Ur Haschklubben

Opierökningen är beskriven på ett alldeles utsökt och nära nog sinnligt sätt i essän Opiepipan av Theophile Gaultier (finns i Haschklubben av Gaultier och Charles Baudelaire):

Häromdagen fann jag min vän Alphonse Karr nedsjunken på sin divan med ett tänt vaxljus bredvid sig, trots att det var ljusan dag. I handen höll han en pipa av körsbärsträ vars porslinskupan han fyllde med ett slags brun deg som mest påminde om sigillvax. Degen glödde och sprakade i piphuvudet och genom ett litet munstycke av gul bärnsten drog han in röken som sedan spred sig med en lätt doft av orientalisk parfym.
Utan ett ord tog jag pipan från min vän och satte den till munnen.

Liv och Voltairine

Nu har bokrean börjat, och det var väl egentligen inte extremt många titlar jag var intresserad av; mycket skönlitteratur som ändå finns till billiga priser i pocket och så vidare. Men Liv Strömquists Einsteins fru var med i rean, det album av henne (förutom Drift) jag inte hade läst, så det blev i alla fall mitt för sextionio kronor. Tjohej.
Liksom allt annat jag läst av henne var det smart humor där skrattet ofta fastnar i halsen: men här fanns det ändå mer utrymme för glädje och inspiration. Historiska kvinnor har inte bara varit förtryckta och/eller levt i skuggan av sina makar eller (manliga) älskare.
Ett exempel: Den fransk-amerikanska anarkisten Voltairine de Cleyre. Det var väldigt roligt att det fanns en serie om henne. Den kvinnan var bara så fruktansvärt cool. Hon sade vad hon tyckte, även om kontroversiella ämnen (betänk att hon levde på artonhundratalet samt det tidiga nittonhundratalet). Hon hycklade inte. Om bröllop sade hon: "Jag tycker att kyrkoäktenskap är ett sjukt sätt för prästen att blanda sig i människors individuella affärer. Att få någon att lova 'tills döden skiljer oss åt' är att göra den fria människan till sin slav under sina nuvarande känslor för resten av livet."

Voltairine

Citat

If you go home with somebody, and they don’t have books, don’t fuck ’em’.
~John Waters

Musiktips

In på Spotify (jag kan knappt fatta hur ultramodern jag är som ens använder det, trots att jag är sist av alla) och sök på Romeo & Juliakören. De är fantastiska, och speciellt skivan Vergene Bella. Fantastiska tolkningar av renässansmusik. Downland och sådant. Otroligt behagligt och vackert och rekommenderas som bara den.
Jag såg dem på Sommarscen i Malmö (Pildammsparken) i somras, där sjöng de, spelade och tolkade Decamerone. Underbart, burleskt och så vackra kläder, epokfetischist som jag är. Ett par av mina favoriter av deras sångtolkningar är Fair Phyllis I saw sitting, Scaramella, Baisez Moi, A shepherd in the shade samt Come heavy sleep. Fast det är otroligt svårt att välja.

De stiliga körmedlemmarna

Grantaire

Ur Victor Hugos Les Misérables, om studenten Grantaire:

A rover, a gambler, a libertine, often drunk, he displeased these young dreamers by humming incessantly: "J'aimons les filles, et j'aimons le bon vin." Air: Vive Henri IV.

Mellanaktens Magnum Opus

"Låt oss skriva en historia”, flämtade han i mitt öra, det öra han så sensuellt nafsat på under vår älskogslek vars efterdyningar sakta men säkert började klinga bort. Snart kunde vi vara oss själva igen. Prata i normal samtalston. Diskutera. Skratta. Dra på oss morgonrockarna, dricka kaffe, dela en cigarett. Men inte än. Vi var fortfarande i det där mellantillståndet. Efter en kärleksakt, före normalt leverne.

”Låt oss skriva en historia”, hade han alltså flämtat. ”En världsomvälvande roman. En som kommer diskuteras i århundraden efter att vi båda är döda. Efter att våra ben blottats, vita och kalla. En bok som förändrar allt! Det hade vi klarat, John. Vi är ju författare.”
Jag, som började komma ur mellantillståndet och kände mig mer och mer klar i huvudet och aningen nikotinsugen log och skakade på huvudet.
”Jag tror att vinet har stigit dig åt huvudet. Säg, har du fått hybris? Du vet vad som händer då. Titta bara på Ikaros.”
”Ikaros dog i alla fall flygandes mot solen. Den sortens död är få förunnad.”
”Så sant. Men du säger att vi ska skriva en roman. Det är du som är prosaförfattaren. Jag är bara en anspråkslös poet. Min lyrik handlar om sinnesstämningar. Min lyrik förändrar ingenting.”
”Sinnesstämningar förändrar världen. De fattigas ilska leder till uppror, medelklassens missnöje leder till revolution…”

Jag kände inte att jag var redo att förändra världen riktigt än. Jag var ung. Jag var bekväm av mig. Och nog för att jag tyckte om revolutioner i teorin var jag alldeles för feg och, som sagt, bekväm, för att vilja vara med om en sådan. Men han sade att vi inte nödvändigtvis behövde skapa revolution. Vi kunde förändra världen på andra sätt. Vi kunde framkalla kunskapstörst, inspiration och skönhetsdyrkan. Vi kunde tala om existentiella frågor.

Vi hade nästan lämnat mellantillståndet. Jag krävde att vi tog på oss morgonrockarna och delade en cigarett på balkongen i den kyliga kvällsluften. Hettan jag kände på grund av duntäcken och kroppsvärme började kväva mig. Jag var röksugen. På balkongen fortsatte vi med att diskutera hans vidsträckta planer. Jag frågade vad romanen skulle handla om. Han sade att det inte behövde vara en konventionell roman. Han sade att det kunde vara lyrisk prosa. Jag frågade vad den lyriska prosaromanen skulle handla om.
”Den bör handla om oss.”
”Om oss. Jag är tjugofyra. Du är trettioett. Ingen av oss har upplevt tillräckligt mycket för att skriva en världsomvälvande lyrisk prosaroman med oss i huvudrollerna.”
”Vi ska vara våra egna ideal. Den ska handla om oss, fast i idévärlden där vi inte bara är bleka skuggor. Den ska handla om vår existens och andras. Den ska handla om poetiken och teatern och filosofin.”

Någonting började växa i mig. Vi är unga. Odödliga. Vi kan förändra världen. Vi borde skriva ett manifest. Sjuhundra sidor långt. Men inte nu. Det är inte läge för det än. Först ska vi röka klart våra cigaretter. Sedan ska vi dricka varsin kopp kaffe. Mitt kaffe ska ha mjölk. Hans kaffe ska ha socker. Och efter det ska vi fortsätta diskutera vårt odödliga ungdomsverk som inte kommer att bli någonting annat än en fåfäng ynglingsdröm. Vi kommer skriva några sidor. Kanske tio eller hundra. Men det kommer inte bli något magnum opus. Det kommer bli ett fåfängt försök att skriva tidlöst. Om sju år kommer vi hitta manuskriptet i en låda, skratta åt dess charm och naivitet och säga saker som: här finns guldkorn men skönhetsfelen är överhängande. Nybörjarfel. Jag gillar den formuleringen, snygg, men den där andra, den är inte bra alls. Den är överflödig. Efteråt kommer vi älska, hamna i mellantillståndet, filosofera, dricka kaffe, röka, diskutera vårt nya verk. Kanske ett manifest. Kanske en lyrisk prosaroman. Kanske någonting helt annat. Verket som verkligen ska förändra världen. Det som ska bli vårt sanna magnum opus. Men än är vi för unga och för oerfaret naivistiska.

Han smeker min hand. Tittar upp mot mig. Ler.
Säger: John. Nu börjar snart en alldeles ny era.
Jag ler tillbaks.

Höga förväntningar

Hamrelius (min favoritbokhandel som inte är ett antikvariat i Malmö) säljer ut en del engelska titlar väldigt billigt. Jag tänkte egentligen inte köpa någonting, men så såg jag en bok för 39:- vid namn The Bells skriven av Richard Harvell. Jag hade aldrig hört talas om den tidigare, men den såg så fin ut och handlar bland annat om opera, och när jag bläddrade i den fick jag i alla fall intrycket att den skulle vara fint skriven. Jag läser om den på amazon nu och mina förväntningar stiger ännu mer.

"...but he [huvudpersonen Moses] falls under the power of a man who will do anything to preserve Moses' angelic voice forever" står det på baksidan. En (inte så) vild gissning: kastration?

Utgåvan jag köpte

Lågkvalitetsbloggande

Jag har inte haft så mycket av intresse att skriva på bloggen de senaste veckorna.
Eller rättare sagt: jag har varit mindre verbal än vanligt.
Anledning: jag har varit totalt under isen. Känt mig som ett vrak. Jag behöver byta medicin helt, trots ändrade doser har det inte fungerat för mig. Sömnen har varit vedervärdig vilket gör mig lättare mottaglig för både sjukdomar såsom feber och influensor och förkylningar men även för ångest och sådan skit.
Idag besökte jag dock akuten (eller inatt: jag kom alldeles nyss hem) och fick lite förslag samt lättare piller utskrivna. Dessutom ska min doktor ringa upp mig, så jag har en känsla av att saker och ting kan komma att ordna sig riktigt väl.
Och då kan jag börja blogga mer kvalitativt igen, så som alla (i alla fall jag) vill och önskar.

Jag har på grund av all skit inte orkat läsa så mycket, mest sitta klistrad framför Oz för att ha någonting att koncentrera mig på (istället för min egen risighet alltså).
Men jag kan i alla fall säga som så att jag varmt rekommenderar Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson. Den pratade jag och en kursare muntligt om because of universitetet, så jag var tvungen att läsa den (eller tvungen, jag hade redan velat läsa den ett bra tag). Den är väldigt speciell. Arg, skitig. Riktigt bra.

För övrigt: Vertigo förlags facebooksida nämnde min blogg då jag skrivit lite om Nekrofilen (som jag för övrigt planerar att recensera ordentligt när jag hoppar upp ur isen) och förlaget som sådant. Jag blev mycket glad, sådant känns fint.

Fina småsaker och fina hyllplan

Nu har jag skaffat spotify också. Som en sådan där Alla Andra Människor-människa. Allt för en låts skull, Hand me down (my Silver Boulder knives) av The Abs. Jag hade en länk med låten för längesedan, sedan dog länken och jag blev nästan rädd att låten var lost forever då jag inte mindes namnet eller bandet, sedan hittade jag namnet (fast bara "Hand me down" och då blev det svårare) och inte bandet. Så när jag väl hittade den, efter över ett år utan den, blev jag så glad att jag skaffade Spotify.

Och min syster är också glad eftersom hon hittade en affär som sålde litchijuice. Det har varit väldigt torrt på de fronterna för henne.

Och så har hon läst Om icke vetekornet dör, alltså André Gides självbiografi. Hon tyckte att den var rolig och mysig och ansåg att man hade behållning av den även om man inte hade läst något av honom innan (vilket gällde henne). Jag blev såklart glad eftersom jag hade gett henne boken och eftersom André Gide är min älskade André Gide. Min Gidehylla i bokhyllan är min värdefullaste samling, jag vet inte hur mycket pengar jag lagt ner på alla de där böckerna. Jag blir nästan lite sentimental. Den enda författare som också har ett helt hyllplan dedikerat till sig är Oscar Wilde, men där fuskar jag lite eftersom han inte skrivit så otroligt mycket, så böckerna om hans vänner (alltså Bosie, Robbie Ross och Ada Leverson) får också vara med.
"Oscar Wilde är precis under André Gide (i bokhyllan alltså, i mitt hjärta är de sida vid sida)" sade jag.
"Det gillar nog André Gide!" sade en god vän som mindes att Gide haft en crush på den gode Wilde.

Nu dricker jag vodka och tittar på Oz. Jag lär snöa in igen. Det var trots allt fyra år sedan sist
För övrigt köpte jag boxen med alla sex säsonger efter att ha sett ett enda avsnitt. Snacka om att jag hade tilltro till den serien.

Vad man kan hitta på en gammal dator

Jag hittade laddaren till min gamla dator. Jag har letat efter den länge, men den var visst i princip mitt framför ögonen på mig. Vilket värde en gammal dator har, vilka historiska dokument! Det är alldeles förskräckligt fascinerande.

En dikt:

Att ligga med Franz Kafka är inte särskilt lätt
Franz Kafka vill inte ligga med någon som luktar svett
Han spelar bara svårfångad och blir  inte ens nöjd
Om du säger att han är vacker och för ögonen en fröjd
Så om du vill ligga med Franz Kafka måste du ha tålamod
Om du ska lyckas bryta igenom Franz Kafkas svårmod

En sångtext:

T-T-T-T-T-T-TÄNDER
NEEEEEEEEEEEEEJ
T-T-T-T-T-T-TÄNDER
NEJ MAMMA JAG VILL INTE
T-T-T-T-T-T-TÄNDER
SLUTAAAAAAAAA

Formuleringen "Napoleon med en kniv i köket".

Orkar inte

 

Orkar inte skriva något passande till välentajn (fast den första bok jag tänker på när jag tänker på något riktigt romantiskt är Alexander min härskare av Mary Renault). Annars, idag; trött och fruktansvärt oromantisk. Orkar ingenting. Skittrött. Sover dåligt. Det var längesedan jag sov. Bomull i hjärnan. Ont i kroppen. Icke-verbal. Måste se om Oz. Fy fan vad bra det är. Klippet är från avsnittet Variety där de sjunger lite. Det är roligt. Speciellt när ärkefienderna Tobias Beecher och Vernon Schillinger sjunger The last duet tillsammans. "I thought they hated eachother!" var en youtubekommentar. Ja, det gör de. Var så säker.
Det finns för övrigt romantik. I Oz alltså. Fin, brutal, sjuklig och destruktiv romantik, mestadels. Precis som vi vill ha det. I teorin.

Mer nekrofili

Gabrielle Wittops språk är verkligen vackert, alldeles förtjusande vackert. Jag älskade Barnahandlerskan och jag älskar Nekrofilen.
Hur obehagligt men ömsint hon beskriver titelns nekrofils lidelser! Hur underligt romantiskt men ändå samtidigt rakt på sak det är. Jag kan tänka mig att det var väldigt (i brist på bättre ord) roligt att skriva den.

"Igår spelade den lilla flickan mig ett elakt spratt. Jag borde ha anat det, med tanke på hennes leende."

Vertigos nya utgåva

En liten rekommendation

Jag hade nästan glömt bort Hark! A vagrant, en sida med supertjusiga serier om historia, litteratur och... ja, lite sådant. Äh. Läs för sjuttsingen.
Här är en serie om Wuthering Heights.
Och här är en om Danton.
En om Chopin och Liszt.
Macbeth.
Och Marat.

Netflix

Nu har jag gjort som Alla Andra Jag Känner och skaffat Netflix. Är det uselt behöver jag bara ta bort mitt konto inom en månad och är det brabra är det billigt.
Jag inleder med att titta på Phineas och Ferb: Den 2:a dimensionen och att därav känna mig mycket mogen. Allt är min äldsta lillasysters fel.

Det var för övrigt min stund med min yngsta syster idag som fick mig att börja tänka på Netflix. Hon tittade på ett vedervärdigt program om troll och blev galen (hennes egna ord) och började sparkas, slåss och kalla mig fula ord. Vi båda kom överens om att hon nog inte mådde så bra av att titta på det programmet.

Nekrofilen

Gabrielle Wittkops Nekrofilen kom alldeles nyss neddimpande i mitt brevinkast.
Formgivningen är väldigt snygg och obehaglig. Det ska bli jätteroligt att läsa den, jag läste ganska nyligen hennes Barnahandlerskan (samt skrev lite om den) och älskade bland annat hennes språk. Jag är så glad att jag är medlem i Vertigos Stormtrupper, och jag är så glad att jag blev det så att jag hann få just denna tidigt och till reducerat pris! Jag älskar Vertigo.

Förkylningshaiku

Inte trevligt alls
Har så ont i bröst och hals
Satans djävla fan

Hugo

Be like the bird who, pausing in her flight awhile on boughs too slight, feels them give way beneath her, and yet sings, knowing she hath wings.

~Victor Hugo

Godnatt, barn!

... tydligen inte.

Det blev ingen bok utan kroppsvätskor som nästa läsning.
Det blev Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen av Bjørn Rasmussen. Men det går lika bra ändå. Jag är ju faktiskt inte känslig - i teorin.

Jag skulle läsa den tills på torsdag because universitetet, och finfint nog var det en bok jag ganska så länge har velat läsa. Det är en vackert skriven bok, poetisk och erotisk. Någon direkt tydlig plot finns egentligen inte: det är den unge mannen och hans förälskelse i den äldre ridläraren. Ett sadomasochistiskt förhållande. Starka känslor. Självdestruktivitet. Smärta, fulhet och skönhet. Håglöshet och outtröttlig energi samtidigt. Kort, koncist och stilfullt.

Rasmussen

Blääärghh

Jag har, två nätter, alldeles nyligen, drömt att jag av misstag fått någon annans blod i munnen. Ja, jag är upprörd.
Så djävla skitvidrigt. Vad fan vill mitt psyke mig? Är det feberyrandet?
För säkerhets skull kanske jag ska läsa något innehållandes få kroppsvätskor. Drömmaren och sorgen av Eva-Marie Liffner. För den har en mycket fin titel.
(Fast det kommer väl visa sig att prosan badar i galla, blod och slem. På sida 90 eller så. Bara för att lura mig.)
Förutom blod har jag drömt om cannabis och godis.

Haunted

Chuck Palahniuks Haunted fortsatte att vara otroligt märklig, inside and out. Och så innehöll den massor med saker jag har i färskt minne från Listverses listor. Lustigt då att jag faktiskt lärde mig om boken på just den sidan.
Listan handlade, för övrigt, om "disturbing novels" och den var nummer ett. Jag tyckte inte att den var så farlig på det viset, då mer, som sagt, underlig (jag har fortfarande inte bestämt mig för om det är på ett bra eller dåligt sätt) och ganska så äcklig här och var (speciellt den mest kända berättelsen, Guts). Och då det är Palahniuk som skrivit förekommer det en hel del samhällskommentarer och svart humor.
Jag vet inte vad jag ska säga faktiskt.
Jag känner att den inte lämnade ett så stort avtryck, vilket förmodligen är anledningen till att jag har blandade känslor och svårt att sätta fingret på vad jag tycker och på boken i sig.

Nåväl...

Den där Chuck

Jag läser Haunted av Chuck Palahniuk. Det är en märklig skapelse.
En mycket märklig skapelse. Den består av en massa berättelser från en massa jättekonstiga författare som är semi-frivilligt instängda av en jättekonstig farbror som tydligen inte är en jättekonstig farbror i ordens egentliga mening, utan bara jättekonstig.
Gillar jag den eller gillar jag den inte? Jag är inte helt säker än. Jag tror det. Sort of. Fascinerande är den i alla fall. Passar feberyrandet.
Delar av den är i alla fall en rätt bra bantningsmetod om man känner för sådant. Jag menar: det finns en anledning till att en av karaktärerna kallas Saint Gut-Free.

Finfint

Les amis de'l ABC

På Café Musain

Summan

Summan av David Eagleman är en väldigt speciell bok. Fyrtio berättelser om livet efter detta är dess undertitel som gör väldigt klart för en vad det är för något man är i färd att läsa. Varken mer eller mindre, liksom. Fyrtio olika scenarion hur ett liv efter detta skulle kunna se ut.
Tyvärr tycker jag att vissa scenarion var lite väl lika varandra, lite upprepande - "en massa varelser som... och..."-typen. (Jag är aningen febrig just nu så jag hoppas inte detta låter alltför mycket som yrande.) Det är det mindre bra med boken, det hade kanske räckt med trettio eller tjugofem scenarion, men å andra sidan - när det är bra är det riktigt bra. Ibland är det ordentligt obehagligt. Och då är det som bäst. När det liksom kryper i skinnet. Vilken fantasi. Väldigt tjusigt gjort. Boken är, för övrigt, omtyckt av Alexander McCall Smith samt min älskling Stephen Fry. Om man litar på dessa herrars omdömen. Vilket man absolut kan göra i detta fall.

"Så Gud sitter på sängkanten och gråter om kvällarna eftersom det enda alla kan enas om är att de befinner sig i helvetet."

Bloggen bara svämmar över av stiliga herrar alltså