Ingeborg Björklund

Jag hittade en väldigt fin bok från 1933 i källarbiblioteket - Dikter om folket och friheten - som känns som ett storasyskon till den (relativt) nyutkomna Hatets sånger på Vertigo förlag. De har flera dikter gemensamt, bland annat just Leon Larssons Hatets sång. Och så fanns denna fortfarande aktuella dikt (det är ett utdrag) av Ingeborg Björklund:

Hör och vet,
du patriarkatets bäste profet,
att sjunger de dina ditt högljudda lov,
mig binder du ej vid ditt ärade hov!
Ditt blåsande munväders brak har du fått
från manväldets tid, då kvinnan allt smått
var tillmätt av manliga nävars regim
och då kvinnans roll var en blyg pantomim.
Sjung, om du vill, de drickandes pris
om malt och humle på tusende vis,
och sjung om de gällande karlar som går
och det spädaste växande bullrande slår,
mig lockar du inte med sådana karlar,
som spriteldigt gnyr och "vårt land" försvarar.
Karlar har bullrat i långa tider
och bråkat i världskrig som ännu svider,
karlar har bräkt och gjort sig breda,
karlar har vi hört och sett till vår leda.

Medan jag latar mig på denna bloggen...

...tumblr-ar jag lite om Bibeln. En agnostisk bibelnörds blogg med konst, filmtips, bibelcitat jag gillar and so on. Den finns här: http://biblicalle.tumblr.com

Vägskäl

Svart och vitt strömmar bakom mina ögonlock, svart, vitt, men inte en enda nyans av grått. Det är för mycket av det ena och för lite av det andra. Det är för mycket rött vin på ena hållet och ett lättdrucket rosé på andra, jag blir tokig på striden mellan Apollo och Dionysos i mitt huvud, jag blir tokig på att välja. Välja mellan askes och dekadens, välja mellan Berlin och Paris, välja mellan skogen, havet, landet, staden, tokig. Att äta eller ätas, att stympa eller att stympa. Att vara eller att icke vara. Ska jag plocka undan disken eller ska jag krossa tallrikarna, trampa på dem, dansa en regndans över de vassa skärvorna trots att det redan regnar ute?

Othello eller Iago? Är jag en Hamlet eller en Horatio? Asexuell eller översexuell? Desdemona eller Emilia? Är jag Jesus eller Judas? Dorian Gray eller Basil Hallward? Är jag Julia eller Mercutio?

Femtiofem nyanser av grått, och ingen av dem ser jag fladdra förbi mina stängda ögon. Sjuk eller sjukast? Galen eller smakfullt galen? Krympling i kropp eller krympling i själ?
Ska jag sabotera eller saboteras? Ska jag gömma mig för världen eller ta emot den med öppen famn? Isolering eller revolution? Skönhet eller fulhet? Enjolras eller Grantaire? Hasa fram på gatorna eller flanera? Hoppa eller hoppas? Stycka eller styckas? Svart eller vitt?

Dandy eller bohem? Luffare eller hemägare? Det är för mycket, det är för mycket, allt är för mycket, den fria viljan, den fria viljan, låt oss diskutera den fria viljan… Välsignelse eller förbannelse? Ärr eller sår? Eld eller vatten? Jag blir tokig av att välja, jag blir tokig av att se, jag är tokig, men då är frågan; är jag tokig eller är jag tokigast?
Glasögon eller kontaktlinser? God eller ond? Vit eller svart? Man eller kvinna? Så, plocka ur mina ögon, plocka ut allas ögon, gör oss alla blinda! Gör oss alla omedvetna! Trampa hål på alla vägskäl, krossa med spikskor, stålhättor, trampa på oss, trampa på alla, på varandra, trampa överallt, gör oss till en enda stor blodig smet av krossade ben och förväntningar.

Ficktjuven

Den var inte riktigt vad jag trodde att den skulle vara, Sarah Waters Ficktjuven. Jag blev inte direkt besviken, men jag måste säga att jag blev lite förvirrad.
Först var den skitbra, jag fick den där mysiga Sarah Waters-London på artonhundratalet-intressanta karaktärer-känslan. Sedan kom en twist och man fick höra Maud, flickan som det var meningen att Susan Småtjuv och Richard "Gentleman" Rivers Bedragare skulle, uh, bedra, och jag blev överlycklig, jag kände för att sitta och fnitterkackla ondskefullt.
Där lurade du mig Sarah Waters, du fick mig, och jag älskar det!
Jag älskade det ett tag (och jag älskar fortfarande den twisten, även om, jag vet inte, en kanske borde ha fattat? Jag var mest inne i boken och tänkte inte så mycket framåt (mer än att det skulle vara lite lesbiskt sex, förstås). Men i alla fall. Sedan kom twist på twist och twist and turn and turn around och berättelsen stod samtidigt och stampade på vissa ställen, det blev lite långdraget, men samtidigt var ju språket och berättarrösterna en njutning, så... Ibland kändes det dock som att Maud och Susan flöt ihop lite, de var underbara men samtidigt stack de inte ut lika mycket efter ett par hundra sidor, de förlorade lite av sin lyster och kändes mer och mer likartade.
Och det blev kaotiskt, riktigt djävla kaotiskt och jättemycket hände på få sidor utan någon verklig förklaring och konstiga känslostormar och en söt ung gosse som grät hela tiden men som Susan var ganska elak mot. (Okey, han grät hela djävla tiden, get a grip, men han var ju så rar...)
Jag vet knappt vad boken handlade om, eller jo, det gör jag ju, men... Den var rörig. Jag tyckte ändå om den. Jag tyckte om karaktärerna, jag tyckte om Gentleman (som karaktär, som person var han en biatch) eftersom jag gillar att läsa om eleganta egoistiska bedragare och förförare som krossar kvinnors och mäns hjärtan, men men... men... Jag känner mig mest...  kluven. Den hade kunnat bli underbar, men det var för mycket av en del saker och för lite av andra. Och slutet i sig, vad i...

The last temptation of Christ

Jag är inte så van vid att skriva filmrecensioner, men detta är ju trots allt en blogg om litteratur och andra njutningar, och filmatiseringen av Nikos Kazantzakis bok (som jag hemskt gärna vill läsa) var verkligen en njutning! Jag hade tänkt se den länge men inte kommit mig för, men så fick jag ett exemplar av en god människa som gav mig sin dubblett han fått till skänks, han var väldigt mån om att jag skulle ge honom min uppfattning av filmen, så när jag såg den satt jag och antecknade aningen överambitiöst (fast inte lika överambitiöst som det långa kristendomssamtalet vi hade på midsommar, där jag misstänker att hans sambo tillika min nära kära vän, som också tycker om den filmen, och hennes syster blev lite trötta).

I have kissed thy lips, Jokanaan, I have... oj, fel verk.

Så, ja. Jag har inte sett särskilt många filmer av Scorsese, så det kanske inte säger så mycket att detta är min favorit av honom, men med tanke på hur mycket jag tyckte om denna och hur relevant den var för mina intressen. (Detta är främst en litteraturblogg, där kanske det inte är en synd att inte säga att Taxi Driver är bäst i världen eller av Scorsese, även om jag vill minnas att jag tyckte rätt bra om den. Och även om det är en synd så skiter jag i vilket.)
Även om Willem Dafoe är alldeles för vit, blond och västerländsk egentligen gör han en utmärkt Jesus. Utmärkt. Jesus som karaktär i filmen är fantastisk - han är mänsklig, han tvivlar, han är karismatisk, han syndar, han är rättfärdig, han är kärleksfull, han är stark, han är svag, han är ilsken, han är melankolisk, han är charmig... Han blir en komplex, mångfacetterad hel människa, varken upphöjd som någon perfekt person eller sedd med skeptiska ögon. Willem Dafoe gör denna version av Jesus trovärdig och levande, och då slutar jag väldigt snabbt tänka på hans mörkblonda hår.
Även Maria Magdalena, spelad av Barbara Hershey, porträtteras väldigt bra. Hon är en kvinna som känns både förföriskt flärdfull och smutsig (rent bokstavligt alltså). Jag är inte så glad i att hon nästan alltid reduceras till prostituerad, men här gör det inte heller så mycket, för hon är inte bara prostituerad, hon är inte en stereotyp sköka (tart with a heart eller vulgär och rå), även hon är mycket mänsklig. Mänskliga karaktärer överlag känns typiskt för den här filmen - Judas och Jesus dynamiska relation där de ofta är varandras motpoler men samtidigt håller den andre kär, lärjungarna som inte bara är en flock som följer efter Jesus, utan faktiskt har distinkta personligheter... Jag tycker så mycket om det.

Något annat jag verkligen uppskattas är hur saker och ting slås omkull - i början tillverkar Jesus kors åt romarna och blir beskylld för att "döda judar", han kallar sig själv för syndare och hycklare - han som verkligen slår hårt mot just hycklare i Bibeln , här är det alltså inte Kristus fri från synd - och vid ett tillfälle kallar Judas Jesus "förrädare". Det är ofta en ganska trogen bibeltolkning, men lika ofta är det en alldeles egen berättelse med egna detaljer om står på egna fötter.
Den är väldigt "filmisk", fina miljöer, snyggt kamerajobb, innovativa och starka bilder... En av mina absoluta favoritscener var den med Johannes Döparen - en otroligt intensiv och snygg scen. Det var, som sagt, en film som var väldigt relevant för mina intressen, och jag älskade den.

Skål!

Two loves, av Lord Alfred "Bosie" Douglas

I dreamed I stood upon a little hill, 

And at my feet there lay a ground, that seemed 

Like a waste garden, flowering at its will 

With buds and blossoms. There were pools that dreamed 

Black and unruffled; there were white lilies 

A few, and crocuses, and violets 

Purple or pale, snake-like fritillaries 

Scarce seen for the rank grass, and through green nets 

Blue eyes of shy peryenche winked in the sun. 

And there were curious flowers, before unknown, 

Flowers that were stained with moonlight, or with shades 

Of Nature’s willful moods; and here a one 

That had drunk in the transitory tone 

Of one brief moment in a sunset; blades 

Of grass that in an hundred springs had been 

Slowly but exquisitely nurtured by the stars, 

And watered with the scented dew long cupped 

In lilies, that for rays of sun had seen 

Only God’s glory, for never a sunrise mars 

The luminous air of Heaven. Beyond, abrupt, 

A grey stone wall. o’ergrown with velvet moss 

Uprose; and gazing I stood long, all mazed 

To see a place so strange, so sweet, so fair. 

And as I stood and marvelled, lo! across 

The garden came a youth; one hand he raised 

To shield him from the sun, his wind-tossed hair 

Was twined with flowers, and in his hand he bore 

A purple bunch of bursting grapes, his eyes 

Were clear as crystal, naked all was he, 

White as the snow on pathless mountains frore, 

Red were his lips as red wine-spilith that dyes 

A marble floor, his brow chalcedony. 

And he came near me, with his lips uncurled 

And kind, and caught my hand and kissed my mouth, 

And gave me grapes to eat, and said, ‘Sweet friend, 

Come I will show thee shadows of the world 

And images of life. See from the South 

Comes the pale pageant that hath never an end.' 

And lo! within the garden of my dream 

I saw two walking on a shining plain 

Of golden light. The one did joyous seem 

And fair and blooming, and a sweet refrain 

Came from his lips; he sang of pretty maids 

And joyous love of comely girl and boy, 

His eyes were bright, and ‘mid the dancing blades 

Of golden grass his feet did trip for joy; 

And in his hand he held an ivory lute 

With strings of gold that were as maidens’ hair, 

And sang with voice as tuneful as a flute, 

And round his neck three chains of roses were. 

But he that was his comrade walked aside; 

He was full sad and sweet, and his large eyes 

Were strange with wondrous brightness, staring wide 

With gazing; and he sighed with many sighs 

That moved me, and his cheeks were wan and white 

Like pallid lilies, and his lips were red 

Like poppies, and his hands he clenched tight, 

And yet again unclenched, and his head 

Was wreathed with moon-flowers pale as lips of death. 

A purple robe he wore, o’erwrought in gold 

With the device of a great snake, whose breath 

Was fiery flame: which when I did behold 

I fell a-weeping, and I cried, ‘Sweet youth, 

Tell me why, sad and sighing, thou dost rove 

These pleasent realms? I pray thee speak me sooth 

What is thy name?' He said, ‘My name is Love.' 

Then straight the first did turn himself to me 

And cried, ‘He lieth, for his name is Shame, 

But I am Love, and I was wont to be 

Alone in this fair garden, till he came 

Unasked by night; I am true Love, I fill 

The hearts of boy and girl with mutual flame.' 

Then sighing, said the other, ‘Have thy will, 

I am the love that dare not speak its name.'

Ur "Egenmäktigt förfarande" av Lena Andersson:

Något dök upp i hennes huvud som hon formulerade under de kommande minuterna:
Fysikernas bryderi:
Att vi inte minns det som ännu ej har inträffat.
Filosofernas bryderi:
Att vi minns något bara för att det har inträffat.
Psykologernas bryderi:
Att vi minns som det passar oss.
Politikernas bryderi:
Att folk har minne.
Medicinarnas bryderi:
Att minnet sviktar.
De olyckliga älskandes bryderi:
Att minnet av det som hänt förändrar oss.

Upprorsmakaren

Eller Zealot, som originaltiteln lyder, den kontroversiella boken om den historiske, politiske Jesus, fick jag äntligen tillfälle att läsa i helgen efter att ha varit nyfiken på den ett tag. Boken väckte som bekant uppståndelse för att författaren Reza Aslan är muslim... för helvete. Nåväl.
En får lära sig mycket om tiden och det politiska klimatet som Jesus från Nasaret levde i, och hur hans personlighet och agenda har förvridits genom tiderna för att passa in i en religion istället för i en historisk kontext, upprorsmakaren blir from och mild, uppviglaren blir pacifist. Eftersom det finns så få källor om Jesus är det ju förstås vanskligt att försöka få fram en helhetsbild om vem han var, men det känns i alla fall som att jag har fått bättre grepp om vad det var han ville åstadkomma.
Jag visste ju redan att evangelierna inte är pålitliga källor om Jesus som person då de är skrivna långt efter hans död och dessutom efter muntlig tradition, men det är spännande att få veta varför vissa evangelier säger vissa saker - exempelvis den "teatraliska" scenen med Pilatus, som var skriven för att greker och romare skulle kunna kuvas lite genom att få Pilatus att låta rättvis, som om han personligen ömmade för Jesus.
Vad som fastnade bäst var delarna om Johannes Döparen som Jesus tycks ha inspirerats mycket av (det är intressant att de båda tycks använda samma språkbruk), informationen om Jesu bror Jakob, "den rättfärdige", som faktiskt låter betydligt mer som Bibelns Jesus än Jesus själv, och Paulus, som någon slags första kristen fundamentalist som ignorerade Jesu lära och försökte göra något nytt, hans version av Jesus blev mytologisk istället för mänsklig.
Vad som är sant och inte är som sagt nästan omöjligt att veta, men man märker att Aslan verkligen gjort sin research, och det var spännande att läsa om Jesus som människa, som rebell, hur mycket jag än älskar att läsa Bibeln (där han var lite av varje). Boken var välskriven och lättillgänglig och ibland kändes det nästan som att läsa en roman.

Inga riktiga damer

Ja. Jag ligger och bloggar på min födelsedag. Jag firades nämligen igår, och kommer att småfira lite i veckan och sådär, så detta har varit en ganska ordinär söndag i sällskap med min familj. Jag har passat på att läsa böcker som min syster äger, bland annat Av oss blev det aldrig några riktiga damer - en antologi om feminism som behandlar allsköns ämnen från intersektionalitet till att vara kvinna och fotbollssupporter till att vara man och känna att man måste Beskydda Sin Kvinna genom att slåss istället för att faktiskt försöka få henne att känna sig tryggare...
Det är ett par mer eller mindre kända mediafeminister, ett anonymt inlägg, flera småstadsfeminister som flyttat till Stockholm i hopp om att komma från den där typiska mentaliteten som man kan hitta i mindre orter, men som i nästan lika hög utsträckning finns överallt. Man kan inte flytta ifrån patriarkatet, liksom.
En del texter sade mig inte så mycket, det kändes mest som upprepningar man hört på diverse feministbloggar, det var bra texter, men de tillförde liksom ingenting nytt. Andra var mer personliga - jag fastnade för texten om fotbollssupportern och hur hon blir behandlad när hon kommer för att heja på sitt favoritlag, eller texten om skönhetsskribenten på en stor damtidning som fick höra att man inte kunde vara intresserad av smink och mode som feminist.
Jag tyckte mycket om texten om rockstjärnor och hur manliga sådana kan komma undan med vilka svinaktigheter som helst medan kvinnor såsom Courtney Love och Lady Gaga blir utmålade som trashiga och dåliga förebilder. Män behöver inte vara förebilder, de får glatt leva sitt sex & drugs & rock'n'roll-liv.
På det stora hela kändes det väl inte som en Fittstim för en ny generation, men det var en fräsch blandning av texter, och det var skönt att det inte bara var vita, heterosexuella cis-kvinnor (eller kvinnor för den delen, en man fanns faktiskt med) som fick plats i antologin.

Ett kärt återseende av Sarah Waters författarskap

Jag har ägt Sarah Waters roman Ficktjuven i flera år, säkert fem, men inte kommit mig för att läsa den förrän nu (av okänd anledning). Jag är bara på sidan 111, men jag märker redan att jag har saknat Sarah Waters böcker. De är verkligen någonting alldeles extra - sammansatta karaktärer, pastischen på artonhundratalslitteratur, mysighetsfaktorn (ett ord jag egentligen inte använder), de fina lesbiska scenerna...
Jag hade höga förväntningar på Ficktjuven - jag gillar visst böcker om crooks and con men and con women i historisk miljö. Och givetvis älskar jag Gentleman - den stilige, flirtige, retsamme bedragaren som utnyttjar sin charm, sitt utseende och sina manér för att komma dit han vill, det vill säga, bli rik.
Huvudpersonen Susan är härlig - en ung kvinna från en familj småtjuvar som verkligen kan ta hand om sig själv och som har sett livets smutsiga sidor.
Jag misstänker att Waters inte kan göra mig besviken. Jag ser verkligen fram emot att läsa klart det här. Sedan får jag försöka leta rätt på filmatiseringen.

Från filmen. Inte min Gentleman - denne ser alldeles för snäll och pojkaktig ut.

Min födelsedag

Idag (eller, inte idag, utan om fyra dagar, då detta inlägg skrevs, men det kommer bli "idag" då det publiceras) är det min födelsedag. Tjugofyra år. Ett år äldre än vad André Gide var när han förlorade sin oskuld till en femtonårig nordafrikansk pojke. Lika gammal som James Dean var när han dog. Lika gammal som Oscar Wilde när han fick pris för sin dikt Ravenna. Ett år äldre än vad Lord Alfred "Bosie" Douglas var när han och Oscar Wildes romans började ta form på allvar. Tre år yngre än vad alla i 27-klubben dog. Lika gammal som min mamma var när hon födde sitt andra barn (fast hon fyllde tjugofem ett par månader senare). Ett år äldre än vad min pappa var när jag föddes. Ett år yngre än John Keats var när han dog.

Och istället för att brista ut i "Ja må jag leva", så brister jag ut i Juhas sång á la Gardell:

Döda, döda, bara döda,
döda på min fö'lsedag,
sen när jag ser allt det röda
komma fram då skrattar jag!

Ondskefullt flin

En skojsig enkät jag hittade

1. Favoritbok i barndomen?
Det beror på vilken barndom. När jag var riktigt liten var det Jill Barklems Året runt på Björnbärsstigen. När jag var ganska liten gillade jag Camilla Gripe och Maria Gripes böcker för yngre barn. När jag var mellanliten gillade jag Roald Dahl. På mellanstadiet avgudade jag Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen samt Skuggornas barn av Maria Gripe. Och så älskade jag Trixarna av Margaret Mahy samt Älskade Audrina av Virginia Andrews. När jag gick i sexan började jag knarka skräck och älskade Kall eld av Dean R. Koontz.

2. Vad läser du just nu?
Jag har påbörjat en massa... Pianolärarinnan av Elfriede Jelinek. Men så läste jag en massa annat emellan...

3. Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?
Nonni.

4. Dålig bokvana?
Att jag alltid börjar i så förbenat många böcker som sedan bara blir liggande.

5. Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?
Jag har inte orkat gå till biblioteket och dumpa kassen med de böcker jag läst ut, så för tillfället är det 29 titlar, jag orkar inte räkna upp alla.

6. Har du en läsplatta?
Vill inte.

7. Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?
Jag är slalomläsarnas prins.

8. Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?
Jag läser mer.

9. Sämsta boken du läst i år?
Flickan från himlen av Virginia Andrews. Så trist. Så menlös. En vän lånade ut den till mig när jag låg på sjukhus eftersom jag även läste om mina gamla guilty pleasure-böcker från tonåren; Vindsträdgården och Blomblad för vinden.

10. Bästa boken du läst i år?
Shiit... Om natten i Chile? Judas and Jesus? Not exactly ghosts? Petronius? Ögats historia? Det målade rummet?Värdinnan? En liten hjälte? Jag vet inte!!

11. Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?
Jag vet inte?

12. Vilken är din läsebekvämlighetszon?
Det som funkar. Jag vet inte. Jag kan inte sätta fingret på det.

13. Kan du läsa på bussen?
Ibland.

14. Vilken är din favoritplats att läsa på?
På en filt i en park, hemma i soffan eller sängen, på café...

15. Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?
Lämna tillbaks boken i samma skick som den lånades ut.

16. Viker du hundöron i dina böcker?
Om de är begagnade och redan har hundöron.

17. Skriver du någonsin i bokens marginaler?
Nej.

18. I studierelaterade då?
Nej.

19. Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?
De språk jag behärskar fullständigt - svenska och engelska.

20. Vad får dig att älska en bok?
Det där lilla extra som får den att kännas fräsch. Ett vackert språk, eller ett innovativt sådant. Originalitet. Karaktärer som en fastnar för.

21. Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?
Mina vänner och andra närstående - när jag läser en bok som jag känner skulle passa dem.

22. Favoritgenre?
Svårt! Jag gillar magisk realism, erotik, surrealism, klassiker, samt innovativa och nyskapande böcker överlag...

23. Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?
Jag knarkade facklitteratur tidigare. Det borde jag börja med igen, det var intressant.

24. Favoritbiografi?
Conversations with André Gide av Claude Mariac, The secret life of Oscar Wilde av Neil McKenna och Samtal med Kafka av Gustav Janouch.

25. Har du någonsin läst en självhjälpsbok?
Jag vet inte. Jag har börjat på en del.

The love that dares to speak its name, av James Kirkup

As they took him from the cross
I, the centurion, took him in my arms-
the tough lean body
of a man no longer young,
beardless, breathless,
but well hung.

He was still warm.
While they prepared the tomb
I kept guard over him.
His mother and the Magdalen
had gone to fetch clean linen
to shroud his nakedness.

I was alone with him.
For the last time
I kissed his mouth. My tongue
found his, bitter with death.
I licked his wound-
the blood was harsh
For the last time
I laid my lips around the tip
of that great cock, the instrument
of our salvation, our eternal joy.
The shaft, still throbbed, anointed
with death's final ejaculation

I knew he'd had it off with other men-
with Herod's guards, with Pontius Pilate,
With John the Baptist, with Paul of Tarsus
with foxy Judas, a great kisser, with
the rest of the Twelve, together and apart.
He loved all men, body, soul and spirit. - even me.

So now I took off my uniform, and, naked,
lay together with him in his desolation,
caressing every shadow of his cooling flesh,
hugging him and trying to warm him back to life.
Slowly the fire in his thighs went out,
while I grew hotter with unearthly love.

It was the only way I knew to speak our love's proud name,
to tell him of my long devotion, my desire, my dread-
something we had never talked about. My spear, wet with blood,
his dear, broken body all open wounds,
and in each wound his side, his back,
his mouth - I came and came and came

as if each coming was my last.
And then the miracle possessed us.
I felt him enter into me, and fiercely spend
his spirit's finbal seed within my hole, my soul,
pulse upon pulse, unto the ends of the earth-
he crucified me with him into kingdom come.

-This is the passionate and blissful crucifixion
same-sex lovers suffer, patiently and gladly.
They inflict these loving injuries of joy and grace
one upon the other, till they dies of lust and pain
within the horny paradise of one another's limbs,
with one voice cry to heaven in a last divine release.

Then lie long together, peacefully entwined, with hope
of resurrection, as we did, on that green hill far away.
But before we rose again, they came and took him from me.
They knew not what we had done, but felt
no shame or anger. Rather they were glad for us,
and blessed us, as would he, who loved all men.

And after three long, lonely days, like years,
in which I roamed the gardens of my grief
seeking for him, my one friend who had gone from me,
he rose from sleep, at dawn, and showed himself to me before
all others. And took me to him with
the love that now forever dares to speak its name.

"Foxy Judas" och Jesus, trött efter eskapaderna. Vad känner mig privilegierad som såg denna show live...
Källa: http://fotoroddan.blogspot.se/2014/03/jesus-vilken-upplevelse.html

Passionsspelet

Nu har jag läst Jonas Gardells debutroman Passionsspelet. Eller nu och nu, det var nära nog en vecka sedan. Men hur som haver. Jag älskade att berättelsen kretsade kring ett passionsspel som huvudpersonen Hampus pappa Aron ska sätta upp, där Hampus spelar Jesus och Johan, som han är förälskad i, spelar Judas. (Jag undrar om någon som läser min blogg har någon aning om hur intressant jag tycker Judas är... Äsch, förmodligen ingen, jag är ju topp tunnor diskret. Moving on...)
Visst har den sina små skönhetsfel - debutantbok skriven av en yngling som nyss gått ut gymnasiet-, men jag tyckte väldigt bra om den. Nästan lika mycket som En komikers uppväxt, faktiskt, eftersom jag, som sagt, verkligen gillade upplägget och karaktärerna. Aron, den förtidspensionerade prästen med riktigt intressanta åsikter om Jesus, Judas och religion överlag, Maria, fina, mamma Maria som verkligen färsöker (som även spelar Jesu moder Maria), Hampus och hans charmige lillebror Niklas, vagabonden Johan... Idag skulle nog Johan bli kallad en hipster. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Johan som person, men han är en riktigt bra karaktär.
Jag älskar hur kär Hampus blir, hans ömhet inför Johan... Det är riktigt fint.

Vad jag dock tycker är lustigt är att så många delar ur Passionsspelet återanvänds i En komikers uppväxt. Liksom Juha var Hampus klassens clown som uppträdde på roliga timmen så att folk skulle skratta åt honom istället för att mobba honom. Och när de mobbar honom och han kastar stenar... Väldigt mycket från hans barndom och skolår återkommer i En komikers uppväxt.
Det som fick mig att skratta mest var; "[...] han förödmjukade sig till och med till att hitta på en sång, som han sjöng under stort jubel närhelst någon begärde det. Han lyckades dölja att han ryste av obehag när han sjöng den.
Döda döda
bara döda
döda på min födelsedag
sen, när jag ser allt det röda
komma ut, då skrattar jag"
Men... alltså... den där djävla sången som jag haft på huvudet sedan jag såg tv-versionen av En komikers uppväxt. Det räcker inte med att han har med hur mycket som helst från Passionsspelet. Till och med den där djäkla sången! Jag antar att Juha är Hampus straighte alter-ego. (Eller, om jag ska vara mer seriös; förmodligen tog Gardell själv en massa stoff från sin barndom och kände att det var relevant i båda böcker.)

Johan får också spöka hos Juha när han berättar för Hampus hur hans pappa väckte sina barn med en hink i handen och sade att "om ni hör några otäcka ljud är det bara jag som KRÄKS", och att Johan låg och lyssnade efter otäcka ljud. Så, ja, jo.

Egenmäktigt förfarande

Jag har flera gånger hört att Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson är en bok många känner igen sig i. Detta tycker jag är otroligt ledsamt, med tanke på att det är en väldigt melankolisk roman om hur en kvinna bänder på och bryter sina ideal och är otroligt självuppoffrande i sin förälskelse till konstnären Hugo Rask. Det känns så sorgligt att det är så vanligt att känna sig sådär självuppoffrande, som en liten hundvalp som kommer springande så fort det vankas närhet, att stoltheten och integriteten förloras.

Ester vill verkligen att förälskelsen ska vara besvarad, även om hon förmodligen ganska tidigt märker att den inte är det. Hon accepterar hans cynismer, hans små pikar, hon accepterar allt han gör, bara de får vara tillsammans. Även om det är på hans villkor. För det är det. Alltid på hans villkor. Det spelar ingen roll att hon förlorar sin stolthet, det spelar ingen roll att hon lyssnar intensivt på allt han har att säga medan han bara lyssnar med ett halvt öra och kanske kommer med en illa dold pik.
Hur hon vill ändra på honom med sin kärlek - hon planerar att få honom att sluta röka. Sig själv ändrar hon ganska genast på. Hon äter vegetariskt samt ryggradslösa djur. Ändå står hon och lagar kycklingfiléer när Hugo ska komma på middag.

Han tär på henne, han tär på hennes integritet och självständighet. Hennes besatthet av honom är någonting han använder sig av för att få skina lite, få sig några ligg och lite sällskap av någon som dyrkar honom. Det är ofta de besatta som är manipulativa - men här är det Hugo som är det. Esters besatthet är introvert, den plågar inte Hugo, den plågar bara henne själv. Hugo är ingen rakt igenom dålig människa, ibland har de konversationer där de tycks vara på samma nivå, han lyssnar intresserat på henne ibland - men han utnyttjar Esters förälskelse, och jag har väldigt svårt att sympatisera med honom.

Lena 

Det är väldigt dyster läsning, men jag tycker verkligen om boken. Den är något nytt och fräscht, känns det som, och en värdig vinnare av Agustpriset. Jag tyckte verkligen om språket. Det var elegant, sakligt, ibland nästan formellt och ibland ganska lakoniskt. Det jag älskade med det var att en sådan berättelse lätt hade kunnat bli sentimental, men med denna sortens språk får man liksom känna efter själv.

"Hans elakhet var inte uttänkt eller utstuderad. Den var simpel underlåtenhet, oförmåga, rädsla utklädd till omtanke."