Och jag vet, man får inte prata om politik. Politik (jag är vänstervriden!!!) eller religion (jag är agnostiker!!!). Inte på tillställningar, inte i sociala sammanhang. För då börjar folk debattera och tycka olika, och det är ju det värsta som finns. Fruktansvärt. Man ska hålla käft om sina åsikter. Annars kanske folk börjar diskutera. Vedervärdigt.
Jag vill kunna prata och tycka utan skygglappar. Kunna tycka olika och ha hetsiga diskussioner utan att bli hatad eller börja hata. Men då blir folk så förbannat osäkra. Konflikträdda. Tror att det kommer bli dålig stämning, att det är bättre att sticka huvudet i sanden istället för att försöka förklara varför man tycker som man tycker och lyssna på andras åsikter - och man kanske aldrig kommer att hålla med varandra, men kanske, kanske, kanske kan man förstå varandra bättre. Och om inte rensar en debatt luften.
Det var egentligen inte det jag tänkte skriva. Jag tänkte skriva om den underbart befriande ilskna och revolutionära boken Hatets sånger, med tillägget "tidig svensk socialistisk diktning (1885-1910)". Där existerar inga skygglappar eller kompromisser. Där är det hat och revolution och ingen respekt eller nåd gentemot de som de ser som sina fiender. Dikterna är "ibland vackra ibland klumpiga" enligt baksidetexten, men jag ser bara ilska, smuts och skönhet. Skönhet för att det kommer från hjärtat. Själen. Helt utan rädsla och respekt. Bara ren och skär känsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar