måndag 31 december 2012

Litterära nyårslöften

Nej, några sådana hade jag inte tänkt att jag skulle haha. Mitt enda nyårslöfte i år skulle vara att spendera mindre pengar (jag har varit lat, har inte orkat laga mat och ätit ute väldigt ofta vilket såklart sätter ett stort avtryck i plånboken).
Men jag har ett litterärt tips för alla andra nu såhär inför det nya året, så länge, innan jag avslöjar mina litterära nyårslöften:

Läs André Gide. Han förtjänar det.
Gide, som förr blivit kallad "ungdomens förförare" (känns detta igen från ännu äldre tider?), har nu blivit lite sorgligt bortglömd trots ett nobelpris år 1947. (Jag blev förstås jätteglad över att de gav ut Falskmyntarna och Den Omoraliske i nyutgåvor för bara ett par år sedan.) Det är inte svårt att hitta de Gideböcker, som inte kommit i nytryck, kolla på antikvariat, på bokbörsen, på e-bay och Adlibris eller Bokus - där finns många verk på engelska.

Varför vill jag att fler läser Gide?
För att han är en så fantastiskt intressant personlighet och det lyser igenom starkt i böckerna. För att han skriver fint. För att han är ärlig (de flesta böcker har en stor dos självbiografi mellan raderna). För att han är klok och rolig. Och i många fall modern, definitivt långt före sin tid. Han förtjänade det där nobelpriset. Han förtjänar inte att glömmas bort, han behöver ett rejält uppsving!

Så därför tänker jag skriva mer om André Gide i bloggen, om hans böcker, om hans liv. Som ett litet litterärt nyårslöfte, trots allt. Recensera någon bok då och då. Det räcker liksom inte med att säga "jag tycker att han är fantastisk" för att folk ska bli intresserade. Jag måste komma med något konkret.

Mitt andra litterära nyårslöfte är att bli medlem i Vertigo Förlags "Stormtrupper", dvs en prenumeration på titlar som kommer lite då och då. Jag gillar förlaget och vill stödja, dessutom får man rabatt på andra Vertigoböcker vilket känns utmärkt då jag ändå tänkt införskaffa en hel del.

Bara för att den här bilden är så söt. Och lustig.
André Gide på sin ålders höst underhåller barn och... räcker finger?

Vadan detta?

Jag har, två gånger nu, drömt att jag läst We have always lived in the castle av Shirley Jackson. Varför har just denna bok (som jag enbart läst om, jag har den inte) fastnat så i mitt medvetande? Förmodligen på grund av den stiliga titeln, men att drömma om den två gånger... varför kunde jag inte ha drömt om en bok jag ägde istället?
Vilken besvikelse det skulle bli om det visar sig att jag inte alls gillar denna bok!

lördag 29 december 2012

Röda Nejlikan fast tvärtom

Hade jag levt under upplysningstidens Frankrike hade jag varit Röda Nejlikan, fast lite sådär tvärtom - alltså sådär "det är inte som det ser ut i revolutionens Europa" (och jag skulle SPOILER SPOILER SPOILER också heta Percy). På dagarna skulle jag sitta och sippa vin med mina aristokratiska vänner och spela kort och vara fullast och stökigast och sprättigast av alla, och på nätterna skulle jag stå främst på barrikaden och vråla om broderskap och jämlikhet klädd som en sans-culotte och sjunga smädevisor om kungen. Fortfarande drängfull, antagligen, men ärlig i mina intentioner.
Sedan skulle endera sidan hugga huvudet av mig.

fredag 28 december 2012

Fan också, Les Misérables!

Det kan ha varit så att jag har lyssnat på delar av soundtracket till den där filmatiseringen av musikalversionen av Les Misérables.
Det kan vara så att det är under all kritik och allt saknar energi och vitalitet och charm och varför i helvete låter Russel Crowe så djäkla nasal och askorkad och vem fan castade Hathaway som Fantine anyway och varför sjunger de inte utan halvpratar och varför låter alla ABC-vännerna exakt likadana (och mesiga, de är ju ascoola egentligen) och... och... det känns så slött och blekt och oengagerat att jag bara vill sova och sucka och sura och svära.
Allt är inte vedervärdigt, men nästan, och jag fick inte en enda djävla rysning. Jag trodde inte att någon kunde misslyckas så med musiken därifrån. Jag som faktiskt, på allvar, längtade. Tänkte att jag skulle stuva undan fördomarna och se om jag kanske skulle bli positivt överraskad över insatserna. Men alltså, jag tror att jag stuvade undan de där fördomarna lite väl långt. Synd att filmen ser snygg ut i trailern, då känner jag liksom att jag vill se den i alla fall men assåh näe det är inte bråttom längre. Ingenting att lägga några biopengar på precis.
Fan också.

Studentdjävlar

Helvetes julhelvete

Nej, jag skojar bara (delvis). Det har varit en bra jul. Förutom att mina bröder, som nyligen blivit friska från någonting djäkligt infernaliskt, råkade smitta mig och min syster när vi firade jul med pappas släkt. Så juldagen var ganska så vidrig, jag kände mig som en välanvänd bultbräda. Läsning, socialiserande och ätande har blivit gravt försummat på grund av detta.

De bra sakerna:
- Gott sällskap!
- Jag använde min fina grevinneklänning för första gången och kände mig extra majestätisk i en vacker håruppsättning min syster gjort på mig.
- Urtjusiga julklappar såsom ett halsband med en liten Shakespearetext (jag älskar att min äldsta lillasyster köpte det av någon som hette Titti!), presentkort på operan, prydnadskudde med Shakespearecitat ("Älska alla, lita på några få, handla inte fel mot någon"), ett annorlunda frågespel ("Hur fan visste du det?"), en ringhållare i form av en svan som min femåriga syster valt till mig, Marian Keyes (den enda chick-lit-författaren jag läser) senaste bok Hemligheten på Mercy close och mycket annat jättefint.


- Vin.
- Mycket "kalendern" och prat om den med yngsta systern. Igen. Exempelvis: Staffan-frisyrer (syster tyckte inte att munkfrisyr vore något för henne), Jean-frisyrer, Greven-frisyrer, talande ökenråttor, Sven Ahlström som fäktas med Sven Ahlström och påminnelser om att gripen hette Garm och inte Gran.
- Flickan på stenbänken med yngsta systern (som har varit min ständiga följeslagare under dagarna). Hon ville se något på svenska och den serien (baserad på Maria Gripes underbara böcker Skuggan över stenbänken, ... och de vita skuggorna i skogen samt Skuggornas barn) hade råkat slinka ner när jag packade. Det är så bra med henne... hon blir inte uttråkad av filmer för andra åldersgrupper. Två av hennes favoritfilmer är Barry Lyndon och Othello (den från 1995). Hon är ett märkligt, härligt barn.

lördag 22 december 2012

Chat om julklappar

Jag säger:
Det var förresten den mellanstora ugglan jag köpte om jag inte redan sagt det.
Syster säger:
japp
Jag säger:
Nej, jag köpte en 3 meter hög uggla.
Man kan gå in i den.
Syster säger:
bra
Jag säger:
Den har på sig en mössa som är jättestor och jätteful och sitter så tight att man måste klippa sönder den om man vill ha av den.
Syster säger:
okej
Jag säger:
Vi får dela på kostnaderna för att hyra släpet som kan frakta den till Höör.
Ugglan kostade 2700:-
Släpet går på en femhundralapp.
Syster säger:
Kan du inte ta den på tåget?
Jag säger:
Pappa ska köra mig. :/ Men om det är bra väder kanske vi kan binda fast den på biltaket, om den inte är för tung.
Syster säger:
Det borde ju gå
Jag säger:
Jag hoppas det. Vi får binda hårt, för det vore ju katastrof om ugglan föll av. Både för att den var dyr och för att många bilar lär få punktering om de kör på skärvorna och jag blir betalningsskyldig.
Syster säger:
japp
Jag säger:
Tror du den går in genom hennes dörr?
Annars får vi smeta in den med margarin.
Syster säger:
Det löser sig

Silke

Silke av Alessandro Baricco, alltså den tunna lilla boken om en fransman som handlar med silkesmaskar. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig av den, tänkte väl mest att det nog är en läsvärd bok, varken mer eller mindre, och utgår man från att dessa var mina förväntningar hade jag delvis rätt. Silke var läsvärd, men lite mer än så ändå. Det var behaglig läsning, språket var fint och liksom... stillsamt. Man lärde inte känna någon och det behövdes egentligen inte, det var inte karaktärsbeskrivningen som drev berättelsen framåt, utan snarare en känsla. Upplevelsen kändes lättflytande, svävande. Flyktig på något vis.

Något slags julinlägg (med litteratur) och två dödsårsdagar

Jag var tvungen att sticka ut och köpa de sista julklapparna idag och jag hade verkligen, verkligen, verkligen ingen lust eller ork. Och det är två dagar tills julafton och det finns inte den minsta lilla julstämning yrandes runt i min kropp. Jag försöker bota det med lite julmusik, den där listan från igår. ("Stick your christmas up your arse, ho ho,fucking ho!" som Monty Python sade.)Men den infinner sig inte, och lär inte göra det förrän vid glöggdrickandet på julafton - det var nämligen så det var förra året. Och förra igen.

Men shoppingen gick bra. Jag lyckades hitta presenter till alla efter något telefonsamtal med systern, vi brukar nämligen slå ihop summan och köpa julklappar tillsammans. Så att folk kan få lite dyrare presenter från en student (jag) och en gymnasist (systern).

Sedan tyckte jag så synd om mig själv att jag begav mig till Emmaus secondhand för att skämma bort mig själv lite. Hittade en jättefin slags grön och mönstrad kavaj med puffiga axlar/ärmar och tjusiga knappar. Känner mig som Guildenstern eller kanske Rosencrantz - men nej jag är ju Guildenstern (Hamlet, Rosencrantz and Guildenstern are dead). Och med ett par knäbyxor och långa strumpor till hade jag känt mig som en vän till Oscar Wilde. Ett plagg med många möjligheter alltså! Jag kan även känna mig som en historisk greve. Tyvärr är den lite för stor, kavajen alltså, inte greven. Men äsch.

Stor kavaj, liten greve, vedervärdig bildkvalitet

Jag hittade även lite böcker. Som Silke av Alessandro Baricco. Det är en sådan där liten tunn djäkla bok som ska vara sådär "förförisk" och "vacker". Om den inte är bra kommer jag i alla fall inte ha slösat mycket tid på att läsa den - 120 sidor

Idag var det för övrigt tjugotre år sedan utmärkte Samuel Beckett dog, och tio år sedan underbare Joe Strummer dog. Drick deras skål och må de fortfarande vila i frid!

Beckett
Strummer (älskade!)

Borde jag ge Auster en ny chans?

Första intrycket betyder ju mycket, och mitt första intryck av Paul Auster var splittrat. Det var Osynlig jag läste, för den lät ju så bra på papperet. Liksom. Unga poeter, tjusiga européer, sex, dekadens. Den var snyggt skriven och hade en hel del riktigt bra partier (jag minns dock inte exakt vilka eftersom det var ett tag sedan jag läste den), och den avslappnade attityden till incest mellan syskon (verklig incest? imaginär incest?) var intressant.
Men vart ville boken egentligen komma? Varför alla dessa bihandlingar och instuckna kommentarer här och där? Vad ville Paul Auster säga, vad var syftet med hans bok? Varför är huvudpersonen genomgod och nästan felfri medan Rudolf Born, som ändå verkar vara en ganska hygglig prick, plötsligt i princip är... ja, "grymheten personifierad" som det stod på baksidan? Och bokens slut? Va? Varför? Vadan detta?

Men nu har jag blivit lite intresserad av Auster igen. Tänker att jag kanske borde ge honom ytterligare en chans, för Osynlig var ju ingen dålig bok. Bara... rörig. Splittrad, som sagt. Och han skriver ju bra, den där Auster. Vad borde jag läsa av honom för att få ett mer stabilt intryck?


Jag råkade klanta mig och ta bort det här inlägget, så nu lägger jag in det igen. Djäklars.

torsdag 20 december 2012

Tyg

Jag har köpt en jättevacker klänning! Jag känner mig som... en friherrinna eller något.
Fast den ska jag inte använda förrän vid väl vald högtid. Idag har jag en av mina fina Oscar Wildetröjor. "Work is the curse of the drinking classes" står det under Oscars huvud. Jag beställde den på fyllan.

onsdag 19 december 2012

Shakespeare-hype

Jag är ju en Shakespearenörd av rang, och det var inte längesedan jag fick höra talas om All the world's a grave av John Reed - givetvis väckte detta mitt intresse. "A new play by William Shakespeare" står det på omslaget, "adapted from the works of William Shakespeare". Jag beställde den ungefär två minuter efter att jag fick höra talas om den, och nu har jag den äntligen i min skälvande lilla hand.
Det är alltså en pjäs där Reed har blandat friskt från olika Shakespearetragedier. Huvudpersonerna är så mycket som celebriteter som Hamlet, Iago, Romeo, Julia, King Lear, Macbeth... Replikerna, platserna, karaktärerna är alla Shakespears egna, men Reed har satt dem i en mixer och rört om. Detta kommer bli underbart att läsa! På baksidan står följande:
"Having launched a war to woo and win Juliet as his young bride, Hamlet returns home to find that his mother has murdered his father and married Macbeth. Enter Iago, purloiner of a certain hankerchief, who feeds the fire of Hamlet's jealous hell. Madness is not far behind, and neither is the fury of King Lear, Juliets forsaken father..."

Jag har bläddrat igenom den, och med repliker som "Something's rotten in the state of Bohemia" och "Et tu, Guildenstern" hypar jag den stort för mig själv och övertygas om att detta kommer att bli fantastisk läsning. För att inte tala om dess "All-star cast" (som består av bland annat Hamlet as the prince of Bohemia, Iago as lieutenant to the prince och Romeo as general to the prince. Och "with special appearances by" bland annat Old Hamlet (and his ghost), Rosencrantz & Guildenstern och Polonus, the speaker for the senate. Nej, det här kommer att bli skitkul!

När ska jag orka ta mig igenom denna tegelsten?

Jag har enormt höga förväntningar på Motståndets estetik av Peter Weiss. Den verkar alldeles underbar och dessutom är titeln fantastiskt vacker. Dessutom är det ju Weiss som skrivit en av mina absoluta favoritpjäser, nämligen Marat/Sade (eller om man ska vara petig heter den ju faktiskt The Persecution and Assassination of Jean-Paul Marat as Performed by the Inmates of the Asylum of Charenton Under the Direction of the Marquis de Sade). (Titta på Peter Brooks filmatisering av den på youtube, den är fantastisk! Skådespelarna är fantastiska! Allt är fantastiskt!)

I alla fall. Motståndets estetik. På baksidan står följande: "I romantrilogin Motståndets estetik (1975-81) kombinerade han politiskt tilltal med modernistiskt experimenterande och utvecklade den romanessäistiska traditionen från Marcel Proust, Thomas Mann och Robert Musil." Och det är den kommunistiska motståndsrörelsen i nazityskland och det är Berlin och Paris och Stockholm och jag vet inte vad. Jag känner att jag antagligen kommer att älska den: men. Men! När ska jag egentligen orka ta mig igenom den? Det är inte en vanlig tegelsten. Tegelstenar har jag ingenting emot (exempelvis så läser jag just nu Fowles Illusionisten som jag velat läsa hur länge som helst av en kursare var snäll och lånade ut).

Motståndets estetik är tusen sidor lång (alltså tvåhundra sidor längre än Illusionisten). Men det är inte det största problemet. Det är ett tusensidigt djäkla textblock! Extremt få naturliga pauser och avslut alltså, nog för att jag läser snabbt och har egentligen ingenting emot liten text (som den även har) men det finns gränser även för mig - textblocket känns nästan ogenomträngligt. Jag ska inte låta det stoppa mig, det kommer inte på fråga, men jag undrar - när kommer jag att egentligen att orka?
Egentligen vill jag nu. Nu, nu, nu. Men textmuren skrämmer mig lite.

tisdag 18 december 2012

En helg och lite till i mellersta Skåne

Nyligen besökte jag mitt familjehem; det vill säga det i mellersta Skåne där mina två småsystrar på fem och snart arton år bor tillsammans med min kära maman och hennes make. Helgen såg ut ungefär såhär:

1. Julkalendern. Massor av julkalendern. Eftersom jag har gått och lagt mig så tidigt har jag orkat vara uppe när resten av familjen sover förutom min femåriga syster - hon kommer in till mig, drar i mig, säger lite gulligt gnälligt att hon vill se "kalendern" men att hon är rädd för mörkret där nere (vilket hon nog inte är, hon är en modig liten dam), men eftersom det var så charmigt och på grund av det faktum att jag älskar Mysteriet på Greveholm går jag ner med henne och tittar på julkalendern. Sedan gjorde jag misstaget (?) att visa henne den ursprungliga Mysteriet på Greveholm från 1996. Då blev hon frälst och vi fick se på hela tillsammans (och så fort trötta jag somnade till ropade syster "TITTA!"). När vi sett alla avsnitt ville hon ha mer och se om vissa avsnitt. Det var då jag visade henne Sunes jul istället. Jag älskar som sagt Greveholm och spökena (snygge sprätt-Jean och gull-Staffan) men nog får vara nog. Man fick i varje fall se Sven Ahlström (Jean samt Greven i julkalendern) naken. Det kan jag absolut leva med.


2. Min yngsta syster pratar om farliga köttätande dinosaurier. Lite pedagogiskt förklarar jag att det finns dinosaurier som inte äter kött, utan gräs och växter och blad... ja, som Alex (äldsta lillasystern, som är vegetarian)! Inser sedan vad jag har sagt och får inflika att det var just det där med att inte äta kött jag menade. Jag tvivlar på att Alex äter gräs och blad.

3. Yngsta systern berättar om en märklig otäck mardröm om blod och knivar. Sedan tillägger hon att hon drömde att Jesus hade ögonen högt upp i pannan. Sedan sade han "kära Gud..." och bad om att få tillbaka ögonen på sin vanliga plats. Ytterst obehagligt. Lite senare frågade jag henne vem Gud var för att se vad hon skulle svara. Svaret löd: HAN ÄR DÖD! Sedan insåg jag att hon trodde att Gud var död eftersom han bodde i himlen.

4. Baka julgodis. Jag och Alex gör marsipanbröd att ge i julklapp till ett par släktingar. Jag penslar ett av dem i choklad och plötsligt ser det ut som Mr Hankey. Alex räddar situationen genom att platta till den till en stubbe istället.

5. Alex söker på Heinz Doofenschmirtz från det labila barnprogramet Phineas and Ferb. Läser att han är fyrtiosju år gammal.

Alex: Fyrtiosju år gammal!
Jag: Oj! Jag trodde han var yngre.
Alex: Jag med.
Jag: Han ser bra ut för sin ålder!

Han ser alltså ut såhär:

6. Jag och Alex kollar igenom gamla texter vi skrivit tillsammans och inser vidrigheten i en del. Sedan byter vi ut karaktärernas namn (och andra namn) mot sådana ur Nalle Puh. Några repliker: "Nu djävlar ska vi supa ner dig, Nasse!" "Tiger the player!" samt "Nej! Jag blev rädd för Sork!" (Sork hade då bytt namn med Norman Bates då några karaktärer diskuterade Psycho.)

Det var en fin helg.

måndag 17 december 2012

Vertigoperversitet x 2

Nu har jag läst två av böckerna ur förlaget Vertigos "perversa paket". En mådde jag illa av i över trehundra sidor men kunde trots det inte avsky den, en älskade jag trots grymheten.

Hogg av Samuel R. Delany:
Äckel, smuts, pedofili, mord, våldtäkter, vidrighet, perversitet, grymheter, allehanda kroppsvätskor, infekterade könsdelar... en (dessutom väldigt repetitiv) bok som jag inte kan rekommendera någon jag känner att läsa. Egentligen. Men så finns det ju där. Det där som gör att jag inte avskyr den. Vad är det för något? Karaktärerna som har gjort det till sin grej att vara vidriga (i ett vidrigt samhälle, kanhända?)? Den märkliga, nästan kärleksfulla ömheten? Nej, jag kan inte rekommendera mina vänner att läsa denna bok. Den är svår att tvätta bort efteråt. Men du som är härdad, luttrad och som liksom jag alltid testar sina gränser kanske vill dras med i det höga tempot och den vansinniga berättarglädjen mitt i allt äckel som är Hogg.


Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop:
Varför älskar jag en bok så ondskefullt pervers, så brutal, så grym som denna - om en kvinna som driver en barnbordell? Jo, på grund av skönheten som skiner in som en solstråle genom persiennerna. På grund av det utsökta språket. På grund av miljöerna - revolutionens Frankrike med sin paradoxala skönhet och smuts. På grund av en underskön hermafrodit.
Markis de Sades ande genomsyrar berättelsen.

En bok att läsa på vintern

Efter att ha läst mycket om Michelle Pavers "arktiska spökroman" Evig Natt (i originalspråk det stiligare Dark Matter) såg jag fram emot att läsa den, speciellt eftersom många benämnt den som "väldigt läskig" och sagt/skrivit att man inte ska läsa den i mörkret, speciellt inte om man är någonstans där snön ligger tung. Jag hade höga förväntningar - och visst fanns det en del snö utanför mitt barndomshem så att jag kunde komma åtminstone lite i stämning med mörkret och den nordiska vintern.
Jag blev inte besviken. Inte alls. Evig natt är en mysigt obehaglig bok som följer den fattige och ensamme Jack Miller när han med ett par andra unga engelsmän (exempelvis tjocke, bufflige Algie och den vackre Gus som Jack faller hårt för) på en arktisk expedition. Med sig har de även en skara husky-hundar där jag tror att jag hade reagerat som Jack - jag är egentligen inte förtjust i hundar, men till slut, i ensamheten (som Jack får uppleva då Gus blir akut sjuk och Algie måste följa med honom) skulle jag nog, liksom Jack, tagit hundarna till mitt hjärta.
Jag älskar paranoian och skräcken som Jack känner när han är ensam. Ett krypande, klaustrofobiskt obehag. Är det han ser illvilligt eller är det bara ett eko från det förflutna? För det är inga hallucinationer, hur gärna Jack hade önskat att det var på det viset.
Rekommenderas! Läs den på vintern! Det är perfekt vinterläsning. Rädd blev jag inte, men jag kände ett tydligt obehag, vilket var otroligt mysigt. Kuslig är ordet. En annan anledning till att läsa boken är Jack. Jack är, som Gus skulle ha sagt, storartad (eller okey, för att använda Jacks mer jordnära jargong).

lördag 15 december 2012

Dikten Minusgrader av Tranströmer

En av favoriterna av Tomas Tranströmer (lite på grund av att en handledare och författare i författarkursen jag gick för ungefär ett år sedan jämförde min romanbörjan med denna dikt):

Vi är på en fest som inte älskar oss. Till sist låter festen sin mask falla och visar sig som den verkligen är: en växlingsbangård. Kalla kolosser står på skenor i dimman. En krita har klottrat på vagnsdörrarna.
Det får inte nämnas, men här finns mycket undertryckt våld. Därför är detaljerna så tunga. Och så svårt att se det andra som också finns: en solkatt som flyttar sig på husväggen och glider genom den ovetande skogen av flimrande ansikten, ett bibelord som aldrig skrevs: "Kom till mig, ty jag är motsägelsefull som du själv."
Imorgon arbetar jag i en annan stad. Jag susar dit genom morgontimman som är en stor svartblå cylinder. Orion hänger ovanför tjälen. Barn står i en tyst klunga och väntar på skolbussen, barn som ingen ber för. Ljuset växer sakta som vårt hår.

onsdag 12 december 2012

Mästaren och Margarita

Utdrag ur min älskade Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov:

Poeten hade förlorat en natt som de andra hade tillbringat med att festa och han förstod nu att den aldrig skulle komma igen. Han behövde bara lyfta blicken från lampan upp mot himlen för att inse att natten hade försvunnit utan återvändo. Kypare höll skyndsamt på att ta bort dukarna från borden. Katterna som strök omkring utanför på verandan såg nymornade ut. En ny dag höll obevekligt på att vältra sig över poeten.


Varför älskar jag Mästaren och Margarita så? Jo, för språket, de fantastiska formuleringarna. För de udda karaktärerna. För den vansinniga blandningen mellan vardagligt och drömskt, realism och fantasi. För mitt intresse för herr Pilatus. För stämningen.

Jag är kär!

Jag är kär i låten Rosenrot av The Inchtabokatables, ett folk/punkband där Oliver Riedel var med före han blev basist i Rammstein (nu råkar jag ju älska Rammstein hur mycket som helst, men om ni inte gör det - bli inte avskräckta, detta låter inte alls likt Rammstein). Helt underbar. Lyssna!

'

Tyska är SNYGGT!

Distans

Så behagligt distanserad
Med dina armar runt min midja
Dina kalla händer som smeker mina mjuka bröst
(Jag avskyr
Att bli smekt där)
Så beklagligt distanserad
När du smakar på mig
Njuter av mina dofter
Som jag sedan länge är immun mot
Så behagligt diffust
Att känna dig genom vinångor
Genom lugnande tabletters ludd
Att inte riktigt veta vem du är
Jag är lika distanserad
Som du är närvarande
Så beklagligt att veta att jag
Imorgon kommer att vakna upp
Med en klump i bröstet
Som hotar kväva mig

Oscar Wilde och Bosie

Maskerad

Andrés Stoopendaals Maskerad liknar ingenting som jag tidigare har läst. Berättare är den fjortonåriga parisaren Maxences, ett intelligent och lite brådmoget barn som samtidigt har tonårens typiska funderingar, problem och egocentricitet. Han beskriver sitt liv, sin mamma som tar till spriten efter att hennes make och Maxences far dött, sina vänner, litteratur och film, sina sexuella känslor, lustar och förälskelser i jämnåriga pojkar. Jag älskar Maxences och jag tycker verkligen om att följa med i hans resonerande, att veta vad han tänker på och hur han ser på sitt liv.
Det är en riktigt fin roman som jag kan rekommendera - den är vardagsnära och samtidigt vackert drömsk. Den skiljer sig markant från andra uppväxtskildringar, en frisk fläkt helt enkelt. Ta lille Maxences till era hjärtan! Det gjorde i alla fall jag.

tisdag 11 december 2012

Udda

Jag hade av någon anledning dragit mig lite för att läsa Sara Lövestams Udda - och samtidigt känt mig dragen till den. Jag vet inte varför, men nu läser jag den i alla fall efter att ha hittat den för en tia på Kirsebergs Emmausbutik. Jag har läst lite mer än hälften och jag tycker om den. Den är lättläst och lättsmält, det kanske inte kommer vara en bok jag kommer att tänka på långt, långt i efterhand, men det är riktigt bra underhållning.
Den är skriven i ett raskt tempo med bra flyt och språket är vardagligt, och vad ska man säga... mysigt på något vis. Och kvickt. Det är en varm roman med fin humor. Orden "värme och humor" kan ibland verka avskräckande på mig eftersom det låter så klibbigt och feel-good-sliskigt, men det här är verkligen inte en sådan bok - även om man blir glad av den kan man inte reducera den till en simpel feel-good. Allt är inte perfekt och smärtfritt.

Jag känner för karaktärerna. Den sociala och humoristiska flatan Lelle som är sådär uppfriskande rakt på sak och aningen grov, men med ett gott hjärta. Henne (och hennes ragg Lina) blev jag lite kär i. Och så Paula, med ett skevt utseende och inga ben och med ett stort intellekt, denna kvinna som visar sig vara  riktigt tilldragande för fler än hennes dejt Martin, Lelles bästa vän med en fascination (och fetisch) för amputerade kvinnor. Det är fina karaktärer.
Jag vill gärna läsa mer av denna författare.

Ett litet utdrag:

Imorgon, tänker hon. Imorgon ska jag tänka jobbiga ord som svek och otrohet. Triangeldrama, ska jag tänka. Relationsmissbruk. Men ikväll ska jag låta mig känna hennes spår på mina läppar.

Sara Lövestam. Ser hon inte väldigt sympatisk ut?

Naglar

Ack, den tiden då jag studerade på distans och hade tid att leka med mina naglar. Nu är de alltid slentrianmässigt röda. Trötthet gör kreativiteten lidande, tyvärr. Å andra sidan hade jag väl kanske för mycket fritid på den tiden. Detta var från då jag läste upp kurser jag missat på grund av sjukdom på komvux, och det var... själsdödande. Tråkigt. Jag fick ge mig själv morötter. "Om du gör klart detta uppdrag får du äta sushi till middag och läsa André Gide." Typ.

Hemmagjorda lösnaglar.
Grönt och naglpiercing.
Svarvitt.
Lyckoklöver.
Never mind the bollocks.
Yin/yang.

En i stort sett menlös bok

Jag förstod mig inte på Sofia Nordins Utanmyr. Så som den var beskriven lät det som att den skulle vara obehaglig och klaustrofobisk, och jag hade varit sugen på att läsa den ett tag på grund av några fina gamla recensioner. Istället var den menlös och full med platta karaktärer som betedde sig dumt och irrelevant. Det var ingen dålig bok, men den var ett antiklimax. Precis när det började hända saker (det vill säga, karaktärerna började bete sig ännu dummare och mer irrelevant än förut) tog den slut. Jag fattade verkligen inte grejen. Tur att den bara kostade tio kronor.
Titta. Jag orkar inte ens skriva ordentligt om den, menlös bok får menlöst omdöme. Bah.

måndag 10 december 2012

Kärlekshistorien mellan Amanda och Walle och andra fynd

Jag älskar att hitta små spår av före detta ägare i böcker jag köper på antikvariat och second-handbutiker. Tidigare har jag ju bland annat hittat en frän dikt och en sågning. Nu hittade jag ytterligare ett fynd, nämligen ett (vy)kort. Ett romantiskt sådant. Det är skrivet med en söt liten handstil, väldigt personligt och positivt, och det handlar om en Walle som är på spelningar i Staterna och upplever "konstiga kollektiv och hemmafester", äventyr tycks vänta vid varje ställe berättar han. Han tror att hans Amanda hade tyckt om det, och han skriver väldigt rara kärleksförklaringar utan att vara smörig. Det var sannerligen en liten skatt att hitta. Det får mig att undra: hur har Walle och Amanda det nu? Vad spelade Walle och hans vänner för musik? Vad hände på de konstiga hemmafesterna?
Kortet föreställer en glad liten figur som har rivit ett hål i en vägg och tittar på solen genom det.

Tillägg: Någon minut efter att jag skrivit detta hittade jag ytterligare ett fynd i en av mina nygamla böcker - ett avlångt bokmärke föreställande bokryggar. Det var text på baksidan; "Grattis på födelsedagen! Önskar Sofia & Riaan, med hopp om spännande läsning..."

Ett ordens konstverk

Jag hittade boken Vid Grand Central Station där satt jag och grät av Elisabeth Smart på en second-handaffär för tio kronor och hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Den var beskriven som en kärlekshistoria som förflöt "som en feberdröm", och det var just ordet feberdröm som fick mig att bli intresserad, även om jag varken var särskilt förtjust i titeln eller går igång på böcker om unga kvinnors förälskelser till gifta män, som boken alltså handlar om.
Egentligen spelar det inte så stor roll vad boken faktiskt handlade om, det märkte jag när jag började läsa den. För språket är helt fantastiskt, det är det som gör boken så otroligt läsvärd, det är det som gör boken till ett ordens konstverk, det är estetik klädd i prosa. Den är alldeles full av fantastiska formuleringar som gör att man bara dras med i den till synes tunna, oansenliga boken.

Två utdrag:

När vi var ute och körde på kvällen berättade han för mig, lika opersonligt som om det var en debatt i radio: "En pojke med gröna ögon och långa ögonfransar, en som jag aldrig träffat förut, tog mig med sig in i ett rum innanför en konsthandel och älskade med mig, och i två veckor gick jag omkring och kom ihåg numren på busskonduktörernas mössor."

Illvilliga gastar visar sig vid de svarta fönsterrutorna, utan att låta sig skrämmas av fönsterkarmens bleka kors, ty nu går Jesus på en annan planets vatten, och det är bara historia som blöder ur hans gamla sår.

Elizabeth Smart

Hollywoodstjärnor med böcker (och tidningar)

Gregory Peck
Mary Pickford
Buster Keaton
Gloria Swanson
Paul Newman
Joan Fontaine
Gary Cooper
Joan Crawford
Paul Henreid
Louise Brooks
James Stewart
Bette Davis
Marlon Brando
Laurence Olivier och Vivien Leigh
Jeanne Moreau
Rock Hudson
Marlene Dietrich
Dolores Del Rio
James Dean
Dorothy Sebastian