter [...]" "Till dem som håller med Coleridge om att vetenskapen och inte prosan, är poesins verkliga antites, och som förmår upphäva sin misstro." "Till dem som besväras av sömnlöshet, och speciellt till dem som lever ett oönskat liv när de sover, och stiger upp efter vilan utan att ha fått återhämta sig med svetten efter nattens fasor fortfarande klibbig i pannan." Och så vidare. Underbart.

Uppdatering: Nu har jag läst ut den. Min uppfattning har inte ändrats. Jag vill äga boken. Och jag vill läsa mer surrealism. Och Satyricon. (Dvs, namnet Petronius förde tankarna åt det hållet. Inte för att jag inte ville läsa den innan. Det är en skam att jag inte gjort det än. Jag är inte en sådan som tycker att det finns böcker "man ska ha läst", men det är en bok som jag tycker att jag ska ha läst.)

Varieties of disturbance

Jag gillar verkligen upplägget i Lydia Davis bok Samarbete med fluga (eller Varieties of disturbance, den tjusiga originaltiteln). Det är en samling noveller, historietter, fragment och "närstudier" där de kortaste berättelserna är någon enstaka mening lång och den längsta närmare sjuttio sidor.
Jag älskar fragment, och jag älskar hur otroligt skilda ämnen Davis tar upp, det är referenser till Kafka (eller snarare, vad beträffar just Kafka, en hel novell om honom och hans förberedelser när han ska bjuda Milena på middag - underbart), Beckett och Proust, det är ett långt utlägg om två äldre damers liv och vitalitet (där kvinnan som hamnat i skymundan och inte riktigt får vara med i närstudien verkar vara den mest intressanta), det är fragment om flugor, det är dagboksanteckningar från Cape Cod, tid som plockas isär och sätts ihop igen så att man förstår att man faktiskt hinner titta på tjugo skulpturer på en timme, det är... ja, det är massor. Och jag tycker om det, det är en sådan bok jag själv skulle vilja skriva någon gång i mitt liv, jag som är tokig i att skriva fragment. Mycket känns improviserat så att säga, bara snabba anteckningar, och det är underbart.
Visst. Det är ingen ny favoritbok. Ibland blir jag uttråkad (speciellt när det gäller närstudierna, som förvisso är lustiga men ganska långdragna), alla berättelser är inte min kopp te. Men det är just det som är så roligt med boken, den rika variationen, fantasin, hur konventionerna om hur en novell "ska" se ut bryts. Det är inspirerande. Jag läste att det var hennes fjärde novellsamling (dock den första som blivit översatt till svenska), jag är väldigt sugen på att läsa vad mer hon har skrivit.

"Jag tittade ner på gatan från mitt fönster. Solen sken och butiksägarna hade kommit ut för att stå i solvärmen och titta på folk som gick förbi. Men varför höll butiksägaren för öronen? Och varför sprang människorna på gatan som om de vore jagade av en fasansfull vålnad? Snart var allt som vanligt igen. Det som hänt hade inte varit annat än ett ögonblicks vanvett när människorna inte stod ut med frustrationerna i sina liv och gav vika för en underlig impuls."

Brorsan snackar vardagslingo

Jag råkade få med mig Mirja Unges novellsamling Brorsan är mätt när jag tog med mig en bokhög från en vän (jag hade med en diger samling som vi bläddrade i, hon hade också förberett en stor hög fina böcker), så jag passade på att läsa den. "Om du orkar med språket" hade hon sagt.
Och det gjorde jag väl. Till en början. Eller rättare sagt; jag vande mig snabbt och tröttnade ännu snabbare.
"Visst fan, ska du ha en öl dricker du öl eller. Hon skakar på huvudet.
Det går bra så, säger hon.
Nej fan klart du ska dricka nåt, te då vill du ha te." Sådant. Sådana meningar. Och talspråk, som "mens" istället för "medan" och så vidare. Jag orkade helt enkelt inte över tvåhundra sidor med sådant. En eller ett par noveller i den stilen hade varit intressant, men inte en hel bok.

Fast det är ingen dålig novellsamling. Jag kan förstå att andra gillar det, att det känns nytt och uppfriskande. Att hon har en egen ton. Det var bara så att det inte föll mig i smaken, det var inte min kopp te. Samtidigt så tycker jag om smärtpunkterna - det handlar ofta om lite trasiga människor och vore det inte för att jag irriterade mig på den stilistiska uppbyggnaden så skulle jag nog tycka bättre om helheten. En av novellerna måste jag dock lyfta fram, och där det språkliga faktiskt gjorde den extra påträngande; Det var igår bara. En smärtsam novell som till en början känns ganska så lättsam.

Just nu läser jag fler noveller; Samarbete med fluga av Lydia Davis. Hennes språk och stil tycker jag mycket om och jag känner att jag nog kommer att ha en del att säga om den när jag är klar. Intressant, underhållande, snyggt!

Nutid och dåtid

Eftersom jag hade läst en novellsamling av Gavalda fick jag lust att läsa en av hennes romaner. Det blev En dag till skänks, om syskonen Garance - berättarjaget, Lola och Simon som, efter en lång biltur tillsammans med Simons pedantiska och otrevliga fru, kommer fram till resans slutdestination - ett tråkigt och pretentiöst bröllop - bara för att rymma därifrån.
De åker till sin yngste bror Vincent, och där får de titelns "dag till skänks", en fristad från krav och måsten, en fristad från Simons fru som ständigt pikar systrarna, en fristad från stroppiga släktingar som kallar Garances bröllopsutstyrsel för karnevalskläder, en fristad från barn som springer omkring. Där de själva kan sjunga och stoja och helt enkelt vara sig själva.
Liksom Gavaldas noveller är den här romanen fragmentarisk, minnesbilder och anekdoter blandas med den linjära berättelsen. Det jag särskilt tyckte om var syskonrelationerna, jag har alltid varit svag för syskonkärlek - Vincent som fixar en playlist som passar sin bror och sina systrar perfekt, minnena av hur Simon och Lola brukade busa tillsammans, en lista över olikheter mellan Garance och Lola som trots dessa olikheter inte klarar sig utan varandra.
Det var ingen fantastisk bok, ingenting som hänförde mig, men den var fin. Jag gillade hur ömsinthet och cynism ständigt blandades.

Dostojevskij x2

Jag spenderade lite kvalitetstid med Dostojevskij, först inatt och nu bara för en liten stund sedan. Det var kortromanerna Värdinnan och En liten hjälte jag läste (och blev sugen på att köpa efter läsningen, både på grund av verken i sig och på grund av att förlaget Bakhåll har ruskigt tjusiga böcker), två helt olika berättelser som båda gjorde ett starkt intryck på mig.

I Värdinnan kände jag genast igen Dostojevskijs kännetecken - flanören i Sankt Petersburg, feber och feberyrande, besatthet... Här är det den unge Ordynov som är berättelsens huvudperson och flanör. Vid ett kyrkobesök får han syn på en äldre herre och en ung kvinna som gör ett starkt intryck på honom. Av olika omständigheter blir han hyresgäst hos denna udda duo, han får aldrig riktigt reda på vad för en slags relation de två har till varandra och vad kvinnan, Katja, egentligen tycker om mannen, Murin. Ömsom verkar han ha henne i ett järngrepp och ömsom dricker, skämtar och kuttrar de med varandra.
Både Katja och Murin tycks opålitliga, Katjas berättelser överensstämmer inte med varandra, Murin är både karismatisk och skräckinjagande. Är det Ordynovs feberyra som förvirrar honom? Han vet inte ens var han har Katja, hon tog hand om honom när han var sjuk, men är hon syster eller käresta? Stämningen är mycket speciell och tryckande, man känner att det är något som inte riktigt står rätt till och ibland kände jag mig själv nästan som en febersjuk.

En liten hjälte är inte ens sextio sidor lång, men lyckades gripa tag i mig totalt. Det är berättelsen om en elvaårig pojke, puberteten står för dörren och vid en resa till en släkting blir han förälskad i en kvinna, Madame M. Samtidigt finns det en annan kvinna som han både känner sig dragen till och som han skäms inför, hon nämns aldrig vid namn utan är "den blonda", en kontrast till den lugna Madame M, den blonda kvinnan är vild, glad, lite barnsligt busig, hon retas gärna med huvudpersonen - ibland går det över gränsen, som till exempel i början, då hon, trots hans protester, försöker få upp honom i sitt knä.
Det är rysk överklass, referenser till teatern - själva berättelsen känns faktiskt aningen teatralisk -, det är en historia om uppväxt, att hamna i gränslandet mellan barn och vuxen och den motstridighet det innebär, både vad beträffande ens egna känslor och hur man blir sedd och behandlad av omvärlden. Pojkens tankar beskrivs med en underton som är lika delar erotisk och finstämd. En underbar bok, och en överraskning långt över min förväntan.

Nocturno de Chile

Min syster hade hypat denna kortroman för mig, detta tunna textblock nästan helt utan andningspauser där allt bara flyter på i en förunderligt stilfull organiserad röra. Om natten i Chile av min och systers gemensamma älskling Roberto Bolaño.

Señor Bolaño

Fader Sebastián Urrutia ligger på sin dödsbädd, han minns sitt liv, sina vänner, sina uppdrag, poesin han skrev ("Min poesi hade alltid varit apollonisk, för att säga det med ett ord, men det som nu flöt ur min penna var snarare dionysiskt, om jag ska försöka beskriva det. Men egentligen var det ingen dionysisk poesi. Inte demonisk heller"), litteraturen han kritiserade och upphöjde, mötet med Pablo Neruda, som han träffade genom sin vän, litteraturkritikern Farewell, begravningar ("Dagen efter gav vi oss av till kyrkogården. Farewell var mycket elegant. Han liknade ett spökskepp, men han var mycket elegant"), Sordello - vilken Sordello?, en författarinna vars make utförde illegala handlingar i deras gemensamma källare ("Visste ni vad Jimmy gjorde? Ja, fader. Har ni samvetskval? Som alla andra, fader"), han minns de veckor då han gav bland annat Pinochet lektioner i marxism och trodde att han skulle bli förkastad av sina vänner,  allt medan hans "åldrade yngling" står och kritiserar och skriker åt honom. Det är snyggt, det är charmigt, det är djupsinnigt, det är poetiskt, det är sorgligt, det är filosoferande, det är litterärt. Det är, med andra ord, Bolaño.

Den åldrade ynglingen, månne?

"Och jag: Gud finns överallt, också på de mest egenartade platser. Och Farewell: om jag inte hade så ont i magen och vore så berusad skulle jag bikta mig nu på momangen. Och jag: det skulle vara en ära för mig. Och Farewell: eller också så skulle jag ta och släpa med er på toa och sätta på er, så det blir gjort. Och jag: det är inte ni som talar, det är vinet, det är de här skuggorna som oroar er. Och Farewell: rodna inte så, alla vi chilenare är sodomiter. Och jag: alla män är sodomiter, alla bär en sodomit inom sig, inte bara våra landsmän, och en av våra plikter är att övervinna honom, besegra honom, få honom på knä. Och Farewell: ni talar som en som suger kuk."

"Det är påven och en tysk teolog som lugnt sitter och samtalar i ett av rummen i Vatikanen. Plötsligt dyker två franska arkeologer upp, mycket upphetsade och ivriga, och säger till hans helighet att de just varit i Israel och att de har två saker att berätta, en mycket god nyhet och en som nog får betecknas som dålig. Påven bönfaller dem att berätta genast, att inte hålla honom på halster. Fransmännen talar i munnen på varandra och säger att den goda nyheten är att de har funnit den Heliga graven. Den Heliga graven? säger påven. Ja, den Heliga graven. Utan minsta tvivel. Påven gråter av rörelse. Vilken är den dåliga nyheten? frågar han medan han torkar tårarna. Att vi inne i graven hittade Jesu lik."

Ögats historia

Nu var det ett par månader sedan jag läste Georges Batailles Ögats historia, så jag har inte själva stämningen som läsandet gav i lika färskt minne som när det gäller andra böcker jag skrivit om, men det får gå ändå. Jag hade varit nyfiken på den länge - jag hade hört att den skulle vara äcklig, pervers och fantastisk.
Det känns som att den är skriven under berusningen av lika delar droger som upphetsning - drogens verkan tilltar samtidigt som den sexuella stimulansen börjar nå sin kulmen - berättelsens galenskap och perversion eskalerar. Det börjar relativt harmlöst, de två sextonåriga huvudpersonerna (en ung man, berättarjaget, och en ung kvinna) utforskar sin sexualitet och diverse parafilier, de onanerar tillsammans och fluktar på varandra.
Berättarjaget och Simone, som flickan heter, blir dock alltmer hänryckta och besatta, de drar in en annan flicka i leken - med ödesdigra konsekvenser, parafilierna blir mer och mer extrema och innefattar bland annat tjurtestiklar och människoögon.
Den runda eller ovala formen går som en röd tråd genom boken, ägg, ögon, testiklar, så även vätskor. Simone sätter baken i en skål mjölk i början, det finns många scener som innehåller urinering (både i sexuella och icke-sexuella sammanhang), blod, sperma... Det är perverst, det är galet - mot slutet blir ungdomarna som besatta och sätten de tillfredsställer sina lustar på blir mer och mer våldsamma - men det är samtidigt fascinerande, hänförande, språket är snyggt och bara flyter på, får allt att hända att kännas så självklart, nästan naturligt, som om man själv var ett med ruset.
Är det en upphetsande bok? Det är ingenting som jag kan avgöra, vad jag däremot kan säga är att det är en sällsam läsupplevelse som inte liknar någonting annat. Och sådant tycker jag om.

Älskarinnorna

Det är en Mycket Munter Bok, Elfride Jelineks Älskarinnorna. Berättelsen om Brigitte och Paula. De vill uppnå lycka, och eftersom de är kvinnor är det ju självklart hur denna lycka uppnås, nämligen genom äktenskap. Paula söker kärlek. Brigitte söker framgång och ekonomisk stabilitet. Paula har fått upp ögonen på Erich, en riktig drömprins med ett fagert anlete, och Brigitte suktar efter Heinz, en äkta karlakarl. Och sluga som de är lyckas de med att få de karlar de vill ha genom kvinnlig list, nämligen att bli med barn och därmed tvinga de stackars arma karlslokarna att ingå äktenskap med dem. Annars skulle det ju avlas oäktingar, för abort är tvi och finns inte på kartan, en ogift mor... Kommer inte på fråga!
Paula förför slugt fyllbu... jag menar den härligt dekatente drinkaren Erich och blödningar och smärta kommer ur hennes fi... vänta ett tag, jomenvisst, det måste ha varit skönt. Redan efter denna finstämda första gång blir Paula gravid, som en ung och spänstig flicka på inte ens sexton år, som sig bör.
Brigitte är redan älskarinna till Heinz, även hon blir till slut befruktad av denne underbare mans fina säd, även de delar som gör henne till kvinna fungerar och får henne därmed också att bli det ädlaste en (gift) kvinna kan bli - moder. Slutet gott, allting gott!

...nej. Låt oss nu spola tillbaks det här lite. Det är alltså en roman om förtryck - hur kvinnor och flickor indoktrinerades (vilket tyvärr fortfarande förekommer, kanske inte till lika stor del ekonomiskt, men det råder fortfarande en stark tvåsamhetsnorm och kvinnor som väljer bort barn ifrågasätts) till att tro att den enda vägen till ett rikt liv var genom en man, att leva genom sin man, att inte vara sin egen person, ingen hel person förrän en karl fanns med i bilden.
Det är en bok om kvinnor som böjs och böjs tills de nästan bräcks under patriarkatet - inte för att de är korkade, utan för att de har växt upp i ett samhälle där detta är norm. Detta är vad de har fått lära sig sedan barnsben. Så Är Det. Det förekommer inte en "män är svin"-jargong i boken, det är inte vad det handlar om. (Det känns trist att jag ens måste ta upp det, men det finns så många fördomar om feministiska verk att jag känner att jag behöver en brasklapp.) Det finns gott om vidriga män i romanen. Det finns även gott om vidriga kvinnor. Och huvudpersonerna är varken madonnor eller horor - snarare symboler (inte för att "madonnor" och "horor" inte är det).
Hade det inte varit för det finurliga språket, sarkasmerna och den svarta humorn hade detta varit en mycket tung och jobbig roman att ta sig igenom. Det gör fortfarande ont, men läsningen blir aldrig sådär kvävande deprimerande. Man blir arg, men man får någon slags distans. Rekommenderas!

Pondus, säger jag bara

"paulas ynkliga lilla mage som snart kommer att vara tjock och svullen så att man för samma summa pengar skulle få många fler kilo paula, bjuds ut på auktion. men det är ingen som vill ha den. hos en gris vore det en enorm värdestegring. hos paula är det ett tecken på att hon var lätt att få, för lätt, och därför nu är så mycket svårare att bli av med."

Philip Teirs noveller

Både jag och en god vän till mig tycker om att läsa novellsamlingar - det är en konst att berätta en historia på bara ett fåtal sidor, och dessutom är böckerna ofta snabba och lätta att ta sig igenom. Vi satt och diskuterade detta för någon vecka sedan, och i samma veva talade jag om min återkommande Weltschmerz och om dagens samhälle med dessa djävla ekorrhjul och hur allt handlade om effektivitet och pengar och skit. Hon läste vi detta tillfälle Akta dig för att färdas alltför fort av Philip Teir och sade att det fanns en novell i den som hade lite med det att göra, jag som läser så snabbt kunde ju ta mig an novellen medan hon gick och pudrade näsan som vi fina damer säger.
Scam/Skam hette novellen, jag tyckte om den och behöver egentligen bara sammanfatta den med följande citat: "Tror du att målet med evolutionen är att människan ska ha nio mellanchefer?"
Jag besökte samma vän nu i helgen, jag läste ett par noveller innan jag somnade (vilket måste ha varit runt fem på morgonen då vi konverserade till klockan började närma sig fyra) och lånade den sedan för att läsa ut den på tåget hem.

Iakttag försiktighet vid den händelse att Ni skulle komma att spankulera i en överdrivet hög hastighet

Mina reaktioner var blandade, minst sagt. En del noveller förstod jag inte alls innebörden av och tänkte bara "ja...ha?" - jag gillar öppna slut, som fanns med då och då, både i noveller jag tyckte om och i noveller jag inte fastnade för - men vad hjälper det när resten av berättelsen inte säger mig någonting (Skridskobanan, Kung dam knekt, Vit mans slav, Bliniveckor), andra tyckte jag om och två var jag riktigt glad i, den första novellen i samlingen och den sista. Den ena var The Jörg Donner Appreciation Society om harmlösa, mysiga nörderier som till blir idoldyrkan som blir till besatthet. Den andra var Hinder - ingen novell i ordets egentliga meningen, utan en lista på rädslor, allt från "Rädsla för att somna och drömma om att ha sex med sin pappa" till "Rädsla för att vara sist med allting".
Jag gillar Teirs sätt att skriva och om han skulle komma ut med en ny novellsamling skulle jag vilja läsa den, men samtidigt hoppas att den var mindre ojämn. Jag undrar hur hans roman och hans dikter är.

Ur Edelfeldts "Samtal med djävulen":

"Ute på gräsmattan hördes inte snarkningarna, där sjöng den eviga fågeln, samma som fanns där för länge sedan då han låg i gräset och såg upp i den eviga skyn och drömde sig bort, till främmande länder, hamnstäder med sjömän; till landet där David tröstade kung Saul på ett mycket speciellt sätt, och där den sköne Johannes var Jesu favoritlärjunge - till svartsjuke Judas förtrytelse! - och där allt, allt handlade om lust; fanns det landet någonstans?"

