tisdag 31 juli 2012

Jag och Oscar!

Oscar Wilde

Oscar Wilde

You are funny, witty, charming... and have, um, "unique" personal tastes. You like to have fun, you don't hide who you are, and you don't particularly give a damn what people think about you; you're just as likely to be seen in an all-male Amsterdam brothel as a London literary society dinner. You see beauty in life, and humor in tragedy. If it weren't for the hosts' fears of you saying or doing something indecent, you might very well be the perfect dinner companion.


Det är bara ett problem. Oscar var inte galen och jag är inte galen någonstans! Inte sant?

Bokmärken och en liten mugg

Jag älskar mina fina Shakespearebokmärken från ImmortalLongings på etsy.com. Jag har Iago, Desdemona, Hamlet och Ofelia. Jag vill ha Othello också, men jag köpte "välj 4, betala för 3" och ville ha två från Othello och två från Hamlet... så då valde jag av någon anledning bort Othellos titelkaraktär. Och har dåligt samvete. Men Iago skulle jag i alla fall ha, han är förtjusande obehaglig.

http://www.etsy.com/shop/ImmortalLongings?ref=seller_info


While we're at it: för några månader sedan köpte jag en helt underbar mugg i en presentbutik. Den föreställer en massa Shakespearekaraktärer. Jag stod och fnittrade i affären. Innehavaren sade att det gjorde hennes dag, och det är ju alltid kul när ens dåliga humor gör andra glada!




Tre böcker om läsning

Berätta om tre böcker som handlar (åtminstone i viss mån) om läsning!
Detta sade alltså http://lyrannobel.blogspot.se/ en gång för mycket länge sedan, ungefär 460 år sedan i bloggvärlden skulle jag tippa på. Fast det gör ju ingenting eftersom jag är en gammal stofil, fast ung.

1. Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde. Bland alla de livsfarliga sakerna som påverkar stackars herr Dorian Gray finns en livsfarlig bok med. En gul. Gul och livsfarlig. Den fanns på riktigt och var jättelivsfarlig. Jag vill läsa den.


2. Don Quijote av Cervantes (var först på väg att skriva "av Sancho Panza). Klassikernas klassiker, ungefär. Don Quijote och Sancho Panza är bedårande!


3. Vindens Skugga av Carlos Ruíz Zafón. Den fängslade mig direkt, väldigt härligt skriven trots att jag blev besviken på de överflödiga och rätt så löjliga sista kapitlena. Jag tyckte att det var roligt att jag kunde se tydliga likheter mellan bokens kommissarie Javier Fumero och Javert från Samhällets olycksbarn- inte bara namn och yrke utan även i sina starka uppfattningar om rätt och fel, ordning och reda, förakt för "slöddret", letandet efter en skuggfigur... fast Fumero är betydligt mer sadistisk och svår att känna sympati för.
Det finns ett jättefint citat om Don Quijote från Vindens Skugga:

"Barcelo hade, enligt Bernarda, ett gott hjärta, men allt läsande hade fördärvat hjärnan på honom, precis som det hade gjort på Sancho Panza." Så sött!

måndag 30 juli 2012

Ner med flarran, Grantaire!

Klockan är massor och jag sitter och tittar på illustrationer från Victor Hugoromaner. Vilket jag borde sluta med, men mamma jag är inte tröööött! Och jag kom till bilder från Les Misérables och studentvännerna på ABC Café (ett sannerligen fult och oinspirerande namn om ni frågar mig) och - och - och det fanns en illustration som föreställde Grantaire. Min favoritstudent. Han har en ganska liten roll i romanen (och musikalen) men är cool som bara den. Han är lite grovkornig sådär. En stor drinkare. Cynisk, skeptisk. Verkar inte sådär jättehetero. Vet var man hittar livets njutningar. Och så ska han vara väldigt ful. Hur kan jag inte älska honom då?

Jag får inte sjunga "Jag är full som en kanon, om jag andas stupar de!" alternativt "Give me brandy on my breath or I'll breath 'em all to death!" när jag är berusad längre. En god vän tycker inte att jag ska göra det. Men jag tror att jag råkar göra det ändå, då och då...


Jag sätter ner flaskan när du gör det.

Och som kolasås på glassen hittade jag en urtjusig bild på Grantaire från Malmöuppsättningen. Han dröp av karisma, sjöng finfint, hade en stilig peruk på huvudet och fick en spark i baken. Nu kan jag titta på den bilden och dagdrömma om den gamla goda tiden när Les Misérables gick i Malmö. När Fred Johansson spelade Javert så underbart. När jag hängde på operan och drack champagne och kände mig sådär härligt lyxig.

Je suis sur le cul… de ma bouteille,
Marius a pris un coup de soleil.
Il nous sort les violons, ouh la la!

Nous on se prépare à l’attaque
Et voilà Don Juan qui débarque.
On est mieux ici qu’à l’Opéra

Tematrio om djur

Jag tycker att sådant här är kul och fortsätter att låna av http://lyrannobel.blogspot.se/ .

Berätta om tre böcker där djur spelar en viktig roll!
1. Ringaren i Notre Dame av Victor Hugo. Geten Djali spelar en stor roll för Esmeralda. Och för poeten Pierre Gringoire. Och för Esmeraldas öde genom Gringoire. Det är han som får den tacksamma uppgiften att avgöra vem av dem, Esmeralda eller Djali, som ska få leva eftersom han bara kan rädda en av dem.
"Och dock utkämpades inom honom en våldsam strid, i vilken han lade i vågskålen, ömsom flickan, ömsom geten. Han betraktade än den ena, än den andra med av tårar fuktiga ögon och mumlade för sig själv:
-Och ändå kan jag inte rädda er båda!"


2. Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov. En mycket snäll och rar katt figurerar och gör sådana där saker som katter brukar göra.


3. Året runt på Björnbärsstigen av Jill Barklem. Underbara barnböcker med fantastiska illustrationer. Åh, vad jag älskade sagorna och bilderna som barn! Min favoritberättelse var den om hösten.


Icke-veganska skor

En gång för ganska längesedan målade den italienske Bartolomeo Della Gatta en fräsig bild av ärkeängeln Mikael. Jag tycker dock lite synd om ormarna. För visst står han i deras gap och använder dem som skor? Eller är de ormarna som försöker äta upp honom?

söndag 29 juli 2012

Romeo och Julia-Kören på Nobelfesten 2009



Jag kan verkligen inte sluta lyssna på min underbara skiva med Romeo och Juliakören. Vergene Bella heter den. Men jag kan ju inte få nog! Turligt nog hittade jag fina klipp från Nobelfesten 2009 (samma år som Müller vann priset i litteratur och jag låg på psyket mind you). De är så bra! Så underbara och vackra. Och och och! De sjunger delar ur Monteverdis Orpheus. Den sången med nymferna. Som jag älskar något fruktansvärt. Så jag ligger här och njuter och känner mig uppskattad och kär.

Tematrio om deckare

...fortfarande snällt och vänligt lånat av http://lyrannobel.blogspot.se/

Vilka är dina tre favoritdeckare? Presentera en bok, författare eller romanfigur.
1. Då måste jag väl säga Sir Arthur Conan Doyles Sherlock Holmesberättelser. Jag gillar Sherlock! Och Watson. Deras relation är härlig (de kompletterar varandra perfekt!) och jag blir sådär bubbligt mysglad av att läsa om hur de löser de mystiska brotten.

2. Edgar Allan Poe med Morden på Rue Morgue och Mysteriet i Marie Rogêt! Sedan finns ju även Det undansnillade brevet som jag inte tror jag haft äran att läsa än. Jag bara älskar detektiv Auguste C Dupin! Och berättarrösten är inte dum den heller. Dessutom; det är ju riktiga klassiker också; Rue Morgue ska ju vara den första detektivhistorien. Finfint!

3. Jag läser inte mycket deckare. Jag läser i princip inte deckare alls. Men jag läste en brutal, rå och obehaglig roman när jag fyllde arton för ett antal år sedan. Den var bra. Och äcklig. Och läskig. Jag tror att jag vill läsa om den för att se om jag fortfarande mår dåligt av den. Den hette så mycket som Shadow Man och var skriven av Cody McFadyen. Jag minns en del skönhetsfel, men jag minns främst otäckheterna. Så det är ett gott betyg.

Bröllop och imaginära bröllop

Var på ett trevligt och ganska casual bröllop; min moster och hennes före detta sambo, nu make. Fint! Trevlig ceremoni och gäster samt god mat och dryck.

Blev sugen på att gifta mig. Jag har ingen lämplig kandidat än, dock, men jag ska hitta en! Kravet är att det blir ett renässansbröllop. Med vackra klänningar och smycken och underbar musik. Eller kanske ett maskeradbröllop med vackra masker och klänningar. Om inte det heller duger får väl ett rokokobröllop gå bra. Så kan man dansa menuett istället för bröllopsvals. Eller kanske ett antikt bröllop. Antikens Grekland. Men inga män får leka idrottsmän och komma nakna. Då får de en spark i baken.

lördag 28 juli 2012

Samhällets Olycksbarn



Det här är verkligen en Fantine! Jesus vilka rysningar jag får av musiken.

Men jag erkänner. Angående den kommande Les Misérablesfilmatiseringen alltså. Som jag varit så irriterad på. Det hade kunnat vara värre. De funderade faktiskt på fröken Johansson som Eponine. Inte okey!

Anne Hathaway är inte Fantine, men annars ser det faktiskt... ja, jag jublar väl inte av lycka, jag skulle föredra att se lite mer okända talanger och inte bara stora Hollywoodstjärnor och andra stjärnor som lockar publik. Men det ser fakiskt inte helt illa ut. Jag mår inte illa eller dåligt.
Och paret Thénardier... vilken lustig casting! Och Grantaire. Put the bottle down! (Give me brandy on my breath and I'll breath 'em all to death!) Och här är alltså länken: http://www.imdb.com/title/tt1707386/

Det finns en teaser-trailer också. Och jag tycker att Anne sjunger lite hackigt och jag vet inte, hon är inte min Fantine, men... det såg ändå väldigt fint ut. Och jag lär väl gråta när jag ser den på bio, som den Les Misérablestönt jag är. Snacka om guilty pleasure.

Jag måste läsa om boken snarast.

Tematrio - Nobelpristagare

Snällt lånat från http://lyrannobel.blogspot.se/!

Vilka är dina tre favoritböcker skrivna av författare som erhållit Nobelpriset?
1. Falskmyntarna av André Gide, som fick priset 1947. Den är självklar. Ett väldigt självklart val. Gide är en av mina absoluta favoriter och jag upptäckte honom av en slump - det vill säga utan att veta att han känt Oscar Wilde och fått Nobelpriset. Det enda jag visste var att han skrivit en bok vid namn Falskmyntarna (som jag hittat för 60:- på ett trevligt antikvariat i Lund) och så antog jag att han var fransk. Det var Falskmyntarna som fick mig att bli upp över öronen platoniskt jätteförälskad i André Gide. När jag läser Gide känner jag mig trygg på något sätt. Som om vi verkligen har en djup vänskapsrelation, jag och han.



2. Andningsgunga av Herta Müller, som fick priset 2009. En alldeles underbar bok. Jag älskar Müller i allmänhet, men den här är hennes bästa. Underbart språk. Fascinerande huvudperson. Läs och njut, njut, njut.


3. Midaqq-gränden av Naguib Mahfouz, som fick priset 1988. Jag minns att jag tyckte väldigt mycket om den. Det är nog dags för en omläsning snart.



Sedan fanns det ju en massa bubblare också förstås. Tranströmer, exempelvis. Början av min roman blev jämförd med hans dikt Minusgrader av en kompetent författare. Det kändes väldigt fint. Andra bubblare är Thomas Mann, Pablo Neruda, Sartre, Lagerkvist, Camus och några till. Och Selma är ju så fin.

491, 491, 491

Jag tänker mycket på Lars Görlings 491. Råheten. Nakenheten. Hela jargongen. Hopplösheten. Misantropin. Avsaknaden av skygglappar. Befriande. Kommer det någonsin att lösa sig för de unga gossarna? Det löste sig i alla fall inte för Görling. Han tog sitt liv år 1966. Kommer det fortsatta livet att kännas lika meningslöst för Nisse, Pyret, Racing och de andra gossarna? Och blir man förlåten efter den fyrahundranittioförsta synden?

Mest illa berörd blev jag av övergreppet mot berättaren, Nisse. Det finns många andra dystra och hemska saker, men här är man med. Mitt i det hela. Får känna Nisses tomhetskänsla, äckel och besvikelse över kroppen som sviker honom.

Jag satt och lyssnade efter ljuden på gatan och från tågen som gick förbi på husets baksida. Jag tittade ut över hustaken på andra sidan gatan, på skorstenarna och duvorna. En kyrkklocka slog och jag räknade slagen. Elva stycken. Jag ville inte känna hur kroppen förrådde mig. Molnen stod stilla på himlen. Sen drog han ner byxorna helt och hållet och jag fick ställa mig framåtlutad mot skrivbordet. Det gjorde inte så ont.

                                                                                                    Lars Görling

Party over here!

Tänk att festa med Jesus,  François Villon och Oscar Wilde. Man hade inte haft tråkigt en sekund med den empatiska rebellen Jesus som gör vatten till vin, liderliga drinkaren Villon och kvicka livsnjutaren Oscar.



fredag 27 juli 2012

Burleskerier, värme, renässans

Jag var och såg underbara Romeo och Juliakören med en god vän denna afton. Vad det var bra! Som vi njöt! Musiken var underbar, klädedräkten delikat, de dramatiserade utdragen från Decamerone (medeltidssnusk!) burleska och dansen elegant. Jag älskar, älskar, älskar renässansen. Jag kan nog till och med säga att det, rent allmänt, är min favoritepok. Fast det är otroligt svårt att välja.

Här är den fina kören!

Allt handlar om Othello

Idag ville min femåriga syster att jag och hon skulle se hennes favoritfilm, Othello från 1995. Det är en väldans märklig film. Det är jättekonstiga klipp och folk sover hela tiden. Den slutar faktiskt med att huvudpersonerna och deras fruar, efter ett av de där konstiga klippen, ligger i en säng och alla sover utom Iago, men jag förstår honom, jag hade också haft svårt att somna med så många personer i sängen. Det måste vara förskräckligt varmt.

Kan man konspirera med världen så att alla, liksom, låtsas lite snällt att Othello slutar med att alla somnar? Och redigera om Oliver Parkers Othellofilm så att sexscenen mellan Othello och Desdeona blir en snäll sov-scen där de lämnar festligheterna för att de är så trötta? Det är så stressigt att hoppa i filmen, jag blir bara nervös att flickebarnet kommer att bli så observant att hon märker av det och undrar vad jag har att dölja för henne. Och istället för att ta Emilia bakifrån kan väl Iago... jag vet inte, kittla henne? Och förresten så blir Roderigo inte stucken någonstans. Han bara biter sig i tungan och svimmar för att det gör så ont.

Jag ser inte fram emot den dag då min kära syster kommer att lära sig sanningen om Shakespearetragedier. Förhoppningsvis kommer hon bara tänka "vad var det där för en konstig film jag såg som slutade med att alla somnade... vilket antiklimax... antagligen drömde jag bara", men det är föga troligt eftersom hon redan sett den tre gånger, kan rabbla de flesta karaktärernas namn och har bra minne. Nej, jag vill nog helst att världen konspirerar lite. Det är liksom illa nog att hon tycker att Iago är läskig när han tittar rakt in i kameran. Ingen är så skrämmande som Kenneth Branagh.

torsdag 26 juli 2012

Bamse blir stark av dunderhonung

Vilken tur.
Då behöver han inte bli arbetslös.
Han är visst skogshuggare.
He's a lumberjack and he's okay.

Jag är i mitt familjehem och tittar i lillasysters Bamsetidningar. Det finns med en elak räv med jättemycket eyliner och svart kappa. Han påstår att han behöver intellektuell stimulans. Sedan dör han.

Fy fan vad otäckt.

onsdag 25 juli 2012

Som vackra men groteska äktenskapslöften

OTHELLO. Å, blod, blod, blod!
JAGO. Ha tålamod. - ni kanske skiftar håg.
OTHELLO. Nej, aldrig, Jago. Liksom Svarta havet, vars kalla böljor i okuvligt lopp aldrig har uppström utan ständigt går genom Propontis, genom Hellesponten, så går min blodshåg fram i våldsam fart, ser sig ej om och ebbar ej i älskog förrän den slukas upp utav en rymlig och vidsträckt hämnd. Vid denna marmorhimmel,
[Knäböjer.]
i skyldig vördnad för ett heligt löfte ger jag mitt ord.
JAGO.            Stig inte upp ännu.
[Knäböjer.]
Vittna, ni evigheters ljus däruppe; ni alltets element som omger oss, var vittnen till att Jago nu skall ägna huvud och hand och hjärta åt den kränkte Othellos tjänst! Om han befaller mig, är det min plikt att lyda, vilket blodigt uppdrag det gälla må.          
[De stiger upp.
OTHELLO.           Din vänskap bjuder jag en hjärtats välkomst utan tomma tackord, och jag skall genast sätta dig i gång: förrn tre dygn gått, vill jag att du skall säga att Cassio inte lever.
JAGO. Min vän är död; det skedde på din önskan. Men hon måste få leva.
OTHELLO. Åt fanders med den liderliga slynan! Kom, följ mig åt; jag går och ser mig om efter ett sätt att hastigt göra slut på den fagra djäveln. Nu är du min stabschef.
JAGO. Jag tillhör er för alltid.            
[De går.


Vad jag älskar detta! Till och med när det är översatt är det fruktansvärt vackert skrivet. Hur Othello och Iago knäböjer, avger löften, som en makaber äktenskapsceremoni. Och deras dialog, det låter verkligen som att de älskar varandra på riktigt, som att det är två otroligt lojala vänner som pratar med varandra, de vackra, lojala ord Iago säger efter att ha knäböjt... och så slår det en, fast man egentligen har vetat det hela tiden, att Iago inte alls är lojal. Han kanske tillhör Othello för alltid, men Othello tillhör Iago än mer. Och då blir texten plötsligt både vacker och obehaglig. Jag älskar Iago. Få karaktärer har fascinerat mig så.

