torsdag 31 januari 2013

Saker att lyssna på

Lite fascinerande saker att lyssna på - "Top 10 Incredible Recordings" från Listverse.
Tvåan är definitivt min favorit!

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz av Göran Rosenberg är en fin bok, saklig och konkret i tonen, om dystra förhållanden och livsöden, melankoliskt utan att kännas direkt deprimerande.
Dock lämpar den sig kanske inte så bra för sträckläsning - i alla fall inte (i stort sett) påtvingad sådan (behövde läsa ut den mycket snabbt because of universitetet). Det blev lite utdraget med upprepningarna och det torra (dock inte torftiga, allt torrt är inte av ondo: torrt vin, torr humor etc...) språket. Men jag tyckte ju om boken, absolut, annat kan jag inte säga, och jag blev berörd.

Jag kommer dock (förmodligen) för alltid förknippa den med strukturalistism.
Jag kommer att drömma mardrömmar om aktantmodellen.
Detta är dock inte Görans fel.

Rosenberg

tisdag 29 januari 2013

Don Juan

     Man 's a phenomenon, one knows not what,
       And wonderful beyond all wondrous measure;
     'T is pity though, in this sublime world, that
       Pleasure 's a sin, and sometimes sin 's a pleasure;
     Few mortals know what end they would be at,
       But whether glory, power, or love, or treasure,
     The path is through perplexing ways, and when
     The goal is gain'd, we die, you know—and then—

     What then?—I do not know, no more do you—
       And so good night.—Return we to our story:
     'T was in November, when fine days are few,
       And the far mountains wax a little hoary,
     And clap a white cape on their mantles blue;
       And the sea dashes round the promontory,
     And the loud breaker boils against the rock,
     And sober suns must set at five o'clock.
~Lord Byron, Don Juan

måndag 28 januari 2013

Skotsk arbetarklass och knark

Trainspotting och Morvern Callar. Alltså.
Jag vet att någon kallade Morvern Callar (Alan Warner) för "Trainspotting for girls" . Men det vill jag inte vara med på. Hellre hundra Trainspotting (Irvine Welsh).
Trainspotting är oförglömlig. Heroin, sex, sjukdom, abstinens, vänskap, svindlare, sprit, andra droger. Det är riktigt skitigt och naket och med ett fantastiskt (för det mesta talspråks-skotskt) språk. Det är Nästan Vem Som Helst på droger - alltså Renton, sexige Sick Boy, rare Spud, sadisten Begbie och fler galna djäklar med mer eller mindre tvivelaktig moral.
I Morvern Callar är det... eh, en huvudperson som är tjugoett men känns som sexton (vad är det med flickebarnet?!), lite andra folk, ett glittrigt knä (förvisso ganska fräckt), otroligt underliga val helt omöjliga att relatera till, stora händelser förminskade, små händelser förstorade... Det var ingen dålig bok men jag förstod inte riktigt grejen. Den hade liksom inte flytet. Det är inte ens jämförbart med Trainspotting (ignorera då det faktum att jag skriver om båda samtidigt).

Gissa var

fredag 25 januari 2013

Inte det minsta upprörd

Jag fick ett paket från Vertigo förlag och jag var tvungen att utbrista "Oh, lala!" (fast inte med det vanliga uttalet, utan så som min femåriga syster säger det: oh lalla!). En snygg tygkasse och den så kallade "midvinterboken" som jag fick för att ha gått med i Vertigos Stormtrupper, det vill säga att jag prenumererar på deras utgivning och får rabatt på äldre böcker och annat finfint.

Oh lalla!

Vertigos hemsida

onsdag 23 januari 2013

Mindre upprörd

Så jag köpte mig en engelskspråkig utgåva av Les Misérables/Samhällets Olycksbarn. För att gottgöra för min irritation och besvikelse när jag upptäckte att min vackra, svenska utgåva från trettiotalet var delvis stympad (inte abnormt, men det var illa nog).
Egentligen har jag ju förbjudit mig själv att köpa mer litteratur på ett tag (förutom kurslitteratur), men det här var ett legitimt undantag. En icke-slaktad version av Hugos underbara bok ska finnas i mitt hem.

"I want to drink. I want to forget life. Life is the disgusting invention of God-knows-who. It doesn't last and it isn't worth anything. We twist our necks trying to stay alive. Life is a stage setting in which almost nothing is real."

Så talade den gode Grantaire (ur Victor Hugos sagda bok), min älskade fyllbult, min student, mitt alter-ego.
The one and only

Mycket Upprörd

Jag trodde att min vackra, skinninbundna Samhällets Olycksbarn i tre volymer var oförkortad.Tydligen inte. De har snip-snip:at några småkapitel här och var, den är inte mycket kortare än vad den ska vara, men det räcker för att jag ska känna mig arg och besviken och främst: lurad. Det kapitel som fick mig att märka det var ett jag verkligen tyckte om. Det var kort och innehöll inte så mycket mer än att ge studenterna än mer kött på benen, vilket definitivt uppskattas.
Jag hatar när de ska på och korta ner klassiker för att de har ett stort sidantal. Det är inte okey. Då bestämmer någon annan över vad jag ska läsa, det uppskattas inte. Det är ingenting annat än censur, fast istället för att censurera kontroversiellt innehåll censureras det "onödiga", det "överflödiga", det "tråkiga". Tack men nej tack, jag är fullt kapabel att själv välja vad jag finner nödvändigt eller överflödigt. Ingen behöver göra det åt mig.

Döp om "abridged version" till "censored version" och se hur många som köper skiten!

(Detta handlar alltså inte om när klassiker görs om och förkortas och försnällas till barnboksversioner. Det har i alla fall ett syfte, även om jag aldrig läste sådana då jag hellre ville vänta tills jag var redo att läsa originalet. Jag ville inte förlora något i berättelserna då heller.)

Torka aldrig tårar utan handskar revisited

Nu har jag läst 2/3 av böckerna också (Kärleken och Sjukdomen), förutom att ha sett den fina teveserien. Den enda irriterande faktorn är att jag hela tiden hör Jonas Gardells röst för mitt inre, vilket jag inte vill. Det är liksom inte riktigt nödvändigt.
Det är otroligt vackra böcker han har skrivit, späckade med känsla och historiska fakta, kalla och hårda rakt upp i ens ansikte. Man blir berörd, förbannad, ledsen. Själv blev jag otroligt glad över att inte ha varit bög på 70-80-talet. Det måste ha känts som en slags undergång, en dödsdom, när är det min tur? Hur många vänner ska jag se dö? Vad är det som händer?
Min HIV-skräck kom faktiskt inte och lade sig i den här gången. Jag kunde läsa det här utan att tänka på min egen (friska) kropp.
Jag rekommenderar böckerna väldigt starkt. Det är otroligt deppigt. Perfekt för den som redan deppar och vill koncentrera sig på något annat ledsamt.

Sorgligt

tisdag 22 januari 2013

Dante

Per me si va ne la città dolente,
per me si va ne l'etterno dolore,
per me si va tra la perduta gente.
Giustizia mosse il mio alto fattore;
fecemi la divina podestate,
la somma sapïenza e 'l primo amore.
Dinanzi a me non fuor cose create
se non etterne, e io etterno duro.
Lasciate ogne speranza, voi ch'intrate'.

måndag 21 januari 2013

Les Misérables på bio

Det blev bio i helgen, med min mamma och syster (som för övrigt blir myndig idag). Vi såg Les Misérables som jag ju svurit lite åt när jag bara hört lite av musiken (Les Misérables är en hjärtefråga) - de tama sånginsatserna! Varför inte casta människor som kan sjunga ut ordentligt? Och det behövdes mer orkester! Jag är otroligt tänd på det där superpampiga som är Les Misérables.
Jag kapitulerade inte. Så mycket. Men jag fick faktiskt rysningar någon gång. Och scenografin var snygg, som jag hade trott. Och helheten var, om än väldigt spretig, bra. Inte i Les Misérables-mått såklart. Men det var en fin film (min kära mor tyckte bättre om filmen än om musikalen på Malmö Opera, jag kan verkligen inte relatera... men förklaringen ligger väl i att jag är pamp-nörd medan mamma blir rörd av ansiktsuttryck och gester mer än perfekta sånginsatser och mäktiga orkestrar).

Vissa saker var klart trista. Onödiga repliker. Än mer onödiga småsånger som inte gjorde någonting bättre. Och det värsta - en massa bortklippt. Min favoritsångreplik att störa vänner med på fyllan, exempelvis: "Give me brandy on my breath, and I'll breath 'em all to death!" (Min favorit Grantaire, till höger, med flaskan - en njutningslysten vindrickande cyniker som jag definitivt kan identifiera mig med.) Annars gillar jag såklart Enjolras (till vänster om Grantaire). Och Bahorel och Combeferre när det kommer till identifikation.Vet ej vilka de är i filmen, men i boken är de underbara. Och Joly är så fin och... jag gillar studenterna.
Anne Hathaway är inte Fantine. Russel Crowe sjunger nasalt. Men Hugh Jackman är en djäkel på att skådespela, barrikadscenerna var gripande som bara den, Eponine-tjejen hade vacker röst och Helena Bonham Carter och Sacha Baron Cohen var fräcka som Thénardierparet.
Fint men spretigt. Spretigt men fint. Jag är kluven men kommer inte att kapitulera inför sångversionerna. Det är för tamt.

Studenterna på Café ABC!

fredag 18 januari 2013

Världens mest drastiska beslut

Jag insåg just att fan, jag har ju bokhyllorna proppfulla av böcker man nästan (NÄSTAN!) blir fysiskt upphetsad av att tänka sig att läsa. Varför läser jag inte dem?

Så nu tar jag ett drastiskt beslut som jag förmodligen kommer att svära åt, ångra och svära mer åt.
Inte köpa några djäkla böcker förrän jag läst åtminstone 15 fina bokhylleböcker. Både för att läsa böcker som förtjänar att läsas och för att skärpa mig med mina (stora) sabla shopaholic-tendenser. Jag känner liksom ett nästan fysiskt behov av att ha nytt, nytt, nytt hela tiden. Nya böcker. Hela tiden nya böcker.

Jag känner mig som en knarkare på rehab. Jag har redan köpa böcker-abstinens.

Helvete.

Vad har jag gjort?

Vilken tur att jag har fina böcker och engagerar mig i Paint



http://oi49.tinypic.com/np29lh.jpg
Nästan i stil med när Kristen blev Iste eller när Varsel blev Arsel.

torsdag 17 januari 2013

Horace Hemtenta

Jag håller på med att leka med min hemtenta som ska vara klar tills imorgon. Det är Horace Engdahl och Kittler och Ann Heberlein och P O Enquist och fan och hans moster. Men det går ganska bra känns det som.  
Horace sade en väldigt fin sak i Cigaretten efteråt:

"Problemet med elitism är att man bara får med sig de näst bästa. De bästa identifierar sig med allmänheten och ser sig själva som vanliga."

onsdag 16 januari 2013

Upon his drinking a bowl

Nu har jag en hemtenta att börja på, så därför läser jag dikter helt irrelevanta för ändamålet.
Som John Wilmot of Rochester, denne galne libertin. Jag gillar libertiner.

Här är en av hans dikter, Upon his drinking a bowl:

Vulcan, contrive me such a cup
As Nestor used of old;
Show all thy skill to trim it up,
Damask it round with gold.

Make it so large that, filled with sack
Up to the swelling brim,
Vast toasts on the delicious lake
Like ships at sea may swim.

Engrave not battle on its cheek:
With war I've nought to do;
I'm none of those that took Maastricht,
Nor Yarmouth leaguer knew.

Let it no name of planets tell,
Fixed stars, or constellations;
For I am no Sir Sidrophel,
Nor none of his relations.

But carve theron a spreading vine,
Then add two lovely boys;
Their limbs in amorous folds intwine,
The type of future joys.

Cupid and Bacchus my saints are,
May drink and love still reign,
With wine I wash away my cares,
And then to cunt again. 


Den gode herrn

Förklaringen till allt



Detta är anledningen till varför jag blev som jag blev.
Min far tyckte nämligen om att sjunga den här för mig när jag var sisådär en fyra-fem år gammal. Det förklarar så mycket.

tisdag 15 januari 2013

Shakespeare, sonett 128

How oft, when thou, my music, music play'st
Upon that blessed wood whose motion sounds
With thy sweet fingers, when thou gently sway'st
The wiry concord that mine ear confounds,
Do I envy those jacks that nimble leap
To kiss the tender inward of thy hand,
Whilst my poor lips, which should that harvest reap,
At the wood's boldness by thee blushing stand!
To be so tickled, they would change their state
And situation with those dancing chips,
O'er whom thy fingers walk with gentle gait,
Making dead wood more blest than living lips,
Since saucy jacks so happy are in this,
Give them thy fingers, me thy lips to kiss.

måndag 14 januari 2013

Trainspotting

Vad jag älskar Trainspotting! Irwine Welsh är galen och alldeles underbar.
I can't stress this enough.
Jag menar... en bok som börjar på följande vis:
"The sweat was lashing ofay Sick Boy; he wis trembling. Ah wis jist sitting thair, focusing oan the telly, tryin not tae notice the cunt. He wis bringing me doon."

Ack, Sick Boy... jag borde inte..

För övrigt älskar jag filmen också. Mycket. De kompletterar varandra, boken och filmen. Den cyniska, misantropiska, bittra antidrogromantiska drogromantiken. Alla sjuka djävlar. Skitmycket knark. Skitmycket färger. Skitmycket av allt. Fantastiskt.
Sick Boy och hans älskade kanyl

fredag 11 januari 2013

Äntligen ett annat leverne

Jag har varit otroligt stressad de senaste dagarna. Salstenta, hilfe, hilfe.
Jag är glad att kunna fokusera annat än på barock-och upplysningslitteratur just nu. Även om jag absolut inte har någonting emot vare sig barocken eller upplysningen. Men enough is enough för några dagar.
Nu sitter jag, småkrasslig och hostig, och dricker vin, lyssnar på musik och njuter av god litteratur. Ibland är livet finfint, hur mycket man än hostar.

Ett litet tips i förbifarten: Summan av David Eagleman. Fyrtio berättelser om livet efter detta. Otroligt påhittigt, vackert och ibland mycket obehagligt. Jag lär skriva mer utförligt om den snart. Stephen Fry gillar den förresten!

torsdag 10 januari 2013

En dröm

I dream that I am here
of these imprisonments charged,
and I dreamed that in another state
happier I saw myself.
What is life? A frenzy.
What is life? An illusion,
A shadow, a fiction,
And the greatest profit is small;
For all of life is a dream,
And dreams, are nothing but dreams.
~Calderon, Life's a dream

tisdag 8 januari 2013

Lite Gide-glorifiering

Inledningen till en gammal uppsats jag skrev om André Gides författarskap:

André Gide var en väldigt mångfacetterad person och författare, inte alltid helt lätt att få grepp om. ”Individualism- kollektivism, askes- sensualism, intellektualism- primitivism, egoism- självförnekelse, romantisk omåttlighet- klassisk behärskning, se där några av de motsatser som Gides personlighet omspänner och som gör intryck av att trotsa varje försök till en enhetlig tolkning” skriver Göran Schildt år 1946 i sin bok Gide och människan.
Under hela sitt långa författarskap var sanningen det André Gide främst strävade efter. Att förvränga eller dölja denna, hur obekväm den än kunde vara, var inte någonting för honom- utan vare sig självglorifiering eller överdriven självkritik erkände han sina styrkor och brister, sin ständiga ambivalens, sin politiska åskådning och sexuella läggning i en samtid där dessa frågor väckte stor kontrovers. Ett grunddrag hos honom var att aldrig någonsin svika sig själv.
Det var André Gide som myntade det berömda uttrycket ”det är bättre att bli hatad för den man är, än älskad för någon man inte är” och detta citat sammanfattar på ett bra sätt både Gides person och författarskap. Eftersom Gide styrdes av denna sanningslängtan men samtidigt under hela sitt liv förehöll sig ambivalent och kritisk till vad som egentligen var det rätta och riktiga i livet präglades hans författarskap av teser och antiteser. Hans böcker tycktes ofta vara försvarstal till olika livsåskådningar ända till slutet av dessa då han ofta tycks ändra sig totalt och istället förespråka åskådningen i frågas absoluta motsats.
Om romanerna speglade hans tankar speglade ofta karaktärerna honom själv och personer i hans omgivning på mer eller mindre uppenbara sätt. Vissa böcker har tydliga likheter med hans eget liv medan andra böcker är metaforer för hans själsliv och inre stridigheter. Därför innehåller många av hans romaner självbiografiska element trots att de är skrivna som skönlitterära verk.

Sådana där små teveserier

Jag har varit väldigt trött på senaste, och då passar det ju bra med lite teveserier på youtube för att skingra tankarna och fixera dem på något som inte har med en själv och ens egen situation, bra eller dålig, att göra.
Först var det då den vackra och melankoliska Torka aldrig tårar utan handskar. Vad jag längtar efter att läsa böckerna nu! Och det trots min ofantliga HIV-skräck. Inombords-tårar och värk i bröstet, underbara karaktärer och sorg för de som var med på riktigt, de som fick se vänner, söner, älskare, syskon begravas. Kärlek och död, sorg och skönhet.

Så fick jag därmed smak för Jonas Gardell och tittade på De halvt dolda. Torka aldrig tårar utan handskar hade ändå många ljusglimtar. Lyckliga stunder. Men De halvt dolda hade en underliggande känsla av obehag, ångest och misär - från och med de första avsnittets första minuter kändes det som att en förbannelse vilade över huvudkaraktärerna. Som att det, på något sätt, vad som än hände, trots allt skulle gå käpprätt åt helvete.

Och nu tittar jag på Glappet, en serie som jag var för liten för att riktigt sätta mig in i när jag som sjuåring år 1997 såg delar av den på teve. Den är teatralisk, realistisk och orealistisk samtidigt. Saker som känns främmande när man tänker på sitt tonåriga jag, saker som känns alltför välbekanta när det kommer till ens tonåriga jag. Var sofistikerad. Var sval. Var samtidigt förförisk, sensuell, sexig. Rolig, galen, vild. Det som spelar roll är att männen åtrår dig. Ha en önskan om självständighet, den nya kvinnan - men se samtidigt dig själv genom männens ögon. En rolig, galen, men samtidigt smärtsam serie som påminner en om den man en gång varit.

måndag 7 januari 2013

Seriealbum

Idag har jag försökt jaga bort mina demoner genom att shoppa mig lycklig.
Det lyckades inte.
Men jag är i alla fall tillfreds, och mycket nöjd med mina inköp... fast å andra sidan hade jag kanske inte så många demoner att jaga bort. Vid närmare eftertanke.
Inköpen blev i varje fall Nanna Johanssons Välkommen till din psykos samt Liv Strömquists Hundra procent fett.
Det var inte alls längesedan jag började läsa seriealbum. Någon månad. Jag har alltid tänkt att det inte är någonting för mig. Varför vet jag inte, jag uppskattar den vassa, politiska och feministiska humorn i de serier jag läser (och som jag redan innan visste fanns där) och jag uppskattar bildkonst. Jag äger nu tre seriealbum och har läst ett par till, det är i alla fall en början. Här är mina favoriter:

Prins Charles känsla av Liv Strömquist
Snyggt, snyggt
Jag har hört många säga att deras favorit av Strömquist är Ja till Liv!, alltså hennes senaste album. Jag är också väldigt glad i det albumet, men det slog mig som lite plottrigt, medan Prins Charles känsla är mer enhetligt med ett par teser som flyter genom hela albumet - det hade helt enkelt en "handling" och jag gillar Liv när hon gör på det viset. Dessutom är formgivningen hur snygg som helst och jag tycker hennes störtsköna (ursäkta min franska) illustrationer gör sig utmärkt i svartvitt.
Anledningen till att jag så gärna ville läsa albumet var att jag ungefär ett år tidigare (hur sjutton har tiden gått så snabbt!?) hade sett pjäsen baserad på albumet på Malmö Stadsteater med en god vän. Reaktionen på albumet och pjäsen var densamma: det är underbart, smart, vasst, argt, viktigt och så otroligt djäkla sant att jag ofta inte kunde skratta. Jag ville tycka att det var roligt, men det var helt enkelt för relevant och realistiskt att jag blev arg och frustrerad istället (ingen sämre reaktion!).
Det handlar om Charles och Diana, om Victoria Benedictsson, Whitney och Bobby, Nancy Reagan, folkkära torskar, nutid och dåtid, men allt har samma tema: feminism och kritik mot tvåsamheten, och då gärna den heteronormativa sådana. Tvåsamheten som en sekt, sexuell äganderätt... och så finns där en massa snygga parafraser på konstverk.
Min favorit är den med Den Döende Dandyn, där en av de ennui-fyllda sprättarna tänker "om jag fejkar ett sammanbrott så behöver jag inte hjälpa till!"

Välkommen till din psykos av Nanna Johansson
Nanna!
Detta är det hittills enda albumet jag läst av Nanna (men jag vill genast läsa fler eftersom jag älskar Nanna). Hon är alldeles galen. Får man säga att vissa av hennes teckningar har damp-tourettes? Antagligen inte, men jag gör det i alla fall. Det är feministiskt och politiskt (och fasligt snyggt formgivet), men det är så mycket annat också. Annan galenskap. Märkliga twistar. Smart, absurt och verkligen hur roligt som helst. Man får läsa om kräsna killar (en sådan där skrattet fastnar i halsen-serie), penispatrullen och lära sig vad som verkligen är fult, bland annat trestrecksrumpor. Jag må se upp till Liv Strömquist, men Nanna Johansson är jag regelrätt förälskad i.

Hundra procent fett, av Liv strömquist
Härligt kitsch-omslag
Ännu ett album av Liv Strömquist och ännu ett snyggt formgivet sådant. Det här är hennes första album (utkommet i en ny utgåva) och det har typiska Liv-kännetecken: feminism, politik, klass, skitgubbar och mansgrisar, (anti)rasism, förakt, smarta kommentarer och mycket mer i en väldigt salig blandning. Erutingar och längre serier. Läs om bananer, män som aldrig borde fått ha sex, ögonblicksbilder av ett patriarkat och dåligt sex. Underbart smart och roligt. Jag längtar något så otroligt efter att få läsa Einsteins fru.

Och till sist får vi inte glömma bort Sara Granér med exempelvis All I want for christmas is planekonomi. Otroligt politiskt och vänstervridet. Absurda situationer blandas med realism. Roligt och tänkvärt. Fina bilder som ligger på gränsen mellan det söta och det groteska.

söndag 6 januari 2013

Torka aldrig tårar utan handskar

Äntligen har jag kommit mig för att se det första avsnittet av Torka aldrig tårar utan handskar baserad på Jonas Gardells böcker. Min syster samt en god vän har tjatat länge och visst har jag velat titta, jag har varit övertygad om att jag skulle tycka mycket om serien men samtidigt så är det ju det där med min enorma HIV/AIDS-skräck. Trots att risken att jag skulle ha blivit smittad är absolut minimal gör AIDS mig paranoid och illamående. Mår jag bra och känner mig stabil är jag inte särskilt lättpåverkad, men jag har ju inte mått särskilt stabilt den senaste tiden.
Jag minns när jag läste en bok vid namn Sex på liv och död av Oscar Moore, en fin bok om en ganska promiskuös ung man som dessutom jobbade som prostituerad ett tag... och som blev smittad. Flera dagar i efterhand tyckte jag mig se konstiga märken (i stil med normala blåmärken) på min friska kropp. Jag ville inte att jag skulle bli lika paranoid igen. (Boken gav jag för övrigt bort till en vän.)

Men Torka aldrig tårar utan handskar verkar fantastisk, jag vill verkligen läsa böckerna också. Jag älskar den vackre, allvarlige och något brådmogna Benjamin, älskar den charmerande Rasmus och den hjärtligt blaserade Paul, snuskig men sexigt elegant. Vilken otroligt vacker, välgjord och hjärtknipande serie! Jag misstänker tårar - kanske inte riktiga, genuina tårar men åtminstone inombords-gråt.

Benjamin och Rasmus

lördag 5 januari 2013

En illa fjättrad Prometheus

André Gides Prometheus Illbound (eller misbound, beroende på översättning) börjar med att en smal, ung man vid namn Cocles får en hurring av en medelålders korpulent man - en bankir vid namn Zeus - efter ett kort samtal. Sedan presenteras huvudpersonen, Prometheus i ett modernare Paris, och han sitter på ett café där han presenteras för sagda Cocles och en Damocles som av samme bankir fått en check istället för en smäll. Därefter kommer Prometheus örn och tar sig en smakbit av dennes lever. Vilket upplägg.

En fars, en satir, en mytparodi. Prometheus Illbound är en väldigt speciell kortroman med ett budskap - örnen som äter Prometheus (som förmodligen ska föreställa André Gide själv) magrare och klenare föreställer samvetet, moralen. Gide skrev boken som en ganska ung man, ungefär i trettioårsåldern, då han levde efter immoralismen - ett liv där han förkastar sin tidigare självmedvetenhet och religiösa askes för att leva ett sorglöst och fritt liv utan att följa en viss moral, en befrielse från tidigare kedjor som bundit honom. (Det var i ungefär samma veva som Gide, när han var strax över tjugo, började bejaka sin homosexualitet.)
Och Prometheus Illbound är befriande att läsa. Den är kort och koncist, kvick och rolig med underbara formuleringar. "[...] a work of pure intellectual fantasy" står det på baksidan och det kan jag definitivt hålla med om. Jag rekommenderar starkt boken om Prometheus som velar mellan livsåskådningar, om Cocles och hans lycka och framgång trots (eller på grund av?) den oprovocerade smällen i ansiktet och om Damocles och hans förfall efter den till synes värdefulla checken.

http://images.pricerunner.com/product/image/463048089/Prometheus-Illbound-(Le-Promethee-Mal-Enchaine).jpg
"Eagle, vulture or dove" (V. Hugo)

fredag 4 januari 2013

Till och Jacques

Idag fyller Rammsteins Till Lindemann alltså 50, och min mamma mailade mig angående Rammsteininlägget nedan: att efter min första Rammsteinkonsert 2004 mindes hon en genomfrusen men lycklig tjej som, efter att inte ha lyssnat på mammas förmaningar om en varmare tröja, fick komma hem och värmas. Det var väldigt rart.




http://wearerammstein.com/wordpress/wp-content/uploads/2012/01/tumblr_l2p3bfy7Vs1qc3q0bo1_1280.jpg
Till Lindemann
Och så har jag varit på restaurang med gott sällskap och slösat pengar på gin & tonic och god mat, och så har jag fått en tjusig julklapp av en vän: en tröja som det sitter en otroligt stilig karl på. Jacques Brel.

Tant Tönt/Titti Tönt och Jacques
Och jag ska sätta in bildhelveten men djävla helvetet funkar inte fan skit.
Nu ska jag gå och tvätta munnen med tvål och sprit.
(Nu funkar ju förvisso bilderna men jag gillade rimmet.)

Dödsdag för Christopher Isherwood och Albert Camus.

torsdag 3 januari 2013

Min bästa läsning under 2012

Best of  2012 (utan inbördes ordning, länkarna är till mina tidigare recensioner):

De vilda detektiverna av Roberto Bolaño. En helt underbar tegelsten med fantastiskt språk och ett galet flow. Ganska orealistisk realism med svart humor, droger, sex, massvis med poesi, två nästan mytologiska poeter vid namn Ulises Lima och Arturo Belano och människor de stött på under sitt bohemiska vagabondliv som berättar sina historier om hur de träffade dessa - kanske är det en ny vild detektiv som intervjuar dem om dess leverne, är det möjligtvis början och slutets unge berättare Juan García Madero?
Och namnet på deras poetiska rörelse, Inälvsrealismen... underbart. Det låter som något som är så påträngande realistiskt att det blir obekvämt och nästan surrealistisk.
Varför var boken tvungen att ta slut?

Parfymen av Patrick Süskind. En underbar roman med ett fantastiskt språk - stiligt, nästan stiliserat, subtilt, sublimt... Mördaren Grenouille är en otroligt fascinerande karaktär, och trots att han är en manipulativ och hatisk psykopat är detta ingen sensationslysten spänningsroman. Den är stillsam, metodisk. Som Grenouille själv. Den sista meningen är nog den vackraste och obehagligaste slutmening jag någonsin läst.

Guide av Dennis Cooper. Obehaglige Cooper! Han är som en drog. Jag vet att jag mår dåligt av att läsa honom, men ändå vill jag ständigt ha mer, mer, mer. Guide är annorlunda än allt annat jag läst av Cooper trots att många av hans signaturteman finns med: sex, död, porr, pedofili, fantasier om lustmord och så vidare. Trots detta har Guide ett helt annat sorts flow än många av hans andra romaner, och jag älskar det. Att läsa den är som att vara mitt uppe i ett drogrus. Och för en gångs skull är inte huvudpersonerna high-schoolkillar, vilket också känns uppfriskande.

Kapten Corellis mandolin av Louis de Berniéres. Vackert skriven historia med ett enormt persongalleri. Man får inte lära känna karaktärerna på djupet, men det gör ingenting. Det känns snarare som att stå bredvid och bevittna ett samhälle i förändring. Synd, dock, att slutet är... eh. Det är inte bra helt enkelt.

Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. Romanen grep tag i mig direkt, en alldeles fängslande historia. Jag kunde dra flera paralleller till Hugos Samhällets olycksbarn - kommissarie Javier Fumero påminde om konstapel Javert - inte bara vad beträffar namn och yrke, utan även i sina starka uppfattningar om rätt och fel och sin beundran till arbetsamhet och plikt och därmed ett förakt för samhällets "slödder". Fumero är dock betydligt grymmare än Javert, en riktig sadist faktiskt. Ytterligare en likhet är deras sökande efter en skuggfigur av anledningar som kan tyckas triviala. En mycket fängslande historia, men lider tyvärr av samma sjukdom som Kapten Corellis Mandolin - slutet var inte bra.

Roman med kokain av M. Agejev.

 Ilustrado av Miguel Syjuco. Underbar roman! Läs, läs,läs! Språkets flow och kvickhet får mig att tänka lite på Roberto Bolaño, likaså grejen med politik blandat med fiktion om fiktion. Men Syjuco är ingen Bolañokopia på minsta sätt, han står på alldeles egna ben och boken är ett originellt och intressant verk. Jag älskade boken från första sidan och hoppas att Syjuco kommer med en ny roman snarast.

Med livet framför sej av Émile Ajar.

491 av Lars Görling.

Hatets sånger av diverse författare.

Fittstim, av diverse författare

Magister Hoffmann av Håkan Alexandersson

Det okända universitetet av Roberto Bolaño. Bolaños litteratur är en helt egen värld med egna lagar, ett eget språk och egna arketyper. Hans dikter är precis lika underbart säregna som hans prosa.

Evig natt av Michelle Paver

Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop

Och en djäkla massa bubblare, Kallocain, 1984, Paris-Dakar, Jag vet ingenting om dig, Den perfekte vännen, Främmande värld, Frånvarande ur samma stim av bläckfiskar, A clockwork orange, Hell house och en hel del annat.

Rammstein - tolv år av minnen

Imorgon fyller Rammsteins sångare Till Lindemann 50. (Och idag fyller Tolkien 125 vilket egentligen passar rätt bra till denna text då mina husgudar var Rammstein och Tolkien på mellanstadiet.)
Rammstein är ett band som ligger mig varmt om hjärtat. Pappa började lyssna på dem ungefär i samma veva som han och mamma separerade, och jag började lyssna ungefär samtidigt, när min pubertet börjat ordentligt (jag var elva och hade börjat komma i puberteten ett fåtal år tidigare) - att lyssna på Rammstein kändes alltså som en slags symbol för ett helt nytt skede i livet, både för mig själv och kanske inte minst för min pappa. Min syster var knappt sju, så de har följt henne under hela hennes uppväxt.


Så ofta jag har fått ställa mig i försvarsställning gentemot Rammstein! Min mamma hade fått för sig att de var rasister på grund av att hon såg att de hade en låt vid namn Weisses Fleisch (usch vad jag fick ont i magen, jag blev rädd att hon skulle ha rätt eftersom jag inte hade läst textens översättning än), mina klasskamrater tyckte att jag (och snart även en av mina vänner) hade dålig smak. Och jag, som tyckte att musik var det viktiga i mitt löjliga lilla pre-teen-liv försvarade och surade och försvarade ännu mer. Läste översatta texter och blev förälskad i det morbida, poetiska och vackra som Till Lindemann författat. Och jag hade en enorm pubertal förälskelse i både Till Lindemann och trummisen Christoph Schneider. Min kompis föredrog Richard Kruspe, den ene gitarristen.
Min tyske morfar anklagade Rammstein för att vara för tvetydliga (hast och hasst - har och hatar i låten Du hast). Och när jag var en tolv år gammal översminkad modemedveten Rammsteinälskare fick jag en avhyvling på lunarstorm av en femtonårig flicka som inte tyckte att modeintresserade tolvåriga blondiner hade någon rätt att lyssna på Rammstein. Jag svarade henne sakligt och hon blev imponerad över hur väl jag tog utskällningen. Sedan pratade vi om Rammstein ett tag.


Jag minns när pappa hade skaffat Rammsteins live-DVD Live aus Berlin. Jag var väl på mitt tolfte år. Vi satt och åt tacos och tittade, jag, han och min syster. Det var ren magi. Så vackert filmat! Och tänk att vara så lyckligt lottad att man får se Rammstein på riktigt!
Sedan började jag lyssna på annan musik, som jag därefter tröttnade på, men Rammstein har alltid följt med mig, pappa och min syster. 2004, när jag var fjorton såg jag dem för första gången, tillsammans med pappa, en vän till mig och hennes pappa, och det var något av det bästa jag någonsin varit med om. Jag såg dem för andra gången i början av 2010, jag var i ganska dåligt skick på grund av min depression och mina sömnsvårigheter och egentligen inte pigg på att gå på konsert - men allt glömdes bort för ett par timmar när de underbara, underbara Rammstein spelade.

Jag förstår att Rammstein är så populära. Musiken håller en otroligt hög lägstanivå, texterna är fantastiska och musiken är originell, med spridda influenser. Och deras musikvideos är något alldeles speciellt! Jag förstår även om man inte gillar dem - musiken är väldigt speciell och kan till och med tyckas obehaglig. De är inte för alla. Jag kan dock varmt rekommendera även er som inte gillar Rammsteins musik att läsa texterna (http://herzeleid.com/en/lyrics har översättningar till det mesta för alla som inte är så haj på tyska - som jag, som bara förstår sammanhang men inte detaljer om jag inte får en översättning). De är, som sagt, väldigt originella och poetiska.
Rammstein har betytt så otroligt mycket för mig. Och bandmedlemmarna verkar vara riktigt sympatiska och intelligenta individer. Jag och min syster ser Till Lindemann som en slags musikalisk, kulturell fadersfigur. Han känns trygg. Rammstein känns trygga. De tröstar, musiken finns alltid där. De är udda, stabila, roliga, galna, intressanta, innovativa, stiliga och alldeles, alldeles wunderbar. Jag hoppas att Till Lindemann får en underbar femtioårsdag.

Bild från www.eroglamour.com-9-rammstein .

onsdag 2 januari 2013

Hembiträden och privatdetektiver

Jag har varit så trött på senaste tiden, främst på grund av efterdyningarna av influensa med en massa matthet och illamående som försummat läsningen. Och så har det varit lite (eller mycket, i alla fall för mycket) dramatik i min vardag, allt för en liten skitsak som blev uppförstorad till rent groteska proportioner. Jag är inte van vid drama. Och jag uppskattar inte drama. Så det har dränerat mig på energi, även om allt är löst och no hard feelings och allt sådant (och då var det ändå en grej som inte handlade om mig först och främst utan om någon i min närhet, men på grund av omständigheterna stod jag i händelsernas centrum).
Det är så fruktansvärt utmattande och jag hoppas det är slut på drama och obehagliga missförstånd och fjädrar som muterar till hönor för... åtminstone 2013, men hade jag fått välja vill jag vara utan sådant till 2113 för då är jag antingen död och begraven eller så gammal att jag inte bryr mig längre.
Men lite har jag hunnit läsa i alla fall. Och socialisera mig och fira nyår med skumpa, trevligt sällskap, goda drinkar och kindpussar a´la France.

Den första boken jag ska skriva om är Att smiska hembiträdet av Robert Coover, del av Vertigos "perversa paket" som jag gav mig själv i julklapp. Den var väldigt underlig. Jag tyckte om den. Den var drömlikt absurdistisk och cyklisk, fylld av ordvitsar, oväntat rolig. Någon kallade den "nästan beckettsk". Det kan jag hålla med om. Den handlar inte om något mer än Herrn, som vaknar (med erektion) efter en dröm om bland annat "något om en föreläsning över civilbestraffningen, vad som nu är kvar av den, och en mopp- eller hoppinventering...", märker att hans religiösa hembiträde med en vacker baksida har slarvat och måste ge henne och hennes bakdel en bestraffning. Smisk förstås. Och detta upprepas. Om och om igen. Nya drömmar, nya anledningar att smiska hembiträdet. Och detta är stor del av kortromanens charm. Den kändes mer absurdistiskt märklig än rent pornografisk. Det var roande. Jag vill gärna läsa mer av Coover, efterordet av Claes Wahlin ger mersmak. Och omslaget är sådär porrigt stilfullt.


And now for something completely different...
Jag fick Marian Keyes Hemligheten på Mercy Close i julklapp av mamma. Jag läser egentligen inte chick-lit men Marian Keyes är mitt undantag eftersom hon är så kvick och har med tyngdpunkter och svärta mellan all charm och komik. Så även denna gång. Romanen handlar om Helen Walsh, Keyes har tidigare skrivit romaner om alla hennes fyra systrar, så det var roligt att äntligen få läsa om den sista, den minst empatiska, och få lära känna henne (och hon var charmigare än vad hon hade utmålats i systrarnas ögon, men hon var fortfarande bitsk och skön). Hon lider av djupa depressioner (även Keyes har lidit av det, så hon vet vad hon snackar om), och minnen från självmordsförsök och piller och doktorer slinker in här och var. Jag gillade boken. Den hade kanske inte lika mycket flow och kvick charm som många andra böcker av Keyes, men den var fortfarande väldigt Keyes och lätt att fastna i.
Jag gillar snacket om depression, det blir en del igenkänning förstås, men samtidigt var det lite jobbigt att läsa eftersom mitt mående har varit lite upp och ner på senaste. Det var inte Marians bästa bok, men fortfarande väldigt läsvärd. Jag litar på Keyes, hon är stabil, lägstanivån är hög, och det är trevligt att både få le och bli upprörd och tycka synd om och sympatisera med.