Nocturne

För första gången känner jag mig riktigt ensam.
Min kropp skälver av frossbrytningar, min bröstkorg värker för varje andetag jag tar och jag har en bultande värk i huvudet. Man behöver någon som tar hand om en när man är sjuk, det spelar ingen roll hur gammal man är.
Man behöver ömhet. En hand som stryker en över pannan. Någon som kokar varm buljong och te åt en och som sedan läser En Midsommarnattsdröm högt. Med olika röster och tonlägen för varje karaktär.
Hela min kropp värker.
Jag önskar att du var här hos mig. Du skulle väl bli vansinnigt uttråkad förstås… Eller så skulle du inte alls bli det. Du kanske skulle njuta av att äntligen få rå om någon på riktigt, vara den omhändertagande för en gångs skull.
Mina ögon svider. Jag vågar inte gnugga dem.
Mina tankar går i underliga banor. Sentimentala. Jag får mig själv att tro att jag nästan är lite förälskad i dig. Det är antagligen för att det är dig jag spontant längtar efter när jag vill ha någon att stryka min panna, koka mig en kopp te och läsa högt för mig.
Varför ska någon jag håller så nära mitt hjärta vara så långt bort,
rent geografiskt vill säga?
Jag minns din röst som om det var igår vi träffades. Ingen har en röst som du. Så fängslande, så stark och samtidigt vänlig. Jag hoppas att du är rädd om din röst. Jag hoppas att du har lagt av med cigarillerna du alltid tyckt så mycket om.
Eller så hoppas jag inte alls det. Doften av tobak, liggande över dig som en tunn slöja, är för mig en trygghetskälla, att bara tänka på den är behagligt. Jag känner mig nästan mindre ensam.
Jag läste en dikt som påminde mig om dig.
Till min stora förtret kan jag inte återfinna den.
Kanske nästa gång.