Dravel från en svunnen tid

Jag satt i min lägenhet, ensam och stenad och kände mig provocerad över en fyrkantig form hos en keramikvas som någon herre på teve tillverkade. Var det inte fusk att göra fyrkantiga vaser? Bara lite enkelt klipp-och-klistra? Och kunde han inte se med sina egna djävla ögon att keramikvasen borde ha haft en rundad form? Djävla narr. Men det skedde ju i mörkret, klippandet och klistrandet, så det var ju helt klart något fuffens med det hela. Någon shady business liksom. Annars skulle det ha skett i dagsljus som de andra delarna.
Blev vasen fin då? Ja, ganska. Men det var fel på den. Säljer man sin själ till djävulen för att tillverka krus så får man minsann tillverka djävulens krus. Det har jag alltid sagt.

Någon jagar mig och jag har förmodligen haft snuset i alldeles för länge. Snus är ingen opiat, men det var inte det någonting skulle handla om. Hasch är ingen hallucinogen, alltså borde jag inte känna mig paranoid. Såvida jag inte var på väg mot en haschpsykos. Men det var inte så mycket jag hade tuggat i mig och svalt. Jag vet att hallucinogener inte är de enda drogerna man kan känna sig nojig av. En brasklapp bara.
Jag hörde hans vakthund eller jakthund skälla efter mig. Sedan fotsteg, snabbare och snabbare. Min mun håller på att torka ihop av torrhet men det är inte på grund av rädslan, utan på grund av drogerna. Det gör ont i hjärtat att skriva det. Drogerna. Är det så pass lågt jag sjunkit? Känner paranoian bulta i bröstet, men hjärtat dunkar som vanligt. Är jag på väg att bli vansinnig? Vad har jag reducerats till?
Fotstegen, förresten, var inga fotsteg, utan en gammal man som cyklade förbi.

Jag glömmer bort vad jag gör. Att jag har en bok att skriva. Jag har inte lång tid på mig. Två dagar. Kanske bara en. Det beror på omständigheterna.

Jag måste titta klart på videon med mannen som målar Spindelmannen. Jag vet inte varför. Fy fan. Det här är bara machodravel. Ingenting annat. Jag tycker inte ens om Spindelmannen.

Jag drömde om Peter i natt. Varför han fick heta Peter har jag ingen aning om eftersom han inte heter så på riktigt. Jag känner eller har känt Petrar och minst en av dem har varit ganska så ihärdigt irriterande. Men nu tror jag att jag vet förresten, jag drömde om Petrus lärjungen eftersom jag läst en bok om teologi innan jag somnade. Jag drömde att det fanns konspirationsteorier om att Petrus lärjungen och Jesus var samma person. Eller så stod det faktiskt så i boken. Hur som helst, drömmen, den var en pjäs. Med en drake, väldigt elegant designad i brist på bättre ord. Och jag drömde att jag spelade Peter. Peter var min karaktär, jag hade skrivit pjäsen. Han gifte sig heterosexuellt trots att han var homosexuell på grund av ungdomlig förvirring. Bakom buskarna hånglade han med marskalken. Och hans fru fick bli prinsessa. Konstigt nog förnam jag upphetsning när jag, alltså Peter, kysste sin/min brud. För det första var hon spelad av en kvinna, för det andra var hon spelad av min kusin.

Det må vara den enklaste video i världen. Det var en maskin som klippte stål, men jag såg det hela tiden som fören på ett skepp som kom åkande i isvatten. Av någon outgrundlig anledning blev jag sugen på att runka. Jag letar upp en billig djävla porrsida. Jag får se om det går. Det är inte alltid det går.
Det gick. Jag kom så hårt att jag glömde bort att skrika.
Min pitt känns fortfarande… förunderlig.

Får… inte… glömma… bort… John.
Maskinen som skär järn. Järnet skärs till klassisk musik. Mozart. Öppningsstycket till Trollflöjten. Jag finner mig rörd på gränsen till tårar. William. Hmm. Florian. Hmm. Det var nog Florian (och Peter) som grät och William som tog drogerna. Droger. Vad har jag utsatt mig själv för? Detta är verkligen inte första gången. Håller jag på att tappa förståndet?
ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄRRRRRRRRRR DDDDDDEEEEEEEETTTTTTTTAAAAAAAA JJJJJJJJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄRRRRRRRRRRRRNNNNNNNNN.

I denna värld
Där annat tycks ligga bakom
I denna värld… jag vet att jag är förrådd.

Sjukhuslektyr

Titti är tillbaka efter ett år av vedervärdighet. Och idag kom jag hem efter en elva dagars sjukhusvistelse. Min koncentration är tillbaka. Jag läste knappt alls under ett helt år, men det har jag tagit igen. Under de knappt två veckorna jag låg inne hann jag med tolv böcker. Därför börjar jag med små minirecensioner av lite av vad jag har läst.

Alternativet av Karolina Bång var befriande att läsa. Ett seriealbum som tar upp tvåsamhetsnormen, heteronormen och andra normer samt de ofta bedrägliga självhjälpsböckerna. Det var en mycket god vän till mig som lånade ut boken till mig, hon tänkte att det kunde vara skönt att läsa något satiriskt riktat mot just självhälp och liknande när man mådde som jag. Och det kunde jag definitvt hålla med om. Jag som dessutom drömmer om detta alternativ, alternativ till tvåsamhetsheteronormen.

Samma person har jag pratat om Egalias döttrar av Gerd Brantenberg med, men det var inte henne jag lånade den av, utan min kära syster som kom in med en liten trave böcker jag kunde ha bredvid min sjuksäng. Jag hade velat läsa Egalias döttrar länge, men jag visste inte riktigt vad jag förväntade mig av den. Min första tanke var; fan vad flummig den är. Och välskriven är den inte. Och dåligt korrekturläst var den också, men det är ju inte Brantenbergs fel.
Men visst. Det är ju ett viktigt ämne, och anti-feminister borde definitivt läsa den. Men något litterärt storverk är den inte, även om jag absolut inte tyckte illa om boken. Den var bara så hoppig. Från den ena händelsen till den andra. Först vill huvudpersonen Petronius ha en dykardräkt för män. Det verkar som det ska bli en stor grej, mamman pratar om den och den tillverkas trots protester. Sedan får Petronius den, använder den aldrig och sedan nämns den inte igen. Och sådant. Och helt plötsligt är de aktivister och sedan protesterar de och sedan går de på gaybar...
Det är som att Brantenberg vill få med allt, allt, allt. Men i alla fall, trots allt, boken är läsvärd.

Min ovan nämnda vän lånade ut ytterligare ett par böcker (som jag tänker tala om vid ett senare tillfälle), en av dem var Vinden är min mor av Bear Heart och Molly Larkin. Vännen hade själv inte läst den, det var hennes yngre syster som sagt att hon fått en "mysig känsla" av den.
Det är en äldre herre som skrivit den, en nordamerikansk indiansk medicinman som blandar anekdoter från sitt liv med allmän livsvisdom. Och systern hade rätt; det är mysigt att läsa medicinmannens visdomar. Dock ger den mig lite Weldschmertz. Om bara västerlänningar inte levt i ett ekorrhjul, om vi bara levde enklare och mer i samklang med naturen... Ja, på detta år jag varit borta från bloggen har jag utvecklat mina tankar om hur livet bör levas, och jag vill helst rymma iväg med några goda vänner och skapa en stam som livnär sig på vad naturen kan ge. Drömmar, drömmar...

Och så kommer Bolaño, min älskade Roberto. Det var så längesedan jag läste någonting av honom innan jag fick låna Amulett av min syster. Denna stream of consciousness-aktiga roman om Auxilio, inlåst på en damtoalett på ett universitet för att undfly den mexikanska arméns ockupation av universitetet. Så bra den är! Så underbart språk Bolaño alltid har, så bra allt flyter ihop... och huvudpersonen Auxilio tycker jag verligen om. En lång, smal dam som "skrattar konspiratoriskt" genom att hålla för munnen då hennes fyra framtänder saknas. Modersgestalt åt den unga mexikanska poesin. Och Arturo Bolano, en av huvudkaraktärerna i min älskade De vilda detektiverna och hans vän Ernesto San Epifano får vara med. Dessutom kände jag ju redan till Auxilio från just De vilda detektiverna där hon bland annat berättar om sina tolv dagar på universitetets damtoalett.

Gnäll

Det har varit ett piss-år, ursäkta min Svenska, och jag har varit väldigt, väldigt dålig. Jag tycker om min blogg, men jag har knappt läst någonting på sista tiden. Det har varit omöjligt i mitt tillstånd. När man är så illa däran att det är en plåga att gå upp och borsta tänderna kan man inte koncentrera sig på en bok eller ens en film. Men jag tänker återkomma. En vacker dag. När stackars gamla Titti känner sig mer stabil.

Robespierre fyller år...

OCH DET SKA VARA HANS MINST DYGDIGA FÖDELSEDAG NÅGONSIN!!
Sjunger/skriker: JAG ÄLSKAR FLICKOR, GOTT VIN JAG ÄLSKAR OCH! (Melodi: Vive Heni IV.)
//Grantaire. Och Danton.

Tranströmer på engelska

Citoyens

 

The night after the accident I dreamed of a pock-marked man,
Wandering in the alleys, singing.
Danton!
Not the other one - Robespierre never strolls about like that.
Every morning Robespierre powders, preens, washes himself, painstakingly and for an hour,
The rest of the day is dedicated to the People.
In the paradise of pampleths, among the machines of virtue.
Danton-
or whoever wore his mask-
stood as if he was standing on stilts.
I saw his face from below:
scarred and moon-shaped,
half of it light, half of it dark.
I wanted to speak.
My chest is heavy, the plumb
that sets the clocks going,
hands twisting: year one. Year two.
An acrid smell of sawdust.
And, as always in my dreams, no sun.
But the very walls shone,
lit up the alleys curling
down to the waiting room, the curved room,
the waiting room where we all…

Boye på engelska

Yes, of course it hurts when buds are breaking.
Why else would the springtime falter?
Why would all our ardent longing
bind itself in frozen, bitter pallor?
After all, the bud was covered all the winter.
What new thing is it that bursts and wears?
Yes, of course it hurts when buds are breaking,
hurts for that which grows
                         and that which bars.

Yes, it is hard when drops are falling.
Trembling with fear, and heavy hanging,
cleaving to the twig, and swelling, sliding -
weight draws them down, though they go on clinging.
Hard to be uncertain, afraid and divided,
hard to feel the depths attract and call,
yet sit fast and merely tremble -
hard to want to stay
                    and want to fall.

Then, when things are worst and nothing helps
the tree's buds break as in rejoicing,
then, when no fear holds back any longer,
down in glitter go the twig's drops plunging,
forget that they were frightened by the new,
forget their fear before the flight unfurled -
feel for a second their greatest safety,
rest in that trust
                   that creates the world.

27

Jag gav min syster ett teaterbesök i julklapp, 27, som är en teaterkonsert som spelades på Hipp i Malmö och handlade om sex rockstjärnor från "27-klubben" - Brian Jones, Amy Winehouse, Curt Kobain, Jim Morrison, Jimi Hendrix och Janis Joplin.
Jag vet inte vad jag förväntade mig, men Scheisse vad bra det var. Helt galet kreativt, underbara sångprestationer, ångestfyllt och obehagligt och med döden ständigt närvarande. Döden, som även var en karaktär, spelad av Lindy Larsson (som jag för övrigt älskar älskar älskar). Han har en otrolig karisma, jag älskar hans röst, och han utstrålar så mycket charm att man nästan drunknar, trots att hans roll här var obehaglig och liksom sleazy.
Alla rockstjärnorna var också riktigt, riktigt bra. Brian Jones spelades av en kvinna, Winehouse av en man, Kobain av en kvinna (alla var otroliga, men hennes röst var bara så djäkla bra), Jim Morrison av en man, Janis Joplin av en kvinna och Jimi Hendrix av en man. Jag gillade det, att skådespelarna inte begränsades av sitt kön och könet på den de spelade. Mari Götesdotter var för övrigt så lik Brian Jones att det nästan var obehagligt.
Min syster (som är väldigt intresserad av rockmusik, hennes favoriter ur 27-klubben är Robert Johnson och Brian Jones... mina med) var lika nöjd som jag (som inte kan överdrivet mycket om modern musik, men blev väldigt inspirerad här) var. Och det var ju nästan det viktigaste.

Maran

Nu har jag varit sådär otroligt dålig på att blogga, men jag har varit otroligt dålig på det mesta den senaste tiden så det är som det är.

Jag har ganska länge velat läsa Maran av Lina Neidestam eftersom jag är väldigt förtjust i hennes teckningsstil. Det är feministisk porr (jag brukar säga erotik, men detta är fan i mig porr) blandat med folktro i serieformat, men det känns som ett sådant album som jag är den sista att läsa, så jag antar att världen redan vet detta. I vilket fall som helst har jag läst den nu.
Jag kan tänka mig att den var väldigt rolig att teckna! Jag älskar kvinnokropparna, de ser så otroligt mjuka ut. Och jag gillar ramhistorien, en ung kvinna som hyr en stuga för att skriva en generationsroman men allt hon får ur sig är sago-pornografi. Hehe. Det kan säkerligen hända den bästa. Jag har sagt det förr; jag tycker att det är roligt att läsa erotik, men jag blir inte upphetsad. Så även här, men jag kan absolut inte neka till att jag såg det sexiga i den. Jag älskar att det är olika kroppstyper (fast detta gäller främst kvinnokropparna... men det är många bröst av modell större) med olika kroppsbehåring och alla möjliga sexuella läggningar. Det blir mycket roligare så.
Och den är så snygg. Underbar att bara sitta och bläddra i.
Jag tyckte väldigt mycket om den.

Omslaget är otroligt tjusigt!

Favoriters favoriter

Jag tycker att det är väldigt roligt och inspirerande att läsa de böcker som inspirerat och älskats av mina favoritförfattare - det känns liksom som att man har ett band med dem när man läser något som man vet en viss författare förälskat sig i. (Därför vet jag inte varför jag inte har tagit mig tid att läsa Oscar's books av Thomas Wright, om Oscar Wilde förstås.) Jag såg redan fram emot att läsa The private memoirs and confessions of a justified sinner av James Hogg, men efter att ha fått veta att det var en av André Gides favoriter känns det ännu mer lockande, Flaubertläsningen blir extra mysig när jag vet att han var en av Kafkas favoriter, och så vidare.
En modern författare som jag tycker har utmärkt smak är min krypa-ihop-i-ett-hörn-favorit Dennis Cooper. En del titlar på hans lista förvånade mig inte det minsta, det kändes exempelvis nästan självklart att han gillar Jean Genet, Sade, Bataille, Bret Easton Ellis och JG Ballard. Jag har länge varit nyfiken på Infinite jest, så det är roligt att se den på Coopers lista, och han har nämnt en av mina absoluta älsklingsböcker, André Gides Falskmyntarna. (Här är hela listan.)

Marshlands

Jag läser Marshlands (Paludes) av André Gide. Det är en satir som handlar om en man med en know-it-all-attityd som skriver en bok för att övertyga folk att de är ignoranta, nöjda med livet trots att de inte borde vara det. Han vill bevisa att det liksom fattas något, de kan inte vara lyckliga, de bara tror att de är det. Vilket faktiskt gör mig själv lite nedstämd, det känns ju vanligare att det är tvärtom.
Gide är rolig. Jag tror att han ofta är det utan att själv inse det, även om just Marshlands är en bok skriven för att vara humoristisk. Han är bra på att skriva satir - Prometheus illbound, som jag nyligen läste om, är märklig och fantastisk. Marshlands blir jag inte lika omedelbart förälskad i, men den är definitivt mer än läsvärd. Han skrev den som ung, och hans tidiga verk såsom de två nämnda och även Jordisk föda har en slags fräschör som är helt fantastisk. Det känns som att de har varit så enkla och lustfyllda att skriva! Som att han bara fått en idé och satt den på pränt direkt, utan att tänka efter för mycket före.

Genet

To achieve harmony in bad taste is the height of elegance.

~Jean Genet

Störst, bäst och vackrast i filmen

DETTA!
Det är från Les Misérables, och innehåller väl sådana där "spoilers" (om händelserna inte redan är i det kollektiva medvetandet, såsom att Jekyll och Hyde är samma människa och att Dorian och porträttet ändrar ansikte när Dorian sticker en kniv i det), men... det är revolt och lagen mot några få. Vad förväntar ni er ska hända?
I alla fall. Jag tycker att filmen försöker flirta lite för mycket med alltför många (förutom med oss som älskar musikalen och dess mäktighet, vill säga). Oss som älskar boken, genom att sätta in lite småsaker här och där som enbart vi som läst den kan känna igen och placera.
Och de som inte vet någonting om varken boken eller musikalen, genom att casta storstjärnor och lägga till en massa långtråkig dialog och till och med nya, trista låtar som stjälper helheten. Hjälper det? Ja, uppenbarligen. Nåväl, kul för dem.
Men i alla fall. Detta. Detta är så otroligt vackert, och jag är glad att de tog med det. Jag är ganska svårflirtad när det gäller denna filmatiseringen, men detta får mig nästan (!) att kapitulera.
Enjolras, Gavroche och studenterna och arbetarna dog för revolutionen.
Grantaire? Han kämpade och dog för Enjolras.

Perfektion

Imagination is intelligence with an erection.

~Victor Hugo

Andningsgunga

Ett straffläger i Sovjetunionen, folk sliter hårt, hungrar, dör - och mitt i allt detta - underbar poesi. Jag tror absolut att det är dags för en omläsning av Herta Müllers Andningsgunga om Leopold (baserad på Oskar Pastior), en tyskspråkig rumänsk ung man, och hans upplevelser vars vidrigheter inte döljs av det vackra språket och poesin. Snarare förhöjs upplevelsen, man kan känna, lukta, smaka.
När jag hade läst boken för första gången (jag läste den på stadsbiblioteket för ungefär tre år sedan) kände jag att jag var tvungen att köpa den, den gav mig en alldeles besynnerlig känsla. Absolut en av mina favoritböcker.

"Alltsedan vi som skinn- och benmän och skinn- och benkvinnor blivit könlösa för varandra parade sig hungerängeln med alla, den bedrog även det kött som han nyss bestulit oss på, och släpade allt fler löss ned i våra sängar."

Atemschaukel

HBTQ-kanon

Jag är hemma från påskfirandet i mitt familjehem, en trevlig helg med oproportionerligt mycket sömn för min del (det gjorde nog mig gott!). Jag vill skriva en massa glada utrop om André Gide (hans brevväxling med Dorothy Bussy i boken Selected letters of André Gide and Dorothy Bussy är fantastisk och inspirerande), men jag ska lugna mig lite, det finns annat än Gide.
Jag tänker på kanoniserade böcker, och undrar vad som skulle kunna vara "top 100" när det kommer till HBTQ-litteratur. Vissa böcker och författare är givna; Wilde, Genet, Woolf, Rimbaud, Hall, Gide, Mann, Isherwood, Lorca... men detta är ju författare som skrivit klassiker. Vilken modern litteratur skulle platsa och vilken skulle inte det, vad är framtidens klassiker, så att säga? Dennis Cooper, Jeanette Winterson och Sarah Waters hade definitivt platsat i min kanon i alla fall. Förmodligen skulle även Michael Cunningham passa på en sådan lista, trots att han aldrig hänfört mig (allt jag läst av honom har varit välskrivet, men inte gett mig någon större upplevelse - Timmarna är trots det fin och jag förstår att folk älskar den).
Jag har en bok vid namn The gay canon av Robert Drake, som innehåller allt från antika skrifter till nittonhundranittiotal, men här används ordet "gay" bara till män - "Great books every gay man should read" är undertiteln. Absolut en intressant och bra samling, men jag hade även önskat läsa något mer enhetligt där kvinnor, bisexuella och transpersoner fått ta plats. Det är ju alltid lite kontroversiellt att lista "god" litteratur, men det är ofta bra riktlinjer även om man förstås inte alltid håller med om allt.

Och - åh - jag har inte 49 Gideböcker utan 50! Jag hade helt glömt bort att räkna med hans adaption av Kafkas Processen. Hurra!