Finlay och Olivier som Iago och Othello (För övrigt har jag den här bilden som örhängen. På mig just nu, faktiskt.)

måndag 23 juli 2012

Jag hittade en gammal dikt

I got kissed at the age of ten
His tounge tasted like a plum
I remember the feeling back then
My heart played like a drum
I asked "where are the strings
And the sweet, playing flute
And the sound of angel wings
And the pretty lute?"
He joked about breasts
He poked my bidding ones
I made a tired protest
And he answered with puns

Men nu borde jag sluta fåna mig och vara seriös istället.
Det vill säga: leta upp en ordentlig dikt. Till ikväll.
Och rekvisita.
Helvete.

Isak & Billy

Jag fick ganska nyligen tillbaks Isak & Billy (Kristofer Folkhammar) av min goda vän Nenny som, liksom jag, tyckte om det poetiska språket som enligt mig är lättflytande och samtidigt flyktigt.

Isak & Billy är en melankolisk historia, dyster men vacker. Det finns något djupt rörande över Isak. Han är fylld av ångest och självförakt. En man som behöver bli omhändertagen, älskad, då han verkar ha svårt för att älska sig själv. Och så finns ju den "perfekte" Billy, Isaks pojkvän. Social, vältränad, det går alltid så bra för honom. Och det kommer alltid att gå bra för honom. Vad som händer. Det är det som är så sorgligt: det kommer alltid att gå bra för Billy. Men hur kommer det att gå för Isak? Hur kommer hans liv fortlöpa? Kommer han att fortsätta vara melankolisk, självföraktande, ångestfylld?
Jag skulle vilja vara Isaks vän. Och försöka, även om andra, inklusive Billy, försökt. Försöka få honom att förstå sitt värde.

Så här skrev SvD om boken:
Kristofer Folkhammar lyckas bra med sitt nyansrika och blottläggande studium av ett förhållande där kärleken är allt annat än lätt eller självklar, eller kanske ens äkta.
Snyggt. Det kan jag verkligen hålla med om.

Jag tänker mig figuren i rosa vara Isak. För han ser ledsnare och lite tjockare ut.

Och så ett vackert citat: En natt pratar han med honom tills hans tal går in i hans. Hans sorg och hans tvivel. Hans blödande hjärta. Han vet precis.

Imaginära eller icke-imaginära poetiska ådror

Poetry Slam. Idag. Och jag vet inte vad jag ska läsa för dikt. Och jag vet inte vad jag ska ha för rekvisita. För idag krävs rekvisita. Jag funderar på att klä ut min käpp till poet. Det skulle funka, eller hur?

Mindre koleriskt

Jag hittade en mindre kolerisk kommentar jag skrivit... Vad är jag nu? Melankolisk?

"Det jag tycker är lite provocerande, dock, hur besviken man än kan bli på Legos attityd, är att många föräldrar som rasar mot den nya serien kommer med argument som "MINA flickor tycker minsann om vanligt Lego, MINA flickor avskyr minsann pasteller, MINA flickor leker bara med bilar, MINA flickor är minsann så härligt spjuveraktigt pojkaktiga"... Normativt "pojkaktiga" drag sätts på piedestal medan flickor som är mer "konventionella" i sina lekar (om det har med arv eller miljö att göra låter jag vara osagt, för det har jag blandade åsikter om) närapå skuldbeläggs. När folk pratar om genus idag verkar det ofta som om de tycker att det ligger på flickornas ansvar att ändra sig. Pojkarna ska fortsätta som de alltid har gjort medan flickorna ska börja leka med andra leksaker för att inte verka förtryckta. (Så är det även med vuxna, "feminina" egenskaper är mindre värda, både hos kvinnor och män.) Och det är det jag tycker är så fel... jag märker obehagliga tendenser hos många människor och plötsligt är det inte längre Lego det handlar om, utan att flickor minsann måste "tuffa till sig"."

söndag 22 juli 2012

Bedöma och döma

Jag är nervös över refuseringsbrev från förlag, det är klart att jag är, trots att jag vet att man inte ska må dåligt över dem, att man inte ska tappa hoppet och börja hata sig själv och tralala. Det är ju ändå så att man får svart på vitt att ens material inte duger (åtminstone inte enligt den och den och dens kriterier) och jag har alltid tyckt att sådant varit väldigt läskigt. Likaså är jag alltid nervös över antagningsbesked, beslut från CSN (tänk om jag gjort något fel och inte får några pengar!!), kritik och bedömningar när jag går kurser - allt från författarkursen jag gick till mer traditionella kurser, jag var alltid nervös över att få tillbaks prov och uppsatser i skolan, nervös inför betyg... Det är läskigt att bli bedömd. Jag tar/tog allt personligt. Inte bedömd. Dömd. Jag duger inte. Jag har blivit bättre på det, men det är fortfarande obehagligt. Jag känner mig uttittad, sårbar, naken och allt det där.

Så läste jag den här artikeln och blev nästan tårögd för att den var så genomsöt: http://www.writersdigest.com/writing-articles/by-writing-goal/get-published-sell-my-work/saving-the-rejects

Slickepinnarna är annorlunda och speciella!

Och så lite inspiration:
http://www.writersdigest.com/whats-new/the-90-secrets-of-bestselling-authors

lördag 21 juli 2012

Svammel om en möjligtvis imaginär poetisk ådra

Så har jag anmält mig till ytterligare ett Poetry Slam på Moriskan i Malmö....trots att jag kände mig obekväm efter mitt första och hittills enda framträdande. Men temat var faktiskt skam, Poetry Skam. Så man kan ju trots allt säga att uppdraget slutfördes med bravur när målet var att skapa obekväm stämning. Så jag bestämde mig för vara lite förtvivlad och lite halvhysterisk sådär, jag ville göra mitt framträdande teatraliskt och från karaktärens, berättarjagets hjärta - även om dess reaktioner och utagerande kan tyckas over the top, överdrivet-
Desperat. För hen är den typen av människa.
Ett desperat rop, en desperat fråga, både till sig själv och den andre: Varför detta!?
Varför beundrar jag dig? Du ser ju säkert bara ner på mig för att jag känner starkt, för att jag dricker, för att jag tar mina och andras känslor på allvar, för att jag röker, för att jag älskar, för att jag känner, för att min livsstil skiljer sig från din, för att jag är annorlunda än du!

Varför är jag attraherad av någon som du? Varför kan jag inte sluta bry mig om dina åsikter? Jag som brukar vara så blasé och cynisk! Du föraktar mig säkert, men det borde ju vara jag som föraktar dig, osympatisk och känslokall som du är.
Men så finns ju människan, diktens "du"... Hen är så karismatisk och tilldragande, attraktiv med sin utstrålning och självsäkerhet att det är frukansvärt svårt och nästan omöjligt att göra det enda rationella för att inte bli sårad; tvinga sig själv att sluta beundra, se upp till, förälska sig i en sådan människa. Som ibland är brutalt ärlig och ibland kryptisk, svårläst, vad tycker hen om mig egentligen? Vad tycker hen om någonting? Varför döljer hen sina känslor när "jag" är så öppen med mina, som ett blödande sår...
Var du verkligen tvungen att ta mig med stormsteg och ockupera mitt medvetande?
Bräcka min kyliga fasad, stjäla en cynikers hjärta?
För det mesta kan känslor inte tämjas.

Det gick på under tre minuter, ändå kändes det som att jag gav så mycket av mig själv, mina känslor, även om det bara var dikt och skådespel. Det kändes som att det var jag som blottade min själ, trots att det inte var någon självbiografisk dikt. Ingenting gör folk så obekväma som känsloutspel. Det funkade i alla fall på mig.

Nästa gång är temat rekvisita. Rekvisita är roligt. Synd att jag är clueless.

Koleriska tendenser, skrivklåda och diagnoser

Jag har haft en rastlös lustlös håglös period och inte orkat läsa så mycket. (Vilket jag sedan brukar ta igen med råge genom att läsa maniskt när orken  kommer tillbaks.) Jag har tittat lite på filmer, men inatt fick jag myrkrypningar av det också. Jag tror att det beror mycket på min färdiga roman. Att jag har varit tvungen att aktivera mig kreativt för att fingrarna inte ska klia sönder sig. Plus att jag bittrat och deppat lite mer än vanligt. Uppskattas inte! Men nu är jag, som synes i det förra inlägget, glad. Och myrkrypig. Jag har lust att kalla mitt humör "dampigt", men eftersom jag varken har den diagnosen eller känner mig tillräckligt okoncentrerad/okoordinerad för att det ska kännas riktigt legitimt så väljer jag att inte göra det. Dessutom är det ju sååå 90-tal att säga "dampigt". Vore det inte så hade författare kunna använda det till att beskriva de där gångerna man skriver men inte riktigt kan koncentrera sig på en sak i taget, man fattar förhastade beslut och blir tvungen att "kill one's darlings" och samtidigt kanske man beter sig allmänt omotoriskt och trycker på fel tangenter stup i ett.
-Hur går det med skrivkrampen?
-Den är över, nu har jag skrivdamp istället. Så det går framåt i alla fall!

