fredag 18 juli 2014

Ingeborg Björklund

Jag hittade en väldigt fin bok från 1933 i källarbiblioteket - Dikter om folket och friheten - som känns som ett storasyskon till den (relativt) nyutkomna Hatets sånger på Vertigo förlag. De har flera dikter gemensamt, bland annat just Leon Larssons Hatets sång. Och så fanns denna fortfarande aktuella dikt (det är ett utdrag) av Ingeborg Björklund:

Hör och vet,
du patriarkatets bäste profet,
att sjunger de dina ditt högljudda lov,
mig binder du ej vid ditt ärade hov!
Ditt blåsande munväders brak har du fått
från manväldets tid, då kvinnan allt smått
var tillmätt av manliga nävars regim
och då kvinnans roll var en blyg pantomim.
Sjung, om du vill, de drickandes pris
om malt och humle på tusende vis,
och sjung om de gällande karlar som går
och det spädaste växande bullrande slår,
mig lockar du inte med sådana karlar,
som spriteldigt gnyr och "vårt land" försvarar.
Karlar har bullrat i långa tider
och bråkat i världskrig som ännu svider,
karlar har bräkt och gjort sig breda,
karlar har vi hört och sett till vår leda.

torsdag 17 juli 2014

Medan jag latar mig på denna bloggen...

...tumblr-ar jag lite om Bibeln. En agnostisk bibelnörds blogg med konst, filmtips, bibelcitat jag gillar and so on. Den finns här: http://biblicalle.tumblr.com


lördag 5 juli 2014

Vägskäl

Svart och vitt strömmar bakom mina ögonlock, svart, vitt, men inte en enda nyans av grått. Det är för mycket av det ena och för lite av det andra. Det är för mycket rött vin på ena hållet och ett lättdrucket rosé på andra, jag blir tokig på striden mellan Apollo och Dionysos i mitt huvud, jag blir tokig på att välja. Välja mellan askes och dekadens, välja mellan Berlin och Paris, välja mellan skogen, havet, landet, staden, tokig. Att äta eller ätas, att stympa eller att stympa. Att vara eller att icke vara. Ska jag plocka undan disken eller ska jag krossa tallrikarna, trampa på dem, dansa en regndans över de vassa skärvorna trots att det redan regnar ute?

Othello eller Iago? Är jag en Hamlet eller en Horatio? Asexuell eller översexuell? Desdemona eller Emilia? Är jag Jesus eller Judas? Dorian Gray eller Basil Hallward? Är jag Julia eller Mercutio?

Femtiofem nyanser av grått, och ingen av dem ser jag fladdra förbi mina stängda ögon. Sjuk eller sjukast? Galen eller smakfullt galen? Krympling i kropp eller krympling i själ?
Ska jag sabotera eller saboteras? Ska jag gömma mig för världen eller ta emot den med öppen famn? Isolering eller revolution? Skönhet eller fulhet? Enjolras eller Grantaire? Hasa fram på gatorna eller flanera? Hoppa eller hoppas? Stycka eller styckas? Svart eller vitt?

Dandy eller bohem? Luffare eller hemägare? Det är för mycket, det är för mycket, allt är för mycket, den fria viljan, den fria viljan, låt oss diskutera den fria viljan… Välsignelse eller förbannelse? Ärr eller sår? Eld eller vatten? Jag blir tokig av att välja, jag blir tokig av att se, jag är tokig, men då är frågan; är jag tokig eller är jag tokigast?
Glasögon eller kontaktlinser? God eller ond? Vit eller svart? Man eller kvinna? Så, plocka ur mina ögon, plocka ut allas ögon, gör oss alla blinda! Gör oss alla omedvetna! Trampa hål på alla vägskäl, krossa med spikskor, stålhättor, trampa på oss, trampa på alla, på varandra, trampa överallt, gör oss till en enda stor blodig smet av krossade ben och förväntningar.

fredag 4 juli 2014

Ficktjuven

Den var inte riktigt vad jag trodde att den skulle vara, Sarah Waters Ficktjuven. Jag blev inte direkt besviken, men jag måste säga att jag blev lite förvirrad.
Först var den skitbra, jag fick den där mysiga Sarah Waters-London på artonhundratalet-intressanta karaktärer-känslan. Sedan kom en twist och man fick höra Maud, flickan som det var meningen att Susan Småtjuv och Richard "Gentleman" Rivers Bedragare skulle, uh, bedra, och jag blev överlycklig, jag kände för att sitta och fnitterkackla ondskefullt.
Där lurade du mig Sarah Waters, du fick mig, och jag älskar det!
Jag älskade det ett tag (och jag älskar fortfarande den twisten, även om, jag vet inte, en kanske borde ha fattat? Jag var mest inne i boken och tänkte inte så mycket framåt (mer än att det skulle vara lite lesbiskt sex, förstås). Men i alla fall. Sedan kom twist på twist och twist and turn and turn around och berättelsen stod samtidigt och stampade på vissa ställen, det blev lite långdraget, men samtidigt var ju språket och berättarrösterna en njutning, så... Ibland kändes det dock som att Maud och Susan flöt ihop lite, de var underbara men samtidigt stack de inte ut lika mycket efter ett par hundra sidor, de förlorade lite av sin lyster och kändes mer och mer likartade.
Och det blev kaotiskt, riktigt djävla kaotiskt och jättemycket hände på få sidor utan någon verklig förklaring och konstiga känslostormar och en söt ung gosse som grät hela tiden men som Susan var ganska elak mot. (Okey, han grät hela djävla tiden, get a grip, men han var ju så rar...)
Jag vet knappt vad boken handlade om, eller jo, det gör jag ju, men... Den var rörig. Jag tyckte ändå om den. Jag tyckte om karaktärerna, jag tyckte om Gentleman (som karaktär, som person var han en biatch) eftersom jag gillar att läsa om eleganta egoistiska bedragare och förförare som krossar kvinnors och mäns hjärtan, men men... men... Jag känner mig mest...  kluven. Den hade kunnat bli underbar, men det var för mycket av en del saker och för lite av andra. Och slutet i sig, vad i...

torsdag 3 juli 2014

The last temptation of Christ

Jag är inte så van vid att skriva filmrecensioner, men detta är ju trots allt en blogg om litteratur och andra njutningar, och filmatiseringen av Nikos Kazantzakis bok (som jag hemskt gärna vill läsa) var verkligen en njutning! Jag hade tänkt se den länge men inte kommit mig för, men så fick jag ett exemplar av en god människa som gav mig sin dubblett han fått till skänks, han var väldigt mån om att jag skulle ge honom min uppfattning av filmen, så när jag såg den satt jag och antecknade aningen överambitiöst (fast inte lika överambitiöst som det långa kristendomssamtalet vi hade på midsommar, där jag misstänker att hans sambo tillika min nära kära vän, som också tycker om den filmen, och hennes syster blev lite trötta).

I have kissed thy lips, Jokanaan, I have... oj, fel verk.
Så, ja. Jag har inte sett särskilt många filmer av Scorsese, så det kanske inte säger så mycket att detta är min favorit av honom, men med tanke på hur mycket jag tyckte om denna och hur relevant den var för mina intressen. (Detta är främst en litteraturblogg, där kanske det inte är en synd att inte säga att Taxi Driver är bäst i världen eller av Scorsese, även om jag vill minnas att jag tyckte rätt bra om den. Och även om det är en synd så skiter jag i vilket.)
Även om Willem Dafoe är alldeles för vit, blond och västerländsk egentligen gör han en utmärkt Jesus. Utmärkt. Jesus som karaktär i filmen är fantastisk - han är mänsklig, han tvivlar, han är karismatisk, han syndar, han är rättfärdig, han är kärleksfull, han är stark, han är svag, han är ilsken, han är melankolisk, han är charmig... Han blir en komplex, mångfacetterad hel människa, varken upphöjd som någon perfekt person eller sedd med skeptiska ögon. Willem Dafoe gör denna version av Jesus trovärdig och levande, och då slutar jag väldigt snabbt tänka på hans mörkblonda hår.
Även Maria Magdalena, spelad av Barbara Hershey, porträtteras väldigt bra. Hon är en kvinna som känns både förföriskt flärdfull och smutsig (rent bokstavligt alltså). Jag är inte så glad i att hon nästan alltid reduceras till prostituerad, men här gör det inte heller så mycket, för hon är inte bara prostituerad, hon är inte en stereotyp sköka (tart with a heart eller vulgär och rå), även hon är mycket mänsklig. Mänskliga karaktärer överlag känns typiskt för den här filmen - Judas och Jesus dynamiska relation där de ofta är varandras motpoler men samtidigt håller den andre kär, lärjungarna som inte bara är en flock som följer efter Jesus, utan faktiskt har distinkta personligheter... Jag tycker så mycket om det.


Något annat jag verkligen uppskattas är hur saker och ting slås omkull - i början tillverkar Jesus kors åt romarna och blir beskylld för att "döda judar", han kallar sig själv för syndare och hycklare - han som verkligen slår hårt mot just hycklare i Bibeln , här är det alltså inte Kristus fri från synd - och vid ett tillfälle kallar Judas Jesus "förrädare". Det är ofta en ganska trogen bibeltolkning, men lika ofta är det en alldeles egen berättelse med egna detaljer om står på egna fötter.
Den är väldigt "filmisk", fina miljöer, snyggt kamerajobb, innovativa och starka bilder... En av mina absoluta favoritscener var den med Johannes Döparen - en otroligt intensiv och snygg scen. Det var, som sagt, en film som var väldigt relevant för mina intressen, och jag älskade den.

Skål!

onsdag 2 juli 2014

Two loves, av Lord Alfred "Bosie" Douglas

I dreamed I stood upon a little hill, 
And at my feet there lay a ground, that seemed 
Like a waste garden, flowering at its will 
With buds and blossoms. There were pools that dreamed 
Black and unruffled; there were white lilies 
A few, and crocuses, and violets 
Purple or pale, snake-like fritillaries 
Scarce seen for the rank grass, and through green nets 
Blue eyes of shy peryenche winked in the sun. 
And there were curious flowers, before unknown, 
Flowers that were stained with moonlight, or with shades 
Of Nature’s willful moods; and here a one 
That had drunk in the transitory tone 
Of one brief moment in a sunset; blades 
Of grass that in an hundred springs had been 
Slowly but exquisitely nurtured by the stars, 
And watered with the scented dew long cupped 
In lilies, that for rays of sun had seen 
Only God’s glory, for never a sunrise mars 
The luminous air of Heaven. Beyond, abrupt, 
A grey stone wall. o’ergrown with velvet moss 
Uprose; and gazing I stood long, all mazed 
To see a place so strange, so sweet, so fair. 
And as I stood and marvelled, lo! across 
The garden came a youth; one hand he raised 
To shield him from the sun, his wind-tossed hair 
Was twined with flowers, and in his hand he bore 
A purple bunch of bursting grapes, his eyes 
Were clear as crystal, naked all was he, 
White as the snow on pathless mountains frore, 
Red were his lips as red wine-spilith that dyes 
A marble floor, his brow chalcedony. 
And he came near me, with his lips uncurled 
And kind, and caught my hand and kissed my mouth, 
And gave me grapes to eat, and said, ‘Sweet friend, 
Come I will show thee shadows of the world 
And images of life. See from the South 
Comes the pale pageant that hath never an end.' 
And lo! within the garden of my dream 
I saw two walking on a shining plain 
Of golden light. The one did joyous seem 
And fair and blooming, and a sweet refrain 
Came from his lips; he sang of pretty maids 
And joyous love of comely girl and boy, 
His eyes were bright, and ‘mid the dancing blades 
Of golden grass his feet did trip for joy; 
And in his hand he held an ivory lute 
With strings of gold that were as maidens’ hair, 
And sang with voice as tuneful as a flute, 
And round his neck three chains of roses were. 
But he that was his comrade walked aside; 
He was full sad and sweet, and his large eyes 
Were strange with wondrous brightness, staring wide 
With gazing; and he sighed with many sighs 
That moved me, and his cheeks were wan and white 
Like pallid lilies, and his lips were red 
Like poppies, and his hands he clenched tight, 
And yet again unclenched, and his head 
Was wreathed with moon-flowers pale as lips of death. 
A purple robe he wore, o’erwrought in gold 
With the device of a great snake, whose breath 
Was fiery flame: which when I did behold 
I fell a-weeping, and I cried, ‘Sweet youth, 
Tell me why, sad and sighing, thou dost rove 
These pleasent realms? I pray thee speak me sooth 
What is thy name?' He said, ‘My name is Love.' 
Then straight the first did turn himself to me 
And cried, ‘He lieth, for his name is Shame, 
But I am Love, and I was wont to be 
Alone in this fair garden, till he came 
Unasked by night; I am true Love, I fill 
The hearts of boy and girl with mutual flame.' 
Then sighing, said the other, ‘Have thy will, 
I am the love that dare not speak its name.'

tisdag 1 juli 2014

Ur "Egenmäktigt förfarande" av Lena Andersson:

Något dök upp i hennes huvud som hon formulerade under de kommande minuterna:
Fysikernas bryderi:
Att vi inte minns det som ännu ej har inträffat.
Filosofernas bryderi:
Att vi minns något bara för att det har inträffat.
Psykologernas bryderi:
Att vi minns som det passar oss.
Politikernas bryderi:
Att folk har minne.
Medicinarnas bryderi:
Att minnet sviktar.
De olyckliga älskandes bryderi:
Att minnet av det som hänt förändrar oss.