söndag 25 november 2012

Lucky tänker

LUCKY                                Given the existence as uttered forth in the public works of Puncher and Wattmann of a personal God quaquaquaqua with white beard quaquaquaqua outside time without extension who from the heights of divine apathia divine athambia divine aphasia loves us dearly with some exceptions for reasons unknown but time will tell and suffers like the divine Miranda with those who for reasons unknown but time will tell are plunged in torment plunged in fire whose fire flames if that continues and who can doubt it will fire the firmament that is to say blast hell to heaven so blue still and calm so calm with a calm which even though intermittent is better than nothing but not so fast and considering what is more that as a result of the labors left unfinished crowned by the Acacacacademy of Anthropopopometry of Essy-in-Possy of Testew and Cunard it is established beyond all doubt all other doubt than that which clings to the labors of men that as a result of the labors unfinished of Testew and Cunnard it is established as hereinafter but not so fast for reasons unknown that as a result of the public works of Puncher and Wattmann it is established beyond all doubt that in view of the labors of Fartov and Belcher left unfinished for reasons unknown of Testew and Cunard left unfinished it is established what many deny that man in Possy of Testew and Cunard that man in Essy that man in short that man in brief in spite of the strides of alimentation and defecation wastes and pines wastes and pines and concurrently simultaneously what is more for reasons unknown in spite of the strides of physical culture the practice of sports such as tennis football running cycling swimming flying floating riding gliding conating camogie skating tennis of all kinds dying flying sports of all sorts autumn summer winter winter tennis of all kinds hockey of all sorts penicillin and succedanea in a word I resume flying gliding golf over nine and eighteen holes tennis of all sorts in a word for reasons unknown in Feckham Peckham Fulham Clapham namely concurrently simultaneously what is more for reasons unknown but time will tell fades away I resume Fulham Clapham in a word the dead loss per head since the death of Bishop Berkeley being to the tune of one inch four ounce per head approximately by and large more or less to the nearest decimal good measure round figures stark naked in the stockinged feet in Connemara in a word for reasons unknown no matter what matter the facts are there and considering what is more much more grave that in the light of the labors lost of Steinweg and Peterman it appears what is more much more grave that in the light the light the light of the labors lost of Steinweg and Peterman that in the plains in the mountains by the seas by the rivers running water running fire the air is the same and then the earth namely the air and then the earth in the great cold the great dark the air and the earth abode of stones in the great cold alas alas in the year of their Lord six hundred and something the air the earth the sea the earth abode of stones in the great deeps the great cold on sea on land and in the air I resume for reasons unknown in spite of the tennis the facts are there but time will tell I resume alas alas on on in short in fine on on abode of stones who can doubt it I resume but not so fast I resume the skull fading fading fading and concurrently simultaneously what is more for reasons unknown in spite of the tennis on on the beard the flames the tears the stones so blue so calm alas alas on on the skull the skull the skull the skull in Connemara in spite of the tennis the labors abandoned left unfinished graver still abode of stones in a word I resume alas alas abandoned unfinished the skull the skull in Connemara in spite of the tennis the skull alas the stones Cunard (mêlée, final vociferations) 
. . . tennis . . . the stones . . . so calm . . . Cunard . . . unfinished . . . 

~Samuel Beckett, Waiting for Godot

fredag 23 november 2012

Lost in translation

Det som gått förlorat i vanliga goda eller förträffliga översättningar är just det bästa.

~Friedrich Schlegel (ur Romantiska fragment)

Givetvis undrar jag om något revolutionerande eller sublimt förlorats i detta fragment.

onsdag 21 november 2012

Fantombilder

Igår snubblade jag över en sida - The Composites - där en man har gjort fantombilder av berömda litterära karaktärer, såsom Heathcliff, Orlando, Dracula, Javert och många andra. Det är lite obehagligt, det måste jag medge, men väldigt fascinerande. Och så är det är roligt att gissa vem karaktärerna på bilderna är och se hur många rätt man får. Här är länken.

När man får oväntat besök

Någon tröttnade på skrivbordet, så nu har han tagit över min dator. Butters. Han sitter och har webcamsessioner med alla sina vänner, när han inte vill titta på tecknat. Han är tyvärr, trots att han har bott hos mig i över tre år, fortfarande relativt ointresserad av mina böcker. Men om jag ger det lite tid så kanske.

tisdag 20 november 2012

Shadowlight

We slipped beneath the transparent coverlet of wool, she and
I. Even our heads were hidden, and the lamp lit up the cloth above us.
And thus I saw her dear body in a mysterious glow. We were
much closer to each other, freer, more naked and more intimate.
"In the selfsame shift" she said to me.
We left our hair done up so that we'd be more bare, and in
the close air of the bed two female odours rose, as from two natural censers.
Nothing in the world, not even the lamp, saw us that night.
And which of us was loved and which the lover, she and I alone can
ever tell. But the men shall never know a thing about it.

~Pierre Louÿs, The songs of Bilitis

söndag 18 november 2012

Kulturtest

Kulturtest från Sveriges Radios hemsida. Ganska roligt faktiskt, men jag var tvungen att göra testet två gånger eftersom det var två frågor jag kunde ha svarat vilket som på. Jag fick olika resultat trots den lilla skillnaden, och resultatet blev följande:
Jag har inte ens pluggat ett halvår. Jag är född efter den ironiska generationen och jag har inga barn. Och jag lyssnar verkligen inte på Beyoncé. Den första stämde trots det ganska bra (fast jag vet inte riktigt om jag gillar namnen Lou, John, Sterling, Angus, Maureen, Doug, Walter eller Willie tillräckligt mycket för att döpa några eventuella framtida barn till det). Men hur som haver. Hur som haver - jag är alltså lite av en tant. En kulturtant med barnsliga och ungdomliga drag.
Och den andra. Jag åker förvisso kollektivt och gillar te, men barn begriper jag mig inte på (bara mina småsyskon och andra släktingar) och jag är ingen djurmänniska. Dessutom har jag ingen bokcirkel.
SÅ DET SÅ! Men de stämde bra. Jag är en blandning av det där.

Vackert! Och en stilig karl.

lördag 17 november 2012

Poetry Slam... med Lorca?

Jag har anmält mig till ett Poetry Slam i december. Det är lite annorlunda regler, man ska läsa upp en dikt som man inte själv har skrivit - det är "Döda Poeters Slam". Jag skrev till min syster att jag inte riktigt visste vad jag skulle läsa upp, och så skrev jag lite om de jag funderat på. Min syster kontrade då med ett fint rim för att hjälpa mig:

Gå inte runt med idétorka
Välj en vacker dikt av Lorca


Så då måste jag ju nästan göra det. Då kommer jag i alla fall inte bli frestad att läsa en snuskdikt av Villon eller Catullus: "Jag ska knulla er jag i mun och arsle..."

Hej! Välj en vacker dikt av mig!

fredag 16 november 2012

Katarsis i sin renaste form

Lite frågor om litteratur, okänt ursprung

Vilken är den första bok du minns du läste och tyckte om?
Jill Barlkems Året runt på Björnbärsstigen och allt annat om Björnbärsstigen - de underbart vackert och charmigt illustrerade böckerna med små skogsmöss i huvudrollerna. Min favorit var berättelsen om hösten, och jag hade prydnadstallrikar på mitt flickrum föreställande bilder från de olika årstidssagorna. 
Läser du serietidningar eller manga och isåfall vilka?
Nej, det kan jag inte säga att jag gör. Jag läste dock relativt nyligen Ghost World som en vän lånade ut till mig, och jag är väldigt nyfiken på att läsa mer än det otroligt lilla jag läst av Liv Strömquist. När jag var fjorton-femton läste jag en del manga. Bland annat Gravitation, Fruits Basket, Petshop of horrors samt mina favoriter Legal Drug - och Miyuki-chan in wonderland som inte hade någon vidare handling, men var väldigt söt och sexig för en hormonstinn tonårsflicka med a thing for kvinnor i uniform - sjuksköterskor, French maids och så vidare.

I vilka omgivningar läser du helst? På bussen, i bilen? Fåtöljen? Sängen?
Soffan, i parker när det är fint väder samt på caféer (som för övrigt är en underbar skrivmiljö).


Vad är det bästa att dricka/äta till en riktigt bra bok?
Eftersom jag tycker om att läsa på caféer - polkamaräng och iste. Eller vin. Vin funkar alltid.

Lånar du ofta på biblioteket?

Väldigt sällan. Kanske alldeles för sällan.

Handlar du böcker på nätet och isåfall var? Brukar du jämföra priser?
Jag brukar jämföra priser lite sisådär. Jag handlar ofta böcker på nätet. Främst från eBay och Adlibris. Ibland från Bokbörsen och Amazon.


Hundörar du? Skriver i marginalen?
Jag skriver aldrig i marginalen. Jag hundörar biblioteksböcker som redan är hundörade.


Tjocka eller tunna böcker?
Det spelar absolut ingen roll, en bra bok är en bra bok oavsett om den är 100 eller 800 sidor lång.
 
Vilken är den senaste boken du läst och tyckt om?

Karin Boyes Kallocain som jag lånade av min syster efter att ha hört henne prisa den. Och den var faktiskt väldigt bra!
Vad läser du just nu?
Massor. Jag slalomläser hela tiden. Jag läser bland annat Skulle jag dö under andra himlar av Johannes Anyuru. Den har ett väldigt vackert språk! Fast det tar tid att läsa den eftersom den gör mig så deppig. Men fin är den. Jag hoppas inte att min gode kursare som lånat mig den misstycker alltför mycket angående mitt segande!

Nämn någon bok du tyckte var hopplöst dålig! 

Först blev jag tvingad att läsa Fogelströms Mina drömmars stad i åttan eller nian. Jag läste bara några kapitel. Sedan tvingades jag återigen att läsa den i ettan på gymnasiet. Usch vad den tråkade ut mig! Jag borde kanske ge den en ärlig chans nu några år senare, men jag känner mig tyvärr avskräckt.

Tvingade du dig igenom den ändå?
Ja. Jag snabbläste den.

Fem böcker du älskar?
Det känns dödssvårt, så jag tar fem jag läst relativt nyligen: De vilda detektiverna av Roberto Bolaño, Magister Hoffmann av Håkan Alexandersson, 491 av Lars Görling, Med livet framför sig av Èmile Ajar samt Ilustrado av Miguel Syjuco.
Favoritförfattare?
André Gide! Han är fantastisk och lite sorgligt bortglömd. Annars Oscar Wilde, Franz Kafka, Shakespeare, Victor Hugo, Roberto Bolaño, Federico García Lorca och... ja. Många fler.
 
Någon som du gärna skulle vilja läsa, men inte kommit dig för?
Boktjuven av Markus Zusak! Och en massa av John Fowles, däribland Illusionisten och Den franska löjtnantens kvinna. För att inte tala om alla Bret Easton Ellis-romaner jag har liggande.


Läser du faktaböcker? Vilka genrer föredrar du?
Jag läser gärna litteraturhistoria, konsthistoria, filmhistoria... och jag äger en massa böcker om psykisk ohälsa, depressioner och självmord. Självmord är ett otroligt obehagligt och intressant fenomen.

Om en bok blivit film: läser du helst boken först och ser filmen sen, eller tvärtom?

Det beror helt på situationen!

Favoritfilm (baserad på bok)?
Jag är ju väldigt svag för Trainspotting. Annars älskar jag bland annat The Servant och Diary of a country priest samt en massa äldre filmatiseringar av Ringaren i Notre Dame.
Om du ”upptäcker” en bok via film, brukar du läsa den då?
Ja, absolut, om filmen tilltalar mig ordentligt försöker jag alltid leta rätt på förlagan.

Läser du lyrik? 
Jag älskar bra lyrik, både klassisk, gammal och modern. Min favorit är nog The ballad of Reading gaol av Oscar Wilde. Den är helt fantastisk. Annars älskar jag Lorca, Rimbaud, Villon, Sapfo, Catullus och en massa märkliga moderna poeter.
Har du dolt vad du läser nångång? För att du kanske känt dig ”nördig” eller nåt sånt?
Nej för sjutton.

Känner du nånsin stress över alla böcker du skulle vilja hinna med att läsa, men inte hinner?

Naturligtvis.

Bilitis

André Gide var övertygad om att karaktären Bilitis i vännen Pierre Louÿs Songs of Bilitis var baserad på en prostituerad tjej, Meriem, de båda männen låg med (Pierre visste inte om Andrés homosexualitet och övertalade honom till det, André själv berättar i den självbiografiska Om icke vetekornet dör att anledningen till att han lyckades fullborda samlaget var att han fantiserade om hennes bror) under en av sina resor. Jag vet inte hur detta påverkade min läsning. Om det var positivt eller negativt eller ingetdera, men det var ganska intressant.

Hur som helst. The songs of Bilitis är en diktsamling tillskriven den fiktiva grekiska unga kvinnan Bilitis. En riktig manlig fantasi, hon är ung, vacker, naiv, bisexuell och väldigt amorö... jag menar kåt. Hon är trots sin naivitet väldigt medveten om sin dragningskraft. Först är hon avundsjuk på alla sina gifta medsystrar eftersom hon själv är oskuld (och tydligen knappt har kommit i puberteten än). Sedan träffar hon en man som hon förälskar sig i.
Deras första samlag låter väldigt mycket som en våldtäkt i mina öron (eller ögon eller vad man ska säga), men sedan fogar hon sig och njuter av extasen etc. Sedan plötsligt har hon fött ett barn (när hon var runt 15-16 eller så) och därefter, lika plötsligt, befinner hon sig på Lesbos - "åh, jag älskade ju den där mannen, men herregud vad det är sexigt med vackra kvinnor" och ingår något slags skenäktenskap med en annan kvinna, men det blir (tyvärr, för kärleksdikterna till den kvinnan var väldigt vackra) inte särskilt långvarigt. Och plötsligt, igen, är Bilitis en firad kurtisan som verkar vara en stereotyp "lycklig hora" trots att hon inte finner den manliga kontakten nog och fortsätter att fantisera om/ligga med vackra kvinnor. Mot slutet verkar hon nästan ha blivit någon slags hallick som erbjuder männen de bästa unga flickorna. Och sig själv. Hm.
Hela konceptet kändes ganska trött, det var för mycket manlig, heterosexuell porrfantasi över det hela. Men visst. Många av dikterna var riktigt vackra och roliga att läsa, och jag tyckte om de fina illustrationerna av Willy Pogany.

Så ja. Jag har blandade känslor. En del av mig tycker om det frisläppta och samtidigt lite oskyldiga hos Bilitis, och sångerna är som sagt fina, men som sagt. "Hennes" sånger var nog mer gjorda för straighta (eller ja, för all del, bisexuella) män än för kvinnor som uppskattar kvinnlig fägring - även om jag kan förstå om även kvinnor finner situationerna och sångerna erotiskt tilltalande.
En lustig sak är att Bilitis påminner mycket om två kvinnor jag varit involverad med (de båda har dessutom samma smeknamn). Den ena av dem, den jag mest förknippar med Bilitiskaraktären, var hon som tipsade om denna bok.

En erotisk och samtidigt smakfull illustration av Pogany.

Hur jag känner mig idag

Och många andra dagar.

torsdag 15 november 2012

En djup fundering

Apollo. Alltså guden. Varför heter han Apollon på svenska? Varför detta n? Varför ska det låta som Apollo i bestämd form? Och för att göra detta inlägg lite mer litterärt (för att skyla över att jag är mer inspirerad av Dionysos än Apollo/n just nu) kommer ett utdrag ur dikten Rejected av Lord Alfred Douglas (Bosie):

Alas! I have lost my God,
My beautiful God Apollo.
Wherever his footsteps trod
My feet were wont to follow.

But Oh! it fell out one day
My soul was so heavy with weeping,
That I laid me down by the way;
And he left me where I was sleeping.

And my soul awoke in the night,
And I bowed my ear for his fluting,
And I heard but the breaths of the flight
Of wings and the night-birds hooting.

And night drank all her cup,
And I went to the shrine in the hollow,
And the voice of my cry went up:
"Apollo! Apollo! Apollo!"

APOLLO! APOLLO! APOLLO!!!

onsdag 14 november 2012

En märklig krälande man

Mina lyten är tusende och en viss sorts melankolisk galenskap spelar stundom min person en rad makabra spratt. Jag lever i ett stilla halvdunkel ty mina ögon och mina sinnen är ytterst ljuskänsliga. Jag lever i en disharmonisk harmoni med mig själv. Mina öron är delikata, känsliga, vill du tala med mig måste du tala mjukt och nästan viska för att inte spränga mina flortunna trumhinnor.
   Jag är försvagad, jag kan inte gå, utan måste krypa fram för att bli nådd av mig själv och de ting jag må söka – nej inte krypa, snarare kräla då mina ben är likt björktimmer – alldeles stela från lår till knä och knä till vad. Vissa goda dagar kan jag ta hjälp av fötterna, men bara då jag vaknat på rätt sida.
   Jag väger ungefär femtio kilogram, mitt hår är kritvitt, min hy likaså på grund av det mörker jag lever i. Min ögonfärg har jag aldrig sett. Min tidsuppfattning är sedan länge förlorad så min ålder är okänd – men jag vet att jag är äldre än tjugo och yngre än fyrtio.
   En gång när jag gäspade gick min käke i lås. Jag kunde inte stänga munnen på fyra timmar. Jag kan mycket väl tänka mig att jag var en mycket spöklik syn att skåda. Mitt hår smeker golvet då jag krälar. Mitt skägg gör inte det då jag ej har något. Det växer en halv millimeter var tredje år, troligtvis på grund av något för mig okänt hormonfel, såvida skäggväxt inte är som blommor. Blommor behöver ljus, näring och värme för att växa och må bra.
   Jag bor i en skog där inga gatlyktor finns inom synhåll. Nätterna blir kolsvarta här och då kan jag kräla ut om jag vill det. Oftast vill jag det inte, nätterna är så rysligt kalla. Ibland vill jag posta brev. Jag är skyddad mot ljus men inte mot ljud. En gång ljöd en åskknall så högt att jag av ren självbevarelsedrift började kasta upp våldsamt för att sedan försjunka i en tvådagars dvala. Än kan jag inte greppa det faktum att jag inte blev döv på fläcken. Under dvalan förlorade jag allt mitt kroppsfett.

Du sköna nya värld

Jag måste erkänna att jag inte har varit så intresserad av att läsa dystopier (jag vet inte var denna märkliga aversion för framtidsskildringar kommer från, men jag har nog ändå kommit över det mesta av den nu) förrän min syster  rekommenderade några. Jag fick låna Aldous Huxleys Du sköna nya värld av henne efter att ha fått höra mycket gott om den, och jag måste säga att jag tyckte om den. Språket är elegant och lätt att följa, historien intressant. Jag blev väldigt förtjust i karaktären Helmholtz Watson, en man som enligt den nya världens standard är för intelligent för sitt eget bästa.

Min favoritreplik kommer dock från John (kallad "Vilden" på grund av att han kom från en annan civilisation): "Men jag vill inte ha bekvämlighet. Jag vill ha Gud, jag vill ha poesi, jag vill ha verklig fara, jag vill ha frihet, jag vill ha godhet. Jag vill ha synd."

tisdag 13 november 2012

De Imperfekta

Just nu håller jag på med Tom Rachmans De Imperfekta. Jag hade rätt höga förväntningar på den, dels för att jag hört väldigt bra saker om den - fina recensioner, och det lät intressant med temat (en tidnings uppgång och fall, med berättelser om människorna som jobbar där). Och dels påminner omslaget lite om Miguel Syjucos Ilustrado, vilket måste ha gjort någon koppling mellan de båda verken i mitt undermedvetna - jag älskade alltså Ilustrado.
Så jag måste ju medge att jag är aningen besviken. Jag har bara sjuttio sidor kvar, så jag har inte förhastat mig när jag säger att boken inte är vad jag hade förväntat mig. Jag hade förväntat mig något mer enhetligt, något mer litterärt, något med lite mer djup. Det är en bra bok. Varken mer eller mindre. Vissa av berättelserna, anekdoterna, novellerna eller vad man ska kalla dem fastnar, bland annat den om tidningens unge korrespondent i Kairo och den om redigeraren som känner sig så misslyckad.
Men i det stora hela får jag känslan av "strandläsning", (förvisso avskyr jag att ligga och svettas på stranden, jag läser aldrig där... förvisso har jag inte varit på en strand på flera år annat än i flaneringssyfte, men när jag i mina tonår faktiskt läste på stranden nerkletad med massor med solkräm för att behålla min bleka hy och med en enorm solhatt på huvudet blev jag så störd av värmen att jag inte kunde koncentrera mig på boken, men nog om detta) alltså en bok man läser, tycker är ganska bra men inte tänker på långt efter läsningen.
Det finns tyngdpunkter. Ensamhet och vilsenhet. Men alldeles för mycket klichéer, ibland blir det ytligt, det är för mycket otrohetsaffärer och märkliga förhållanden hit och dit. Jag blir trött. Jag blir inte tillräckligt berörd. Språket är... det är inte dåligt, inte alls, men det är... alldagligt. Så, visst är den läsvärd, men jag kan inte på rak arm rekommendera den.

Tillägg: Dock kan jag på rak arm rekommendera det sista kapitlet om tidningens unge chefredaktör Oliver. Det är faktiskt hur härligt som helst. Vore hela boken lika bra skulle jag uppskatta den betydligt mer!

måndag 12 november 2012

Den mystiska poeten

Idag var jag och lunchade med min syster i min hemstad, det vill säga Malmö. Vi besökte även en del second-handaffärer. På Emmaus hittade jag en bok vid namn Eremonaut II - en bok från en nättidskrift med bland annat poesi, recensioner och prosa. Boken lät intressant, så jag köpte den. I boken låg tre A4-papper med dikter på - jag gissar att det är dikter av den som ägde boken före mig eftersom det fanns korrektur med bläck vid vissa ord. Dessutom googlade jag verser ur dikten och fann ingenting. Varför fanns hans eller hennes dikter där? Ville hen sprida sin diktkonst till andra, ge någon slumpmässig människa en liten gåva? En av dikterna var dessutom väldigt bra. Spillra hette den. Om någon mot förmodan skulle läsa det här och känna igen den, så, eh, kontakta mig? Det vore roligt att veta vem denna mystiska poet är.
Här är dikten:


Jag kommer ihåg när du cyklade uppför kullen till observatoriet,
när du vilade på min axel,
när du fingrade på fingrade på fingrade på
saker som du inte hade att göra med
(en sjal som tillhört någon annan
insidan av mina ögonlock)

Jag kommer ihåg framtiden,
när vi möttes igen efter alla dessa år
och vi kände igen varandra, både du och jag
och hon

När vi lärde oss att bryta igenom till varandra
bara genom att vara,
bara genom att andas, att leva, att älska.
När du lärde mig att våld föder inte bara våld utan också en längtan
När du viskade i mitt öra att inte vara rädd,
vad som än händer kommer du också att gå sönder.

Jag kommer ihåg att jag ska trampa sönder ditt liv
att en skärva av en tand, ett porslinshjärta eller ett emaljöga
ska tränga in genom läderhuden under mina fötter
ska
fördelas som ett fint pulver
ett damm
en blandning av stjärndoft och kalcium som sprider sig i blodomloppet
och ett enda spån ska leta sig fram till mitt hjärta och slå hål på hela min värld

Jag kommer ihåg att jag aldrig bad dig om förlåt
För jag trodde
att det var samma sak som att erkänna skuld.

Det är det sade du,
men det är det värt.
Men vad du än gör, var inte försiktig
tassa aldrig på tå
bland andras krossade drömmar
slå hellre ditt eget liv i spillror.

Jag lovar att vara en vagel i ögat på dig
om du vill vara en tistel i min trädgård
och jag ska visa dig min nakna armbåge
om du ger mig din själ
och jag ska raka av dig allt ditt hår och kalla dig Billy
efter en pizza eller en jazzlegend.

Jag kommer aldrig att glömma den dagen
när du tatuerade in ett slagskepp över hela ryggen 

och jag kommer aldrig att glömma hur du strävade dig fram genom balsalen
förbi frackarna och limousinerna
förbi drinkarna och kandelabrarna
förbi vakthundarna och snittarna
förbi jungfrutornet i Bosporen
förbi alla mina vitala organ
rakt in i mitt öra
du sade

du och jag kan vara varandras spillror
men bara om du också vågar gå sönder

Eremonauts hemsida.

Gin och absinth

Du kan knappt svälja ner den färglösa vätskan
Det sticker och bränner i din hals, din platta bröstkorg
Och den smärtsamma sensationen glider ner i magen
Så jag petar dig på axeln
Säger
Min vän, drick lite av det här
Drick lite av min gröna vätska, drick och hosta tills du nästan storknar
Då kommer din färglösa vätska att smaka precis som vatten
Du kommer inte att känna någonting
Ingen eld
Ingen smärta
Du kommer att le ett drömskt leende
Medan du glider in i det overkliga landet
Där vi alla vill spendera våra liv