Den sköne Johannes

Jag är Mercutio

En vän berättade om hennes konto på sidan boktipset, och sade att när hon skrev vilken bokkaraktär hon liknade så valde hon "Ödmjukt arrogant som Stäppvargen", vilket fick mig att börja fundera på vilken karaktär jag i sådana fall var. Jag känner igen mig i Grantaire från Les Misérables - den cyniske drinkaren som ömsom skämtar och ömsom har ennui, spleen och allt vad det kan vara. En raljerande ung herre.

Mitt alter-ego

Jag känner även igen mig aningen i Basil Hallward från Dorian Grays porträtt, han är kreativ, snäll (förr var jag ofta för snäll), passionerad men kan även verka lite timid, men det kändes ändå inte helt... Det kändes som att något fattades från blandningen mellan Grantaire och Basil.

Mitt alter-ego

Men så kom jag på det: Mercutio från Romeo och Julia! Han gör en massa sexuella innuendos, han är ganska pervers (kanske mer i teorin än i praktiken, liksom jag), och pratar lite skit om heterosex och verkar rätt queer i allmänhet (jag hade en period i mitt liv då jag hade sexual aversion syndrome, och då var det just heterosex som gjorde mig obekväm). Han är kvick och gillar att ha roligt, men är dessutom cynisk och lynnig, ja, lite labil. Han kan även vara vältalig och poetisk (som i monologen om Queen Mab, där både hans poetiska och cyniska sida skymtar fram). Han är intelligent men fattar dåliga beslut. Hans lynne skiftar häftigt, från glädje till melankoli - han tycks vara bipolär (och gissa vad som kom fram under min sjukhusvistelse). Han har även ett hett temperament - reta inte upp honom! Till och med galghumorn delar vi, när jag mår riktigt uselt har jag extra mycket sådan, och Mercurio hinner med ett sista utslag av galghumor innan han dör:  "Ask for me to-morrow, and you shall find me a grave man."

Mitt alter-ego

Så är det. Jag är en blanding mellan Mercutio, Basil Hallward och Monsieur Grantaire. An unholy trinity av queera män som jag delar vissa egenskaper med.

Tomhet, idel tomhet

Elin Grelssons roman Du hasar av trygghet är rent ut sagt en ganska deprimerande bok - men på något sätt är det skönt, rent ut sagt befriande. Att det får lov att gå åt helvete ibland, att huvudkaraktären får lov att känna den här starka ledan boken igenom utan att erbjudas några snabblösningar. När det känns som att det inte finns någon väg ut, som att livet är inrutat och ständigt kommer att vara det är detta en motpol till litteratur om att finna kärleken eller drömjobbet eller att förverkliga sig själv eller vad det nu må vara.
Huvudpersonen Sara mår inte bra. Det är, som sagt, leda. Det är huvudvärk, sömnlöshet, ett vikariat där det är osäkert om hon får stanna kvar, slentrianmässiga parmiddagar med pojkvännen. Det är även destruktivitet - allt från att cykla över sniglar och maskar och trampa sönder rabatter till att hetsätning och meningslösa ligg. Då och då är det lätt att känna igen sig (jag hade för övrigt huvudvärk när jag läste boken, bara en sådan sak).

Vissa stycken handlar om hennes barndom, när hon är i mellanstadieåldern. Hennes mamma pikar henne för hennes valpfett, pappan lär henne om ytspänning, hon skäms över sin tidiga pubertet, hennes kompisar vill leka med hennes barbiehus (och givetvis är det en av kompisarna som vill att Barbie och Ken ska knulla hela tiden), hon läser Jean M Auel och onanerar samtidigt som hon äter choklad, hon blir retad för att hon inte lyssnar på Roxette. Hon är ständigt lite annorlunda, lite utanför. Det tycker jag också om att Grelsson tar upp - att Sara förvisso inte är ett offer för mobbing, men ändå inte riktigt passar in, ständigt står lite vid sidan av, till viss del självvalt. Detta utanförskap verkar hon känna även i vuxen ålder.
Hon gråter ofta, både som barn och som vuxen. Hon är less, uppgiven. Och det känns så bra att läsa om när man inte orkar med lyckliga människor i lyckliga förhållanden som förverkligar sina drömmar. Det gör ont och är obehagligt, men känns otroligt äkta.

Grelsson

Ett knippe karlar

Det är en samling väldigt olika karlar de här tre böckerna handlar om. Det är den äldre herren i Lars Gustavssons Fru Sorgedahls vackra vita armar som ser tillbaks på sin ungdomstid, det är de två kusinerna i Inger Edelfeldts Samtal med djävulen som träffas för första gången på över fyrtio år, och till sist är det den trötte titanen Atlas och den kaxige hjälten Herakles i Jeanette Wintersons Tyngd. Vad böckerna har gemensamt, förutom de manliga huvudkaraktärerna, är det stillsamma berättandet och ett snyggt språk.

Fru Sorgedahls vackra vita armar är den enda bok jag läst av författaren - jag minns att jag hittade pocketversionen billigt på en bokhandel och ville minnas att jag varit nyfiken på den. Kanske låg den i min önskelista på Adlibris, jag är inte helt säker. När jag började läsa den undrade jag om den var självbiografisk, och när jag sedan läste om den på nätet bekräftades det att romanen hade självbiografiska drag. Jag tycker om berättarjagets utläggningar och anekdoter, om hur han och hans vänner träffades i ett pannrum och diskuterade livsfrågor, om hans erotiska möten med fru Sorgedahl, "den vackraste kvinnan i världen" som var nästan dubbelt så gammal som honom själv, hans tankar, den stillsamma berättartonen... Ja, stillsam, men samtidigt går den snabbt att ta sig igenom. Min vän frågade om det var en melankolisk bok när jag precis hade börjat läsa den (vi pratade i telefon, och jag avslutade den senare samma kväll). Jag sade att jag inte riktigt visste, att den nog var "lite både och".
"Lite både och" passar nog ganska bra - inte för att jag skulle kalla den melankolisk, men det fanns glädjeämnen och besvikelser, ovanliga och typiska händelser, filosofiska tankar blandas med vardag. Den var vackert skriven, och det enda jag egentligen har att klaga på var att jag blev lite trött mot slutet, på mammans berättelser, de kändes aningen långdragna och skröneaktiga, det bröt lite väl mycket mot stämningen i romanen. Det förstörde dock inte helhetsintrycket - det här är en mycket fin bok.

Jag minns att jag hade ögonen på Inger Edelfeldts Samtal med djävulen på en bokrea för ett par år sedan, men jag köpte den aldrig. När jag så besökte biblioteket i onsdags letade jag efter hennes namn - jag har alltid tänkt väldigt gott om Inger Edelfeldt, jag minns att jag fascinerades mycket av När jag hatade Elaine som barn, och som ungdom älskade jag Juliane och jag och läste även den fina Duktig pojke, men Samtal med djävulen var faktiskt den första vuxenbok jag läste av henne.
Den handlar om de två mycket olika kusinerna Paul och Asger, som efter ett möte på ett tåg och en kortare brevväxling bestämmer sig för att träffas i sommarhuset som Asger fått ärva. Minnena och bilderna de har av varandra är inte särskilt positiva - de båda var frikyrkligt uppfostrade. Paul anammade detta, Asger bröt sig loss. Paul blev präst, mycket sträng med en svartvit syn på gott och ont, och han fördömde Asgers leverne och även hans homosexualitet. Asger levde enligt Paul i mörker och synd, hans liv verkar ha varit vilt, han är nykter alkoholist och bestämde sig efter en svår olycka att bli diakon - de bådas gudstro är dock väldigt olika.
Det här är en melankolisk roman. Det är inte direkt någon berättelse om acceptans och försoning, det är trevande, de båda männen har fördomar om varandra, det står klart att de inte kommer att stanna tillsammans länge... men Paul lyckas komma ur sitt skyddande skal, och samtalen blir mer och mer intima, till slut kommer de in under huden på läsaren. Det är stillsamt men obehagligt, och jag tycker mycket om det.

Jag ville läsa mer av Jeanette Winterson, det enda jag läst av henne är Passionen, som jag läste för ett par år sedan och tyckte mycket om. När jag såg Tyngd på biblioteket bestämde jag mig direkt för att låna den eftersom den handlar om myten om Atlas och Herakles, och jag är galen i grekisk mytologi.
Det är en sällsam bok, å ena sidan kärv och burdus, å andra sidan stillsam och filosoferande.
Jag älskar bilden av den trötte Atlas, hur han ställer sig med världsalltet på sina axlar, hur han knappt kan andas av tyngden, han kan inte röra på sitt huvud, kroppen värker. Den ansvarstagande Atlas. Och sedan Herakles, den kaxige djäveln, ständigt kåt och stridslysten. "I min ungdom var jag litet stöddig - jag dödade allt, knullade det som fanns kvar och åt upp resten." Smooth, Herakles.
Jag tyckte verkligen om blandningen - vulgärt och vackert, stort och smått, ömsom filosofiskt och ömsom rått. En bok där både "-Jävla Schweiz! -Vad är det för fel på Schweiz? frågade Atlas. -Alperna! De sticker in i nacken på mig" och "Det var ingen som berättade för honom [Atlas] att de gamla gudarna var borta eller att världen hade förändrats genom en blek frälsare på ett mörkt kors" både får plats och känns helt rätt.

The male gaze

...nej, det där var faktiskt orättvist sagt. Men ur manlig synvinkel i alla fall, åtminstone i de flesta noveller i Einar Askestads Kvinnohistorier. Jag var lite skeptiskt, måste jag erkänna, att en bok med den titeln skrivits av en man. Jag tänkte; bara det inte är en sådan där bok där kvinnorna antingen är undersköna kvinnor på piedestal eller neurotiska hysterikor. Eller båda. Jag kan inte säga att mina farhågor besannades, som tur är, men visst. Det var en del vackra fresterskor och gnatiga fruar, men de känns i alla fall mänskliga. Platta men mänskliga. Männen var dessutom inte bättre eller sämre. Både männen och kvinnorna i berättelserna har goda och dåliga sidor. Jag tycker ändå att Kvinnohistorier är ett ganska missvisande namn.
För det första är det ofta männen som är i fokus, kvinnorna syns genom männen, för det andra kändes det mer som en bok om... människor? Relationer? Jag vet inte riktigt, och skämtsamt tänker jag att det hade räckt med att den hette Historier.

Mitt problem med boken var att jag inte riktigt visste vart den ville komma. En del berättelser var bara... ja, de sade mig ingenting alls. En relation där de båda är otrogna, någon pittoresk stuga där twisten tydligen är att kvinnan är intresserad av bondage, en pappa som saknar sin fru och vill att sonen ska bo hos honom... Och någonstans kommer det plötsligt en ganska chockerande novell, sedan fortsätter allt i vardaglig mak ett tag till. Jag blir kanske inte precis uttråkad... jo, smått uttråkad blir jag faktiskt ibland. Eller trött. Jag förstår inte riktigt behållningen med majoriteten av novellerna. Och språket... Det är väldigt vardagligt och det låter (med ett fåtal undantag) hela tiden som att det är samma person som berättar, oavsett ålder, kön eller livssituation; det är hela tiden samma röst, som att det är samma människa i olika förklädnader. Karaktärerna känns helt enkelt platta.
Det tar sig dock mot slutet, de sista novellerna engagerade faktiskt och höjer mitt intresse. Bäst är de noveller som sticker ut lite, där det finns bitterhet, obehag eller någon liten knorr på slutet, hoppfull eller ej. Funderingar över Laura, Himmelriket inom oss, Lilla du samt Nils var mina favoriter. Sedan tyckte jag om den extrema bitterheten i Lite egen.