måndag 6 maj 2013

Robespierre fyller år...

OCH DET SKA VARA HANS MINST DYGDIGA FÖDELSEDAG NÅGONSIN!!
Sjunger/skriker: JAG ÄLSKAR FLICKOR, GOTT VIN JAG ÄLSKAR OCH! (Melodi: Vive Heni IV.)
//Grantaire. Och Danton.

lördag 4 maj 2013

Tranströmer på engelska

Citoyens
 
The night after the accident I dreamed of a pock-marked man,
Wandering in the alleys, singing.
Danton!
Not the other one - Robespierre never strolls about like that.
Every morning Robespierre powders, preens, washes himself, painstakingly and for an hour,
The rest of the day is dedicated to the People.
In the paradise of pampleths, among the machines of virtue.
Danton-
or whoever wore his mask-
stood as if he was standing on stilts.
I saw his face from below:
scarred and moon-shaped,
half of it light, half of it dark.
I wanted to speak.
My chest is heavy, the plumb
that sets the clocks going,
hands twisting: year one. Year two.
An acrid smell of sawdust.
And, as always in my dreams, no sun.
But the very walls shone,
lit up the alleys curling
down to the waiting room, the curved room,
the waiting room where we all…

torsdag 2 maj 2013

Boye på engelska

Yes, of course it hurts when buds are breaking.
Why else would the springtime falter?
Why would all our ardent longing
bind itself in frozen, bitter pallor?
After all, the bud was covered all the winter.
What new thing is it that bursts and wears?
Yes, of course it hurts when buds are breaking,
hurts for that which grows
                         and that which bars.
 
Yes, it is hard when drops are falling.
Trembling with fear, and heavy hanging,
cleaving to the twig, and swelling, sliding -
weight draws them down, though they go on clinging.
Hard to be uncertain, afraid and divided,
hard to feel the depths attract and call,
yet sit fast and merely tremble -
hard to want to stay
                    and want to fall.
 
Then, when things are worst and nothing helps
the tree's buds break as in rejoicing,
then, when no fear holds back any longer,
down in glitter go the twig's drops plunging,
forget that they were frightened by the new,
forget their fear before the flight unfurled -
feel for a second their greatest safety,
rest in that trust
                   that creates the world.

tisdag 30 april 2013

27

Jag gav min syster ett teaterbesök i julklapp, 27, som är en teaterkonsert som spelades på Hipp i Malmö och handlade om sex rockstjärnor från "27-klubben" - Brian Jones, Amy Winehouse, Curt Kobain, Jim Morrison, Jimi Hendrix och Janis Joplin.
Jag vet inte vad jag förväntade mig, men Scheisse vad bra det var. Helt galet kreativt, underbara sångprestationer, ångestfyllt och obehagligt och med döden ständigt närvarande. Döden, som även var en karaktär, spelad av Lindy Larsson (som jag för övrigt älskar älskar älskar). Han har en otrolig karisma, jag älskar hans röst, och han utstrålar så mycket charm att man nästan drunknar, trots att hans roll här var obehaglig och liksom sleazy.
Alla rockstjärnorna var också riktigt, riktigt bra. Brian Jones spelades av en kvinna, Winehouse av en man, Kobain av en kvinna (alla var otroliga, men hennes röst var bara så djäkla bra), Jim Morrison av en man, Janis Joplin av en kvinna och Jimi Hendrix av en man. Jag gillade det, att skådespelarna inte begränsades av sitt kön och könet på den de spelade. Mari Götesdotter var för övrigt så lik Brian Jones att det nästan var obehagligt.
Min syster (som är väldigt intresserad av rockmusik, hennes favoriter ur 27-klubben är Robert Johnson och Brian Jones... mina med) var lika nöjd som jag (som inte kan överdrivet mycket om modern musik, men blev väldigt inspirerad här) var. Och det var ju nästan det viktigaste.

måndag 29 april 2013

Maran

Nu har jag varit sådär otroligt dålig på att blogga, men jag har varit otroligt dålig på det mesta den senaste tiden så det är som det är.

Jag har ganska länge velat läsa Maran av Lina Neidestam eftersom jag är väldigt förtjust i hennes teckningsstil. Det är feministisk porr (jag brukar säga erotik, men detta är fan i mig porr) blandat med folktro i serieformat, men det känns som ett sådant album som jag är den sista att läsa, så jag antar att världen redan vet detta. I vilket fall som helst har jag läst den nu.
Jag kan tänka mig att den var väldigt rolig att teckna! Jag älskar kvinnokropparna, de ser så otroligt mjuka ut. Och jag gillar ramhistorien, en ung kvinna som hyr en stuga för att skriva en generationsroman men allt hon får ur sig är sago-pornografi. Hehe. Det kan säkerligen hända den bästa. Jag har sagt det förr; jag tycker att det är roligt att läsa erotik, men jag blir inte upphetsad. Så även här, men jag kan absolut inte neka till att jag såg det sexiga i den. Jag älskar att det är olika kroppstyper (fast detta gäller främst kvinnokropparna... men det är många bröst av modell större) med olika kroppsbehåring och alla möjliga sexuella läggningar. Det blir mycket roligare så.
Och den är så snygg. Underbar att bara sitta och bläddra i.
Jag tyckte väldigt mycket om den.

Omslaget är otroligt tjusigt!

onsdag 17 april 2013

Favoriters favoriter

Jag tycker att det är väldigt roligt och inspirerande att läsa de böcker som inspirerat och älskats av mina favoritförfattare - det känns liksom som att man har ett band med dem när man läser något som man vet en viss författare förälskat sig i. (Därför vet jag inte varför jag inte har tagit mig tid att läsa Oscar's books av Thomas Wright, om Oscar Wilde förstås.) Jag såg redan fram emot att läsa The private memoirs and confessions of a justified sinner av James Hogg, men efter att ha fått veta att det var en av André Gides favoriter känns det ännu mer lockande, Flaubertläsningen blir extra mysig när jag vet att han var en av Kafkas favoriter, och så vidare.
En modern författare som jag tycker har utmärkt smak är min krypa-ihop-i-ett-hörn-favorit Dennis Cooper. En del titlar på hans lista förvånade mig inte det minsta, det kändes exempelvis nästan självklart att han gillar Jean Genet, Sade, Bataille, Bret Easton Ellis och JG Ballard. Jag har länge varit nyfiken på Infinite jest, så det är roligt att se den på Coopers lista, och han har nämnt en av mina absoluta älsklingsböcker, André Gides Falskmyntarna. (Här är hela listan.)

onsdag 10 april 2013

Marshlands

Jag läser Marshlands (Paludes) av André Gide. Det är en satir som handlar om en man med en know-it-all-attityd som skriver en bok för att övertyga folk att de är ignoranta, nöjda med livet trots att de inte borde vara det. Han vill bevisa att det liksom fattas något, de kan inte vara lyckliga, de bara tror att de är det. Vilket faktiskt gör mig själv lite nedstämd, det känns ju vanligare att det är tvärtom.
Gide är rolig. Jag tror att han ofta är det utan att själv inse det, även om just Marshlands är en bok skriven för att vara humoristisk. Han är bra på att skriva satir - Prometheus illbound, som jag nyligen läste om, är märklig och fantastisk. Marshlands blir jag inte lika omedelbart förälskad i, men den är definitivt mer än läsvärd. Han skrev den som ung, och hans tidiga verk såsom de två nämnda och även Jordisk föda har en slags fräschör som är helt fantastisk. Det känns som att de har varit så enkla och lustfyllda att skriva! Som att han bara fått en idé och satt den på pränt direkt, utan att tänka efter för mycket före.

lördag 6 april 2013

onsdag 3 april 2013

Störst, bäst och vackrast i filmen

DETTA!
Det är från Les Misérables, och innehåller väl sådana där "spoilers" (om händelserna inte redan är i det kollektiva medvetandet, såsom att Jekyll och Hyde är samma människa och att Dorian och porträttet ändrar ansikte när Dorian sticker en kniv i det), men... det är revolt och lagen mot några få. Vad förväntar ni er ska hända?
I alla fall. Jag tycker att filmen försöker flirta lite för mycket med alltför många (förutom med oss som älskar musikalen och dess mäktighet, vill säga). Oss som älskar boken, genom att sätta in lite småsaker här och där som enbart vi som läst den kan känna igen och placera.
Och de som inte vet någonting om varken boken eller musikalen, genom att casta storstjärnor och lägga till en massa långtråkig dialog och till och med nya, trista låtar som stjälper helheten. Hjälper det? Ja, uppenbarligen. Nåväl, kul för dem.
Men i alla fall. Detta. Detta är så otroligt vackert, och jag är glad att de tog med det. Jag är ganska svårflirtad när det gäller denna filmatiseringen, men detta får mig nästan (!) att kapitulera.
Enjolras, Gavroche och studenterna och arbetarna dog för revolutionen.
Grantaire? Han kämpade och dog för Enjolras.

Perfektion

Imagination is intelligence with an erection.

~Victor Hugo

tisdag 2 april 2013

Andningsgunga

Ett straffläger i Sovjetunionen, folk sliter hårt, hungrar, dör - och mitt i allt detta - underbar poesi. Jag tror absolut att det är dags för en omläsning av Herta Müllers Andningsgunga om Leopold (baserad på Oskar Pastior), en tyskspråkig rumänsk ung man, och hans upplevelser vars vidrigheter inte döljs av det vackra språket och poesin. Snarare förhöjs upplevelsen, man kan känna, lukta, smaka.
När jag hade läst boken för första gången (jag läste den på stadsbiblioteket för ungefär tre år sedan) kände jag att jag var tvungen att köpa den, den gav mig en alldeles besynnerlig känsla. Absolut en av mina favoritböcker.

"Alltsedan vi som skinn- och benmän och skinn- och benkvinnor blivit könlösa för varandra parade sig hungerängeln med alla, den bedrog även det kött som han nyss bestulit oss på, och släpade allt fler löss ned i våra sängar."

Atemschaukel

måndag 1 april 2013

HBTQ-kanon

Jag är hemma från påskfirandet i mitt familjehem, en trevlig helg med oproportionerligt mycket sömn för min del (det gjorde nog mig gott!). Jag vill skriva en massa glada utrop om André Gide (hans brevväxling med Dorothy Bussy i boken Selected letters of André Gide and Dorothy Bussy är fantastisk och inspirerande), men jag ska lugna mig lite, det finns annat än Gide.
Jag tänker på kanoniserade böcker, och undrar vad som skulle kunna vara "top 100" när det kommer till HBTQ-litteratur. Vissa böcker och författare är givna; Wilde, Genet, Woolf, Rimbaud, Hall, Gide, Mann, Isherwood, Lorca... men detta är ju författare som skrivit klassiker. Vilken modern litteratur skulle platsa och vilken skulle inte det, vad är framtidens klassiker, så att säga? Dennis Cooper, Jeanette Winterson och Sarah Waters hade definitivt platsat i min kanon i alla fall. Förmodligen skulle även Michael Cunningham passa på en sådan lista, trots att han aldrig hänfört mig (allt jag läst av honom har varit välskrivet, men inte gett mig någon större upplevelse - Timmarna är trots det fin och jag förstår att folk älskar den).
Jag har en bok vid namn The gay canon av Robert Drake, som innehåller allt från antika skrifter till nittonhundranittiotal, men här används ordet "gay" bara till män - "Great books every gay man should read" är undertiteln. Absolut en intressant och bra samling, men jag hade även önskat läsa något mer enhetligt där kvinnor, bisexuella och transpersoner fått ta plats. Det är ju alltid lite kontroversiellt att lista "god" litteratur, men det är ofta bra riktlinjer även om man förstås inte alltid håller med om allt.

Och - åh - jag har inte 49 Gideböcker utan 50! Jag hade helt glömt bort att räkna med hans adaption av Kafkas Processen. Hurra!

fredag 29 mars 2013

Gide och Bussy

Jag är hemma i mitt familjehem, och när jag skulle åka igår drabbades jag av en total Gidelängtan och hade svårt att bestämma mig för vilken bok som skulle med. Det fick bli Selected letters of André Gide and Dorothy Bussy som jag nu ska sätta tänderna i. Ej bokstavligt, hur mycket jag än älskar Gide. Jag har velat läsa den länge, men det har inte blivit av. Dorothy var Andrés översättare, hon var också författare, så breven ska innehålla diskussioner om både arbete och privatliv. Dorothy var förälskad i André, som inte besvarade hennes känslor. Förordet berättar om hur hon blev otroligt svartsjuk när han skaffade barn med en kvinna som inte var hans fru (av just lusten att bli far, inte av romantisk kärlek, han var homosexuell och hade inget sexliv med sin fru, därför skaffade han barn med en kvinna han var vänskapligt inställd till - modernt, tänker jag). Hon kunde tåla att han var gift och att han var homosexuell, men hon blev förkrossad över tanken på att han skulle kunna lusta efter en kvinna som inte var henne själv. Stackars Dorothy! Och även Gide, som inte ville såra någon, och hans fru, gift med en man som visst älskar henne, men enbart platoniskt. Det här kommer nog bli intressant läsning, tänker mig förtrolighet och vackra brev. Hoppas jag får rätt.

torsdag 28 mars 2013

André Gide

Jag räknade mina André Gide-böcker (alltså böcker av eller om honom). Fyrtionio stycken. Det kändes både fint (jag trodde det var färre) och otillfredsställande. Varför fyrtionio? Varför inte femtio? Varför detta udda tal? Jag behöver tänka på mer relevanta saker.
Men jag ska hälsa på familjen nu i ett par dagar. Kanske komponerar min yngsta syster fler arga sånger till min ära?

onsdag 27 mars 2013

Omläsning av Den avklädda bruden

Jag hade ju tänkt läsa om Den avklädda bruden, tänkte att det definitivt var dags eftersom jag bara var sexton när jag läste den första gången, den gav ett djupt intryck, jag tänkte väldigt mycket på den (mest positivt, men som jag skrivit tidigare blev jag även äcklad på ett par ställen - det behöver ju förvisso inte vara någonting negativt). Sju år är en lång tid, och kanske extra lång när det handlar om en bok om sexualitet och självkännedom, sådana tankar är ju ganska annorlunda från det att man är tonåring till det att man är över tjugo (och när man är lite över tjugo tills man är trettio-fyrtio också kan jag tänka mig), man hinner utvecklas en hel del.
Nu har jag förvisso inte kommit särskilt långt i min omläsning, men jag tycker om den. Jag känner att jag får en klarare bild av huvudpersonen (kanske är det paradoxalt då hon ska föreställa nästan-vilken-kvinna-som-helst). Och språket, som jag både gillade och retade mig lite på (den är skriven i andra person) flyter bättre, kanske har det ingenting med mig som person att göra, mer att jag dels är vanare vid sådant berättande, dels visste vad jag hade framför mig.
Jag älskar beskrivningen av karaktären Theo, huvudpersonens bästa vän (eller, ja, till en början är hon i alla fall det). Hon är färgstark, egoistisk, njutningslysten och lider av vaginism. Jag gillar att den mest sexuellt utsvävande karaktären i en bok som till stor del handlar om sex och sexualitet lider av en sådan sjukdom. Annars känns det ganska tacksamt att låta en "frigid" (jag gillar inte det ordet) kvinna drabbas av något sådant. Lite som ett straff, som när sexuellt utlevande kvinnor (eller bara kvinnor med styrka och självständighet, helt enkelt) i böcker och filmer blir våldtagna för att visa att det där går minsann inte för sig.
Jag är glad att jag läste boken som tonåring, det är givande att gå in i den med mer livserfarenhet.

Sex och sjöpungar

Jag förstod inte riktigt grejen med den korta lilla romanen Ciona, skriven av pseudonymen Tamara T (Torkel Wächter ligger bakom). Den handlade om en kvinna eller två (jag fick det till att det var två sidor av samma dam, men jag var groteskt trött när jag läste den så jag kan ha missuppfattat), sexualitet, fortplantning och sjöpungar - därav titeln. Jag önskar verkligen att jag hade tyckt om den, förstått grejen med den. Upplägget är ju verkligen intressant, liksom undertiteln, "en självbiologi", det bådade gott - en smått erotisk Augustprisnominerad roman, kort och koncis, som blandar in sjöpungar i det hela. Det låter nytt och spännande, men det kändes som att jag läst det förut (förutom själva inblandningen av sjöpungarna, ett ord jag för övrigt aldrig använt så frekvent som i detta inlägg). Ja, Paris. Ja, kvinnor och sexualitet, ja, kravlösa ligg som inte är så kravlösa egentligen, ja två totalt olika synsätt på sex (jag fick nästan lust att skriva horor och madonnor, men nej, så illa är det lyckligtvis inte, det vore bara orättvist att säga så). Språket var fint, och som sagt, jag gillade upplägget. Men trots det kändes det inte nytt eller särskilt spännande. Tyvärr.

För övrigt fick ett parti mig att rysa och nästan ångra att jag inte råkat missa den sidan. Det hade med en sax att göra. Och jag som inte ens blinkade åt klitorisklippningen i von Triers Antichrist!

Två sjöpungar i skor

tisdag 26 mars 2013

Brev till en bokhandel

Jag har velat läsa Helene Hanff Brev till en bokhandel ett tag, och nu har jag trött-läst den lilla boken. Den passade bra som tröttläsning, tunn och trevlig som den är. Det är en äkta korrespondens mellan amerikanskan Helene och en bokhandel i England, främst ägaren Frank. Helene köper böcker och är sådär lite oförskämd med glimten i ögat, Frank ger intrycket av en intelligent, artig brittisk gentleman.
Jag vet inte varför, men jag har lite fördomar. Jag tänker att det är en sådan bok som folk blir helt till sig av, åh, så gemytligt, brev till en brittisk bokhandel, åh, britter och böcker, åh, åh, alla som älskar böcker borde... Det är ett par korta brev liksom, knappast något att spilla ut sin själ över. (Jag har alltid gillat långa, intima brev som spritter av personlighet.)
Jag är nog mest trött, egentligen. Men det var definitivt trevlig läsning.

Lednahkob ne llit verb

måndag 25 mars 2013

Jag kan inte skriva ordentligt, jag är bergtagen

Jag är så glad! Jag har äntligen läst den där boken jag har drömt (vackra) drömmar om två gånger; We have always lived in the castle av Shirley Jackson. Och. Alltså. Wow. Den var verkligen något alldeles speciellt. Stämningen var suggestiv, tryckande, febrig, neurotisk, eerie, som titeln. Det är hela tiden något som ligger och pyr och bubblar under ytan, något som vill komma upp - något som kanske egentligen inte uppenbarar sig heller, utan är kvar och trycker och skapar ett otroligt mysigt och behagligt obehag. Den var allt vad jag förväntade mig och samtidigt inte vad jag förväntade mig. Det kommer att ta lång tid att sluta tänka på det här. Jag rekommenderar den så varmt. Jag måste äga den.


För övrigt tänkte jag mig bokens båda systrar, Merricat och Constance, som två dockliknande varelser. Merricat som en sliten, hålögd, rufsig och lite smutsig trasdocka, Constance som en rosenkindad, ljuv, ljuvlig porslinsdocka. Och jag tänkte mig dem dessutom med så brittiska dialekter och i en miljö så engelsk att det nästan känns absurt att det är en amerikansk bok. Mitt huvud vägrade liksom inse det, trots att allt egentligen borde ha känts ganska amerikanskt.

Merricat, said Connie, would you like a cup of tea?
Oh no, said Merricat, you’ll poison me.
Merricat, said Connie, would you like to go to sleep?
Down in the boneyard ten feet deep!

Kvinnor, sex och äckel

Jag insåg att jag nog borde läsa mer av Elfriede Jelinek. Eller, det har jag väl insett ett ganska bra tag, åtminstone sedan jag såg den underbara filmatiseringen (av Haneke!) av boken Pianolärarinnan, eller Pianisten som filmen ooriginellt nog fick heta. Men jag insåg att jag kanske till och med borde läsa om Lust, vilken är den enda bok jag läst av henne, och som inte direkt gav mig mersmak. Det var fyra år sedan, och jag tyckte att den var märklig och äcklig. Jag tänker att den fortfarande lär vara det, men jag kanske kan uppskatta det på ett annat sätt, nu när jag vet vad jag har att vänta mig, och när jag vet att hon faktiskt även siktade på att skriva en just "äcklig" bok, hennes intention var tydligen att skriva något värre än Batailles Ögats historia (som jag inte har läst, men som jag väldigt gärna vill läsa).
Jag läser en hel del erotisk litteratur, inte för att bli upphetsad, för det blir jag inte, men för att jag finner det intressant, psykologin bakom, människans sexuella samspel, märkliga drifter och hur pass olika folk skriver om sex. Men jag har läst för lite av kvinnor, med kvinnliga huvudpersoner. Och är Pianolärarinnan lika bra som dess filmatisering (och jag vet ju vad man brukar säga, "läs boken istället", även om det givetvis finns undantag, eller bättre: böcker och filmer i samspel, där båda kompletterar varandra, kanske är mycket olika, där båda behövs, där de är lika bra fast på olika sätt) så kommer jag att älska den.

Jelinek
Lust
En annan bok (om kvinnor och sex) som på flera ställen äcklade mig (de värsta partierna hade inte med sex att göra, utan handlade dels om en fågel som kraschade mot en fönsterruta - jag hade en aversion mot fåglar i minst ett år efteråt - och om en tjurfäktning) var Den avklädda bruden, skriven av Nikki Gemmel, men publicerad anonymt eftersom hon märkte av en viss självcensur när hon skrev under eget namn. Jag läste den när jag var sexton, så det är hög tid att läsa om den och se hur och om min uppfattning ändrats. Jag tyckte väldigt bra om den då. Jag vet att både min mamma och min mormor försökt sig på den (vem som rekommenderade den till dem minns jag dock inte, men de visste inte att jag hade läst den något år tidigare, och ingen av dem hade ens lagt den vidriga scenen med fågeln på minnet), den föll dem inte i smaken, vilket jag förvisso kan förstå, även om jag tyckte om den varierade mina känslor under läsningen, och det är definitivt en annorlunda, för att inte säga aningen märklig (trots det verklighetsnära temat, en hemmafru som upptäcker sin sexualitet och sina egna lustar genom utomäktenskapliga förhållanden) roman.

Vad som gör mig bestört är att läsa folks recensioner om den på sidan goodreads. Givetvis får man tycka vad man vill, och jag märkte ju själv att det inte var en bok som skulle kunna passa vem som helst, men folk (främst kvinnor, vilket kanske är extra ledsamt) är extremt trångsynta och dömande, den namnlösa huvudpersonen kallas "hora" och "rövhål", ingen tycks förstå hur en kvinna kan vilja ha oromantiskt gruppsex, och att hennes man är otrogen gör det tydligen inte det minsta legitimt för henne att söka den sexuella lyckan hos andra (betänk då att hon aldrig fått en orgasm med sin man, eller alls om jag inte minns fel, och mannen har en affär med hennes sexuellt frigjorda väninna som dessutom är sexterapeut, inte konstigt om hon känner sig a) frigid och b) sugen på att ha sex på sina villkor - till skillnad från en "hora" som har sex på andras villkor).
"Sex är inte vackert längre" hör jag folk gnälla. Det är det som är grejen med boken. Sex kan vara vackert, men det behöver inte vara det. Sex kan vara vackert och romantiskt, men även fult, rått, oromantiskt, enbart köttsligt. Även när det kommer till kvinnor. Även när det kommer till alldagliga, bleka, passiva, gifta kvinnor.
Dessutom är det flera som skriver att huvudpersonen läser (tar råd från? inspireras av? det var för länge sedan jag läste boken, mitt minne kan svika mig) en "viktoriansk bok". Bara det att den är från sextonhundratalet, vad sjutton, människor!? Fast det är ändå inte hälften så upprörande att vara allmänt självrättfärdig och kalla sexuellt utlevande kvinnor för horor (maken, som också var otrogen, kallade förstås ingen för hora, honom verkade folk snarare tycka synd om för att hans karaktär inte kom till sin rätt eller vad det var). Usch. (Och ja, det hade varit precis lika vidrigt om "hora" bytts ut till "slampa", "slyna" eller dylikt.)
Den avklädda bruden

söndag 24 mars 2013

Dagerman

Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.

~Stig Dagerman

Bonjour Tristesse

Jag vill ju gilla den, det gör jag nog egentligen också, i alla fall på sitt sätt, men just nu gör den mig mest irriterad, även om den egentligen är ganska så bra skriven och lite sådant. Jag orkar bara inte med kåta, melankoliska, intriganta tonåringar just nu, inte heller Don Juan-fäder med stiliga, kyliga/överdramatiska, dryga älskarinnor och lättmanipulerade, manipulativa ex. Jag orkar inte sommarmorgnar och kaffe och kyssar och naivitet och manipulation och bad och solbränna och motstridiga tonårskänslor och Rivieran och otrohet och drama drama drama drama och allmän franskhet. Inte sådan franskhet i alla fall, det spelar ingen roll att jag har frankofila drag.
Jag känner att det vore en tortyr att umgås med en enda av karaktärerna i boken, vem som helst. Egentligen tycker jag väl, som sagt, om boken på sätt och vis, men nu känns allt mest "men snälla".
http://www.adlibris.com/se/covers/M/9/17/9174292773.jpg
Skevheten

lördag 23 mars 2013

Jesus, Gud och sådant

Jag läste (relativt) nyligen Om Jesus av Jonas Gardell, en väldigt intressant och fin bok som jag hittade på årets bokrea. Ganska precis före läste jag Annika Borgs Bibeln på mitt sätt, även detta en fin bok som hittades på en bokrea, fast denna gången förra årets. Är man intresserad av kristendomen kan jag rekommendera båda, och är man intresserad av den historiske Jesus är Om Jesus ett väldigt trevligt val! Jag har en soft spot för troende människors fina ord, så de sista sidorna i Gardells bok berörde mig väldigt mycket.
Jag är en Jesus-diggande agnostiker. Jag må vara värre än Tomas Tvivlaren när det kommer till min egen religionsåskådning (låt oss säga att jag är öppen för olika möjligheter, men jag vill samtidigt se hålen i dina händer, Jesus), men ja, Jesus alltså. Han var tuff. Jag gillar allt från Nya Testamentet till Jesus Christ Superstar. Jag gillar inte fanatism, men jag beundrar tänkande, smarta och fördomsfria kristna (känn dig träffad, äldsta lillasyster).
När jag var riktigt liten trodde jag på Gud, på ett sådant där barnsligt sätt. Sedan lärde jag mig, i femårsgruppen, om när Abraham skulle offra Isak. Min omedelbara reaktion var ett otroligt obehag, samt att genast sluta tro på Gud. Jag ville inte tro på en Gud som skulle göra på det viset, och jag tycker fortfarande att det är en hemsk historia. Därför tycker jag att det är så fint att Annika Borg, präst (och därmed inte som undertecknad, som förvisso skulle älska att vara kristen, men sådant går absolut inte att tvinga fram) belyser just det hemska och fanatiska i den berättelsen i sin Bibeln på mitt sätt. Jag känner mig liksom mindre ensamt fjompig då. Det är, för övrigt, en väldigt trevlig bok då en del av fokuset är feministiskt. Jag har aldrig tvivlat på att det går utmärkt att vara kristen och feminist, men det finns tyvärr de som väljer ut delar av Bibeln som passar de själva och samtidigt spottar på de som gör detsamma (fast med mer människovänliga partier). Det gör ont i min hjärna (jag vet att man inte kan få ont i hjärnan) och jag orkar inte tänka på det.
En tredje bok jag nyligen läst om kristendomen: Kryddad olja av Ylva Eggehorn. Den handlar om kvinnor i Bibeln och är väldigt fin och trevlig läsning.
Se detta som ett tidigt påskinlägg.

fredag 22 mars 2013

Barn och barnböcker (är svåra)

Alltså, den här fördomen som folk nämner (och sedan ska dementera) när det skrivs om barnlitteratur, att det skulle vara enkelt att skriva... Tror folk verkligen det på allvar, att "ähh, vem som helst kan skriva en barnbok" eller är det bara hittepå, behöver man verkligen dementera det? För mig känns det så självklart; barnböcker verkar helt äckligt svåra att skriva.
Det kanske är för att jag inte förstår mig på barn som jag känner på det viset; vad sjuttsingen är det med barn egentligen!? De är underliga (när jag var liten och blundade såg jag en jädrans lunnefågel för mitt inre, fast det säger kanske mer om mig än om barn i allmänhet) och små och läskiga (i alla fall i flock) och har en alldeles egen logik. Jag vet inte hur jag ska behandla barn. Och då är jag ändå storasyster till fyra, varav tre är barn nu. Små kusiner har jag också, och ett litet kusinbarn.
Men barn jag inte känner, alltså, hur fanken ska jag förhålla mig till dem? Det kan vara svårt nog med barn jag känner, hur mycket jag än tycker om dem (det är liksom inte det det det det handlar om). Så, alltså, barn i allmänhet... Det brister i kommunikationen! Och så känner jag att det förmodligen hade blivit om jag försökt mig på att skriva barnlitteratur också. Bristande kommunikation. Antingen skulle jag komma med något komplett oläsbart med en massa svåra ord och konstiga skämt som inte en unge under sexton skulle förstå. Eller så skulle det bli på andra hållet, att jag skrev som om jag absolut inte tog barnen på allvar, sådär som alla barn avskyr när vuxna gör. "Fin grå gris. Minigris. Nöff Nöff" i en bok för tioåringar, ungefär. (Fast jag hade inte ens försökt att skriva om djur, för djur förstår jag mig inte heller på.) Och jag tycker att det är av yttersta vikt att en barnboksförfattare tar sina små läsare på allvar, så hade jag ens försökt hade jag bara blivit äcklad (trots att det, i teorin, verkar roligt att skriva för barn).

Slutsats: Jag beundrar skickliga barn/ungdomsboksförfattare som bara den. Och, för den delen, folk som jobbar med barn och är bra på det. För själv är jag är helt clueless.

torsdag 21 mars 2013

Den tredje systern

Det är liksom... trevligt på något vis att läsa Gunnar Blå. Trevligt och galet och perverst och obehagligt på samma gång. Inte helt illa, måste jag säga. Jag köpte pocketutgåvan med Den tredje systern-trilogin och jag har avslutat den första, vid namn Den tredje systern. Det är en slags deckare, eller man kanske ska säga parafras på en deckare, med en massa extra galenskaper som man inte förväntar sig av klassiska verk i genren. Fast det var ganska väntat eftersom det trots allt är Gunnar Blå det handlar om. Gunnar, som här är huvudperson, en medelålders blandmissbrukare som hamnar i märkliga situationer efter att han har vaknat upp bredvid en död kvinna. Läs! Men förvänta dig att bli mer eller mindre galen på ordet "pang"! Det förekommer ofta. Pang!
Jag måste säga att jag, av vad jag läst av Gunnar Blå, föredrar hans noveller, men detta var absolut inte illa det heller. Väldigt underhållande på ett lite deppigt sätt. Omslaget är väldigt... jag vet inte om det ska vara gulligt, men jag tycker att det är mycket sött. Gott så.
För övrigt älskar jag namnet Gunnar. Jag tror att det är Gunnar Björnstrands förtjänst.

Gunnar och bebbe

tisdag 19 mars 2013

Joyce

Once upon a time and a very good time it was there was a moocow coming down along the road and this moocow that was coming down along the road met a nicens little boy named baby tuckoo...

Ja, James Joyce, man vet var man har den mannen, alltid.
Ur A portrait of the Artist as a Young Man.

måndag 18 mars 2013

Chuck

Varför drömmer jag en massa om Chuck Palahniuk? De två böcker (Fight club, Haunted) jag läst av honom har inte imponerat stort på mig, ändå har jag vid mer än ett tillfälle drömt att jag läst något fantastiskt av honom. Vadan detta? Finns det några dolda skatter?

söndag 17 mars 2013

Florina

Vilken märklig liten bok Florina av René Vázquez Díaz är. Författarens välutrustade nästan-namne José Blazco Frías besöker den rullstolsburna, bulimiska Florina för att mot betalning ta hand om henne i två dygn. Enligt Florina har de haft ett sexuellt möte tjugo år tidigare, som tonåringar. Florina minns allt, José minns nästan inget. Det de gör mest under dessa dygn är att reta varandra - både sexuellt och med diverse gliringar. De är verkligen fruktansvärt lika varandra.
Den är roande. Lite kvick sådär, och jag tycker om Vázquez Díaz språk. Egentligen ingen enorm läsupplevelse som sådan, men jag tyckte om den, det gjorde jag. Definitivt underhållande. Sexig? Ingen aning. Jag läser inte erotisk litteratur för att bli stimulerad, för det blir jag inte, men jag är trots detta mycket förtjust i kvalitativ pornografisk litteratur eller vad sjutton man ska kalla det.

Den är utgiven på Vertigo förlag (och är alltså estetisk tilltalande), som för övrigt fått en egen etikett här på min blogg, eftersom jag känner att jag skriver ganska mycket om det sabla beroendeframkallande förlaget.

lördag 16 mars 2013

Men varför?

När jag tänker på Erica Jongs Rädd att flyga ser jag framför mig en tecknad snopp som hoppar fallskärm. En snopp. Med fallskärm. Varför!?

fredag 15 mars 2013

Drömmaren och sorgen

Jag älskar titeln på Eva-Marie Liftners roman Drömmaren och sorgen, och bokens kapitel har lika vackra namn, exempelvis Vierge moderne, Världslighetens tumlande Sodom och Vari bonden förvandlas till dam. Vad beträffar själva boken visste jag först inte vad jag skulle tycka, den började lovande, men efter ett tag kändes det som att berättelsen gick på tomgång. Olika tidsperioder, anekdoter och episoder skildrades på sätt som kändes likartade och nästan ytliga, jag förstod inte vart boken ville komma, vad det var meningen skulle sägas och vad saker hade för mening.
Jag fick länge lite samma känsla som när jag läste Paul Austers roman Osynlig - lätt att ta sig igenom, ovanliga händelser - men varför? Varför dessa memoaranteckningar och brev som behandlas som om de vore av enorm betydelse, varför dessa händelser på händelser som verkar helt slumpmässiga? Det var inte förrän jag var på de sista sidorna som jag insåg att jag faktiskt uppskattade boken mer än vad jag trodde, när vissa trådar knöts ihop tydligt och andra vagt, när jag förstod att allt nödvändigtvis inte hörde ihop på ett precist sätt och att det faktiskt var bra så. Att det kanske till och med var det som var det fina och ovanliga.
Och det är definitivt en ovanlig bok, ett mysigt (men inte för den sakens skull sådär puttrigt) tidsfördriv - och jag kan tänka mig att den vinner på en omläsning, faktiskt. En drömsk saga med ett njutbart språk. Inte det bästa jag läst, men definitivt tillfredsställande, definitivt elegant och definitivt nog för att jag ska vilja läsa mer av författaren (som den vackert betitlade Lacrimosa). Under läsningen fördes tankarna till Maria Gripe, Sarah Waters och på sätt och vis även Poe. Det finns värre författare.

torsdag 14 mars 2013

Böckerna om samhällets syn på våldtäkt

Jag läste nyligen om Katarina Wennstams bok Flickan och skulden och läser nu om hennes En riktig våldtäktsman, båda med undertiteln En bok om samhällets syn på våldtäkt, den första koncentrerar sig på skuldbeläggandet av flickors och kvinnors beteende, den andra på föreställningen av hur en våldtäktsman agerar.
Böckerna är ungefär tio år gamla, men attityderna som presenteras i dem känns fortfarande skrämmande angelägna - det finns fortfarande folk som nedvärderar kvinnor och deras sexualitet, tycker att felet är deras om de blir våldtagna, det finns fortfarande folk som nedvärderar män och deras sexualitet, tror att män är kåta djur som inte kan hålla fingrarna i styr om en tjej flirtar, har haft många sexpartners (då är tjejerna allmängods), har utmanande kläder på sig eller bara råkar finnas i närheten. Väldigt farliga människosyner, som om det vore den naturliga världsordningen att flickor måste "hålla på sig" så att inte de stora, stygga männen ska komma och stoppa kuk, fingrar eller andra tillhyggen i dem. Att tro att det ligger till på det viset gynnar absolut ingen. Våldtäkt handlar inte (generellt) om sex eller kåthet utan om makt, att tro att man äger en annan människa, att inte förstå (eller vilja förstå) att var och en har bestämmanderätt över sin egen kropp.
Jag vill att alla ska läsa de här böckerna, speciellt folk som jobbar med lag och rätt. Jag vill att böckerna ska delas ut i skolor. Jag önskar att böckerna kändes passé idag, tio år senare, att attityderna hade förändrats, men dessvärre är det inte så.
Läs och äcklas

tisdag 12 mars 2013

Fragment

Det gjorde ont i mina sargade knogar och knän när han älskade med mig. Min ryggrad knäcktes i sjutton lika stora delar och mina jag grät blodiga tårar av smärta. Jag bestämde mig för att kräla mot en blodig knivdöd eftersom jag inte stod ut med den, smärtan, men jag hittade ingenting vassare än en kanyl, och det var ingenting jag ville ha i kroppen. Vad ironiskt. I hela mitt liv hade jag varit livrädd för nålstick.

måndag 11 mars 2013

Chicago Poems

Jag fick låna Chicago Poems av Carl Sandburg av min syster när jag varit och hälsat på i familjehemmet denna helg. Den verkar fantastisk:

I know a Jew fish crier down on Maxwell Street with a
voice like a north wind blowing over corn stubble
in January.
He dangles herring before prospective customers evincing
a joy identical with that of Pavlova dancing.
His face is that of a man terribly glad to be selling fish,
terribly glad that God made fish, and customers to
whom he man call his wares, from a pushcart.

fredag 8 mars 2013

Erotik och ätande

Jag tog nyligen del av något väldigt underligt, nämligen Gunnar Blås Du äter mitt ansikte och ännu fler historier, en novellsamling som främst behandlar erotik och ätande. Jag vill inte komma med en dålig ordvits här, men snacka om att jag fick mersmak. Det låg en märklig, suggestiv stämning över novellerna, ibland var det vackert, ibland obehagligt, ibland både och. Jag tyckte om det. Jag tror till och med att jag älskade det, på ett egendomligt, skevt och ljuvligt vis. Jag hade en sådan där märklig, härlig känsla i bröstet under läsningen...
Jag försöker komma på vilken som var min favorit. Jag gillade Livets gåva och Anteckningar... men nej, jag tror inte att jag har någon favorit. Alla berättelser behövdes, de kompletterar varandra på det där underbara, vackra, groteska sättet.

http://www.adlibris.com/se/covers/M/9/18/9185000965.jpg
Får man ha någon slags crush på en pseudonym?

Våldtäkt & romantik

Jag hittade Våldtäkt & romantik av Katrine Kielos på bokrean. Jag läste den när jag var nitton och bekämpade demoner genom att läsa om dem, men jag mindes inte så mycket av den. Det var trots allt några år sedan, även om det inte riktigt känns så.
Jag läser om den nu. Jag tycker om den, och den är mycket bra skriven. Kielos är intelligent, och trots att hon skriver om ett ämne som nästan alltid blir otroligt självutlämnande, så har hon integritet. Jag tycker om det. Boken handlar alltså om våldtäkt, men även om kvinnlig sexualitet i sig, om föreställningarna och åsikterna om kvinnans kön och drift.

Ett otroligt bra citat:
"Vi kan inte uppmuntra föreställningar om att en kvinna börjar och slutar med vem som knullar henne."

torsdag 7 mars 2013

Segerhuva

Segerhuva av Martin Tistedt är ett väldigt märkligt stycke prosa. Verkligheten är skruvad - är det allegoriskt, symboliskt, metaforiskt? Eller är det en vriden sanning Tistedt berättar?
Språket är ömsom vackert, ömsom groteskt, ibland väldigt upprepande, cykliskt, nästan paradoxalt meditativt. Jag får känslan av drogfantasi eller mardröm. Att texten är skriven i ett, som i trans. Jag får även känslan av att Tistedt är smått galen (är inte vi alla det?), intelligent och pervers. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, mer än att jag vill ha mer insyn i Tistedts märkliga värld, de knappa sjuttio sidorna som denna bok tillfredsställer inte min förundran. Jag vill alltså ha mer, och det snart.

http://www.vertigo.se/bd/om/segerhuva.jpg
Mardröm? Drogfantasi?

Det börjar arta sig

Vertigo förlag tycker att det är roligt om man fotograferar sin samling Vertigo-titlar och skickar dem. Jag vill göra det när jag a) har hittat Golem - var fanken har den gömt sig? och b) har tillgång till en vettig kamera. Som inte är en webcamera alltså.

Hur som haver så är jag stolt ägarinna till följande Vertigo-böcker (inte en jättesamling, men det börjar arta sig!):

Gustaviansk mystik
Hatets sånger 
Köttets poesi 
Köttets poesi 3 (Fjärde midvinterboken. Läste den av någon outgrundlig anledning inte förrän förra helgen. Älskade den!)
Romantiska Fragment
Magister Hoffmann av Håkan Alexandersson
De elvatusen spöna av Guillame Apollinaire
Skändlighetsutställningen av J G Ballard
Den tredje systern-trilogin av Gunnar Blå
Du äter mitt ansikte av Gunnar Blå (Har inte läst något av Blå än, fyndade på rean)
Klumpigheten Redux av Gunnar Blå
Närmare av Dennis Cooper
Kluven av Dennis Cooper
Att smiska hembiträdet av Robert Coover  
Hogg av Samuel R. Delany
Golem av Gustav Meyrink
Berättelsen om O av Pauline Réage
Venus i päls av Leopold von Sacher-Masoch
Sauermugg Redux av Stig Saeterbakken
Segerhuva av Martin Tistedt
Florina av René Vázquez Díaz
Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop
Nekrofilen av Gabrielle Wittkop

Fejkad orgasm

Jag läser en bok vid namn Fejkad orgasm, skriven av diverse personer, sammanställd av Susanna Alakoski och Amanda Mogensen. Väldigt snygg med guldornament och grejer. Ehrm. Ja. Det finns annat än ornament i världen. Men i varje fall. Jag minns att jag läste om den när den kom (öhöhö), 2008, men jag har inte tänkt på den alls sedan dess, tills jag hittade den utread. Tänkte direkt att jag måste läsa den, jag som försöker skaffa mig en mer naturlig och icke-rigid-låtsasperfekt syn på sex och muffen (bot-bot!) och sådant. I en rigid syn på sex, där sex är låtsas-perfekt, ingår nämligen fejkade orgasmer. Hundratals. Jag är bra i sängen och kan komma och du är bra i sängen och får mig att komma, etcetera etcetera etcetera.
Jag är varken porrstjärna eller prostituerad, jag får för helskotta inte betalt för att fejka!
Det är så cyniskt och kontraproduktivt alltihop, men jag är i alla fall medveten om att jag är cynisk och kontraproduktiv och försöker göra någonting åt det hela.

Det är en rolig och sorglig och snygg och informativ och djäkligt angelägen bok. För jag tänker lite cyniskt: vem sjutton fejkar inte? Och sedan inser jag att alla inte fejkar. Faktiskt. Det finns till och med (!) kvinnor (!) som aldrig fejkat (!) i hela sitt liv (!!!).

Jag tycker att Ann Söderlund verkar vara en ganska jobbig människa, men hon skrev en väldigt skojsig sak i denna bok: "Kanske uppfanns 'le fejk orgasm' vid franska hovet när Marie Antoinette insåg hur mycket snabbare det gick att sparka den där fumlige träbocken Louis ur den kungliga sängen och smyga tillbaka till älskaren Fersen om hon bara överdrev en smula." Hehe. Men nej, jag tror inte att det stämmer. Anledningen kan mycket väl stämma: få fumlig träbock att ge sig. Men sjuttonhundratalet? Nej, jag tror att det var betydligt tidigare än så. Jag tror Jungfru (hm) Maria fejkade med Josef ibland. Jag tror att Eva fejkade med Adam. Jag tror att antikens grekiskor fejkade hela tiden eftersom de sågs som andra klassens medborgare och tänkte att de skulle göra karlarna nöjda och glada. Och så vidare.

För övrigt fejkar kvinnor som ligger med kvinnor också, även om vissa verkar vilja tro annat. Ja, även när de ligger med kvinnor.

onsdag 6 mars 2013

Ur Kapten Corellis Mandolin

Här fanns Apollon, Pythons baneman, väktaren av jordens navel, skön, ung, vis, rättrådig, stark, överdrivet bisexuell och den ende gud som fått ett tempel till sin ära byggt av bin, i vax och fjädrar. Här dyrkades även Dionysos, vinets gud och njutningens, civilisationens och växtlighetens, fallen efter Afrodite och en liten pojke fäst vid den mest gigantiska penis som någonsin belastat man eller gud.

~Louis de Bernières

tisdag 5 mars 2013

Jag har lärt mig ett nytt ord!

Jag tänkte vänta tills den kom i pocket, alternativt låna den av en vän, men den såg så fin och lockande ut på bokrean. Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran alltså. Det var liksom silverbokstäver på den... och fina ornament... eh. Jag gillar fina utgåvor. Även om utgåvan antagligen är tryckt på ordinärt papper och den ser ut som vilken svart bok som helst naken och det egentligen bara är skyddsomslaget i kombination med en inbunden bok som är fin. HUR SOM HAVER!

Jag tyckte om boken. Moran är kvick, och hennes texter är väldigt lättlästa och lätta att ta till sig - jag tänker att det nog är lätt för every(wo)man att uppskatta vad hon skriver. Det är liksom... eh, vasst och ändå ganska ofarligt samtidigt. Lättillgängligt. Inget SCUM-manifest direkt. Nu läste jag den på svenska och inte på engelska, men det störde inte, vilket jag tänkte att det kanske skulle göra eftersom a) humor kan vara svåröversatt och b) hon skriver om namn på könsorgan och andra kroppsdelar because of stora olikheter mellan språken när det gäller just slang och sådant. Det måste ha varit en bra översättning eftersom jag inte satt och tänkte"men vad FAAN" hela tiden.

Jag håller inte med Moran på alla punkter, och det behöver jag inte göra heller. Vi behöver inte vara hundra procent kompatibla i våra feministiska tankegångar för att jag ska gilla boken och tycka att Moran verkar vara en skön typ. Det är lite väl mycket "oss kvinnor emellan, höhö"-skämt, det känns gammalt och generaliserande, men det är som det är, ingenting som man kan göra något åt, etcetera. Det var nog mitt största störningsmoment, och det var ju knappast hela världen.

Det nya ordet förresten. När jag läste delen om namn på Det Kvinnliga Könsorganet satt jag och småskrattade hur länge som helst åt att Moran växt upp med orden "bot" för rumpa och "bot-bot" för snippa. Och det följande, om hur hon själv säger bot-bot när hon pratar med sin dotter, och hur det passar när man pratar om och med barn, men... "Det var inte Scarlett O'Haras bot-bot som fick henne att ränna runt i Atlanta efter först Ashley och sen Rhett. Det finns inga inslag av bot-bot i Georgia O'Keefes tavlor. Madonna visar inte upp sin bot-bot i Sex." HAHA. Eller när Caitlin och hennes syster diskuterade muff-namn. "Vi skulle kunna kalla den Ernest." Det hade någonting med Hemingways skägg att göra. De tittade bara på varandra efter det förslaget, men jag köper det direkt. Alltså, inte för att jag har sett någon bot-bot som ser ut som Hemingways skägg, men det låter fruktansvärt badass att ha en Ernest där nere.
Hahaha, bot-bot

God Jr

Jag kom att tänka på en bok jag läste för ett par år sedan. God Jr av Dennis Cooper.
Jag och Cooper har ett komplicerat förhållande fyllt av kärlek, äckel, skönhet och ilska. Jag brukar likna hans författarskap vid en drog, man blir skadad men suktar samtidigt efter mer. Hans böcker är proppfulla av sex och supergrafiskt sex och blod och död och jättemycket död och kroppsvätskor och moraliskt klandervärt beteende. Dock inte God Jr. Möjligtvis den sista punkten men jag kan inte gå i god för det. I alla fall, så är denna bok otroligt annorlunda från allt annat jag läst av Cooper. Om hans författarskap är en drog får den här romanen symbolisera den konstiga avtändningen. Det är kanske tur att det är den enda bok av Cooper som jag läst men inte äger själv.
Jag förstod mig nämligen inte på God Jr. Och jag förstod den inte. Kanske fanns det ingenting att förstå. En pappa som har förlorat sin son röker på och spelar ett videospel som sonen varit besatt av innan han dog. Och det är väl egentligen det hela. Jag kände mig avskärmad när jag läste den. Avskärmad men ändå nyfiken på vart allt skulle leda, när och hur allt skulle braka samman. Det hände inte. Boken tog bara slut.

En fågel

måndag 4 mars 2013

Fragment

Jag tycker mycket om fragment, både att läsa och att skriva. Mycket kan sägas, fast med få ord, råmaterial.

Boken Romantiska fragment, där fragmenten är skrivna av tyskar under högromantiken, innehåller många alldeles fantastiska formuleringar, däribland:

"Man kan säga att ett karakteristiskt kännetecken för det diktande geniet är att det vet långt mer än det vet sig veta."

"Många betraktar målningar med slutna ögon, för att inte störa fantasin."

"Moralitet utan sinne för paradoxi är gement."

"Goda dramer måste vara drastiska."

http://www.vertigo.se/bd/om/fragment.gif
Den här lilla boken

fredag 1 mars 2013

Om man hade kunnat...



... ha ett passionerat förhållande med en film hade jag velat ha det med Poetens Blod av Jean Cocteau.

Vertigo har rea!

Innan sov jag aldrig, nu sover jag hela tiden. Är förskräckligt trött på mediciner, icke-mediciner och doktorer som inte ringer upp.

Men i alla fall. För att världen ändå ska kännas uppmuntrande: Vertigo förlags bokrea.
Jag har hittat (mer än) ett par böcker som ska bli mina dödsbilligt. Och på tal om Vertigo och reor så hittade jag en Vertigotitel på Hamrelius bokhandel i Malmös rea. Florina. De hade lite udda böcker, enstaka exemplar av olika titlar, så jag var glad att jag hann snappa åt mig den innan någon annan gjorde det.

onsdag 27 februari 2013

Ur Haschklubben

Opierökningen är beskriven på ett alldeles utsökt och nära nog sinnligt sätt i essän Opiepipan av Theophile Gaultier (finns i Haschklubben av Gaultier och Charles Baudelaire):

Häromdagen fann jag min vän Alphonse Karr nedsjunken på sin divan med ett tänt vaxljus bredvid sig, trots att det var ljusan dag. I handen höll han en pipa av körsbärsträ vars porslinskupan han fyllde med ett slags brun deg som mest påminde om sigillvax. Degen glödde och sprakade i piphuvudet och genom ett litet munstycke av gul bärnsten drog han in röken som sedan spred sig med en lätt doft av orientalisk parfym.
Utan ett ord tog jag pipan från min vän och satte den till munnen.

tisdag 26 februari 2013

Liv och Voltairine

Nu har bokrean börjat, och det var väl egentligen inte extremt många titlar jag var intresserad av; mycket skönlitteratur som ändå finns till billiga priser i pocket och så vidare. Men Liv Strömquists Einsteins fru var med i rean, det album av henne (förutom Drift) jag inte hade läst, så det blev i alla fall mitt för sextionio kronor. Tjohej.
Liksom allt annat jag läst av henne var det smart humor där skrattet ofta fastnar i halsen: men här fanns det ändå mer utrymme för glädje och inspiration. Historiska kvinnor har inte bara varit förtryckta och/eller levt i skuggan av sina makar eller (manliga) älskare.
Ett exempel: Den fransk-amerikanska anarkisten Voltairine de Cleyre. Det var väldigt roligt att det fanns en serie om henne. Den kvinnan var bara så fruktansvärt cool. Hon sade vad hon tyckte, även om kontroversiella ämnen (betänk att hon levde på artonhundratalet samt det tidiga nittonhundratalet). Hon hycklade inte. Om bröllop sade hon: "Jag tycker att kyrkoäktenskap är ett sjukt sätt för prästen att blanda sig i människors individuella affärer. Att få någon att lova 'tills döden skiljer oss åt' är att göra den fria människan till sin slav under sina nuvarande känslor för resten av livet."

File:VoltairinedeCleyre.jpg
Voltairine

Citat

If you go home with somebody, and they don’t have books, don’t fuck ’em’.
~John Waters

måndag 25 februari 2013

Musiktips

In på Spotify (jag kan knappt fatta hur ultramodern jag är som ens använder det, trots att jag är sist av alla) och sök på Romeo & Juliakören. De är fantastiska, och speciellt skivan Vergene Bella. Fantastiska tolkningar av renässansmusik. Downland och sådant. Otroligt behagligt och vackert och rekommenderas som bara den.
Jag såg dem på Sommarscen i Malmö (Pildammsparken) i somras, där sjöng de, spelade och tolkade Decamerone. Underbart, burleskt och så vackra kläder, epokfetischist som jag är. Ett par av mina favoriter av deras sångtolkningar är Fair Phyllis I saw sitting, Scaramella, Baisez Moi, A shepherd in the shade samt Come heavy sleep. Fast det är otroligt svårt att välja.

De stiliga körmedlemmarna

söndag 24 februari 2013

Grantaire

Ur Victor Hugos Les Misérables, om studenten Grantaire:

A rover, a gambler, a libertine, often drunk, he displeased these young dreamers by humming incessantly: "J'aimons les filles, et j'aimons le bon vin." Air: Vive Henri IV.

lördag 23 februari 2013

Mellanaktens Magnum Opus

"Låt oss skriva en historia”, flämtade han i mitt öra, det öra han så sensuellt nafsat på under vår älskogslek vars efterdyningar sakta men säkert började klinga bort. Snart kunde vi vara oss själva igen. Prata i normal samtalston. Diskutera. Skratta. Dra på oss morgonrockarna, dricka kaffe, dela en cigarett. Men inte än. Vi var fortfarande i det där mellantillståndet. Efter en kärleksakt, före normalt leverne.

”Låt oss skriva en historia”, hade han alltså flämtat. ”En världsomvälvande roman. En som kommer diskuteras i århundraden efter att vi båda är döda. Efter att våra ben blottats, vita och kalla. En bok som förändrar allt! Det hade vi klarat, John. Vi är ju författare.”
Jag, som började komma ur mellantillståndet och kände mig mer och mer klar i huvudet och aningen nikotinsugen log och skakade på huvudet.
”Jag tror att vinet har stigit dig åt huvudet. Säg, har du fått hybris? Du vet vad som händer då. Titta bara på Ikaros.”
”Ikaros dog i alla fall flygandes mot solen. Den sortens död är få förunnad.”
”Så sant. Men du säger att vi ska skriva en roman. Det är du som är prosaförfattaren. Jag är bara en anspråkslös poet. Min lyrik handlar om sinnesstämningar. Min lyrik förändrar ingenting.”
”Sinnesstämningar förändrar världen. De fattigas ilska leder till uppror, medelklassens missnöje leder till revolution…”

Jag kände inte att jag var redo att förändra världen riktigt än. Jag var ung. Jag var bekväm av mig. Och nog för att jag tyckte om revolutioner i teorin var jag alldeles för feg och, som sagt, bekväm, för att vilja vara med om en sådan. Men han sade att vi inte nödvändigtvis behövde skapa revolution. Vi kunde förändra världen på andra sätt. Vi kunde framkalla kunskapstörst, inspiration och skönhetsdyrkan. Vi kunde tala om existentiella frågor.

Vi hade nästan lämnat mellantillståndet. Jag krävde att vi tog på oss morgonrockarna och delade en cigarett på balkongen i den kyliga kvällsluften. Hettan jag kände på grund av duntäcken och kroppsvärme började kväva mig. Jag var röksugen. På balkongen fortsatte vi med att diskutera hans vidsträckta planer. Jag frågade vad romanen skulle handla om. Han sade att det inte behövde vara en konventionell roman. Han sade att det kunde vara lyrisk prosa. Jag frågade vad den lyriska prosaromanen skulle handla om.
”Den bör handla om oss.”
”Om oss. Jag är tjugofyra. Du är trettioett. Ingen av oss har upplevt tillräckligt mycket för att skriva en världsomvälvande lyrisk prosaroman med oss i huvudrollerna.”
”Vi ska vara våra egna ideal. Den ska handla om oss, fast i idévärlden där vi inte bara är bleka skuggor. Den ska handla om vår existens och andras. Den ska handla om poetiken och teatern och filosofin.”

Någonting började växa i mig. Vi är unga. Odödliga. Vi kan förändra världen. Vi borde skriva ett manifest. Sjuhundra sidor långt. Men inte nu. Det är inte läge för det än. Först ska vi röka klart våra cigaretter. Sedan ska vi dricka varsin kopp kaffe. Mitt kaffe ska ha mjölk. Hans kaffe ska ha socker. Och efter det ska vi fortsätta diskutera vårt odödliga ungdomsverk som inte kommer att bli någonting annat än en fåfäng ynglingsdröm. Vi kommer skriva några sidor. Kanske tio eller hundra. Men det kommer inte bli något magnum opus. Det kommer bli ett fåfängt försök att skriva tidlöst. Om sju år kommer vi hitta manuskriptet i en låda, skratta åt dess charm och naivitet och säga saker som: här finns guldkorn men skönhetsfelen är överhängande. Nybörjarfel. Jag gillar den formuleringen, snygg, men den där andra, den är inte bra alls. Den är överflödig. Efteråt kommer vi älska, hamna i mellantillståndet, filosofera, dricka kaffe, röka, diskutera vårt nya verk. Kanske ett manifest. Kanske en lyrisk prosaroman. Kanske någonting helt annat. Verket som verkligen ska förändra världen. Det som ska bli vårt sanna magnum opus. Men än är vi för unga och för oerfaret naivistiska.

Han smeker min hand. Tittar upp mot mig. Ler.
Säger: John. Nu börjar snart en alldeles ny era.
Jag ler tillbaks.

Höga förväntningar

Hamrelius (min favoritbokhandel som inte är ett antikvariat i Malmö) säljer ut en del engelska titlar väldigt billigt. Jag tänkte egentligen inte köpa någonting, men så såg jag en bok för 39:- vid namn The Bells skriven av Richard Harvell. Jag hade aldrig hört talas om den tidigare, men den såg så fin ut och handlar bland annat om opera, och när jag bläddrade i den fick jag i alla fall intrycket att den skulle vara fint skriven. Jag läser om den på amazon nu och mina förväntningar stiger ännu mer.

"...but he [huvudpersonen Moses] falls under the power of a man who will do anything to preserve Moses' angelic voice forever" står det på baksidan. En (inte så) vild gissning: kastration?

Utgåvan jag köpte

onsdag 20 februari 2013

Lågkvalitetsbloggande

Jag har inte haft så mycket av intresse att skriva på bloggen de senaste veckorna.
Eller rättare sagt: jag har varit mindre verbal än vanligt.
Anledning: jag har varit totalt under isen. Känt mig som ett vrak. Jag behöver byta medicin helt, trots ändrade doser har det inte fungerat för mig. Sömnen har varit vedervärdig vilket gör mig lättare mottaglig för både sjukdomar såsom feber och influensor och förkylningar men även för ångest och sådan skit.
Idag besökte jag dock akuten (eller inatt: jag kom alldeles nyss hem) och fick lite förslag samt lättare piller utskrivna. Dessutom ska min doktor ringa upp mig, så jag har en känsla av att saker och ting kan komma att ordna sig riktigt väl.
Och då kan jag börja blogga mer kvalitativt igen, så som alla (i alla fall jag) vill och önskar.

Jag har på grund av all skit inte orkat läsa så mycket, mest sitta klistrad framför Oz för att ha någonting att koncentrera mig på (istället för min egen risighet alltså).
Men jag kan i alla fall säga som så att jag varmt rekommenderar Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson. Den pratade jag och en kursare muntligt om because of universitetet, så jag var tvungen att läsa den (eller tvungen, jag hade redan velat läsa den ett bra tag). Den är väldigt speciell. Arg, skitig. Riktigt bra.

För övrigt: Vertigo förlags facebooksida nämnde min blogg då jag skrivit lite om Nekrofilen (som jag för övrigt planerar att recensera ordentligt när jag hoppar upp ur isen) och förlaget som sådant. Jag blev mycket glad, sådant känns fint.

lördag 16 februari 2013

Fina småsaker och fina hyllplan

Nu har jag skaffat spotify också. Som en sådan där Alla Andra Människor-människa. Allt för en låts skull, Hand me down (my Silver Boulder knives) av The Abs. Jag hade en länk med låten för längesedan, sedan dog länken och jag blev nästan rädd att låten var lost forever då jag inte mindes namnet eller bandet, sedan hittade jag namnet (fast bara "Hand me down" och då blev det svårare) och inte bandet. Så när jag väl hittade den, efter över ett år utan den, blev jag så glad att jag skaffade Spotify.

Och min syster är också glad eftersom hon hittade en affär som sålde litchijuice. Det har varit väldigt torrt på de fronterna för henne.

Och så har hon läst Om icke vetekornet dör, alltså André Gides självbiografi. Hon tyckte att den var rolig och mysig och ansåg att man hade behållning av den även om man inte hade läst något av honom innan (vilket gällde henne). Jag blev såklart glad eftersom jag hade gett henne boken och eftersom André Gide är min älskade André Gide. Min Gidehylla i bokhyllan är min värdefullaste samling, jag vet inte hur mycket pengar jag lagt ner på alla de där böckerna. Jag blir nästan lite sentimental. Den enda författare som också har ett helt hyllplan dedikerat till sig är Oscar Wilde, men där fuskar jag lite eftersom han inte skrivit så otroligt mycket, så böckerna om hans vänner (alltså Bosie, Robbie Ross och Ada Leverson) får också vara med.
"Oscar Wilde är precis under André Gide (i bokhyllan alltså, i mitt hjärta är de sida vid sida)" sade jag.
"Det gillar nog André Gide!" sade en god vän som mindes att Gide haft en crush på den gode Wilde.

Nu dricker jag vodka och tittar på Oz. Jag lär snöa in igen. Det var trots allt fyra år sedan sist
För övrigt köpte jag boxen med alla sex säsonger efter att ha sett ett enda avsnitt. Snacka om att jag hade tilltro till den serien.

fredag 15 februari 2013

Vad man kan hitta på en gammal dator

Jag hittade laddaren till min gamla dator. Jag har letat efter den länge, men den var visst i princip mitt framför ögonen på mig. Vilket värde en gammal dator har, vilka historiska dokument! Det är alldeles förskräckligt fascinerande.

En dikt:

Att ligga med Franz Kafka är inte särskilt lätt
Franz Kafka vill inte ligga med någon som luktar svett
Han spelar bara svårfångad och blir  inte ens nöjd
Om du säger att han är vacker och för ögonen en fröjd
Så om du vill ligga med Franz Kafka måste du ha tålamod
Om du ska lyckas bryta igenom Franz Kafkas svårmod

En sångtext:

T-T-T-T-T-T-TÄNDER
NEEEEEEEEEEEEEJ
T-T-T-T-T-T-TÄNDER
NEJ MAMMA JAG VILL INTE
T-T-T-T-T-T-TÄNDER
SLUTAAAAAAAAA

Formuleringen "Napoleon med en kniv i köket".

torsdag 14 februari 2013

Orkar inte

 
Orkar inte skriva något passande till välentajn (fast den första bok jag tänker på när jag tänker på något riktigt romantiskt är Alexander min härskare av Mary Renault). Annars, idag; trött och fruktansvärt oromantisk. Orkar ingenting. Skittrött. Sover dåligt. Det var längesedan jag sov. Bomull i hjärnan. Ont i kroppen. Icke-verbal. Måste se om Oz. Fy fan vad bra det är. Klippet är från avsnittet Variety där de sjunger lite. Det är roligt. Speciellt när ärkefienderna Tobias Beecher och Vernon Schillinger sjunger The last duet tillsammans. "I thought they hated eachother!" var en youtubekommentar. Ja, det gör de. Var så säker.
Det finns för övrigt romantik. I Oz alltså. Fin, brutal, sjuklig och destruktiv romantik, mestadels. Precis som vi vill ha det. I teorin.

onsdag 13 februari 2013

Mer nekrofili

Gabrielle Wittops språk är verkligen vackert, alldeles förtjusande vackert. Jag älskade Barnahandlerskan och jag älskar Nekrofilen.
Hur obehagligt men ömsint hon beskriver titelns nekrofils lidelser! Hur underligt romantiskt men ändå samtidigt rakt på sak det är. Jag kan tänka mig att det var väldigt (i brist på bättre ord) roligt att skriva den.

"Igår spelade den lilla flickan mig ett elakt spratt. Jag borde ha anat det, med tanke på hennes leende."

Vertigos nya utgåva

tisdag 12 februari 2013

måndag 11 februari 2013

Netflix

Nu har jag gjort som Alla Andra Jag Känner och skaffat Netflix. Är det uselt behöver jag bara ta bort mitt konto inom en månad och är det brabra är det billigt.
Jag inleder med att titta på Phineas och Ferb: Den 2:a dimensionen och att därav känna mig mycket mogen. Allt är min äldsta lillasysters fel.

Det var för övrigt min stund med min yngsta syster idag som fick mig att börja tänka på Netflix. Hon tittade på ett vedervärdigt program om troll och blev galen (hennes egna ord) och började sparkas, slåss och kalla mig fula ord. Vi båda kom överens om att hon nog inte mådde så bra av att titta på det programmet.

fredag 8 februari 2013

Nekrofilen

Gabrielle Wittkops Nekrofilen kom alldeles nyss neddimpande i mitt brevinkast.
Formgivningen är väldigt snygg och obehaglig. Det ska bli jätteroligt att läsa den, jag läste ganska nyligen hennes Barnahandlerskan (samt skrev lite om den) och älskade bland annat hennes språk. Jag är så glad att jag är medlem i Vertigos Stormtrupper, och jag är så glad att jag blev det så att jag hann få just denna tidigt och till reducerat pris! Jag älskar Vertigo.

Förkylningshaiku

Inte trevligt alls
Har så ont i bröst och hals
Satans djävla fan

onsdag 6 februari 2013

Hugo

Be like the bird who, pausing in her flight awhile on boughs too slight, feels them give way beneath her, and yet sings, knowing she hath wings.

~Victor Hugo