En gång för ganska länge sedan (det var i alla fall inte på tiotalet) skrev jag och min syster en berättelse. Den blev cirka tjugo sidor, sedan fick vi psykbryt.
”Well, jag tänkte i alla fall spela in en slapstickfilm nu” sade hon och slog Dmitri i huvudet med en stekpanna. När Noah skulle döda henne drattade han på ändan. ”Ojojoj” sade Eugene oroat medan han långsamt singlade ner från hotellfönstret ner på marken som ett torrt löv om hösten. Som tur var så var rutschkanan 360 grader så han kom tillbaka igen. ”Synd att han är död” muttrade Baby när Eugenes lik återvände. ”Vi har ingen nytta av honom då.” ”Jo, faktiskt” vrålade Anastacia med blod rinnande ur ögonen. Sedan byggde hon en båt av Eugenes kropp och seglade ner i lobbyn. ”Vänta! Här får du inte vara!” ropade receptionisten panikslaget.
Och så vidare tills alla var döda, försvunna i natten eller utan att man fick veta deras öde.
Show, don't tell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar