Mina lyten
är tusende och en viss sorts melankolisk galenskap spelar stundom min person en
rad makabra spratt. Jag lever i ett stilla halvdunkel ty mina ögon och mina sinnen
är ytterst ljuskänsliga. Jag lever i en disharmonisk harmoni med mig själv. Mina
öron är delikata, känsliga, vill du tala med mig måste du tala mjukt och nästan
viska för att inte spränga mina flortunna trumhinnor.
Jag är försvagad, jag kan inte gå,
utan måste krypa fram för att bli nådd av mig själv och de ting jag må söka –
nej inte krypa, snarare kräla då mina ben är likt björktimmer – alldeles stela
från lår till knä och knä till vad. Vissa goda dagar kan jag ta hjälp av
fötterna, men bara då jag vaknat på rätt sida.
Jag väger ungefär femtio kilogram,
mitt hår är kritvitt, min hy likaså på grund av det mörker jag lever i. Min
ögonfärg har jag aldrig sett. Min tidsuppfattning är sedan länge förlorad så
min ålder är okänd – men jag vet att jag är äldre än tjugo och yngre än fyrtio.
En gång när jag gäspade gick min käke
i lås. Jag kunde inte stänga munnen på fyra timmar. Jag kan mycket väl tänka
mig att jag var en mycket spöklik syn att skåda. Mitt hår smeker golvet då jag
krälar. Mitt skägg gör inte det då jag ej har något. Det växer en halv
millimeter var tredje år, troligtvis på grund av något för mig okänt hormonfel,
såvida skäggväxt inte är som blommor. Blommor behöver ljus, näring och värme
för att växa och må bra.
Jag bor i en skog där inga gatlyktor
finns inom synhåll. Nätterna blir kolsvarta här och då kan jag kräla ut om jag
vill det. Oftast vill jag det inte, nätterna är så rysligt kalla. Ibland vill
jag posta brev. Jag är skyddad mot ljus men inte mot ljud. En gång ljöd en
åskknall så högt att jag av ren självbevarelsedrift började kasta upp våldsamt
för att sedan försjunka i en tvådagars dvala. Än kan jag inte greppa det faktum
att jag inte blev döv på fläcken. Under dvalan förlorade jag allt mitt
kroppsfett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar