lördag 29 september 2012

Fantastiskt

Detta är fantastiskt. Fantastiskt säger jag! http://www.youtube.com/watch?v=WUBNwORdR9E&feature=player_embedded

måndag 24 september 2012

I'll be back! //Godot

Jag tittade alldeles nyss på den irländska filmatiseringen av Samuel Beckett's pjäs I väntan på Godot, och jag tycker ju mycket om pjäsen, det gör jag... men den är ganska jobbig att se eller läsa. Jag mår så otroligt märkligt av den, den där stämningen... den där djäkla stämningen. Didis rådlöshet och Gogos hopplöshet. Bozzo och Lucky. Hur allt känns cykliskt och hur verkligheten är aningen förvriden, som i en återkommande dröm.

"The skull of Connemara!"

Jag tycker att det är roligt när Gogo föreslår att de ska hänga sig för att fördriva tiden, jag tycker att det är roligt när de växlar hattar och jag tycker att det är roligt att Gogo och Didi känns lite som Rosencrantz och Guildenstern (hur de är i Stoppards Rosencrantz and Guildenstern are dead alltså, men den är trots allt inspirerad av I väntan på Godot) som gamla (med en gaggig Rosencrantz och en Guildenstern med prostatabesvär) och det finns definitivt flera kvicka repliker, men... den där stämningen, ibland blir det nästan för mycket för mig. Det är utmärkt men samtidigt plågsamt.

Filmatiseringen var fin. Barry McGovern, som spelade Didi, var min favorit. Han var med sina buskiga ögonbryn och sin stora näsa väldigt lik Ernest Torrence, en av mina absoluta favoritskådespelare (den mannen hade karaktär!), vilket inte fick mig att gilla honom mindre.

fredag 21 september 2012

Rimbaud

Idag ska jag dricka vin och umgås med andra människor som tycker om litteratur, det vill säga mina kursare, så jag är lat och citerar Rimbaud (det har med varandra att göra):

Åh! Ingen har varit lika kåt och lättrörd som jag,
och för att bli förlåten bekänner jag här idag
hela min syndighet och mina ungdomliga brott
som jag med smittade och förvridna sinnen begått!

torsdag 20 september 2012

Lord Byron

Var finns kejsar Napoleon? Gud vet.
Var lille Castlereagh? Det vete fan.
Var alla de som med auktoritet
senaten trollband med sitt talorgan?
Var finns vår Drottning med sin dysterhet?
Var hennes dotter, älskad och human?
Obligationerna, de fem procenten?
Och räntan? Vad i helvete har hänt den?

Var finns nu Brummell? Wellwslwy? Omoderna.
Var Whitebread? Romilly? Den vördnadsvärde
George den tredje? Vem vill inte gärna
hans testamente se? Och "Fum" den fjärde?
Han for till Skottland hyllad som en stjärna
i varje gaelisk tonart, och vi lärde
hur man på ryggen kliar kungligheter
ett halvår minst och andra smaklösheter.

Var finns lord Ditt och var finns lady Datt?
Var alla älskarinnor, ädla fruar?
Bortslängda som en gammal operahatt,
ogifta, gifta om igen (ja, nu har
vi många varianter av tafatt).
Var finns nu Dublins skrål när London buar?
Var Grenvilles? De har vänt på kappan. Var
finns mina vänner whigs? Jo, de står kvar.

(Ur Don Juan.)

Saker som egentligen är ganska irrelevanta för bloggen

Ketchupmamman (som för övrigt är stencool) ger mig en liten knäpp på näsan (som inte gjorde ont) när jag eventuellt generaliserar lite väl mycket på grund av mina egna upplevelser (osolidariska ungar etc.): http://www.ketchupmamman.se/2012/09/om-bufflar-och-idrott/
Jag står fast vid att jag inte tycker att tjej-och killgympa är någon dålig idé (puberteten och hur kroppslig gymnastik är, folk som tror att de kan bestämma genom att bröla högst - både pojkar och flickor även om jag har hört att pubertetspojkar i grupp kan vara riktigt bra på att vråla), men individanpassad idrott är förmodligen det allra, allra bästa. Det blir säkerligen inte samma pöbelmentalitet och "vi måste jämföra oss"-hets i mindre grupper. Mjukis-idrott för sådana som jag och hårdis-idrott för de som inte var som jag. Risken är väl att de få lite svagare killarna inte vågar gå med i "mjukisgruppen" eftersom det förmodligen mest är bruttor där. Jag hoppas att jag har fel, men jag misstänker grupptryck och rädsla för att inte vara tillräckligt "grabbig". Fast å andra sidan; man måste ju börja någonstans. Förvisso sidan hatade jag idrott passionerat (försöka prestera fysiskt inför andra, jag var dessutom i princip den enda latmasken i en sportig klass) så jag skolkade regelbundet från fyran till mitten av åttan. Från mitten av åttan till nian skolkade jag från varenda idrottslektion (jag fick såklart MVG, som sig bör).
Så jag har egentligen ingenting att säga till om, såsom de röstberättigade som inte går och röstar inte har någonting att säga till om hur landet styrs. Lämna de otäcka pubertetsungarna åt sina öden! (Näää. Man ska vara snäll. Vilket förvisso inte ligger i pubertetsungdomars natur, men de kan inte riktigt rå för det.)

Och nu kan jag inte skriva klart det här ordentligt för jag fick nyss veta att en av min fars bästa vänner har dött i en djävla fallskärmsolycka. Och hon var gravid. http://mobil.aftonbladet.se/nyheter/article15423011.ab Helvetesvärld. "Hon var den bästa vän jag någonsin hade" sade pappa när jag ringde honom. Fan och åter fan.

onsdag 19 september 2012

Vilken människosyn!

Min femåriga syster verkar ha en väldigt märklig människosyn.
När hon sett Othello första gången (det är en av hennes favoritfilmer men jag har inte haft hjärta att berätta om slutet, hon tror att den slutar med att alla somnar) var hon mycket upprörd över att Roderigo var förtjust i Desdemona.
-Hon är faktiskt kär i Othello, inte i Roderigo! Han får köpa en egen flickvän!
 (Till hennes försvar tillade hon faktiskt "haha, jag sade 'köpa'... Jag-är-robot! Jag-är-din-flickvän!")

Idag visade hon än en gång prov på sin underliga människosyn, när jag pratade i telefon med min mamma hörde jag följande gnällas i bakgrunden:
-Jag vill inte gå på Frejas kalas!
-Varför vill du inte det, frågade mamma.
-Jag känner inte de som äger henne!

Orphée av Jean Cocteau

Orfeus kom i mitt brevinkast.
Det blev våldsamt kladdigt.

Förlåt. Jag är förkyld. Jag är inte mig själv.

Cocteaus filmkonst (och hans författarskap och bildkonst) är fantastisk, och nu har jag äntligen den kompletta "Orfeustrilogin" av Cocteau - Poetens blod, Orfeus och Orfeus Testamente som de heter på svenska. Rekommenderar dem väldigt, väldigt varmt. Min personliga favorit är Poetens Blod (som för övrigt känns aningen distanserad från de andra filmerna, nu var det förvisso alldeles för länge sedan jag såg den, och jag måste erkänna att jag bara har sett den en enda gång) som är visuella orgasmer, ögongodis om man vill ha ett lite mer oskyldigt uttryck, mums för ögonen om man vill ligga lite i mitten och... ja. En otroligt vacker film helt enkelt.
Å andra sidan är det inte helt enkelt att välja favorit. Alla tre filmer har rent sublima moment! Jag älskar verkligen Cocteau. Älskar. Passionerat

Från Poetens Blod. Vackert, vackert och alldeles galet.

Från Orfeus. Även det en otroligt estetisk film

Och här är en bild från Orfeus Testamente, föreställande Cocteau själv. Han var över sjuttio år gammal men fortfarande en otroligt stilig herre.

söndag 16 september 2012

Ett ganska långt och politiskt inlägg som började med Skuggekrönikor

Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad av Linda Skugge (ja, det gjorde ont att skriva det... Gud med liten begynnelsebokstav, inte ett enda skiljetecken och djävligt utan d) låg vid min säng eftersom min syster läst i den sist hon hälsat på. Jag funderade lite på att läsa om den så jag öppnade den, såg några rubriker, skumläste, stängde den igen. Krönikorna är skrivna mellan 1998 och 2001. Jag föddes -90, så jag var inte gammal på den tiden, men definitivt tillräckligt gammal för att förstå en del om hur omvärlden fungerade. Så att läsa hennes krönikor (där många förvisso är bra, andra inte lika, men hon var i alla fall feminist på den här tiden och inte superblå som ber tjejer att sluta kalla sig för det där hemska ordet, annars får de inga jobb) är lite som att komma tillbaks till det sena nittiotalet/det tidiga tjugohundratalet.
Massor, massor, massor med homofobi. Och antifeminism. Även om feminism fortfarande ofta får en negativ klang (åt helvete med det, för övrigt) så var det långt mer tabu för 10-15 år sedan. Då var alla feminister manshatande, fula, håriga, lesbiska (åh, nej, det är ju förfärligt med håriga, fula och/eller lesbiska kvinnor!) gapkärringar med hängbröst. Nu är det lite bättre, nu är vi bara kränkta, gnälliga och mansförtryckare. Jag minns när jag, som tioåring, sade till min mamma att jag var feminist. Jag hade relativt nyligen lärt mig begreppet. Mamma tyckte inte att det var ett bra ord, associationerna var för dåliga. Sådana där rödstrumpor. "Man kan ju kalla sig... humanist istället." Det betyder något helt annat. Och jag ville verkligen inte använda något slags förmildrande uttryck så att jag inte lät alltför radikal.

Homo/bi/transsexualitet var så tabu att jag inte ens vill tänka på det egentligen. Ordet "bög" lärde man sig på skolgården. Betydelsen lärde man sig av en lärare som predikade om att man inte fick springa omkring och kalla varandra bögar, "det är sådana där killar som gillar killar, Bert-Åke gillar inte killar". Bert-Åke/Linus/Daniel var fan sju-åtta år gamla, de visste troligtvis inte ens själva (konkret så att det kunde beskrivas i ord) om de gillade killar, tjejer, båda eller inget av det.
Jag frågade vad det där programmet som var så otroligt grovt men så otroligt bra, det som mamma och pappa alltid stannade uppe och tittade på, handlade om.
-Det är lite fult.
-Men vad?
-Det är ju fult, då ska jag inte säga det.
-Säg, mamma.
-*viskning* Killar som gillar killar...
Jag var nio-tio år gammal (mamma var dessutom ung, tjugonio eller trettio) och jag fick knappt höra vad ett bögprogram handlade om. (Hon är alltså ingen inskränkt eller gammalmodig människa alls, tvärtom så är hon vänlig och tolerant, jag skyller därmed på samhällets enkelspåriga normer och attityd.) Jag fattade inte varför det var så "fult", men jag har tagit upp det med mamma ett par gånger flera år senare. Den första gången hade det gått tre år. "Haha! Hur kunde jag säga något sådant? Jag älskar ju bögar!" Den andra gången var väl för bara något år sedan. Då suckade hon och sade att det var en djäkla tur att tiderna förändras och så även attityderna.

I skolböckerna stod det saker i stil med att man skulle vara snäll mot de som blev kära i samma kön (män kan kallas "homosexuella" och kvinnor kan kallas "lesbiska"), för trots att de inte var som "vi" kunde de vara rätt så snälla och förmodligen kände de sig redan tillräckligt utanför och behövde allt stöd de kunde få. I tjejtidningar för tonåringar som jag läste i tio-elvaårsåldern, FRIDA och liknande, var det då och då reportage om ungdomar som var HBTQ. Alla likadana: de kände sig annorlunda, de såg sig i spegeln och sade "jag är bisexuell", de grät, mamma grät, pappa blev arg, sedan grät han, sedan grät mormor, sedan flyttade hen til Stockholm för alla som inte var därifrån var inskränkta och dumma i huvudet. Fast ibland fick de såklart höra glåpord där också.
Någon gång var det än mer exotiskt. "Min pappa är min mamma!" eller "Min mamma är min pappa!" eller något i den stilen hette artikeln. Det var om en pappa som BYTT KÖN! Små bröst hade växt ut. Dottern skämtade om böldpest. Och det var lite roligt med en kvinna med grov röst. Det stod ingenting om operationerna, hormonerna eller om mammans känslor. Mer än att hon var ledsen över att göra sin ex-fru och dotter ledsna. Som tur är så hade dottern börjat vänja sig. Lite.

Och så hade en flata i Fittstim (från 1999, mind you!) skrivit att hon var lite rädd. Eftersom HBT-människor hade det så bra så att det snart måste komma en backlash. Bra!? 1999!? Där man inte ens verkade se det minsta kritiskt på heteronormen, där HBTQ-människor i princip fick finna sig att vara lite utanför samhället. Nej, jag tycker inte att vi är klara på lång väg vad beträffar jämlikhet, tolerans, kvinnokamp, kunskapsförmedlande och så vidare. Men på ("bara") 10-15 år har vi i alla fall kommit till en punkt där det allra oftast (jag är väldigt medveten om att Sverige inte är någon utopi) är tabu att vara homofob istället för att det är tabu att vara homosexuell.

(Och en sak som fortfarande är lika djävla tabubelagt: kvinnor med hår på andra ställen än på huvudet.)

Solen och månen knackar på din dörr

Tyvärr har min onda hals förstört för mig så att jag inte kan vara med på poetry slam imorgon. Men på tal om poesi, här kommer en sångtext av The Pogues (de har många fantastiska texter, på albumet Hell's Ditch finns Lorca's Novena som handlar om Lorcas brutala död, och det bittra titelspåret Hell's Ditch handlar om Jean Genet - jag blir fantastiskt glad när ett av mina absoluta favoritband sjunger om en av favoritpoeterna och en av favoritprosa/pjäsförfattarna, tack Shane MacGowan!).

Den här texten är otroligt obehaglig. Det är ett subtilt sorts obehag, som görs ännu starkare av den mjuka melodin och rösten som sjunger. Jag rekommenderar att man lyssnar på den, texten kan stå för sig själv, men med själva låten blir man liksom invaggad i någon slags falsk trygghet känns det som... Låten är skriven av Peter ("Spider") Stacy (som dessutom sjunger den och för övrigt så är han väldans cool).

The snakes they can crawl and the cheetahs they can bawl 
And their ghosts can wait for the hereafter 
But if you are so proud as to say that's not allowed 
We will get sick and choke ourselves with laughter
 
And the girlfriends that you knew to whom you promised to be true  
Will have their sisters hanging from the rafters 
And every dirty shade will rise rotting from its grave  
Tomorrow will be just like the day after
 
Oh, and this bitter desert wind will come ripping through your skin 
And everything that's calm will turn to madness  
And all of your false tears will come whirling down the years  
And what was kind and warm will turn to sadness
 
And the sun and the moon will come begging at your door  
The stars will turn to rust and drop from the skies 
And everybody soon will be asking you for more  
And everybody will be telling lies
 
And the girlfriends that you knew to whom you promised to be true  
Will have their sisters hanging from the rafters 
And every dirty shade will rise rotting from its grave  
Tomorrow will be just like the day after, yeah
 
By now the girlfriends that you knew to whom you promised to be true  
Will have their sisters hanging from the rafters  
And every dirty shade will rise rotting from its grave  
Tomorrow will be just like the day after
 
Tomorrow will be just like the day after 
Tomorrow will be just like the day after  
Tomorrow, just like the day after


lördag 15 september 2012

Inte nu igen!

Jag måste ha en masochistisk ådra. Jag anmälde mig nämligen till ytterligare ett poetry slam, som är på måndag. Och liksom de andra gångerna är jag inte ens helt hundra på vilken dikt jag ska läsa. Men det löser sig väl. Det har det gjort de andra gångerna. Jag hoppas bara att jag kan övertala någon jag känner att titta på mig. Annars blir jag livrädd och känner mig oälskad! Eller åtminstone lite extra nervig.

Här är en bild på en poet.
Det går rykten om att han knullar en get.
(Karaktären Pierre Gringoire alltså, inte Raymond Hatton. Såvitt jag vet!)
Men söt är han i alla fall.

Paradoxer


Vi går instängda i vår cyniska bubbla
Röker cigariller och anser att mänsklig närhet och älskogsvärme är överskattat
(Men vad vet jag om det, egentligen? Jag har ju aldrig älskat på riktigt,
Jag är inte som du)
Vi dricker oss kroppsligt och själsligt berusade
På absinth och öl på min bakgård
Vi röker opium i rosenbuskarna
Och runkar av varandra ironiskt i månskenet på din balkong
Jag kommer snabbt, du kommer hårt
Vi försöker definiera livet, Gud och den stora litteraturen
Vi försöker finna en mening och vi hittar den i kickarna vi älskar så passionerat
Du viskar om paradoxala livsgnistor i fördärvet
Men jag hör inte dina ord, jag har redan somnat
Trots det njuter jag av din doft och hoppas att du inte är borta när jag har vaknat


tisdag 11 september 2012

Ljus


Det bleka skenet av det längsta stearinljusets låga föll på det vita bordet och träffade röran på detta. På bordet stod andra ljus, vissa helt nedbrunna, andra med lågor som fortfarande kippade efter näring. De nästan helt tömda vinglasen blänkte av lågornas speglingar, likaså den tomma vinflaskan och resterna av kallskuret och olika ostar lystes upp på en tallrik vars färg såg matt och blek ut i halvmörkret. Då och då lyste lågan på två par händer som dök upp och försvann, och vid varje uppdykande och försvinnande av ett av handparen så försvann någonting från bordet- först de soltorkade tomaterna, sedan den inlagda vitlöken, därefter fatet med kalkonskivor och salami och efter det den lilla kannan med crème fraiche.
Till slut var det enda, förutom ljusen, som fanns kvar på bordet de två vinglasen. När en av lågorna flämtade till och försvann syntes bara det ena glaset tydligt, det andra var nästan alldeles dolt i skuggorna, det var bara ett litet, svagt blänk som avslöjade att det fortfarande stod kvar. När det lyftes och sattes tillbaka, nu alldeles tomt, försvann det helt från ljusets räckvidd och det var som om det alldeles hade gått upp i rök. Bara någon minut senare lyftes det andra glaset och även det ställdes ner tomt. Den näst sista lågan sprakade till och dog.
Två läppar lyses upp av det längsta stearinljusets bleka låga. En lätt pust och den allra sista lågan upphör att existera.
Rummet badar nu i mörker.

För att väga upp för min förlorade matlust.

Hamlet

I am but mad north-north-west. When the wind is southerly I know a hawk from a handsaw.

Något att koppla av till

söndag 9 september 2012

Stjärnor framför bröd

En dikt av Oktay Rifat:

Brödet ligger i mitt knä,
stjärnorna är långt, långt borta.
Jag äter brödet medan jag betraktar stjärnorna
men jag är så gripen av dem
att jag stundom istället för brödet äter stjärnorna.

Jag vet inte vad jag tycker om dikten. Egentligen. Men även jag grips av stjärnhimlen, och raden om att äta stjärnorna istället för brödet var fin.

lördag 8 september 2012

När verkligheten överträffar dikten

Jag satt och funderade på vilka tre böcker som fått mig att skratta mest och insåg att alla tre var mer eller mindre självbiografiska; en utgiven dagbok, en självbiografi och en självbiografiskt präglad roman. (Jag är dock inte säker på att det var meningen att man skulle skratta så mycket åt självbiografin; men allt var så underbart berättat och halvabsurt spot-on.)

1. Put money in thy purse av Michéal Mac Liammóir, en dagbok som handlar om alla svårigheter och lustigheter som skedde under inspelningen av Orson Welles Othello där Michéal själv tog en paus från sin och sin partner (både företagspartner och romantiska partner) Hilton Edwards teater i Dublin för att spela Iago. Hilton Edwards, som även han var vän med Orson Welles spelade för övrigt Brabantio i samma film. Othello tog lång tid att färdigställa och det blev ett himla resande jorden runt. Michéal verkade vara en underbar människa; bildad, kvick och sarkastisk fast varmhjärtad. En sådan person jag velat känna på riktigt. En riktig excentriker. Ett original vars ansikte ständigt var täckt av teatersmink. Elegant, belevad och härligt konstig. En episod jag skrattade åt var när en flicka bad honom att rita ett självporträtt i hennes block. Han hörde först inte vad det var meningen att han skulle rita, så han ritade ett otäckt sjömonster. Flickan tyckte inte att porträttet gjorde honom rättvisa.


2. Tre män i en båt av Jerome K Jerome, som jag läste när jag var fjorton. Min pappas favoritbok, och absolut en av mina. Torr engelsk humor, massor med märkliga anekdoter och vissa scener som nästan känns på gränsen till slapstick. Enkelt, genialt.


3. Om icke vetekornet dör av André Gide. Hans självbiografi. Första delen handlar om hans barndom (bland annat om hur han lät sin lillfingernagel växa sig lång för att få ut en kula som hans döda far petat in i ett hål som barn... han fick ut kulan, tittade på den, kände ett enormt antiklimax, stoppade tillbaks kulan och klippte nageln). Andra delen handlar om hans resor och hur han upptäckte sin homosexualitet. Och en massa anekdoter om Oscar Wilde och den "fruktansvärde" Bosie, eller "Bosy" som Gide stavade det.

The Baby of Mâcon

Jag skickade dikten Till Överflödet, som jag skrev av i förra inlägget, till min syster, och den påminde henne om filmen The Baby of Mâcon av Peter Greenaway. Jag tyckte att det var intressant och att det definitivt låg någonting i det.

The Baby of Mâcon är en av de filmer jag sett flera gånger under en relativt kort tidsspann (jag insåg nyss att det faktiskt var strax över ett år sedan jag såg den första gången, tiden går så otroligt snabbt!), vilket jag aldrig trodde efter att ha sett den första gången. Då var min tanke "fantastisk film - men aldrig att jag kommer att se om den!" - när den värsta ångesten gått över och jag kunde tänka klart igen. Sedan hittade jag den i affär bara någon vecka senare och köpte den utan att ens tveka. Psyket är märkligt på det viset.
Det är nog den mest obehagliga film jag någonsin sett, och även en av mina absoluta favoritfilmer. Den är uppbyggd som en teater, en religiös melodram, och de bryter ofta den fjärde väggen, något som sällsamt nog bara gör upplevelsen ännu starkare, otäckare och mer påträngande.
Tydligen är den fortfarande förbjuden i USA, man får väl förmoda att det är eftersom filmen gör det väldigt klart för en att kyrkan har en hel del blod på händerna (något som inte ens går att förneka, och jag är ändå långt ifrån någon religionskritiker - följderna av fanatism kan dock vara förödande). Jag vet inte ens vad jag ska säga om filmen, förutom att den är fantastisk, otroligt ångestframkallande, vacker och klart underskattad. Jag har hört många klaga på att det är svårt eller omöjligt att sympatisera med en enda karaktär, men jag tyckte att prins Cosimo Medici (ynglingen på bilden nedan) var djupt rörande i sin naivitet. Han insåg när han gjort fel och fattat olyckliga beslut. Även barnets amma berörde mig, så även barnet själv. Peter Greenaway är (tillsammans med Bergman) min favoritauteur, och The Baby of Mâcon är nog den film jag, trots allt, tycker bäst om av honom. Men jag kan även rekommendera The Cook, the Thief, his Wife and her Lover (Tim Roths karaktär blir itvingad prärieostron och Tjuven blir itvingad något ännu värre), The Draughtsman's Contract och Prospero's Books otroligt varmt. Å andra sidan; jag har sett väldigt mycket av Greenaway, både kortfilmer och långfilmer, och allt håller en otroligt hög klass.


Kulinariskt

En dikt av Östen Sjöstrand, vid namn Till Överflödet :

Min mage och själ är tillräckligt prövad
av deras skrytsamma rätter och ord.
Återigen trojanska vildsvin!
Må lejonen förtära dem
med fasaner och papegojor.

Jag dricker mitt vin med honung och snö
och lyssnar förströdd till vinsternas fördelning:
10 kameler
10 flugor
10 marker guld
10 marker bly
10 strutsfåglar
10 ägg
Et cetera. Et cetera.

Min lott avgörs inte här.
Här är inte mina vänner. 


(Jag vet. Det blev ett syftningsfel. Östen heter Östen och inte Till Överflödet. Men ikväll dricker jag vin och tänker inte vara petig. Se det som konstnärlig frihet, för all del.)

fredag 7 september 2012

Något nytt

Jag köpte en diktsamling på Stadsmissionen idag för att den hade en så otroligt märklig titel. Frånvarande ur samma stim av bläckfiskar. En Mattias Forshage hade skrivit den. Titeln hade kunnat vara fruktansvärt pretentiös, men nu kändes den ändå inte det. Jag tror det var tack vare bläckfiskarna. Jag tycker om havsdjur. De dikter jag hunnit läsa har varit ungefär lika mysigt märkliga som titeln.
Som den här. Den heter Det allegoriska insektskåpet :

Varje låda man drog ut i det stora tunga insektskåpet hade ett likartat innehåll, genom glaset såg man ett pedantiskt litet arrangemang med en askkopp, en pipa och spridda småföremål; speglar, torkad svamp, renlav, små träd från modelljärnvägar, osv, men alla var olika, var och en skulle gestalta en viss tobaksort som därmed visade sig gestalta ett visst sinnestillstånd.

torsdag 6 september 2012

Tre män

Är man lite nere är Tre män i en båt en ganska så bra medicin. Den hjälper dock inte mot skurgumsknä. Detta är både ett tips och en "note to self". Den är briljant i sin enkelhet, men jag har älskat den så länge att jag nästan börjat ta den för given. Och sådant är ganska så illa.

"I never saw two men do more with one-and-twopence worth of butter in my whole life than they did. After George had got it off his slipper, they tried to put it in the kettle. It wouldn't go in, and what was in it wouldn't come out. They did scrape it out at last, and put it down on a chair, and Harris sat on it, and it stuck to him, and they went looking for it all over the room.
-I'll take my oath I put it down on that chair, said George, staring at the empty seat.
-I saw you do it myself, not a minute ago, said Harris.
Then they started round the room again looking for it; and then they met again in the centre and stared at one another.
-Most extraordinary thing I ever heard of, said George.
-So mysterious! said Harris.
Then George got round at the back of Harris and saw it.
-Why, here it is all the time, he exclaimed, indignantly.
-Where? cried Harris, spinning around.
-Stand still, can't you! roared George, flying after him.
And they got it off, and packed it in the teapot."


onsdag 5 september 2012

Reservoir Dogs

Jag såg om Reservoir Dogs med min syster och en god vän i helgen (jag hade inte sett den på flera år) och jag fastnade totalt för den. Jag visste att jag tyckte om den, men nu har det blivit min favoritfilm av Tarantino. (När jag var 14 var det Kill Bill, när jag var 15 bytte jag till Kill Bill vol 2, och sedan gillade jag Inglorious Basterds med sin Bear Jew.) I alla fall, anledningen till att jag älskar Reservoir Dogs är inte de "skitcoola" dialogerna om Madonna och jättekukar och dricks och servitriser, utan delvis för det helt djäkla briljanta skådespeleriet. Verkligen toppklass, speciellt av Tim Roth som Mr Orange, vad den mannen kan gestalta smärta, panik och dödsångest! Så, delvis det och delvis den otroligt gripande relationen mellan Mr Orange och Mr White som utmynnar i något likt en grekisk tragedi a´la gangsters.

Ingen kan blöda som Tim Roth.

tisdag 4 september 2012

Roman med kokain

Jag måste rekommendera den. Roman med kokain av en M. Agejev, förmodligen en pseudonym. Romanen är alldeles underbar med ett utmärkt språkligt flyt. Den nittonårige Vadim hittas död och bland hans få personliga tillhörigheter finns manuskriptet Burkevits vägrade. Det är Vadims historia.
Det är, självfallet, en roman om kokain. Men det är en roman om så mycket mer. Om en (mycket!) ung mans uppgång och fall. Ner i drogträsket. Ner i döden. Men även om vänskap, och om vänners svek. Om samhörighet. Om sexualitet - där hans tankar och åsikter känns förvånansvärt moderna! - och om verklighetsflykt och hyckleri.
Sättet han beskriver sina drogupplevelser på är både lätta att relatera till (med detta menar jag inte att man nödvändigtvis måste ta till droger eller ha gjort det för att förstå, alla har sina sätt att fly verkligheten på) och att ta till sig. Man förstår honom. Man sympatiserar med honom, ömkar honom, men inte på något självrättfärdigande sätt. Man önskar bara att det inte vore för sent för honom. (Och med "man" utgår jag alldeles skamlöst från min egen subjektiva uppfattning.)

Och ett utdrag (som jag älskar): Under de långa kokaindygnen i Iags rum slog det mig att det väsentliga för en människa inte är vad som inträffar i tillvaron omkring henne utan endast hur det som inträffar reflekteras i hennes medvetande.


Mer Rosenkransar och Gyllenstjärnor

Jag skrev alldeles jättenyss (eller igår, i alla fall) om pjäsen Rosencrantz and Guildenstern are dead men jag är bara tvungen att publicera detta. För att alla som läser detta ska inse hur absurt briljant dialogen är. Just nu har jag ständigt manuset i min väska. Faktiskt. Så att jag alltid har det till hands. Innan brukade jag gå omkring med Othello i väskan men omväxling förnöjer. I vilket fall. Här pratar Rosencrantz och Guildenstern om vilket håll vinden kommer från.

Rosencrantz It's coming up through the floor. (He studies the floor) That can't be south, can it?
Guildenstern That's not a direction. Lick your toe and wave it around a bit.
Rosencrantz (he considers the distance of his foot) No, I'd think you'd have to lick it for me.
Pause
Guildenstern I'm prepared to let the whole matter drop.
Rosencrantz Or I could lick yours, of course.
Guildenstern No, thank you.
Rosencrantz I'll even wave around it for you.
Guildenstern (down Rosencrantz's throat) What in God's name is the matter with you?
Rosencrantz Just being friendly.

måndag 3 september 2012

Den unge Bacchus frestelser


Genom vinångorna
Ser jag min ungdom undfly mig
Trots att jag knappt ens hunnit bli vuxen
Egen
Självständig, självgående
En ung Werther som byter sina lidanden
Mot Bacchus frestelser
En blyg Don Juan
Men långt mindre amorös
Jag skålar för revolutionen
Trots att jag hade gömt mig
Darrande av skräck
Om den verkligen kom


Genom cigarettröken
Vill jag se självsäker, självklar ut
Men mitt skeva leende
Och mina skakiga händer
Förråder mig
Jag hör mina vänner skåla och skratta
Som unga, druckna filosofer
Medan jag kommer med en tes
Som låter vettig efter ett glas
Genial efter flera
Och som vi alla glömt imorgon
När våra största problem är
Värkande huvuden
Av bakfyllor
Och existentiell ångest