torsdag 30 augusti 2012

Fantastiskt

tisdag 28 augusti 2012

Min läsedagbok

Min läsebok (från Bromberg förlag, för övrigt) heter Jag läser, alltså finns jag. Det är en konstig titel. Det faktum att jag läser definierar inte mitt varande eller icke varande. Snarare Jag läser, alltså både kan och vill jag läsa. Men det vore kanske inte så snärtigt.

Pure av Andrew Miller

Jag läste ut Pure av Andrew Miller för ett par dagar sedan. Det var en väldigt speciell roman, den utspelar sig i Paris några år innan Revolutionen, nämligen 1785, och handlar om den tjugoåttaårige Jean-Baptiste Baratte. En karaktär man inte riktigt lär känna på djupet, det är snarare så att man känner att man beskådar vad som händer alla karaktärer istället för att verkligen komma platserna och personerna nära inpå.
Jag irriterande mig på det till en början, jag vill lära känna de jag läser om, men när jag vant mig vid det tyckte jag snarare att det var mysigt - och jag fick en otroligt mysig känsla av hela romanen, dess teman (trots att det är en del tunga saker som händer) och dess språk.
Romanen handlar i stort sett om hur ingenjören Jean-Baptiste och hans vänner och ett antal arbetare jobbar för att riva kyrkogården Les Innocents och kyrkan som tillhör den.

(En lustig sak angående språk; det är en britt som skrivit den och därför känns hela tonen i boken väldigt brittisk, istället för fransk, och att vokabulären är väldigt brittisk och då menar jag självklart inte det faktum att boken är skriven på engelska. Utan som att han har använt väldigt brittiska ordval. Språket är, förutom det, enkelt utan att vara simpelt eller spartanskt. Snarare så att han inte använder fler ord än vad som behövs.)

Jean-Baptiste faller för en prostituerad kvinna, den bildade, söta och trevliga Héloïse. Jag tyckte att det kändes väldigt gammalt och slitet. Horan med ett hjärta av guld, som huvudpersonen (som inte har en tanke på att utnyttja henne, allt är ren kärlek) faller för. Men sedan kan jag inte ens störa mig på det eftersom deras kärlek är väldigt fin och på bådas villkor. Jean-Baptiste är dygdig på ett lite strängt sätt (exempelvis bannar han sina vänner för att de är drinkare), vilket också var en sak jag inte riktigt gillade till en början. Men sedan växte även den egenskapen och blev fin, charmig. Det fanns något rent, oförstört hos denne man.

Pure är inget mästerverk, ingen favorit, men den är otroligt god läsning som ger en fin känsla i hjärnan och hjärtat och själen. Rekommenderas definitivt. Omslaget är, för övrigt, underbart. Baserat på en bild av Goya, The Sleep Of Reason Rroduces Monsters. Okey, jag erkänner. Jag köpte boken mycket på grund av dess omslag. Det och att den utspelade sig i en tidsepok jag finner mycket intressant.

Och Goyas bild.

söndag 26 augusti 2012

Tematrio om yrken

Berätta om tre böcker som skildrar huvudpersonernas yrken. (Från Lyrans Noblesser, som vanligt.)

1. André Gides Falskmyntarna handlar om väldigt många olika människor, men den egentliga huvudpersonen som knyter de flesta samman är Edouard, en man i yngre medelåldern (som för övrigt bär många likheter med André Gide själv, exempelvis yrket och preferensen för vackra ynglingar) som är författare. Tredjepersonsperspektiv blandas med Edouards dagböcker där man får veta att han arbetar med en roman som heter just Falskmyntarna.


2. Doktor Jekyll och Mister Hyde av R. L. Stevenson handlar om en man som arbetar som... Ja, det hörs ju på titeln! Jag köpte boken till min syster som var intresserad av den, jag tänkte först låna ut den till henne men sedan hittade jag en fin utgåva för bara femton kronor på en second-handaffär. Det var tur att jag köpte den åt henne, för nu är det en av hennes favoritböcker.


3. Chelsea horror hotel av Dee Dee Ramone handlar om... ja, Dee Dee valde att ha sig själv som huvudperson i denna otroligt skruvade historia. Och vet man att han var en Ramone så känns det ganska onödigt att berätta vilket yrke han hade. Det säger liksom sig självt.

fredag 24 augusti 2012

Stephen Fry

Fick ett sms från en god vän om att Stephen Fry fyller år idag. Femtiofem år blir den stilige herren! Första gången jag lade märke till honom var när jag var tolv år gammal och tittade på Blackadder. Han spelade Melchett och jag tyckte att han var skitkonstig.


torsdag 23 augusti 2012

Deathwatch

Jag läste Deathwatch (Haute Surveillance), av Jean Genet. En alldeles ypperlig pjäs som utspelar sig i ett fängelse och kretsar kring tre unga fångar, Lefranc, Maurice och Green Eyes.
Jag såg alldeles nyss att den fanns som film och låg uppe på youtube, en filmatisering från 1966. Jag tittar på den nu och den ser otroligt lovande ut. Att den fanns filmatiserad gjorde mig väldigt glad då väldigt många av mina favoritfilmer bygger på pjäser såsom Marat/Sade, Repet, The Maids (även det Genet), Rosenkrans och Gyllenstjärna är döda, Hamlet med David Tennant, Othello med Laurence Olivier, Amadeus och förmodligen många fler som jag glömt bort nu. Teateraktiga och/eller teatraliska (som vissa av Bergmans filmer med mycket teaterkänsla) filmer är något av det bästa jag vet, även om jag hört många som stör sig på det. Men jag är en stor teatervän, det är säkerligen därför.

onsdag 22 augusti 2012

Poesi från Mexiko

We Will Open Our Lungs to an Unpoisoned Air

In front of any border,
In front of any comedy or pantomime,
beauty and lucid eyes.
The men of the lie change like the days.
In front of that, knife-brushstrokes kneaded with living flesh;
then the sore over naked skin
until a New Time is born flashing among two or more clouds,
to sing from our throats: no more clots, let the blood flow!
Only our dreams like a galloping storm.

The Sun ruins itself fucking your eyes.
Crime is brief on the threshold of time
and in the folds of spring
life's resinous line keeps its secrets.
Vast coincidence,
greed for cracked fruit,
rescue from eternal agitation—swarm of blood—light that unites us and
love followed from spellbinding suns biting the road left behind.

I take angel screams from your heartbeats.
To begin the day I give you my song,
my contractor hips,
the howl of my steel truths.
Life life life who said?

Dikten är skriven av Jorge Hernández Pieldivina, som även återfinns i Roberto Bolaños De vilda detektiverna i fiktiv form, där som den excentriske Piel Divina. Underbart!

söndag 19 augusti 2012

En slags icke-värld

Jag lånade seriealbumet Ghost World (Daniel Clowes) av min eminenta vän (som är mycket förtjust i bildkonst, därför lånade hon mig även Hugo Cabret, en jättefin bok som jag hoppas får en massa ungdomar att bli intresserade av stumfilm).

Det var ett intressant seriealbum fyllt av pseudointellektuell tonårscynism. Ibland var huvudkaraktärerna Enid och Becca riktiga skitungar,  speciellt Enid, och väldigt ofta, men de hade trots det mina sympatier. På något sätt skulle jag vilja sträcka ut en hjälpande hand. Det var en väldigt vemodig serie. Dyster. Jag gillade Becca. Söt men alldaglig, förstår inte varför ingen kille är intresserad av henne, inte lika extrem, inte lika hatisk, verkar vara en rar person. Kanske är det därför jag ändå, i slutet av serien, berörs mer av Enid, som jag egentligen tycker mindre om. Att det är henne jag vill sträcka ut handen till. Jag vet ju hur det känns. Att vilja börja om på nytt. Åka iväg. Försvinna. Tills man inte längre hatar sig själv, sade Enid. Och det är därför jag berörs. Det är därför hon är så djäkla otrevlig ibland. Hon måste växa upp och lära sig att älska sig själv. Och jag tror på henne. Jag tror att hon har den förmågan.


Jag såg även filmatiseringen av Ghost World idag. Jag tyckte om den också. Fast inte lika mycket. Varför var Becca en sådan bitch gentemot Enid? I serien var det ju Enid som ville bryta sig fri. Och i filmen var det söt-alldagliga Becca som fick alla killarna istället för Enid. Varför? För att det var söt-alldagliga Scarlett som spelade henne? För övrigt är jag inte så förtjust i henne men här var hon riktigt bra i sin roll. Sedan tyckte jag om Steve Buscemis karaktär, men det blev lite utdraget med den historien, som ju var gjord för filmen. Vissa scener kändes kanske något överflödiga.
Och slutet sedan. I serien känns slutet bokstavligt. Vemodigt men inte extremt deprimerande. Här får jag en känsla av... någonting annat. Att det är en metafor. Jag menar... bussen... det var ju inte meningen. Det var ju inte meningen att den skulle gå. Och Enids humör som ändras drastiskt mot slutet... lättnaden hon verkar känna. Empatin hon känner för andra. Bara sådär. Som om hon hade bestämt sig. Att ta bussen. färjan över Styx där busschauffören är Karon.

Vem vet? Slutet skulle tydligen vara öppet.

I had a dream that life would be...


Magister Hoffmann

Jag har länge velat läsa Håkan Alexanderssons Magister Hoffmann, så jag blev förstås väldigt glad när jag hittade den billigt på antikvariat då jag inte fått häcken ur och beställt den än. Jag var sugen på att läsa den då jag hört att den var väldigt skruvad och dessutom inspirerad av Slottet och Faust. Vilket märktes! Dessutom är boken utgiven av det skrupulösa förlaget Vertigo, vilket inte gjorde allt mindre intressant.

Magister Hoffmann är en sällsam och besynnerlig saga presenterad som ett väldigt litterärt filmmanus (den skrevs alltså som ett filmmanus till en början, men sedan gavs den ut som roman, tyvärr avled författaren strax innan den kom ut). Den handlar om den unge magistern, en förvirrad K, fast i en by och på en skola istället för ett slott, och även Gorm, berättelsens Mefistofeles. Och en massa skolbarn. Och en djäkla massa negerkyssar (sötsaken alltså). Och en varulv. Och en massa hårstrån och en sjungande kvinna med barn under kjolarna och en dialog där många av karaktärerna, speciellt Hoffmann själv, upprepar ord och meningar två gånger av en anledning jag inte förstår. Varför det magiska tvåtalet här? Men visst, lite får man väl ha att fundera på. Eller så tyckte Alexandersson bara att det såg snyggt ut eller något i den stilen. Allt måste inte vara så rackarns komplicerat alltid.

Munter fast med Kafkastämning. Obehaglig fast njutbar. Uppfriskande trots att man associerar och associerar. Inte bara till Kafka och Goethe (och Strindberg, på mycket roande sätt). Massor med namn och verk flög omkring i mitt huvud. Filmer, böcker, pjäser och mer. Det var en riktigt märklig upplevelse och jag kan nog säga att jag älskade den.

Det var för övrigt en bild tecknad av Hans Arnold på omslaget. Men jag hittade ingen bild som inte var pytteliten eller jätteblurrig. Så det fick bli den här obehagliga författarbilden istället. Den är också fräck.

lördag 18 augusti 2012

Åh, Bernard...

Fransoser

Berätta om tre franska favoriter. Välj om du vill berätta om en speciell bok eller en författare.
Från Lyrans blogg, som sig bör. Jag är fortfarande så långt efter min tid. Som sig bör.

Men jag läser och älskar så många franska författare och deras verk. Det känns helt omöjligt att bara välja tre! Så jag gör en o-originell sak och skriver om tre favoritförfattare som känns väldigt typiska för min litterära smak.

1. André Gide. Min älskade, älskade André Gide som jag har så många fina minnen ihop med. Författaren jag dessutom bekantade mig med av en slump då jag hittade Falskmyntarna på ett antikvariat. Sedan dess har vi varit som ett gammalt gift par, André och jag. Kyska, förstås. I alla fall gentemot varandra. Som han och hans riktiga fru, vill säga. Man måste ju vara traditionell. Några favoritböcker: Falskmyntarna, Prometheus Illbound, Om icke vetekornet dör, Jordisk föda, Corydon, The Immoralist, brev, dagböcker...


2. Victor Hugo. Min favorit bland alla supersentimentala fransmän. Han kan berätta en vacker historia så väl att en cyniker blir berörd. Några favoritböcker: Ringaren i Notre Dame, Samhällets Olycksbarn, 1793...


3. Jean Genet. Tjyven som blandar äckel och råhet med poesi och passion. Några favoritböcker: Tjuvens dagbok, Querelle, pjäsen The Maids...

En fallen favorit

Jag har länge velat läsa om Den hemliga historien av Donna Tarrt, men det kommer nog inte hända. Jag bläddrade nämligen igenom den och upptäckte att min våta fjortonåringsdröm inte var så het trots allt. Jag tyckte att den var otroligt välskriven en gång. Nu kändes den snarare pseudodjup och pseudomystisk. Karaktärerna är platta. Den rike skränhalsen med fördomarna. Den tyste, buttre, "sexige". De androgyna incestuösa tvillingarna. Den supereleganta homosexuella ynglingen med pincené. Honom blev jag särdeles förtjust i. Och så den bleke berättaren utan mycket personlighet. En vanlig grabb.

Fem exhibitionister och en voyeur som står och runkar och klappar händerna åt allt exhibitionisterna gör. Åt att han, just han får vara med de coola kidsen.

Vi som hade en så otroligt god relation för åtta år sedan. Jag hatar dig inte. Du har bara gjort mig besviken. Du är okey, men du har lurat mig. Och jag satte dig på piedestal. Vi var båda ytliga. Vi var båda naiva. Vi som passade så bra ihop en gång i tiden...


torsdag 16 augusti 2012

Tematrio om jänkare

Lyran tycker: Berätta om tre romaner/texter skrivna av författare från USA!

1. The sluts av Dennis Cooper. En otroligt obehaglig bok av en författare med en otroligt obehaglig fantasi. Här handlar det om berättelserna, eskapaderna och mytbildningarna om och med och kring en ung manlig eskort på en websida. Fullt av opålitliga berättare. En väldigt mörk, pervers och sällsamt poetisk roman. Coopers bästa, enligt mig. Jag mår dåligt och njuter på samma gång.


2. I en klass för sig av Curtis Sittenfeld  är en bok om en osäker liten fröken som vänder kappan efter vinden. Utnyttjar och låter sig utnyttjas. Stackars lilla naiva skitunge! Jag bannar och tycker synd om. Jag läste den när jag var sexton och tyckte mycket om den. Jag kände för att skriva ungdomsromaner efter att ha läst den. Och just nu har jag faktiskt ett sug efter samma sak.


3. Ibland bara måste man av David Levithan. Jänkarna är visst bra på att skriva om ungdomar! Så det fick bli den sötaste, raraste ungdomsboken jag vet. För att väga upp läskiga Cooperkaraktärer och egoistiska Curtiskaraktärer. En liten gay-utopi!


Professor Moriarty

"Imagine the twisted evil twins of Holmes and Watson and you have the dangerous duo of Professor James Moriarty - wily, snake-like, fiercely intelligent, terrifyingly unpredictable - and Colonel Sebastian 'Basher' Moran - violent, politically incorrect, debauched. Together they run London crime, owning police and criminals alike."

Detta är en del av baksidetexten till Professor Moriarty The hound of D'urbervilles av Kim Newman. Jag och min syster såg den när vi besökte SF-bokhandeln för ett antal veckor sedan, och eftersom hon inte köpte den gjorde jag det. Detta måste ju läsas! Det låter otroligt underhållande, till och med mer underhållande än böckerna där Oscar Wilde löser brott som en annan Sherlock, fast kraftigare (en charmig, underhållande bokserie av Gyles Brandreth). Sherlock och Watson i spegellandet, måhända? Dessutom har jag alltid varit fascinerad av Moriarty, hur mycket jag än tycker om herr Holmes.

Det här lär bli spännande läsning!

Vi skulle älska om vi bara kunde

Jag har kommit ungefär halvvägs in i Vi skulle älska om vi bara kunde av Hanna Wallsten (nästan mitt efternamn om man ändrar om lite). Jag tycker om den. Detta för att den känns så äkta. Allt känns äkta, sant, trovärdigt. Människorna tillåts vara just människor. Mänskliga. Imperfekta så som vi alla är. Med lustar och drömmar och sorger och relationer. Det är en väldigt fin bok och jag hoppas att den fortsätter på det viset.

Jag älskar för övrigt omslaget.


Ytterligare en tematrio

Från Lyran. Om resor. Hon skriver:

Berätta om tre böcker som ni förknippar med resor.

1. De vilda detektiverna av Roberto Bolaño - såklart! Det reses otroligt mycket i den boken. Titelns detektiver reser och letar efter Césarea, en försvunnen äldre poetissa. Och dessa detektiver, poeterna Ulises Lima och Arturo Belano, reser mer än så. De reser och reser och reser. Otroligt många människor har sitt att säga om dessa excentriska män. Vilket förmodligen innebär att det finns en vild detektiv beredd att söka upp dessa nästan mytomspunna herrar. En alldeles, alldeles, alldeles jätteunderbar bok. Språket. SPRÅKET.


2. Kapten Corellis Mandolin av Louis de Bérnieres är som en enda lång resa i tid och rum, man träffar massor av människor, man lär inte känna alla på djupet men alla har de något att säga. Även om slutet inte var riktigt min kopp te är det en helt underbar roman med ett otroligt stilfullt språk.


3. Svartvintern av Marianne Cederwall får mig att vilja resa. Egentligen får alla böckerna i den serien mig att vilja resa, men speciellt Svartvintern eftersom jag vill åka långt upp i Kiruna och bo i en liten stuga och bara koppla av när stadslivet blir för jobbigt. (Det vore underbart. En lägenhet i en stad och en stuga i skogen/vid havet). Cederwall har en underbart kreativ fantasi, böckerna är så fyndiga och speciella med härliga karaktärer (min favorit är Hervor, Lapplandshäxan). Jag blir nästan avundsjuk! Jag vill också skriva så att Sverige (Gotland och Lappland i Cederwalls fall) känns exotiskt!


tisdag 14 augusti 2012

Tematrio om mammor

Berätta om tre minnesvärda mammor ur litteraturen! 

1. Fantines tragiska öde i Samhällets Olycksbarn av Victor Hugo. Hon har inte råd att sköta om sin dotter Cosette så hon måste lämna bort henne vid tidig ålder - till en familj som, utan Fantines vetskap, missköter henne och behandlar henne som gratisarbete samtidigt som de snyltar på Fantines pengar genom att ljuga om att Cosette är allvarligt sjuk och kommer att dö om hon inte får dyr medicin. Efter att ha fått sparken från fabriken där hon arbetade blir hon tvungen att prostituera sig och dessutom sälja sitt vackra, långa hår och sina framtänder. Allt för en medicin som egentligen inte ens kommer att bli köpt. Det som berör mig allra mest är när Fantine är riktigt sjuk och tror att hon kommer hinna träffa Cosette innan hon själv går bort. Sorgligt så det förslår.


2. Ett lika sorgligt öde väntar Esmeraldas mamma i Ringaren i Notre Dame. Hugo kunde det där med att skriva riktiga snyftare! Esmeraldas mamma hette Paquette de Chantefleurie och var en ung moder som älskade sin dotter Agnes, som Esmeralda egentligen var döpt till, över allt annat. När flickan blev bortrövad av zigenare blev Chantefleurie galen av sorg och begav sig till Paris och levde som botgörerska i en cell som kallades för Råtthålet. Hon hatade zigenare över allt annat och skrek ofta ut sin avsky, speciellt mycket avskydde hon en ung, vacker zigenerska som skulle varit i hennes dotters egen ålder. Ja, det är ganska uppenbart vem denna "zigenerska" egentligen är. Och de får träffa varandra, de får veta att de faktiskt är mor och dotter. I en scen som, trots att nästan alla dör som flugor i denna roman, är den sorgligaste av alla.


3. Den mystiska Lydia Stenstierna från ...och de vita skuggorna i skogen och Skuggornas Barn av Maria Gripe. Hon som målade sig själv som Ofelia i vattengraven, för att sedan iscensätta sitt eget självmord på samma vis och låta alla på slottet Rosengåva tro att hon är död, trots att hon irrar kring som en osalig ande och håller koll på sina två barn, de nu vuxna Arild och Rosilda. Inte konstigt att Rosilda ser mystiska vita kvinnogestalter.


Annars är ju en självklar favoritmamma, och den betydligt mindre tragisk sådan, Lovis i Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Om jag får barn vill jag bli precis som henne, hon är en underbar kvinna.

fredag 10 augusti 2012

Fynd

Jag hittade en jättefin gammal bok som hette Bibeln i bilder på Emmaus second-hand för 20 kronor. En bok helt full med illustrationer av Doré! Det tyckte jag inte var illa. Doré är fantastisk. Hans bibelillustrationer är vackra, men allra mest älskar jag nog hans illustrationer till Den gudomliga komedin.

torsdag 9 augusti 2012

Roberto Bolaño

Roberto Bolaño är fantastisk. Hans språk är något alldeles extra, det har ett helt onaturligt naturligt flow... han var en riktig språkakrobat. De vilda detektiverna var något av det absolut bästa jag läst och hans diktsamling Det okända universitetet innehåller så många underbara formuleringar att jag blir alldeles till mig. Därför är jag lite nervös över att läsa 2666. Jag köpte den ändå för flera månader sedan, men jag är rädd att förväntningarna är för höga. Jag har många sådana böcker. Som verkar så bra att jag inte vågar läsa dem. Inte bara för det med förväntningarna, utan "tänk om jag inte läser boken vid ett tillfälle som den förtjänar, tänk om jag är för trött eller för...". Men snart, Bolaño.

Tematrio, omläsning

Lånad av http://lyrannobel.blogspot.se/ och efter min tid som så sig bör.

Jag älskar omläsning!

1. Falskmyntarna av André Gide. En av mina absoluta favoritböcker, och jag kan läsa den om och om igen och ständigt hitta nya detaljer att fastna för.


2. Narcissus av Ovidius. Den korta, underbara texten om stackars olycklige Narcissus. Mycket romantiskt! Målningen av Waterhouse har jag både som skrivbordsunderlägg på datorn och som favorithalsband, fast på halsbandet är inte Eko med.


3. Othello av William Shakespeare. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag älskar Othello! Bilden föreställer Edwin Booth (bror till en lite mer ökänd Booth) som Iago. Jag har bilden som örhänge. Jag gillar Etsy.

Min tjusige stilikon


Den onda revolutionären som mördade ambassadören och gjorde honom till paté. Jag älskar Blackadder.

Annars brukar jag gå klädd som Jean Paul Marat i badet. Det finns ett foto som jag tog för något år sedan, men jag vet inte om det är särskilt lämpligt och vid god smak att flasha (mitt ena bröst syns alltså) folk på en blogg som handlar om litteratur och kultur, så jag avstår från att publicera det. Det räcker med att jag flashar systrar och vänner, ropandes "titta, jag är Marat!".

Underbart

Min vän skickade följande till mig: http://gammarey.tumblr.com/post/19257885604

Och undrade om hon var elak som tänkte på mig när hon såg den.

Det tyckte jag inte.

onsdag 8 augusti 2012

Revolution!

Eftersom jag har känt mig så revolutionär på senaste tiden ska jag klä ut mig till sans-culotte på en maskerad jag ska till på fredag. Leve revolutionen!

Det var egentligen inte det jag ville ha sagt. Jag ville bara säga att detta är underbart fint:

Bara för att något är så bör det inte vara.
~David Humes

Tematrio om Malmö

Berätta om 3 böcker/texter av författare från din hemtrakt eller om romaner som utspelar sig i din hemstad!  (Säger Lyran.)

1. Jag bloggade ju glatt om en arg bok för någon dag sedan, Hatets sånger om tidig svensk socialistisk diktning. Den man som skrivit flest dikter i denna bok hette Leon Larson och han föddes i Malmö. Han var proletärförfattare och anarkist. Hans dikter är fantastiska, revolutionära, arga och ofta obehagliga. Jag fäste mig vid en rebellisk en om hans sångmö.

Min sångmö är icke som andra,
en ungmö av kvitter och skratt;
nej, hon är en kvinna från mörkret,
en dotter af kyla och natt.


2. Ulrica Lidbo kommer tydligen från Malmö. Hon skrev en ungdomsbok som jag lånade av min syster, Decembergatans hungriga andar. Den är väldigt snyggt skriven, obehaglig, gripande och känns riktigt, riktigt äkta. Huvudpersonen växlade jag mellan att ha största sympati för och känna att hon var en egocentrisk, elak och känslolös skitunge. Vilket förstås gör allt mer äkta. För hon är ju inte elak. Inte egentligen. Hon är ju ingen skitunge. Hon mår bara överdjävligt och är fjorton år gammal. Jag vet själv att man inte alltid blir så trevlig och osjälvisk när man har ätstörningar. Speciellt inte när hormonerna rusar i kroppen.


3. Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari utspelar sig i Malmö och jag hittar många gator och områden jag känner igen, besöker regelbundet eller till och med bor i. Boken är befriande och underhållande, den driver med alla, och det tycker jag är fint.


Chris hade fel!

Fel enligt min subjektiva smak då, alltså. Jag tyckte om Falkenlands Vinterträdgården. Den var stillsam, vacker, erotisk, själslig, kroppslig, sinnlig, bitterljuv, vemodig. Språket var skört som kristall.

tisdag 7 augusti 2012

Det var ju djävligt uppmuntrande

Jag var på väg att börja läsa Vinterträdgården av Christine Falkenland, så ser jag, handskrivet på första sidan; KASS - läs inte! Pinsamt dålig. Jaha. Det kändes ju uppmuntrande. Vad sugen man blir på att läsa. Fast jag blir faktiskt mer sugen på att upptäcka att denna Chris, som tydligen ägde boken innan jag köpte den på Emmaus, har fel. Hen har en otroligt intetsägande handstil. Och spretig. Ful, men inte tillräckligt ful för att vara intressant. Bara tråkig och menlös. Folk med intetsägande handstilar (och som använder ordet "kass" -skrivet med versaler!- samt uttrycket "pinsamt dålig" och tror att man inte kommer att läsa boken eftersom hen tycker att den är detta) har inte samma smak som jag, eller hur? Vad skulle en grafologiker säga?

Märks det att jag tyckte det var lite löjligt gjort? Fast å andra sidan borde jag vara glad. Jag gillar personliga anteckningar skrivna av människor jag inte har någon aning om vad de är för ena. Den mest intressanta och frustrerande kom också från en Emmausbok; Till Kima [eller möjligtvis Kina] från Nike, våren '99. Och lite längre ner står det

Och jag tittade i slutet av boken om det fanns någon fortsättning. Men det fanns det inte. Då, vad? Vad, då? Vilket vardagsmysterium! Och handstilen var väldigt annorlunda och charmig.

Om nu Chris har rätt i sina åsikter har i alla fall Vinterträdgården ett tjusigt omslag och en fin titel.

måndag 6 augusti 2012

Citat

En bok ska vara som en bro. Den ska ha sina grundvalar i verklighetens mark, men höja sig över den i en vid båge.
~Frank Heller

Leve revolutionen!

Jag har känt mig mysigt revolutionär de senaste dagarna. Extra mycket, alltså.
Och jag vet, man får inte prata om politik. Politik (jag är vänstervriden!!!) eller religion (jag är agnostiker!!!). Inte på tillställningar, inte i sociala sammanhang. För då börjar folk debattera och tycka olika, och det är ju det värsta som finns. Fruktansvärt. Man ska hålla käft om sina åsikter. Annars kanske folk börjar diskutera. Vedervärdigt.
Jag vill kunna prata och tycka utan skygglappar. Kunna tycka olika och ha hetsiga diskussioner utan att bli hatad eller börja hata. Men då blir folk så förbannat osäkra. Konflikträdda. Tror att det kommer bli dålig stämning, att det är bättre att sticka huvudet i sanden istället för att försöka förklara varför man tycker som man tycker och lyssna på andras åsikter - och man kanske aldrig kommer att hålla med varandra, men kanske, kanske, kanske kan man förstå varandra bättre. Och om inte rensar en debatt luften.

Det var egentligen inte det jag tänkte skriva. Jag tänkte skriva om den underbart befriande ilskna och revolutionära boken Hatets sånger, med tillägget "tidig svensk socialistisk diktning (1885-1910)". Där existerar inga skygglappar eller kompromisser. Där är det hat och revolution och ingen respekt eller nåd gentemot de som de ser som sina fiender. Dikterna är "ibland vackra ibland klumpiga" enligt baksidetexten, men jag ser bara ilska, smuts och skönhet. Skönhet för att det kommer från hjärtat. Själen. Helt utan rädsla och respekt. Bara ren och skär känsla.

söndag 5 augusti 2012

Det är omöjligt att veta

Jag sitter och dricker rödvin och läser Naiv. Super., den där lite klipska boken som alla skrattar åt och blir överväldigade av utom jag. Jag ler och blir nervig istället. Men ja, visst tycker jag om den, jag skulle inte kalla den ett mästerverk som sagt, men den är ju ganska klyftig och lite inspirerande på sina ställen. Nu snubblade jag i vilket fall som helst över ett stycke text som jag fastnade för. Huvudpersonen, som är med sin bror i New York, är ute och rastar en hund som inte tillhör honom.

Nu står jag med en påse hundbajs i handen. Det är absurt.
Det är ett helt annat liv.
Folk tror nog att jag är hundägare i New York. Att jag bor här och har lägenhet och hund. Att jag plockar upp sånt här bajs varje dag, före och efter jobbet.
Det är en svindlande tanke.
Eftersom jag inte är hundägare i New York, innebär det också att alla andra kan vara något annat än det de ger sig ut för.
Det betyder att det är omöjligt att veta någonting som helst.

Alla de här människorna.
De är överallt. På gatorna, i parkerna, i affärerna, i skyskraporna. Vad sysslar de med?
Det är omöjligt att se på dem vad de sysslar med.
Jag antar att de försöker få saker och ting att gå runt.

Sant. Klipskt. Klyftigt. Tänkvärt.

Fittstim


För ett par dagar sedan fick jag äntligen tag på Fittstim av bland annat Linda Skugge och Belinda Olsson. Jag har velat läsa den i tolv år! Men när jag var tio vågade jag inte leta reda på en bok med ett könsord i titeln och sedan kunde jag inte hitta den på något antikvariat förrän nu. Jag trodde att den skulle kännas daterad, men det var bara en del saker som gjorde det (samhället har exempelvis kommit långt i kampen mot homofobi, och i min värld var det menat som en slags rolig komplimang när jag blev kallad "slampa" - vilket förstås är lika illa) - på gott och ont. Det var väldigt hög kvalitet på de allra flesta texter och min favorit var nog den om tjejer och humor av Paula McManus.
Även om exempelvis Linda Skugge blivit blå medelklass och tagit tillbaka att hon är feminist och slutat ta tillbaka och ja jag vet inte, håller i alla fall denna bok fortfarande. Jag skulle rekommendera den till honar och hanar och henar i alla åldrar. Faktiskt.

Ett litterärt mästerverk

En gång för ganska länge sedan (det var i alla fall inte på tiotalet) skrev jag och min syster en berättelse. Den blev cirka tjugo sidor, sedan fick vi psykbryt.

”Well, jag tänkte i alla fall spela in en slapstickfilm nu” sade hon och slog Dmitri i huvudet med en stekpanna. När Noah skulle döda henne drattade han på ändan. ”Ojojoj” sade Eugene oroat medan han långsamt singlade ner från hotellfönstret ner på marken som ett torrt löv om hösten. Som tur var så var rutschkanan 360 grader så han kom tillbaka igen.  ”Synd att han är död” muttrade Baby när Eugenes lik återvände. ”Vi har ingen nytta av honom då.” ”Jo, faktiskt” vrålade Anastacia med blod rinnande ur ögonen. Sedan byggde hon en båt av Eugenes kropp och seglade ner i lobbyn. ”Vänta! Här får du inte vara!” ropade receptionisten panikslaget.

Och så vidare tills alla var döda, försvunna i natten eller utan att man fick veta deras öde.
Show, don't tell.

lördag 4 augusti 2012

Naiv. Super. Existentiell ångest!

Naiv. Super. av Erlend Loe ska ju vara jätterolig. Visst, den är rätt kul skriven och ett par meningar har fått mig att le, men annars smittas jag mest av huvudpersonens existentiella ångest. Han bara går omkring i brorsans lägenhet och tycker att livet är ganska meningslöst och bankar på leksaker och kastar boll. Och tänker på universum och grubblar, grubblar, grubblar. Och så vill han ha en tjej. Sedan hittar han en tjej jättefort. Fast jag får väl se vad som händer. Jag är trots allt bara på s. 142 eftersom jag småläste innan jag skulle sova. Sedan fastnade jag i Fittstim istället.

torsdag 2 augusti 2012

Operan!

Åh, jag är så glad! Malmö Opera ska sätta upp Trollflöjten våren 2013. Jag som så gärna velat se den på riktigt och inte bara på film. Och på tal om Bergman, som ju filmatiserade Trollflöjten, så ska operan även sätta upp musikalversionen av Sommarnattens Leende. Jag har ingen aning om hur musiken låter, men jag tycker mycket om filmen, så den vill jag också gå och se, den spelas också nästa år men redan i februari.

Charles Pierre Baudelaire

Michelangelo, där Herkuleskroppar
blandas med Kristusgestalter, en mörk atmosfär
i vilken vålnader, fulla av kraft, som rest sig
river med utsträckta fingrar sin svepning isär.
~Baudelaire

onsdag 1 augusti 2012

Ur Det okända universitetet

Jag har sett dem vakna upp vid havets stränder och tända en cigarett som bara de som väntar sig galna upptåg och lätta smekningar kan göra
~Roberto Bolaño