fredag 18 juli 2014

Ingeborg Björklund

Jag hittade en väldigt fin bok från 1933 i källarbiblioteket - Dikter om folket och friheten - som känns som ett storasyskon till den (relativt) nyutkomna Hatets sånger på Vertigo förlag. De har flera dikter gemensamt, bland annat just Leon Larssons Hatets sång. Och så fanns denna fortfarande aktuella dikt (det är ett utdrag) av Ingeborg Björklund:

Hör och vet,
du patriarkatets bäste profet,
att sjunger de dina ditt högljudda lov,
mig binder du ej vid ditt ärade hov!
Ditt blåsande munväders brak har du fått
från manväldets tid, då kvinnan allt smått
var tillmätt av manliga nävars regim
och då kvinnans roll var en blyg pantomim.
Sjung, om du vill, de drickandes pris
om malt och humle på tusende vis,
och sjung om de gällande karlar som går
och det spädaste växande bullrande slår,
mig lockar du inte med sådana karlar,
som spriteldigt gnyr och "vårt land" försvarar.
Karlar har bullrat i långa tider
och bråkat i världskrig som ännu svider,
karlar har bräkt och gjort sig breda,
karlar har vi hört och sett till vår leda.

torsdag 17 juli 2014

Medan jag latar mig på denna bloggen...

...tumblr-ar jag lite om Bibeln. En agnostisk bibelnörds blogg med konst, filmtips, bibelcitat jag gillar and so on. Den finns här: http://biblicalle.tumblr.com


lördag 5 juli 2014

Vägskäl

Svart och vitt strömmar bakom mina ögonlock, svart, vitt, men inte en enda nyans av grått. Det är för mycket av det ena och för lite av det andra. Det är för mycket rött vin på ena hållet och ett lättdrucket rosé på andra, jag blir tokig på striden mellan Apollo och Dionysos i mitt huvud, jag blir tokig på att välja. Välja mellan askes och dekadens, välja mellan Berlin och Paris, välja mellan skogen, havet, landet, staden, tokig. Att äta eller ätas, att stympa eller att stympa. Att vara eller att icke vara. Ska jag plocka undan disken eller ska jag krossa tallrikarna, trampa på dem, dansa en regndans över de vassa skärvorna trots att det redan regnar ute?

Othello eller Iago? Är jag en Hamlet eller en Horatio? Asexuell eller översexuell? Desdemona eller Emilia? Är jag Jesus eller Judas? Dorian Gray eller Basil Hallward? Är jag Julia eller Mercutio?

Femtiofem nyanser av grått, och ingen av dem ser jag fladdra förbi mina stängda ögon. Sjuk eller sjukast? Galen eller smakfullt galen? Krympling i kropp eller krympling i själ?
Ska jag sabotera eller saboteras? Ska jag gömma mig för världen eller ta emot den med öppen famn? Isolering eller revolution? Skönhet eller fulhet? Enjolras eller Grantaire? Hasa fram på gatorna eller flanera? Hoppa eller hoppas? Stycka eller styckas? Svart eller vitt?

Dandy eller bohem? Luffare eller hemägare? Det är för mycket, det är för mycket, allt är för mycket, den fria viljan, den fria viljan, låt oss diskutera den fria viljan… Välsignelse eller förbannelse? Ärr eller sår? Eld eller vatten? Jag blir tokig av att välja, jag blir tokig av att se, jag är tokig, men då är frågan; är jag tokig eller är jag tokigast?
Glasögon eller kontaktlinser? God eller ond? Vit eller svart? Man eller kvinna? Så, plocka ur mina ögon, plocka ut allas ögon, gör oss alla blinda! Gör oss alla omedvetna! Trampa hål på alla vägskäl, krossa med spikskor, stålhättor, trampa på oss, trampa på alla, på varandra, trampa överallt, gör oss till en enda stor blodig smet av krossade ben och förväntningar.

fredag 4 juli 2014

Ficktjuven

Den var inte riktigt vad jag trodde att den skulle vara, Sarah Waters Ficktjuven. Jag blev inte direkt besviken, men jag måste säga att jag blev lite förvirrad.
Först var den skitbra, jag fick den där mysiga Sarah Waters-London på artonhundratalet-intressanta karaktärer-känslan. Sedan kom en twist och man fick höra Maud, flickan som det var meningen att Susan Småtjuv och Richard "Gentleman" Rivers Bedragare skulle, uh, bedra, och jag blev överlycklig, jag kände för att sitta och fnitterkackla ondskefullt.
Där lurade du mig Sarah Waters, du fick mig, och jag älskar det!
Jag älskade det ett tag (och jag älskar fortfarande den twisten, även om, jag vet inte, en kanske borde ha fattat? Jag var mest inne i boken och tänkte inte så mycket framåt (mer än att det skulle vara lite lesbiskt sex, förstås). Men i alla fall. Sedan kom twist på twist och twist and turn and turn around och berättelsen stod samtidigt och stampade på vissa ställen, det blev lite långdraget, men samtidigt var ju språket och berättarrösterna en njutning, så... Ibland kändes det dock som att Maud och Susan flöt ihop lite, de var underbara men samtidigt stack de inte ut lika mycket efter ett par hundra sidor, de förlorade lite av sin lyster och kändes mer och mer likartade.
Och det blev kaotiskt, riktigt djävla kaotiskt och jättemycket hände på få sidor utan någon verklig förklaring och konstiga känslostormar och en söt ung gosse som grät hela tiden men som Susan var ganska elak mot. (Okey, han grät hela djävla tiden, get a grip, men han var ju så rar...)
Jag vet knappt vad boken handlade om, eller jo, det gör jag ju, men... Den var rörig. Jag tyckte ändå om den. Jag tyckte om karaktärerna, jag tyckte om Gentleman (som karaktär, som person var han en biatch) eftersom jag gillar att läsa om eleganta egoistiska bedragare och förförare som krossar kvinnors och mäns hjärtan, men men... men... Jag känner mig mest...  kluven. Den hade kunnat bli underbar, men det var för mycket av en del saker och för lite av andra. Och slutet i sig, vad i...

torsdag 3 juli 2014

The last temptation of Christ

Jag är inte så van vid att skriva filmrecensioner, men detta är ju trots allt en blogg om litteratur och andra njutningar, och filmatiseringen av Nikos Kazantzakis bok (som jag hemskt gärna vill läsa) var verkligen en njutning! Jag hade tänkt se den länge men inte kommit mig för, men så fick jag ett exemplar av en god människa som gav mig sin dubblett han fått till skänks, han var väldigt mån om att jag skulle ge honom min uppfattning av filmen, så när jag såg den satt jag och antecknade aningen överambitiöst (fast inte lika överambitiöst som det långa kristendomssamtalet vi hade på midsommar, där jag misstänker att hans sambo tillika min nära kära vän, som också tycker om den filmen, och hennes syster blev lite trötta).

I have kissed thy lips, Jokanaan, I have... oj, fel verk.
Så, ja. Jag har inte sett särskilt många filmer av Scorsese, så det kanske inte säger så mycket att detta är min favorit av honom, men med tanke på hur mycket jag tyckte om denna och hur relevant den var för mina intressen. (Detta är främst en litteraturblogg, där kanske det inte är en synd att inte säga att Taxi Driver är bäst i världen eller av Scorsese, även om jag vill minnas att jag tyckte rätt bra om den. Och även om det är en synd så skiter jag i vilket.)
Även om Willem Dafoe är alldeles för vit, blond och västerländsk egentligen gör han en utmärkt Jesus. Utmärkt. Jesus som karaktär i filmen är fantastisk - han är mänsklig, han tvivlar, han är karismatisk, han syndar, han är rättfärdig, han är kärleksfull, han är stark, han är svag, han är ilsken, han är melankolisk, han är charmig... Han blir en komplex, mångfacetterad hel människa, varken upphöjd som någon perfekt person eller sedd med skeptiska ögon. Willem Dafoe gör denna version av Jesus trovärdig och levande, och då slutar jag väldigt snabbt tänka på hans mörkblonda hår.
Även Maria Magdalena, spelad av Barbara Hershey, porträtteras väldigt bra. Hon är en kvinna som känns både förföriskt flärdfull och smutsig (rent bokstavligt alltså). Jag är inte så glad i att hon nästan alltid reduceras till prostituerad, men här gör det inte heller så mycket, för hon är inte bara prostituerad, hon är inte en stereotyp sköka (tart with a heart eller vulgär och rå), även hon är mycket mänsklig. Mänskliga karaktärer överlag känns typiskt för den här filmen - Judas och Jesus dynamiska relation där de ofta är varandras motpoler men samtidigt håller den andre kär, lärjungarna som inte bara är en flock som följer efter Jesus, utan faktiskt har distinkta personligheter... Jag tycker så mycket om det.


Något annat jag verkligen uppskattas är hur saker och ting slås omkull - i början tillverkar Jesus kors åt romarna och blir beskylld för att "döda judar", han kallar sig själv för syndare och hycklare - han som verkligen slår hårt mot just hycklare i Bibeln , här är det alltså inte Kristus fri från synd - och vid ett tillfälle kallar Judas Jesus "förrädare". Det är ofta en ganska trogen bibeltolkning, men lika ofta är det en alldeles egen berättelse med egna detaljer om står på egna fötter.
Den är väldigt "filmisk", fina miljöer, snyggt kamerajobb, innovativa och starka bilder... En av mina absoluta favoritscener var den med Johannes Döparen - en otroligt intensiv och snygg scen. Det var, som sagt, en film som var väldigt relevant för mina intressen, och jag älskade den.

Skål!

onsdag 2 juli 2014

Two loves, av Lord Alfred "Bosie" Douglas

I dreamed I stood upon a little hill, 
And at my feet there lay a ground, that seemed 
Like a waste garden, flowering at its will 
With buds and blossoms. There were pools that dreamed 
Black and unruffled; there were white lilies 
A few, and crocuses, and violets 
Purple or pale, snake-like fritillaries 
Scarce seen for the rank grass, and through green nets 
Blue eyes of shy peryenche winked in the sun. 
And there were curious flowers, before unknown, 
Flowers that were stained with moonlight, or with shades 
Of Nature’s willful moods; and here a one 
That had drunk in the transitory tone 
Of one brief moment in a sunset; blades 
Of grass that in an hundred springs had been 
Slowly but exquisitely nurtured by the stars, 
And watered with the scented dew long cupped 
In lilies, that for rays of sun had seen 
Only God’s glory, for never a sunrise mars 
The luminous air of Heaven. Beyond, abrupt, 
A grey stone wall. o’ergrown with velvet moss 
Uprose; and gazing I stood long, all mazed 
To see a place so strange, so sweet, so fair. 
And as I stood and marvelled, lo! across 
The garden came a youth; one hand he raised 
To shield him from the sun, his wind-tossed hair 
Was twined with flowers, and in his hand he bore 
A purple bunch of bursting grapes, his eyes 
Were clear as crystal, naked all was he, 
White as the snow on pathless mountains frore, 
Red were his lips as red wine-spilith that dyes 
A marble floor, his brow chalcedony. 
And he came near me, with his lips uncurled 
And kind, and caught my hand and kissed my mouth, 
And gave me grapes to eat, and said, ‘Sweet friend, 
Come I will show thee shadows of the world 
And images of life. See from the South 
Comes the pale pageant that hath never an end.' 
And lo! within the garden of my dream 
I saw two walking on a shining plain 
Of golden light. The one did joyous seem 
And fair and blooming, and a sweet refrain 
Came from his lips; he sang of pretty maids 
And joyous love of comely girl and boy, 
His eyes were bright, and ‘mid the dancing blades 
Of golden grass his feet did trip for joy; 
And in his hand he held an ivory lute 
With strings of gold that were as maidens’ hair, 
And sang with voice as tuneful as a flute, 
And round his neck three chains of roses were. 
But he that was his comrade walked aside; 
He was full sad and sweet, and his large eyes 
Were strange with wondrous brightness, staring wide 
With gazing; and he sighed with many sighs 
That moved me, and his cheeks were wan and white 
Like pallid lilies, and his lips were red 
Like poppies, and his hands he clenched tight, 
And yet again unclenched, and his head 
Was wreathed with moon-flowers pale as lips of death. 
A purple robe he wore, o’erwrought in gold 
With the device of a great snake, whose breath 
Was fiery flame: which when I did behold 
I fell a-weeping, and I cried, ‘Sweet youth, 
Tell me why, sad and sighing, thou dost rove 
These pleasent realms? I pray thee speak me sooth 
What is thy name?' He said, ‘My name is Love.' 
Then straight the first did turn himself to me 
And cried, ‘He lieth, for his name is Shame, 
But I am Love, and I was wont to be 
Alone in this fair garden, till he came 
Unasked by night; I am true Love, I fill 
The hearts of boy and girl with mutual flame.' 
Then sighing, said the other, ‘Have thy will, 
I am the love that dare not speak its name.'

tisdag 1 juli 2014

Ur "Egenmäktigt förfarande" av Lena Andersson:

Något dök upp i hennes huvud som hon formulerade under de kommande minuterna:
Fysikernas bryderi:
Att vi inte minns det som ännu ej har inträffat.
Filosofernas bryderi:
Att vi minns något bara för att det har inträffat.
Psykologernas bryderi:
Att vi minns som det passar oss.
Politikernas bryderi:
Att folk har minne.
Medicinarnas bryderi:
Att minnet sviktar.
De olyckliga älskandes bryderi:
Att minnet av det som hänt förändrar oss.

måndag 30 juni 2014

Upprorsmakaren

Eller Zealot, som originaltiteln lyder, den kontroversiella boken om den historiske, politiske Jesus, fick jag äntligen tillfälle att läsa i helgen efter att ha varit nyfiken på den ett tag. Boken väckte som bekant uppståndelse för att författaren Reza Aslan är muslim... för helvete. Nåväl.
En får lära sig mycket om tiden och det politiska klimatet som Jesus från Nasaret levde i, och hur hans personlighet och agenda har förvridits genom tiderna för att passa in i en religion istället för i en historisk kontext, upprorsmakaren blir from och mild, uppviglaren blir pacifist. Eftersom det finns så få källor om Jesus är det ju förstås vanskligt att försöka få fram en helhetsbild om vem han var, men det känns i alla fall som att jag har fått bättre grepp om vad det var han ville åstadkomma.
Jag visste ju redan att evangelierna inte är pålitliga källor om Jesus som person då de är skrivna långt efter hans död och dessutom efter muntlig tradition, men det är spännande att få veta varför vissa evangelier säger vissa saker - exempelvis den "teatraliska" scenen med Pilatus, som var skriven för att greker och romare skulle kunna kuvas lite genom att få Pilatus att låta rättvis, som om han personligen ömmade för Jesus.
Vad som fastnade bäst var delarna om Johannes Döparen som Jesus tycks ha inspirerats mycket av (det är intressant att de båda tycks använda samma språkbruk), informationen om Jesu bror Jakob, "den rättfärdige", som faktiskt låter betydligt mer som Bibelns Jesus än Jesus själv, och Paulus, som någon slags första kristen fundamentalist som ignorerade Jesu lära och försökte göra något nytt, hans version av Jesus blev mytologisk istället för mänsklig.
Vad som är sant och inte är som sagt nästan omöjligt att veta, men man märker att Aslan verkligen gjort sin research, och det var spännande att läsa om Jesus som människa, som rebell, hur mycket jag än älskar att läsa Bibeln (där han var lite av varje). Boken var välskriven och lättillgänglig och ibland kändes det nästan som att läsa en roman.

söndag 29 juni 2014

Inga riktiga damer

Ja. Jag ligger och bloggar på min födelsedag. Jag firades nämligen igår, och kommer att småfira lite i veckan och sådär, så detta har varit en ganska ordinär söndag i sällskap med min familj. Jag har passat på att läsa böcker som min syster äger, bland annat Av oss blev det aldrig några riktiga damer - en antologi om feminism som behandlar allsköns ämnen från intersektionalitet till att vara kvinna och fotbollssupporter till att vara man och känna att man måste Beskydda Sin Kvinna genom att slåss istället för att faktiskt försöka få henne att känna sig tryggare...
Det är ett par mer eller mindre kända mediafeminister, ett anonymt inlägg, flera småstadsfeminister som flyttat till Stockholm i hopp om att komma från den där typiska mentaliteten som man kan hitta i mindre orter, men som i nästan lika hög utsträckning finns överallt. Man kan inte flytta ifrån patriarkatet, liksom.
En del texter sade mig inte så mycket, det kändes mest som upprepningar man hört på diverse feministbloggar, det var bra texter, men de tillförde liksom ingenting nytt. Andra var mer personliga - jag fastnade för texten om fotbollssupportern och hur hon blir behandlad när hon kommer för att heja på sitt favoritlag, eller texten om skönhetsskribenten på en stor damtidning som fick höra att man inte kunde vara intresserad av smink och mode som feminist.
Jag tyckte mycket om texten om rockstjärnor och hur manliga sådana kan komma undan med vilka svinaktigheter som helst medan kvinnor såsom Courtney Love och Lady Gaga blir utmålade som trashiga och dåliga förebilder. Män behöver inte vara förebilder, de får glatt leva sitt sex & drugs & rock'n'roll-liv.
På det stora hela kändes det väl inte som en Fittstim för en ny generation, men det var en fräsch blandning av texter, och det var skönt att det inte bara var vita, heterosexuella cis-kvinnor (eller kvinnor för den delen, en man fanns faktiskt med) som fick plats i antologin.


Ett kärt återseende av Sarah Waters författarskap

Jag har ägt Sarah Waters roman Ficktjuven i flera år, säkert fem, men inte kommit mig för att läsa den förrän nu (av okänd anledning). Jag är bara på sidan 111, men jag märker redan att jag har saknat Sarah Waters böcker. De är verkligen någonting alldeles extra - sammansatta karaktärer, pastischen på artonhundratalslitteratur, mysighetsfaktorn (ett ord jag egentligen inte använder), de fina lesbiska scenerna...
Jag hade höga förväntningar på Ficktjuven - jag gillar visst böcker om crooks and con men and con women i historisk miljö. Och givetvis älskar jag Gentleman - den stilige, flirtige, retsamme bedragaren som utnyttjar sin charm, sitt utseende och sina manér för att komma dit han vill, det vill säga, bli rik.
Huvudpersonen Susan är härlig - en ung kvinna från en familj småtjuvar som verkligen kan ta hand om sig själv och som har sett livets smutsiga sidor.
Jag misstänker att Waters inte kan göra mig besviken. Jag ser verkligen fram emot att läsa klart det här. Sedan får jag försöka leta rätt på filmatiseringen.

Från filmen. Inte min Gentleman - denne ser alldeles för snäll och pojkaktig ut.

Min födelsedag

Idag (eller, inte idag, utan om fyra dagar, då detta inlägg skrevs, men det kommer bli "idag" då det publiceras) är det min födelsedag. Tjugofyra år. Ett år äldre än vad André Gide var när han förlorade sin oskuld till en femtonårig nordafrikansk pojke. Lika gammal som James Dean var när han dog. Lika gammal som Oscar Wilde när han fick pris för sin dikt Ravenna. Ett år äldre än vad Lord Alfred "Bosie" Douglas var när han och Oscar Wildes romans började ta form på allvar. Tre år yngre än vad alla i 27-klubben dog. Lika gammal som min mamma var när hon födde sitt andra barn (fast hon fyllde tjugofem ett par månader senare). Ett år äldre än vad min pappa var när jag föddes. Ett år yngre än John Keats var när han dog.

Och istället för att brista ut i "Ja må jag leva", så brister jag ut i Juhas sång á la Gardell:

Döda, döda, bara döda,
döda på min fö'lsedag,
sen när jag ser allt det röda
komma fram då skrattar jag!

Ondskefullt flin

lördag 28 juni 2014

En skojsig enkät jag hittade

1. Favoritbok i barndomen?
Det beror på vilken barndom. När jag var riktigt liten var det Jill Barklems Året runt på Björnbärsstigen. När jag var ganska liten gillade jag Camilla Gripe och Maria Gripes böcker för yngre barn. När jag var mellanliten gillade jag Roald Dahl. På mellanstadiet avgudade jag Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen samt Skuggornas barn av Maria Gripe. Och så älskade jag Trixarna av Margaret Mahy samt Älskade Audrina av Virginia Andrews. När jag gick i sexan började jag knarka skräck och älskade Kall eld av Dean R. Koontz.

2. Vad läser du just nu?
Jag har påbörjat en massa... Pianolärarinnan av Elfriede Jelinek. Men så läste jag en massa annat emellan...

3. Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?
Nonni.

4. Dålig bokvana?
Att jag alltid börjar i så förbenat många böcker som sedan bara blir liggande.

5. Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?
Jag har inte orkat gå till biblioteket och dumpa kassen med de böcker jag läst ut, så för tillfället är det 29 titlar, jag orkar inte räkna upp alla.

6. Har du en läsplatta?
Vill inte.

7. Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?
Jag är slalomläsarnas prins.

8. Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?
Jag läser mer.

9. Sämsta boken du läst i år?
Flickan från himlen av Virginia Andrews. Så trist. Så menlös. En vän lånade ut den till mig när jag låg på sjukhus eftersom jag även läste om mina gamla guilty pleasure-böcker från tonåren; Vindsträdgården och Blomblad för vinden.

10. Bästa boken du läst i år?
Shiit... Om natten i Chile? Judas and Jesus? Not exactly ghosts? Petronius? Ögats historia? Det målade rummet?Värdinnan? En liten hjälte? Jag vet inte!!

11. Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?
Jag vet inte?

12. Vilken är din läsebekvämlighetszon?
Det som funkar. Jag vet inte. Jag kan inte sätta fingret på det.

13. Kan du läsa på bussen?
Ibland.

14. Vilken är din favoritplats att läsa på?
På en filt i en park, hemma i soffan eller sängen, på café...

15. Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?
Lämna tillbaks boken i samma skick som den lånades ut.

16. Viker du hundöron i dina böcker?
Om de är begagnade och redan har hundöron.

17. Skriver du någonsin i bokens marginaler?
Nej.

18. I studierelaterade då?
Nej.

19. Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?
De språk jag behärskar fullständigt - svenska och engelska.

20. Vad får dig att älska en bok?
Det där lilla extra som får den att kännas fräsch. Ett vackert språk, eller ett innovativt sådant. Originalitet. Karaktärer som en fastnar för.

21. Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?
Mina vänner och andra närstående - när jag läser en bok som jag känner skulle passa dem.

22. Favoritgenre?
Svårt! Jag gillar magisk realism, erotik, surrealism, klassiker, samt innovativa och nyskapande böcker överlag...

23. Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?
Jag knarkade facklitteratur tidigare. Det borde jag börja med igen, det var intressant.

24. Favoritbiografi?
Conversations with André Gide av Claude Mariac, The secret life of Oscar Wilde av Neil McKenna och Samtal med Kafka av Gustav Janouch.

25. Har du någonsin läst en självhjälpsbok?
Jag vet inte. Jag har börjat på en del.

fredag 27 juni 2014

The love that dares to speak its name, av James Kirkup

As they took him from the cross
I, the centurion, took him in my arms-
the tough lean body
of a man no longer young,
beardless, breathless,
but well hung.

He was still warm.
While they prepared the tomb
I kept guard over him.
His mother and the Magdalen
had gone to fetch clean linen
to shroud his nakedness.

I was alone with him.
For the last time
I kissed his mouth. My tongue
found his, bitter with death.
I licked his wound-
the blood was harsh
For the last time
I laid my lips around the tip
of that great cock, the instrument
of our salvation, our eternal joy.
The shaft, still throbbed, anointed
with death's final ejaculation

I knew he'd had it off with other men-
with Herod's guards, with Pontius Pilate,
With John the Baptist, with Paul of Tarsus
with foxy Judas, a great kisser, with
the rest of the Twelve, together and apart.
He loved all men, body, soul and spirit. - even me.

So now I took off my uniform, and, naked,
lay together with him in his desolation,
caressing every shadow of his cooling flesh,
hugging him and trying to warm him back to life.
Slowly the fire in his thighs went out,
while I grew hotter with unearthly love.

It was the only way I knew to speak our love's proud name,
to tell him of my long devotion, my desire, my dread-
something we had never talked about. My spear, wet with blood,
his dear, broken body all open wounds,
and in each wound his side, his back,
his mouth - I came and came and came

as if each coming was my last.
And then the miracle possessed us.
I felt him enter into me, and fiercely spend
his spirit's finbal seed within my hole, my soul,
pulse upon pulse, unto the ends of the earth-
he crucified me with him into kingdom come.

-This is the passionate and blissful crucifixion
same-sex lovers suffer, patiently and gladly.
They inflict these loving injuries of joy and grace
one upon the other, till they dies of lust and pain
within the horny paradise of one another's limbs,
with one voice cry to heaven in a last divine release.

Then lie long together, peacefully entwined, with hope
of resurrection, as we did, on that green hill far away.
But before we rose again, they came and took him from me.
They knew not what we had done, but felt
no shame or anger. Rather they were glad for us,
and blessed us, as would he, who loved all men.

And after three long, lonely days, like years,
in which I roamed the gardens of my grief
seeking for him, my one friend who had gone from me,
he rose from sleep, at dawn, and showed himself to me before
all others. And took me to him with
the love that now forever dares to speak its name.

"Foxy Judas" och Jesus, trött efter eskapaderna. Vad känner mig privilegierad som såg denna show live...
Källa: http://fotoroddan.blogspot.se/2014/03/jesus-vilken-upplevelse.html

torsdag 26 juni 2014

Passionsspelet

Nu har jag läst Jonas Gardells debutroman Passionsspelet. Eller nu och nu, det var nära nog en vecka sedan. Men hur som haver. Jag älskade att berättelsen kretsade kring ett passionsspel som huvudpersonen Hampus pappa Aron ska sätta upp, där Hampus spelar Jesus och Johan, som han är förälskad i, spelar Judas. (Jag undrar om någon som läser min blogg har någon aning om hur intressant jag tycker Judas är... Äsch, förmodligen ingen, jag är ju topp tunnor diskret. Moving on...)
Visst har den sina små skönhetsfel - debutantbok skriven av en yngling som nyss gått ut gymnasiet-, men jag tyckte väldigt bra om den. Nästan lika mycket som En komikers uppväxt, faktiskt, eftersom jag, som sagt, verkligen gillade upplägget och karaktärerna. Aron, den förtidspensionerade prästen med riktigt intressanta åsikter om Jesus, Judas och religion överlag, Maria, fina, mamma Maria som verkligen färsöker (som även spelar Jesu moder Maria), Hampus och hans charmige lillebror Niklas, vagabonden Johan... Idag skulle nog Johan bli kallad en hipster. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Johan som person, men han är en riktigt bra karaktär.
Jag älskar hur kär Hampus blir, hans ömhet inför Johan... Det är riktigt fint.


Vad jag dock tycker är lustigt är att så många delar ur Passionsspelet återanvänds i En komikers uppväxt. Liksom Juha var Hampus klassens clown som uppträdde på roliga timmen så att folk skulle skratta åt honom istället för att mobba honom. Och när de mobbar honom och han kastar stenar... Väldigt mycket från hans barndom och skolår återkommer i En komikers uppväxt.
Det som fick mig att skratta mest var; "[...] han förödmjukade sig till och med till att hitta på en sång, som han sjöng under stort jubel närhelst någon begärde det. Han lyckades dölja att han ryste av obehag när han sjöng den.
Döda döda
bara döda
döda på min födelsedag
sen, när jag ser allt det röda
komma ut, då skrattar jag"
Men... alltså... den där djävla sången som jag haft på huvudet sedan jag såg tv-versionen av En komikers uppväxt. Det räcker inte med att han har med hur mycket som helst från Passionsspelet. Till och med den där djäkla sången! Jag antar att Juha är Hampus straighte alter-ego. (Eller, om jag ska vara mer seriös; förmodligen tog Gardell själv en massa stoff från sin barndom och kände att det var relevant i båda böcker.)

Johan får också spöka hos Juha när han berättar för Hampus hur hans pappa väckte sina barn med en hink i handen och sade att "om ni hör några otäcka ljud är det bara jag som KRÄKS", och att Johan låg och lyssnade efter otäcka ljud. Så, ja, jo.

onsdag 25 juni 2014

Egenmäktigt förfarande

Jag har flera gånger hört att Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson är en bok många känner igen sig i. Detta tycker jag är otroligt ledsamt, med tanke på att det är en väldigt melankolisk roman om hur en kvinna bänder på och bryter sina ideal och är otroligt självuppoffrande i sin förälskelse till konstnären Hugo Rask. Det känns så sorgligt att det är så vanligt att känna sig sådär självuppoffrande, som en liten hundvalp som kommer springande så fort det vankas närhet, att stoltheten och integriteten förloras.

Ester vill verkligen att förälskelsen ska vara besvarad, även om hon förmodligen ganska tidigt märker att den inte är det. Hon accepterar hans cynismer, hans små pikar, hon accepterar allt han gör, bara de får vara tillsammans. Även om det är på hans villkor. För det är det. Alltid på hans villkor. Det spelar ingen roll att hon förlorar sin stolthet, det spelar ingen roll att hon lyssnar intensivt på allt han har att säga medan han bara lyssnar med ett halvt öra och kanske kommer med en illa dold pik.
Hur hon vill ändra på honom med sin kärlek - hon planerar att få honom att sluta röka. Sig själv ändrar hon ganska genast på. Hon äter vegetariskt samt ryggradslösa djur. Ändå står hon och lagar kycklingfiléer när Hugo ska komma på middag.


Han tär på henne, han tär på hennes integritet och självständighet. Hennes besatthet av honom är någonting han använder sig av för att få skina lite, få sig några ligg och lite sällskap av någon som dyrkar honom. Det är ofta de besatta som är manipulativa - men här är det Hugo som är det. Esters besatthet är introvert, den plågar inte Hugo, den plågar bara henne själv. Hugo är ingen rakt igenom dålig människa, ibland har de konversationer där de tycks vara på samma nivå, han lyssnar intresserat på henne ibland - men han utnyttjar Esters förälskelse, och jag har väldigt svårt att sympatisera med honom.

Lena 
Det är väldigt dyster läsning, men jag tycker verkligen om boken. Den är något nytt och fräscht, känns det som, och en värdig vinnare av Agustpriset. Jag tyckte verkligen om språket. Det var elegant, sakligt, ibland nästan formellt och ibland ganska lakoniskt. Det jag älskade med det var att en sådan berättelse lätt hade kunnat bli sentimental, men med denna sortens språk får man liksom känna efter själv.

"Hans elakhet var inte uttänkt eller utstuderad. Den var simpel underlåtenhet, oförmåga, rädsla utklädd till omtanke."

tisdag 24 juni 2014

Den berömda kampen om boken versus filmen

"Läs boken istället!" är något en hör ofta. Och i flera fall, antagligen de flesta, stämmer det ju, att den litterära förlagan är bättre, men... Ibland är det inte så. Ibland har regissören satt sin alldeles egen knorr på berättelsen, gjort verket till ett slags samarbete mellan författare och filmskapare. Filmmakarna lyfter fram och belyser andra sidor av verket, eller gör helt enkelt en djäkligt bra story inspirerad av boken. Sedan finns det ju utmärkta, trogna filmatiseringar som gör boken i sig rättvisa, och då känns det mest som att återbesöka en kär vän när man ser filmen.
Jag är alltså ingen "läs boken istället"-fascist. Böcker och filmer är två helt olika medier och förmedlar en berättelse på så olika sätt. Jag säger istället; gör vad fasen du känner för. Här är några exempel på filmatiseringar som i mitt tycke är antingen bättre eller lika bra som boken.

Stanley Kubricks Barry Lyndon är enligt mig en sagolikt vacker film. Den berömda ljussättningen, den fantastiska musiken, skönheten och humorn, den fascinerande och osympatiske huvudkaraktären... Jag älskar allt med den filmen, den hör definitivt till en av mina favoriter. Thackerays förlaga är helt och hållet annorlunda. Den osympatiske huvudkaraktären och hans uppgång och fall klättrandes på den sociala stegen är faktiskt en av få gemensamma nämnare. Boken har inte ens någon duellscen!
Stilarna och stämningarna är alldeles olika varandra, Thackerays roman är ett satirisk verk. Där finns ingen hisnande skönhet, istället är humorn bitskare och Barry är både roligare i sina illusioner om sin egen förträfflighet och mer osympatisk.
Här är det filmversionen som är min favorit. Jag tycker dock väldigt mycket om boken (jag borde dock läsa om den, det var flera år sedan sist), den hade massvis med roliga passager. Jag anser att boken och filmen kompletterar varandra. Jag kan varmt rekommendera båda! (Ett litet inflikande, dock; jag är i princip epokfetischist. Filmen är alltså rent ut sagt visuellt sexig i mina ögon.)


491 av Lars Görling, filmatiserad av Vilgot Sjöman. 491, 491, 491. Vad jag älskar den, både boken och filmen. Filmatiseringen är väldigt trogen boken, även om alltför "stötande" material har klippts bort. Alldeles underbar bok, nästan precis lika underbar film. Jag skrev lite kort om boken en gång. Boken och filmen är väl egentligen inte såpass olika att man "behöver" se båda, men jag vill i alla fall personligen inte vara utan någon av dem. Läs, se eller både och! Jag rekommenderar 491 av hela mitt hjärta.


Här fuskar jag lite, för jag minns inte tillräckligt mycket om varken boken eller filmen The Servant - boken är skriven av Robert Maugham och filmen är regisserad av Joseph Losey. Vad jag minns är att filmen är riktigt snyggt gjord och välspelad och att den var trogen men inte liksom bokstavstrogen förlagan. Exempelvis är boken mer homoerotisk, även om det finns symboler i filmen som för tankarna dit. Det är ett (eller två) verk om besatthet och manipulation - huvudkaraktären blir mer och mer beroende av sin betjänt, och betjänten nästlar sig in mer och mer in i huvudpersonens liv. Jag rekommenderar... ja, antingen eller egentligen. Exempelvis så är boken väldigt kort, så på det viset har filmen den fördelen att kunna bygga ut historien lite mer. Å andra sidan är boken verkligen skitbra, den också, och innehåller inte ett ord för mycket.


Trainspotting. Fantastisk film, fantastisk bok - jag älskar att den till stor del var skriven på skotsk dialekt. Boken är argare och skitigare, filmen är liksom snygg-skitig. Snygg rent visuellt, men skitig. Dock inte lika mycket som boken. (Till och med den bokstavligen skitiga scenen i filmen är vidrigare i boken.) Jag tror faktiskt att jag föredrog filmen, om jag ska vara ärlig, och om jag måste välja. Jag gillar verkligen hur Danny Boyle tagit Irvine Welshs historia och gjort den till något personligt, något riktigt filmiskt. Därför spelar det för mig ingen roll att det är många saker i filmen som inte stämmer överens med boken - om vi ska ta en enkel sak - deras utseenden. Detta kan ha med nostalgi att göra, dock. Jag såg filmen före och blev förälskad direkt, och jag har sett den massvis med gånger, därför ligger den mig extra varmt om hjärtat. Det är dock väldigt roligt att både ha läst boken och ha sett filmen - boken har ju hur många scener som helst som inte filmen har, så de kompletterar definitivt varandra.


Forrest Gump är ingen favoritfilm, men söt är den. Riktigt söt. Och jag älskar Bubba och lt. Dan. Boken, däremot... är inte söt. Nu var det längesedan jag läste den, fem eller sex år sedan, men jag tyckte inte särskilt bra om den. Det var nog tur att filmen bara var löst baserad på boken. Det var karaktären Forrest jag inte tyckte om, jag fann honom bufflig och osympatisk. Humorn var märklig. Lite pubertal, om jag inte minns fel. Där tycker jag definitivt att filmen överträffar boken. Om man anser att filmen var för sentimental och vill ha något lite mer cyniskt (det låter ju som jag, men å andra sidan så växte jag upp med Forrest Gump) så rekommenderar jag Winston Grooms roman.


Mysterious Skin, skriven av Scott Heim och regisserad av Gregg Araki (en mycket... speciell regissör) är mitt typexempel på där filmen och boken kompletterar varandra. Det har länge varit en av mina favoritfilmer, och ungefär lika länge har den varit en av mina favoritböcker. Det är verkligen en fantastisk, ångestladdad berättelse om övergrepp och hur de formar människor. De två huvudpersonerna, unga män vid namn Brian och Neil, såg övergreppen på helt olika sätt. Neil såg dem inte ens som övergrepp, och han började tända på män som liknade hans förövare. Brian förträngde övergreppen och tror att han vid något tillfälle blivit bortrövad av aliens, detta blir till en besatthet av utomjordingar, och han hyser en stark aversion gentemot sex.
Filmen är lite "gladare" än boken - väldigt vackra färger, snyggt filmat, karaktären Eric Preston är, till skillnad från i boken där han av förklarliga skäl är mer dyster, en glad ung man. Trots detta är det inte på något sätt en film jag skulle kalla "glad" (därav citationstecknen), den är ångestfylld och äcklig, men så djävla snygg och filmisk och Gregg Arakisk. Och underbare Joseph Gordon-Levitt gör en fantastisk Neil.
Sluten är olika, det är en liten detalj som skiljer. Men oavsett om man ser filmen eller läser boken lämnar slutet samma känslor efter sig. När jag läste ut boken blev jag genast sugen på att se filmen igen (vilket jag gjorde), trots att jag mådde dåligt. Katharsisknarkare... För övrigt är det dags för en omläsning snart.


Ah, Les enfants terribles av Jean Cocteau... Jag såg filmen (regisserad av Jean Pierre Melville) strax efter att ha läst boken, och den slutsat jag drog var; de är likadana! Jag tänkte att jag antog att Cocteau älskade hur filmatiseringen blev. Här kan jag inte föredra någonting, både boken och filmen var riktigt bra. Jag känner inte att man måste läsa boken om man har sett filmen eller tvärtom (om man inte är som jag och tycker att det är roligt att se det man läst komma till liv), men de är så pass lika varandra att det inte känns alltför viktigt.


Som de flesta antagligen känner till bygger Brokeback Mountain på en novell av Annie Proloux. Det är många skillnader, och jag är imponerad av Ang Lees förmåga att ta en novell och göra till ett vackert, romantiskt, sorgligt dramamästerverk. Jag har för mig att novellen var kärvare och skitigare, och jag minns att jag verkligen gillade den. Den var olik filmen, jag tror själv att jag föredrar filmen (dock var det många år sedan jag både såg den och läste novellen), men de kompletterar definitivt varandra, och jag tycker själv att en får stor behållning av att ta del av båda.


A clockwork orange! Ytterligare en Stanley Kubrickfilm. Visuellt ögongodis, ultra violence, mjölkbaren... bara inledningsscenen i Korova Milk Bar är ju värd mer än guld. Och Anthony Burgess förlaga, även den är värd mer än guld. De är både lika och olika, jag skulle väl säga att Kubrick var hyfsat trogen förlagan (till skillnad från när han gjorde Barry Lyndon, som var mycket löst baserad på boken). Boken har sin charm, språket är riktigt coolt och jag älskar den ryskinspirerade slangen, som förvisso finns med i filmen också, fast inte till riktigt stor grad vill jag minnas. Nej, där tycker jag definitivt att boken och filmen kompletterar varandra och är lika bra. Malcolm McDowell gör en fantastiskt bra "little Alex", även om jag inte köper att snubben är fjorton! Å andra sidan; vad otroligt ruggigt det vore med en skådespelare som faktiskt såg ut som fjorton. Då hade filmen varit bra mycket obehagligare.


Filmatiseringen från åttiotalet av Stephen Kings Children of the corn har varit en guilty pleasure sedan jag var tretton. MALACHAAAAI! HE WANTS YOU TOO... MALACHAI! Jag och en vän citerade den varje gång vi sågs vid den tiden (vilket förvisso inte var så ofta, hon bodde i Göteborg vid den tiden, och jag bodde i Höör, men vi pratade ju i telefon också), vi hade gummiband med halloweenpumpor där min fick heta Isaac och hennes Malachai. Vi gjorde även en liten sång... Där deras namn var den enda texten. Det är en film som egentligen är dålig, men jag älskar den. Jag älskar sådant. B-skräck, slashers, you name it. Jag läste novellen när jag var fjorton, och den var ganska olik filmatiseringen, något som inte förvånade mig ett dugg. Då tyckte jag om båda lika mycket, fast på olika sätt. Nu antar jag att jag föredrar nostalgifilmen. De kompletterar varandra, men om du gillar Stephen King rekommenderar jag novellen. Om du gillar underbart dåliga 80-talsslashers så rekommenderar jag filmen.


Stevensons Dr Jekyll and Mr Hyde är en sak. Filmen från 1939 är en helt annan. (Samma sak gäller alla andra adaptioner - de andra filmerna, musikalen, och så vidare.) Jag har skrivit långt om det tidigare; Här!, så slipper jag skriva om allt det där igen. Trots att jag tycker bättre om boken än om filmen så tycker jag ändå att de kompletterar varandra. Det freudianska i filmen är intressant, dessutom är den riktigt djäkla snygg, och det är roligt att en film från den tiden vågar hantera sexualitet som den gör. Boken är obehaglig, filmen är snygg och intressant.


Och så avslutar jag med lite mer skräck. The legend of Hell House heter filmen och är regisserad av John Hough, Hell House heter boken och är skriven av Richard Matheson. Jag skrev om den här. Först såg jag filmen, sedan läste jag boken, sedan såg jag filmen igen. Det är en relativt trogen filmatisering, men samtidigt finns det mycket i boken som gör berättelsen än mer spännande. Den innehåller fler sexuella anspelningar, och jag tycker att sex och skräck är en intressant blandning. Inte för att inte filmen innehöll sexuella anspelningar... för det gjorde den definitivt.  Filmen imponerade på mig den också, riktigt ordentligt, jag älskar den, älskar stämningen. Den skrämde mig inte, men den är riktigt intressant, stämningen är obehaglig, stämningen överlag är underbar. Jag tycker definitivt att boken och filmen kompletterar varandra, jag kan dessutom inte välja favorit.


Jag känner att jag inte riktigt kan prata om Fight Club (herregud, jag insåg inte den där referensen förrän lång efter att jag skrivit det), eftersom jag inte minns boken och filmen så väl. Jag såg filmen som tolvåring, sedan såg jag den för två år sedan - berusad - dagen efter att jag läst boken. Jag minns inte vilken som var bäst i mina ögon, en vild gissning är att de kompletterar varandra ganska bra.

Jag inser att jag äger massor av böcker som några favoritfilmer är baserade på - nu blir jag än mer sugen på att läsa dem! Och någon gång gör jag göra ett inlägg om pjäser som blivit filmatiserade.

fredag 20 juni 2014

Ur Judas and Jesus, av Jean-Yves Leloup:

Judas and Yeshua: We are the two halves of a human being. Only when brought together can there be a fully human being. Judas and Yeshua: We are the two paths that surely reveal a greater divinity of God.
It is neither good nor evil that will have the last word. They are the two halves that compose a human being... And beyond good and evil, beyond these two halves, another road begins.


torsdag 19 juni 2014

Teleny revisited

Jag fick ett märkligt första intryck av Teleny (kanske eller kanske inte skriven av Oscar Wilde, Robbie Ross och John Gray) - berättarstilen (huvudpersonen Camille sitter och pratar med en annan man om sin relation med pianisten René Teleny, och ibland känns det nästan som ett korsförhör) kändes konstlad, sexscenerna pinsamma (och hetero) och humorn ganska så pubertal. Samtidigt kände jag ju att jag hade behållning av den. Det var, trots allt, roligt att läsa en erotisk bok från sekelskiftets England om kärlek och sex mellan män, och eftersom Oscar Wilde är en av mina absoluta älsklingar (på delad förstaplats med André Gide), tänkte jag.
Jag tog en liten paus när jag hade läst klart del ett, det vill säga ungefär halva boken. Inte direkt en medveten paus, det bara blev så. Jag vet att jag tänkte att jag hoppades att den andra halvan av boken var bättre.
Och det var den. Verkligen. Det är här de sexuella mötena mellan Camille och René börjar, och samtidigt känns det som att berättelsen blir mer innerlig, det är inte en massa till synes ovidkommande anekdoter, och jag känner att jag bryr mig mer om de två ganska märkliga huvudpersonerna.
En del saker känns fortfarande aningen konstlade och ofärdiga, som om det vore ett första utkast som skulle kunna förbättras och förtätas, men vad fan. Efter först ha tyckt att boken var pinsam (halvt roat och halvt besviket) blev jag säkerligen lättflirtad. Jag känner att det inte gör någonting. Jag tycker om andra halvan av Teleny, jag tyckte genuint om att läsa den, och inte bara som klenod eller eventuell Wilde-bok, och det är det som lämnar avtryck.
Jag borde nog egentligen läsa om den, se om jag kanske helt enkelt inte gjorde den rättvisa från början (jag har nästan dåligt samvete!), eller om det verkligen var så att del två var betydligt bättre (trots korsförhören om relationen och de lite... lustiga sexuella metaforerna). Något jag uppskattade med boken var, trots att humorn ofta inte var min kopp te, var ändå hur den blandar genrer, ibland är komisk, ibland vacker, ibland grotesk och ibland porrig.

"Une scène d'orgie inspirée de Teleny. Laurent Cambon, Eliott Paquet, Arthur Perier"

onsdag 18 juni 2014

En symbol för ett offerlamm

När jag läser Jonas Gardells Jenny (och givetvis även En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré) slås jag av hur karaktären Jenny tycks vara född till offer och syndabock - det kan och får liksom inte gå bra för Jenny. Det spelar ingen roll hur snäll och beskedlig hon är, hon ska straffas. Hon ska mobbas, skändas, pikas, våldtas, det är som att hon bara finns till för att ta emot det onda hos andra människor.
Och hon vänder andra kinden till, för hon har inte lärt sig att göra annat. Hon är inte den som ger igen eller ens säger ifrån, som ett offerlamm ("Bä bä vita lamm, nu ska du få knull", det tänkte jag inte ens på förrän nu) accepterar hon sin plats längst ner i näringskedjan. Straffen vänder hon inåt, mot sig själv, mot sin kropp och själ. Dystert accepterar hon att de hon kallar vänner sviker henne, accepterar att vara ett substitut, accepterar att endast få synas när folk på fyllan ber sina lama ursäkter med inbäddade pikar - hon är ju rätt schysst, förlåt, Jenny, drick nu och bli full, Jenny, det här är ju för din skull, och nu ska du få en present, min nästan tomma flaska bodyspray, för du luktar ju ändå illa, Jenny. Det är då och så hon får synas. Synas, aldrig höras.

Och jag får en klump i halsen när jag inser att världen är full av Jennys. Och det är inte alla som kan resa sig upp och gå.

Om författare, självbiografiska ämnen, ansvar och integritet

Som författare tycks man ha ett visst ”ansvar” som skribent och offentlig person, detta kan man utläsa av den strida strömmen självbiografier som kommit och toppat försäljningslistorna de senaste åren – ska man bli ordentligt populär ska man vara ärlig, dela med sig av sig själv och av sitt liv samt inte hymla med sina åsikter. I dagens samhälle med internet, bloggar och Facebook har normen blivit att människor, kända som okända, ska bli alltmer självutlämnande, och detta gäller då i högsta grad författare eftersom deras ställning är ganska så ”naken”. Media skriver reportage och regelrätt ”skvaller” om ”kändisar” i alla de former och dessa förväntas även tala ut i intima intervjuer.

”Att inte vara engagerad hade en gång högt anseende. Det kallades vishet. Senare döptes det om till resignation, mindre storslaget men fortfarande med en del av prestigen i behåll. Nu har denna livshållning råkat i vanrykte. Man vill inte längre veta av människor med inåtvänd blick, som inte fäster avseende vid de stora samhällsfrågorna” skriver Horace Engdahl i Cigaretten efteråt. Man förväntas tycka, ha åsikter om det mesta, engagera sig, bjuda på sig själv. Vara offentlig.

 Idag, med ökade print-on-demand-förlag, bloggar och e-böcker där läsaren kan få tag på välskrivna texter betydligt lättare än för bara några år sedan är det svårare än någonsin att bli publicerad på förlag. Då krävs det att man kan sälja, det krävs originalitet – men inte för mycket, då är det svårt att veta vad som säljer, där gäller den gyllene medelvägen –, det krävs autencitet. Heberleins ibland maniska och ibland nattsvarta texter i sin Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva har blivit hyllade på grund av Heberleins mod. Hur hon vågar lämna ut sin ångest och desperation till allmänheten. P O Enquists Ett annat liv blev omåttligt populär och dessutom vinnare av Augustpriset. Man vill se den store författaren naken och utan skygglappar i form av påhittad prosa. Man tänker inte på att han själv väljer vad han skriver, vad han utelämnar och vad han lämnar ut.

Men man vill se författarna, stora som små, som människor, som vem som helst, som du och jag, som någon som lika gärna hade kunnat vara din granne. Man söker bevis på att inte heller de stora författarna är perfekta, man jämför – man tänker kanske ”jag har gjort mina misstag i livet, men jag har i alla fall inte varit alkoholiserad, likt Enquist”. Man söker igenkänning – ”Jag har suttit i väntrummet på S:t Lars som arbetslös, som servitris, som vårdbiträde, som student, som doktorand, som tf. lektor, som doktor i etik och som författare, debattör och kulturskribent” skriver Heberlein i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Oavsett om man är arbetslös, student, doktorand eller författare kan det gå snett i livet, och även om man vet att man inte är ensam mår människor bra att kunna identifiera sig med en offentlig person. Dock ska identifikationen helst inte vara fullständig. En offentlig person, en begåvad författare bör ha levt mer innehållsrika liv än genomsnittet de bör ha mer att säga. Som Engdahl skrev i Cigaretten efteråt: ”En bra biografi skall ha en smak av polisanmälan.”

Författarens roll är rollen som mentor, som kamrat, som vän, som stöttepelare, som dygdemönster eller som det dåliga exemplet. Samtidigt ses författare ofta som lite mer, lite högre uppsatta, upplysta på ett annat sätt än gemene man. Däri kommer ansvaret, en människa felar och vrider på sanningen – men en författare, en upplyst, en konstnär ska helst vara så felfri som möjligt, även om han eller hon varit ”det dåliga exemplet” bör han eller hon ta avstånd från sina tidigare misstag, vara upplyst, vara autentisk och vara konsekvent – nåde den författare som ändrar värderingar, åsikter eller livsåskådning på ett radikalt sätt, då sviker hon eller han sina ideal och läsare, vilket givetvis kan vara nog så paradoxalt.

Ur Paulo Coehlos Djävulen och fröken Prym:

När Leonardo da Vinci skulle skapa denna målning ställdes han inför en stor svårighet. Han måste måla det goda i Jesus och det onda i Judas, vännen som bestämmer sig för att förråda honom under måltiden. Han avbröt arbetet när han hunnit halvvägs, för att återuppta det först när han lyckats hitta de rätta modellerna.
En dag när han satt och lyssnade på en kör fick han i en av de unga männen se den fulländade bilden av Kristus. Han bjöd honom till sin ateljé och tecknade en mängd studier och skisser.
Tre år gick. "Nattvarden" var nästan klar - men da Vinci hade ännu inte funnit den idealiske modellen för Judas. Kardinalen, som hade ansvaret för kyrkan, började pressa honom och krävde att han snart skulle färdigställa muralmålningen.
Efter många dagars sökande fann målaren en ung, trasig, försupen och i förtid åldrad man liggande i rännstenen. Han bad sina medhjälpare att föra honom till kyrkan, för han hade inte tid att göra några skisser.
Tiggaren bars dit utan att riktigt förstå vad som hände. Medhjälparna höll honom på fötter medan Leonardo da Vinci avbildade gudlöshetens, syndens och egoismens drag som var så väl tecknade i det där ansiktet.
När han var klar spärrade tiggaren, som hunnit återhämta sig en del från sitt onyktra tillstånd, upp ögonen och lade märke till målningen framför sig. Och med en blandning av förvåning och vemod sade han:
"Den där målningen har jag sett förut!"
"När då?" frågade da Vinci förbluffad.
"För tre år sedan, innan jag förlorade allt jag ägde. Jag sjöng i en kör på den tiden, mitt liv var fullt av drömmar och en konstnär bad mig att stå modell för att han skulle måla Jesu ansikte."


tisdag 17 juni 2014

Ångest, ångest är min arvedel, djävla Jonas Gardell

Även om det är lite si och så om vad jag tycker om Jonas Gardell som person (eller ja, jag känner ju inte honom personligen och jag tvivlar inte på att han är en bra människa, men en del av hans uttalanden har gjort mig mäkta förbannad - vad han sade om ordet queer och "brudar som slickat minimalt lite fitta för att få kalla sig flator" eller vad fan det var) - det jag har läst av honom har varit riktigt bra. Om Gud och Om Jesus har varit intressanta och lärorika medan Torka aldrig tårar utan handskar-böckerna har varit vackra och sorgliga.


Och så är det ju de här böckerna om Juha. Fy för satan, alltså. Jag skrev ett inlägg om En komikers uppväxt som jag totaldeppade till. Allt kändes så hopplöst, tröstlöst, och jag kände igen strukturerna obehagligt väl även om jag (lyckligtvis) inte kände igen mig i någon av karaktärerna.
Nu läser jag Ett ufo gör entré, och det är mer ångest än deppighet jag känner här. Fortfarande igenkännbara hierarkier - tonåringen som arketyp och tonårslivet i sig ändras inte från, exempelvis 1979, då boken utspelar sig, till 2005, då jag själv var femton. Det är de yttre omständigheterna - modet, vad man ska gilla, vilka band som är inne och ute, vad som händer i världen - som ändras, inte de inre. Kraven. Att passa in, att vara någon.
Och är man en outsider ska man vara en "cool" outsider (som jag väl försökte vara på högstadiet - sjuan var svartkläddhet, svart kajal, mörk poesi, metal med texter som både kunde vara mörka och som kunde handla mycket om att bryta sig loss från normer, åttan var J-rock, tuperade råttsvansar, rosa benvärmare, manga och mangaacessoarer och nian var vitt puder, rött läppstift, queerhet, sexpositivitet och regnbågsstrumpor) - inte som bokens Jenny, den "fula", den "mjälliga", "plankan", en otroligt värdelös tjej i omgivningens ögon, och givetvis, precis som i den förra boken, försummar Juha, som är hennes enda vän, henne.
Det gör så ont att läsa det. Det gör så ont att läsa om festerna där det anses "coolt" att ligga och spy. Fester där medvetslösa tjejer våldtas eftersom de inte kan säga nej. Charlotte, som "egentligen" är en av de "häftiga" (enligt hennes egen utsago), som kämpar med självförakt och ätstörningar (jag kan känna igen mitt tolvåriga jag i vissa av hennes utläggningar - jag måste vara cool, jag måste vara inne, jag får inte äta, äta är dåligt, en hård fasad som hotar att kväva en...), en osympatisk karaktär som man ändå måste sympatisera med.
Jag både ser fram emot och bävar för att läsa Jenny.



...och ett tack till min goda vän som gav mig alla tre böckerna i pocketversion som hon egentligen tänkt sälja! Mycket, mycket uppskattat!

Nunna, fruga eller hora?

Career opportunities, the ones that never knock... Förvisso fanns det ju kanske inga större möjligheter att bli karriärskvinna under renässansen. I Pietro Aretinos bok Samtal med undertiteln Nunnornas liv - De gifta kvinnornas liv - Skökornas liv (utgiven på Vertigo förlag) är det dessa tre valmöjligheter som diskuteras för huvudpersonen Nannas dotter, som passande nog heter Pippa.
Nanna, som har provat på alla dessa sysslor, sitter under ett fikonträd och samtalar med väninnan Antonia under tre dagar. Hon börjar med att prata om sitt korta liv som nunna - och ingen särskilt kysk sådan, det berättas om onani med sexleksaker, voyerism och orgier. När hon kommer till de gifta kvinnornas liv blandas Nannas egna anekdoter med berättelser om människor hon träffat eller hört talas om - det är otrohetsaffärer, en trettioetta som inte har någonting med kortspel att göra, falkspel, en hel massa sex. Hon berättar med en grovkornig och burlesk humor, och människorna sätter sig i alla möjliga och omöjliga situationer, oftast mer eller mindre absurda. Väninnan Antonia kommer mest med lakoniska kommentarer och roade eller chockerande utrop.
Nanna är i princip ensam huvudperson i delen om skökorna. Hon var mycket åtrådd, och män färdades länge för att få ta hennes (sedan länge svunna) oskuld. Massor med män, massor med sex, massor med fantasifulla historier...
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om boken, om jag tycker att den är bra eller inte. Den är definitivt underhållande. Uppfriskande på något vis, med de skurkaktiga, kåta kvinnorna, även om jag aldrig skulle få får mig att kalla boken feministisk på något sätt. Det är trots allt en bok skriven under renässansen. Av en man. Och jag gillar att Nanna på flera sätt är ett riktigt svin som stjäl, bedrar, dräper och ljuger. En usel förebild gör ofta en rolig karaktär. Rolig som i att läsa om alltså. Fast hon är ju ganska rolig, Nanna, liksom den mer fåordiga Antonia.
Tja... Summan av kardemumman är väl att jag inte har hittat någon ny favoritbok, men det är definitivt god nöjesläsning.

Snyggt omslag!

måndag 16 juni 2014

Parafras på Anarchy in the UK av Sex Pistols

...skriven av mig då min syster gav mig en skrivuppgift: "Anarchy in the UK, fast mindre korkat skriven".
Here goes:

Som en antikrist färdas jag genom Storbritanniens smutsiga städer
Ropen pulserar genom mitt blodomlopp: Anarki!

Mitt hår är rufsigt men mina tankar är klara;
Jag vet vad jag vill
Jag vet vad jag inte vill
Ha och inte ha
En utopi
En blixt från en klar himmel
Omkullkastande
Kaos i ordningen

Jag ser inte mycket ut för världen, världen ser inte mycket ut för mig
Jag är ung, men jag står fast vid min ideologi; Anarki!
Mitt land känns som en främmande planet
Jag är en främmande fågel
En antikrist som inte kommer med fred utan med svärd
För att störa, för att förstöra
Englands grå betong

Jag är inte född att lyda
Lagar och normer som råder
Folket får inte sitt
Och de som har sitt på det torra skiter jag i;
Jag är ung, berusad, förbannad
Jag är ingen slav, jag är ingen betjänt
Till Lizzie eller Maggie eller Johnny-boy
Jag kommer aldrig komma och ge kejsaren vindruvor
Istället krossar jag fruktskålen

Ett rop omkullkastar lugnet från de bullriga gatorna,
Stillsamheten i stressen, de skrockande småborgarna; Anarki!

söndag 15 juni 2014

Min mormor hälsar och säger förlåt

Ah, Fredrik Backman... Sveriges älskling. Tror jag. Han är bra, han. Djäkligt rolig, verkar vara en vettig person, han kan blanda humor och ömsinthet på ett riktigt bra sätt (se Saker min son behöver veta om världen och... mycket annat), han verkar vara snäll och ha fina värderingar. Återigen, se Saker min som behöver veta om världen.
Men nu. Min mormor hälsar och säger förlåt. Det känns nästan lite konstigt att skriva om en så pass... jag vet inte... ny och "hjärtevärmande" och "mainstream" bok. Inte för att jag har något problem med något av det, och jag gissar på att jag ändå är riktigt fett djäkla sen på att blogga om den, i alla fall om man jämför med bokbloggare som skriver om pinfärsk litteratur, vilket jag ju som bekant är alldeles för otrendig för att göra.
Jag hade faktiskt tänkt blogga om den tidigare, det hade jag, för det var väl ungefär sex veckor eller så sedan jag läste den, men så blev det aldrig av. Jag fick den av min pappa (som gav mig Hjärtdjur och Röde orm första gången jag var inlagd och Born to run andra gången jag var det) när jag nyligen låg på sjukhus för tredje gången i mitt liv, och då inte gjorde annat än att ligga och läsa (mellan doktorssamtal och fina besök). Jag tror att det var en perfekt bok för mig att läsa vid det tillfället. Den var relativt tjock men otroligt lättläst, vilket var bra eftersom jag läste långsammare än vanligt på grund av att jag kände att jag hade nedsatt koncentrationsförmåga, den var rolig, den var gripande.
Jag kände att jag verkligen tyckte om Backmans fantasi - den excentriska mormodern (som jag för övrigt älskade), hur hon, efter döden, skickar ut sin dotterdotter på "skattjakt", hur alla historier hänger ihop med varandra, både livsödena och mormoderns sagor. Jag älskade hur det kändes som att hela poängen med boken var att människor är komplexa - allt är inte som det ser ut, alla är inte som de till synes verkar vara, vi är alla flerdimensionella med goda och dåliga sidor.
Kanske var den lite sentimental? Jag vet inte. Var den det? Det känns som att den hade kunnat vara det (även om jag aldrig skulle förknippa Backman med sentimentalitet), men jag minns faktiskt inte, och det kändes inte så när jag läste den. Kanske hade jag kunnat tycka det om det inte vore för att jag läste den vid den tidpunkt jag gjorde. Den tidpunkt då jag behövde en bok som den som bäst.


Jag tror jag rekommenderar den med en kram - och till alla som behöver en kram.
Detta är, för övrigt, det mest out-of-character jag någonsin skrivit på denna blogg. Håll till godo, snart lär väl kramarna bytas ut mot kopulerande och myset med morbiditeter i sedvanlig anda.

Min värsta läsupplevelse - på riktigt den här gången

VARNING. ETT JÄTTETRAMSIGT INLÄGG SKRIVET I REPTILHJÄRNEAFFEKT

Jag har ju aldrig riktigt varit så säker på vad jag ska svara när jag frågar mig själv vilken min värsta läsupplevelse var. Ibland har jag svarat De 120 dagarna i Sodom för att den var grymmast och därför påverkade mig starkt på ett negativt sätt, jag läste den när jag hade enorma sömnproblem, däckade av trötthet och drömde mardrömmar om sexuell tortyr och lustmord. (Och ändå sitter jag här, flera år senare, och planerar att läsa om den.) Någon gång har jag tänkt Lust av Elfriede Jelinek eftersom den inte alls var vad jag trodde att den var, den lyckades enbart äckla, och jag läste den alldeles för snabbt, även då hade jag inte sovit på något dygn. Jag är dock ganska säker på att jag skulle uppskatta den idag.

Flera gånger har jag nämnt Mina drömmars stad eftersom jag 1.) blev "tvingad" att läsa den och vid alldeles fel tidpunkt - i nian, då jag bara ville vara hemma, lyssna på musik, läsa manga och kopulera (vilket jag även gjorde, då jag skolkade mycket - dock inte på samma gång) och 2.) blev "tvingad" att läsa den igen ett eller två år senare eftersom vi skulle skriva en massa analyser och ännu fler djäkla artiklar till en fake-tidning med bland annat en intervju med Henning och Hennings dödsruna. I SAMMA NUMMER. ...så var jag ju tvungen att läsa den igen, för inte satan mindes jag allt det där. Och jag sköt upp allt till sista dagen och läste den snabbt som ögat och ville bara spy på Henning och Lotten och Tummen och Stockholm och arbetarlitteratur och...
Den boken har skadat mig för livet (jag kommer förmodligen alltid att få något konstigt i blicken när jag tänker på svensk arbetarlitteratur och stadsskildringar, även om jag älskar Moberg och definitivt vill läsa mer arbetarlitteratur). Jag är säker på att det är en bra bok egentligen, men eftersom jag läste den vid världens sämsta tillfälle och sedan blev tvingad att läsa den igen har jag fått en sådan förskräcklig aversion gentemot boken trots att det börjar närma sig ett decennium sedan jag läste den att jag förmodligen aldrig kommer att klara av att ge boken den chans den förmodligen förtjänar. (Jag hade dock gärna läst Sommaren med Monika då jag tyckte mycket om filmen, men någon av hans stad-böcker... nej, mitt psyke hade inte klarat av det. Inte igen.)

Den SABLA utgåvan också...!
Men. Inte ens den upplevelsen var den värsta, hur många gånger jag än har pratat om den. Den värsta kanske var så hemsk att jag förträngde den vid pressade situationer.
Flickan från ovan av Alice Sebold. The lovely bones. The lovely bones. Vad är det för en djävla titel egentligen!? Är vissa ben mer älskvärda än andra? Är hon ett ljuvligt skelett? Bli brutalt mördad, dö ung och bli en vacker benhög? Okay, jag har för mig att det var ett djuuupt citat som handlade om något helt annat, men ändå. Titeln är ändå... uärk. Jag var väl sexton år eller så när jag läste den. Mamma sade att den var dålig. Jag trodde henne, men läste den ändå.
Den irriterande, lillgamla kvasifilosofiska ungen tänker sobert på det faktum att hon blivit våldtagen och mördad, för det är ju faktiskt inte så himla farligt att bli det; synd bara att man inte kan ha sex, eller snarare "älska", för det är ju precis så det går till när tretton-fjortonåringar ligger med någon, förresten så har huvudpersonens lillasyster fönster i fittan. Inte bokstavliga fönster förstås, och ordet "fitta" var nog utbytt, men likväl så gjorde hon en liknelse om att hennes syster, vars sexdebut hon bevakar, har fönster i sitt underliv.
Och så bevakar hon "sin mördare, sin mördare, sin möööördare" och sin familj (som reagerar precis som en stereotyp familj ska), som hon tänker förnumstiga tröstande tankar åt och så går hon i skola i himlen för det ska vara så, fast det är inte riktigt den riktigt riktiga himlen och dessutom har alla en egen himmel... eller något. Och allt är klyschigt och allt är sentimentalt på ett sätt som bara blir irriterande. Författaren verkar försöka alltför hårt för att beröra och få folk att gråta och skratta lite och känna att liiivet har en meeening och ungen är så filosoofisk och... Och hennes död ledde ju faktiskt till något positivt. (Eller vad fan vill hon ha sagt? Jag hoppas verkligen att det är jag som minns fel.) Och mördaren och karma liksom. Hihi.

NEJ.

lördag 14 juni 2014

Enkät om "marginaliserade författare"

När läste du senast...

en kvinnlig författare?
Jag läste ut Stormsvala av Marianne Cederwall igår.

en författare med afrikanskt ursprung?
För en månad sedan. Jag läste Pojkflickan av Nina Boraoui, som är fransk-algerisk.

en författare med spanskt/portugisiskt/latinamerikanskt ursprung?
För ett par veckor sedan. Om natten i Chile av Roberto Bolaño, som föddes i Chile.

en författare med asiatiskt ursprung?
Det var ungefär en månad sedan. Ormar och piercing av Hitomi Kanemara, hon är japanska.

en HBTQ-författare?
Ett par veckor sedan, såvida ingen annan av författarna jag läste efter Jonas Gardells En komikers uppväxt var queer.

en mellanösternförfattare?
Tyvärr var det omkring två år sedan. Yacoubians hus av Alaa al-Aswany från Egypten.

Så... Ska jag känna mig stolt (förutom när det kommer till författare från mellanöstern)? Jag vet inte. Jag har liksom ingen agenda. Jag läser vad jag är intresserad av, även om det förstås är bra att ha diversitet i åtanke.

To a dead man, av Carl Sandburg:

Over the dead line we have called to you
To come across with a word to us,
Some beaten whisper of what happens
Where you are over the dead line
Deaf to our calls and voiceless.

The flickering shadows have not answered
Nor your lips sent a signal
Whether love talks and roses grow
And the sun breaks at morning
Splattering the sea with crimson.

fredag 13 juni 2014

Nekrofila tendenser - eller sexuella upplevelser med döda i litteraturen

...eller det här med att känna sexuell eller sensuell lust till döda människor. I litteraturen alltså. Inte när det kommer till mig personligen. Jag dras till människor med puls. Jag började tänka (råkade först skriva "tända", Freud försöker visst få mig att bli nekrofil trots allt) på tre väldigt olika verk med väldigt olika anledningar till att lusta för det döda. Hur olika döden i samband med sexualitet och sensualitet beskrivs. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med min utläggning, jag tyckte mest det var intressant att studera och jämföra. Eftersom jag är morbid och pervers.

Den första är Gabrielle Wittkops underbara, hyllade Nekrofilen. Där är huvudpersonen verkligen, som titeln avslöjar, nekrofil. Ren nekrofil, han känner både lust och då och då ömsint förälskelse till de lik han "kommer i kontakt med" så att säga. Män, kvinnor, flickor, pojkar... Det döda hetsar upp honom, och ibland verkar de döda kropparna liksom upphöjda i hans ögon; "Inte en sekund funderade jag på att tränga mig in mellan dem och störa deras förening genom den orena kontakten med mitt levande kött." Det är han som är oren, han, den vitale, inte de döda som snart ska komma att förruttnas.
Det levande hetsar inte upp honom, väcker hans kärlek. Han är nekrofil i dess renaste form, och ömheten, det kärleksfulla som ofta beskrivs påminner mig om filmen Kissed om en kvinnlig nekrofil där hennes parafili behandlas på ett finstämt och ömsint sätt. Modigt, enligt mig, att behandla en film om nekrofili på det viset.


Oscar Wildes Salomé handlar inte om nekrofili, men om besatthet. Salomé blir besatt av Jokanaan (eller Johannes Döparens) läppar, och hon ska kyssa dem. Det spelar ingen roll om han är levande eller död. Hon lustar efter honom, hon berättar hur vacker hans kropp är, och när han strängt säger åt henne att lämna honom ifred smädar hon istället kroppen, beskriver den som den hos en leprasjuk. Samma sak händer med hans hår, först beundrar hon dess svärta, sedan liknar hon det vid ormar. Men hans mun smädar hon aldrig. "I love not thy hair... It is thy mouth I desire, Jokanaan. [...] The pomegranate-flowers that blossom in the garden of Tyre, are not so red" är bara ett kort utdrag ur hennes långa tal om hans underbara läppar.
"I will kiss thy mouth, Jokanaan" är en replik som återkommer som ett mantra. "Suffer me to kiss your mouth". Och hon får sin vilja igenom eftersom hennes mor,som berömt, ber henne att önska sig Johannes Döparens huvud på ett fat efter att hon ska få vilken önskan hon vill uppfylld efter att ha dansat för Herod.
"Ah! I have kissed thy mouth, Jokanaan, I have kissed your mouth. There was a bitter taste on my lips. Was it the taste of blood.? . . . Nay: but perchance it was the taste of love. . . . They say that love hath a bitter taste. . . . But what matter? what matter? I have kissed thy mouth."

Salomé av Leopold Schmutzler

Markis de Sades De 120 dagarna i Sodom behandlar alla möjliga och omöjliga sorters "lidelser", fetischer och osedligheter, allt från pedofili, zoofili, tortyr, lekar med avföring och mord. Här varnar jag för mycket obehaglig läsning.
En del av dödandet är rena mord (med eller utan sex), gärna efter smärtsam och ibland långdragen tortyr, men inte allt. Det är många partier med sex som leder till döden, där karaktärerna med nekrofila böjelser tänder på att ligga med en människa när den dör, och en del bryr sig helt enkelt inte om personen dör under den grymma leken. Offrena är dehumaniserade, de är bara kött.
"Han tyckte ursprungligen om att piska en halvsovande kvinna, och han fulländar detta genom att döda henne med en stark dos opium; han knullar henne i fittan under dödssömnen" är en av de mildare nekrofila partierna. Jag minns starkast ett stycke om ett hjärta och en kuk, jag hittade dock inte det när jag bläddrade igenom boken - vilket kanske var lika bra det.

Sades manuskript