Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva har funnits ett tag, och jag minns att mamma för tre år sedan sade att den kanske var något för mig när hon hörde talas om att kvinnan som skrivit den, Ann Heberlein, är bipolär och att boken handlade om detta. Jag var tveksam, jag var rädd att den skulle bekräfta några farhågor jag hade: vilken den till viss del gjorde. Att den var självömkande (det var den inte direkt), att den var självupptagen (det var den) och att man blev trött av att läsa den (det blev jag).

Intrycket jag fick var kluvet. Boken var väldigt ojämn. Första delen, kallad Väntrum var väldigt jobbig att läsa. Det var mycket ångest och destruktivitet, desperata tankar, S:t Lars och igenkänning. Jag visste inte om jag var redo att läsa en sådan bok eftersom jag nyligen har mått ordentligt dåligt på första gången sedan länge. Men jag fortsatte, och mycket av den där påtagliga, smärtsamma igenkänningen försvann.
Det var mycket ältande. Om hur galen hon var. Om hur fel hon var. Om hur ingen förstod henne. (Något jag förvisso kan förstå, upprepningarna och ältandet alltså, hon skrev boken under en förskräcklig tid i sitt liv.) Även ältande om hur vacker, intelligent, välutbildad och framgångsrik hon är. Om hennes vackra, tjocka, glänsande blonda hår som inte är lika fint och glänsande när det är otvättat (vad förvånande).

Och hon söker förståelse. Utan att verka villig att ge någon tillbaks. Hon har sagt att hon vill att folk ska läsa boken och förstå mer om psykisk sjukdom, att många fortfarande tror att depressioner och ångest är svaghetstecken. Som om det var ens eget fel att man blev sjuk. Men det är det ju inte. Ändå verkar hon inte särskilt tolerant själv gentemot andra som har det svårt. Under en föreläsning hon gjorde fanns hemlösa närvarande som blev provocerade av vad hon sade när hon ansåg att de som hamnat på gatan inte hamnat där utan anledning, underförstått: de hade sig själv att skylla. Själv hade hon skuldsatt sig otroligt högt, bland annat hade hon köpt ett väldigt dyrt hus under ett maniskt skov, trots att hon redan hade ett bra hem. Hon var tvungen att dra in massvis med pengar per månad för att klara sig. Hade hon inte haft en säker punkt, en någorlunda säker ekonomi, hade hon kunnat vara ruinerad för länge sedan. Ändå har hon ingen synbar förståelse för de hemlösa. Ska man säga samma sak till dem som till de deprimerade kanske: ta dig i kragen och gör någonting av ditt liv istället för att sitta och inte göra någonting åt det! De är väl också människor i kris? De kan mycket väl lida av psykiska åkommor de med, som gör det  otroligt svårt att hantera sitt liv. Är det deras fel för att de av olika anledningar inte kunnat vara lika driftiga som Ann? Nej, det smakar och luktar väldigt beskt tycker jag.

Det blev lite väl mycket i den stilen. Hon kändes aningen elitistisk, och ofta omogen och självupptagen (som jag förvisso kan förstå, man kan lätt bete sig så när man mår dåligt). Men jag greps ändå en del av hennes öde, jag är inte så kall att jag inte skulle vilja ge henne en inombords-kram (trots att hon hatar kramar och trots att vi båda vet att det inte hjälper). Och jag är glad att hon lever än, att sjukdomen trots allt inte tog död på henne. Jag är glad för barnens skull som slapp förlora sin mor.
En del av boken tycker jag mycket om, den heter Självmördarklubben, och handlar om självmördare, vad olika personer haft för teorier om dessa, filosofi och etik som hon diskuterar. Det är intressant.
Så, vad säger man. Den gav mig inte så mycket, men jag är glad att jag läste den i alla fall. Den var värd det även om jag inte är omåttligt förtjust i den. Varför gav den mig inte så mycket? Jo, för att jag vet hur det är att ha ångest. Jag vet hur det är att vara deprimerad och att inte vilja leva men ändå inte aktivt vilja dö - att gå och vara vara rädd för sig själv, tänka "kommer jag göra något förhastat?". Hur det går så fort från hypomani till en total dipp till inre tomhet och mörker. Jag behöver inte läsa om någon annans erfarenheter om detta för att förstå och känna tolerans, medlidande och empati.

Så jag rekommenderar den. Inte till dig som vet alltihop, som gått igenom ångesten, självmordstankarna, depressionen och manin. Men kanske till dig som själv deprimerad för tillfället. Eller du som är bipolär, författaren hade typ två. Men mest av allt vill jag att de som inte vet någonting om psykisk ohälsa, speciellt de som fortfarande tror att man bara "kan rycka upp sig" när allt känns svart ska läsa. Och även familjer, partners, vänner och anhöriga till en deprimerad eller bipolär person, så att de får läsa om hur hemskt och svart allting faktiskt kan vara. Samt till de som helt enkelt är intresserade av psykisk ohälsa.

 Och till sist: jag har klagat en hel del i denna text, men jag måste ge henne cred. Det var modigt gjort att ge ut en sådan djupt personlig bok. Jag hoppas att hon kan hjälpa en del och kanske förändra någon inskränkts attityd.