Det var inte ens det jag skulle skriva om just nu. Jag tänkte bara vara lat och klistra in en sak jag skrev angående något blogginlägg som behandlade Lego ("flicklego", närmare bestämt) en gång i januari när jag hade feber. Tydligen blir jag kolerisk, aggressiv och bitter när jag har feber. Inte för att jag skrev saker jag inte kunde stå för, mer för sättet jag uttryckte mig på. Jag blev ganska så road i efterhand. Vissa saker fick jag läsa ett par gånger för att faktiskt förstå vad jag ville uttrycka.

"Varför verkar så många anse att jämställdhet hos barn betyder att flickorna ändrar på sig och slutar leka med dockor och rosa prylar och skit medan pojkarna fortsätter precis som vanligt för pojkar är så djävla fina och bra ändå så inte ska väl de behöva ändra sig? Alltid detta skuldbeläggande av flickor. Jag tvivlar på att varje kärnfamilj är ett ondskefullt väsen som tvingar på de skrikande och gråtande flickorna dockor och tyllkjolar de inte vill ha, de vill faktiskt ha en traktor istället! För alla barn vill leka med traktorer. Och bilar. Och polisstationer och andra leksaker som representerar mansdominerade yrken. Fast fy skam om man skulle göra en leksak som föreställde ett dagis eller något. För det är INTE JÄMSTÄLLT FÖR MAN SER ATT DET ÄR TILLVERKAT FÖR TJEJER TVI VALE BOJKOTTA DET REPRESENTERAR ETT KVINNODOMINERAT YRKE. Inser ni inte att ni lurar er själva? Ni är inte alls politiskt korrekta. Ni indoktrinerar lika mycket och lika skadligt som "alla andra," fast på nya, trendiga sätt som tydligen anses "progressiva" i detta patetiska samhälle."

Hjäälp!

Jag har skickat in min roman till ett förlag... det borde vara förbjudet att ta emot manus via mail! Men nåväl. Friskt vågat, hälften vunnet. Jag är mycket nervös.

Och nu har jag äntligen, äntligen börjat skriva så smått på en ny berättelse. Jag känner mig glad.

Ganska blasé



Börjar bli glad



Mycket glad

Skitglad

fredag 20 juli 2012

Jag är romanförfattare nu, ungefär

Min roman är färdig! Och nu sitter jag här och knåpar på ett följebrev. Djäklar i min lilla låda vad konstigt allt känns! Man ska skriva ett personligt följebrev står det. Kort och koncist. Men personligt. Så nu blev mitt säkert lite för personligt. Inte så att jag berättade min livshistoria precis, men...

Och här är en snubbe i min roman som min syster ritade åt mig i paint. Gulligt. Sedan upptäcktes det att han saknade nacke. Men han klarar sig nog.

tisdag 17 juli 2012

Tonårsbögar och lite sådant

Jag vill läsa fler ungdomsböcker. Det verkar så himla populärt nu, dessutom. Välskrivna ungdomsböcker. Jag förlitar mig på min syster, som är sjutton år gammal och faktiskt tar sig tid att sålla. Jag har henne att tacka för att jag har läst bland annat David Levithan som skriver jättecharmiga ungdomsböcker. Vore det inte för henne skulle jag inte ha känt igen hans namn och köpt hans vuxenbok The Lover's Dictionary. Som jag för övrigt gillade en hel del, den handlar om ett förhållandes uppgång och fall i splittrad kronologi, och det enda man får veta om paret är i princip att den ene är en man och den andre kanske dricker lite för mycket. Intressant drag.

Men i alla fall. Levithans ungdomsböcker handlar ofta om homosexuella grabbhalvor i high school-åldern. Och gör de inte det innehåller de i alla fall en eller ett par sådana. Och så kommer man till en författare min syster är lite nyfiken på. En författare som jag äger flera böcker av. Dennis Cooper. Även han skriver böcker om eller innehållande gayynglingar. Inte sällan i high school-åldern. Nu är detta förvisso inga ungdomsböcker, men det är ändå roligt och obehagligt att jämföra dessa pojkars liv. Karaktärernas liv alltså. Jag kallar inte David och Dennis pojkar och jag vet inte mycket om deras liv.

Här är ett ganska slumpmässigt utdrag ur Ibland Bara Måste Man (tråkig översättning av Boy Meets Boy) av Levithan, den första bok jag läste av honom: Noah kommer ner och jag ger honom blomman. Han räcker över ett foto av en blomma. Den är vacker, klarare i färgen än en riktig. "Jag tänkte att den där skulle hålla längre", säger han och sätter den försiktigt i min bröstficka. Claudia drar sig tillbaka till ett annat rum. Noah tar min hand. "Nu hämtar vi Tony", säger han.
Det låter ganska oskyldigt. Och mysigt. Och enkelt liksom. Så som tonårsliv aldrig är, men borde vara, men något man inte förstår förrän i efterhand (och dessutom är det i slutet av boken så karaktärerna orkar nog inte ha en massa tonårsångest nu, för jag tror de ska fira någonting). Huvudpersonen och hans pojkvän ska ut på fest och ger varandra söta gåvor, sedan ska de hämta sin vän. Idylliskt!

Så tar vi ett utdrag från Närmare, den första bok jag läste av Cooper: Jag vet inte vad jag ska säja. Vi ligger i sängen. George har svimmat eller somnat. Hans röv ser ut som om nån har kört upp en granat i den. Han sa att han hade ramlat på lite glas. Jag täckte den med en filt så fort han slocknat. Jag försökte verka intresserad. Jag slöt ögonen och försökte göra mej en bild av Keith. Till och med då, när jag började fingerknulla honom, vilket är mitt favoritsex, hade jag lika gärna kunnat försöka täppa till ett läckage.
Inte fullt så idylliskt nu längre! Speciellt om man vet om varför unge Georges bakdel ser ut som den gör. (Ledtråd: En man med fantasier, som han då och då förverkligar, om att döda unga män, hade ett möte med George. Saker och ting missuppfattades och mannen trodde att George ville bli dödad, bedövade honom och började snitta upp honom, bakdelen först för att... ja, det tände väl honom. Hur som helst var det väldigt otäckt.)

Slutsatsen är alltså följande: Noah med blomfotot och George med uppskuren röv hade kunnat gå i samma klass. Nog för att ungdomar har olika liv, olik historia, men... ja. Djävlar i havet.

Titta på dem. Bara blicken avslöjar ju vem som är vem.


fredag 13 juli 2012

Min syster skriver bra låttexter

Det var så äckligt, jag måste kräkas, det kom en trekantig gubbe in

Och ur sin ficka han plocka messmör, en hagelbössa, en flaska gin

En stor sup tog han med knuten näve, och laddade bössan såsom en karl

Sen sköt han morfar, sen sköt han farfar, sen sköt han farfarsfarfarsfar



...fy fan vad otäckt.

onsdag 11 juli 2012

Aj, aj, aj

Idag har jag mest känt mig otroligt lättretlig, legat i sängen, tuggat tuggummi, tittat på polska filmaffischer på nätet och irriterat mig på mänskligheten trots att mänskligheten inte gjort mig någonting idag. Jag är oftast en ganska kärleksfull individ.

Här är en polsk poster. Viskningar och rop. Som jag måste se om snarast.

tisdag 10 juli 2012

491

The Poetry Slam gick bra, det känns så i alla fall, trots att jag inte vann eller så. Men det gör ingenting. Jag är en bra förlorare. Tror jag.

Nu läser jag och ser (om) filmatiseringen av 491 (Lars Görling skrev den, Vilgot Sjöman regisserade den) simultant och har det nog ganska så bra. Jag älskar 491 och dess råa jargong. Det känns väldigt Stockholm, ungdomsbrottslingar och 50/60-tal (om rätt ska vara rätt skrevs den på sextiotalet och utspelar sig på femtiotalet). Boken kryllar av korrekturfel. Det skulle knappt förvåna mig om det var meningen.


Min favorit är Pyret (i mitten), spelad av Lars Hansson i filmen. Det finns något väldigt gripande över den gossen. Han är så gullig... men han skulle nog inte vilja inse det själv.

lördag 7 juli 2012

Poetry Slam!

Nu är jag poet också. Eller, ja, det har jag väl varit hela tiden egentligen. Men jag ska vara med i ett Poetry Slam här i min hemstad Malmö på måndag och jag är nervös... fast samtidigt inte. Det ska bli roligt! Fast temat är skam och jag tänker... hur ska jag skapa en obekväm, pinsam stämning? Jag borde kanske försöka bli nervösare! Men å andra sidan; mina skådespelartalanger sätts på prov och det gillas!

söndag 1 juli 2012

Goethe

Från den fina boken jag fick i födelsedagspresent:

Ack! Att skriva är en arbetsam lättja!

Så sant, Goethe, så sant!

Fina presenter

Två fina bokpresenter på min födelsedag: min fina syster gav mig "Det okända universitetet" av Roberto Bolaño och min kära vän Jenny gav mig "Citat ur böckernas värld". Perfekta gåvor, verkligen!
Min födelsedag var mycket fin men väldigt... turbulent.