Mer nekrofili

Gabrielle Wittops språk är verkligen vackert, alldeles förtjusande vackert. Jag älskade Barnahandlerskan och jag älskar Nekrofilen.
Hur obehagligt men ömsint hon beskriver titelns nekrofils lidelser! Hur underligt romantiskt men ändå samtidigt rakt på sak det är. Jag kan tänka mig att det var väldigt (i brist på bättre ord) roligt att skriva den.

"Igår spelade den lilla flickan mig ett elakt spratt. Jag borde ha anat det, med tanke på hennes leende."

Vertigos nya utgåva