Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad av Linda Skugge (ja, det gjorde ont att skriva det... Gud med liten begynnelsebokstav, inte ett enda skiljetecken och djävligt utan d) låg vid min säng eftersom min syster läst i den sist hon hälsat på. Jag funderade lite på att läsa om den så jag öppnade den, såg några rubriker, skumläste, stängde den igen. Krönikorna är skrivna mellan 1998 och 2001. Jag föddes -90, så jag var inte gammal på den tiden, men definitivt tillräckligt gammal för att förstå en del om hur omvärlden fungerade. Så att läsa hennes krönikor (där många förvisso är bra, andra inte lika, men hon var i alla fall feminist på den här tiden och inte superblå som ber tjejer att sluta kalla sig för det där hemska ordet, annars får de inga jobb) är lite som att komma tillbaks till det sena nittiotalet/det tidiga tjugohundratalet.
Massor, massor, massor med homofobi. Och antifeminism. Även om feminism fortfarande ofta får en negativ klang (åt helvete med det, för övrigt) så var det långt mer tabu för 10-15 år sedan. Då var alla feminister manshatande, fula, håriga, lesbiska (åh, nej, det är ju förfärligt med håriga, fula och/eller lesbiska kvinnor!) gapkärringar med hängbröst. Nu är det lite bättre, nu är vi bara kränkta, gnälliga och mansförtryckare. Jag minns när jag, som tioåring, sade till min mamma att jag var feminist. Jag hade relativt nyligen lärt mig begreppet. Mamma tyckte inte att det var ett bra ord, associationerna var för dåliga. Sådana där rödstrumpor. "Man kan ju kalla sig... humanist istället." Det betyder något helt annat. Och jag ville verkligen inte använda något slags förmildrande uttryck så att jag inte lät alltför radikal.
Homo/bi/transsexualitet var så tabu att jag inte ens vill tänka på det egentligen. Ordet "bög" lärde man sig på skolgården. Betydelsen lärde man sig av en lärare som predikade om att man inte fick springa omkring och kalla varandra bögar, "det är sådana där killar som gillar killar, Bert-Åke gillar inte killar". Bert-Åke/Linus/Daniel var fan sju-åtta år gamla, de visste troligtvis inte ens själva (konkret så att det kunde beskrivas i ord) om de gillade killar, tjejer, båda eller inget av det.
Jag frågade vad det där programmet som var så otroligt grovt men så otroligt bra, det som mamma och pappa alltid stannade uppe och tittade på, handlade om.
-Det är lite fult.
-Men vad?
-Det är ju fult, då ska jag inte säga det.
-Säg, mamma.
-*viskning* Killar som gillar killar...
Jag var nio-tio år gammal (mamma var dessutom ung, tjugonio eller trettio) och jag fick knappt höra vad ett bögprogram handlade om. (Hon är alltså ingen inskränkt eller gammalmodig människa alls, tvärtom så är hon vänlig och tolerant, jag skyller därmed på samhällets enkelspåriga normer och attityd.) Jag fattade inte varför det var så "fult", men jag har tagit upp det med mamma ett par gånger flera år senare. Den första gången hade det gått tre år. "Haha! Hur kunde jag säga något sådant? Jag älskar ju bögar!" Den andra gången var väl för bara något år sedan. Då suckade hon och sade att det var en djäkla tur att tiderna förändras och så även attityderna.
I skolböckerna stod det saker i stil med att man skulle vara snäll mot de som blev kära i samma kön (män kan kallas "homosexuella" och kvinnor kan kallas "lesbiska"), för trots att de inte var som "vi" kunde de vara rätt så snälla och förmodligen kände de sig redan tillräckligt utanför och behövde allt stöd de kunde få. I tjejtidningar för tonåringar som jag läste i tio-elvaårsåldern, FRIDA och liknande, var det då och då reportage om ungdomar som var HBTQ. Alla likadana: de kände sig annorlunda, de såg sig i spegeln och sade "jag är bisexuell", de grät, mamma grät, pappa blev arg, sedan grät han, sedan grät mormor, sedan flyttade hen til Stockholm för alla som inte var därifrån var inskränkta och dumma i huvudet. Fast ibland fick de såklart höra glåpord där också.
Någon gång var det än mer exotiskt. "Min pappa är min mamma!" eller "Min mamma är min pappa!" eller något i den stilen hette artikeln. Det var om en pappa som BYTT KÖN! Små bröst hade växt ut. Dottern skämtade om böldpest. Och det var lite roligt med en kvinna med grov röst. Det stod ingenting om operationerna, hormonerna eller om mammans känslor. Mer än att hon var ledsen över att göra sin ex-fru och dotter ledsna. Som tur är så hade dottern börjat vänja sig. Lite.
Och så hade en flata i Fittstim (från 1999, mind you!) skrivit att hon var lite rädd. Eftersom HBT-människor hade det så bra så att det snart måste komma en backlash. Bra!? 1999!? Där man inte ens verkade se det minsta kritiskt på heteronormen, där HBTQ-människor i princip fick finna sig att vara lite utanför samhället. Nej, jag tycker inte att vi är klara på lång väg vad beträffar jämlikhet, tolerans, kvinnokamp, kunskapsförmedlande och så vidare. Men på ("bara") 10-15 år har vi i alla fall kommit till en punkt där det allra oftast (jag är väldigt medveten om att Sverige inte är någon utopi) är tabu att vara homofob istället för att det är tabu att vara homosexuell.
(Och en sak som fortfarande är lika djävla tabubelagt: kvinnor med hår på andra ställen än på huvudet.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar