Ner med flarran, Grantaire!

Klockan är massor och jag sitter och tittar på illustrationer från Victor Hugoromaner. Vilket jag borde sluta med, men mamma jag är inte tröööött! Och jag kom till bilder från Les Misérables och studentvännerna på ABC Café (ett sannerligen fult och oinspirerande namn om ni frågar mig) och - och - och det fanns en illustration som föreställde Grantaire. Min favoritstudent. Han har en ganska liten roll i romanen (och musikalen) men är cool som bara den. Han är lite grovkornig sådär. En stor drinkare. Cynisk, skeptisk. Verkar inte sådär jättehetero. Vet var man hittar livets njutningar. Och så ska han vara väldigt ful. Hur kan jag inte älska honom då?

Jag får inte sjunga "Jag är full som en kanon, om jag andas stupar de!" alternativt "Give me brandy on my breath or I'll breath 'em all to death!" när jag är berusad längre. En god vän tycker inte att jag ska göra det. Men jag tror att jag råkar göra det ändå, då och då...

Jag sätter ner flaskan när du gör det.

Och som kolasås på glassen hittade jag en urtjusig bild på Grantaire från Malmöuppsättningen. Han dröp av karisma, sjöng finfint, hade en stilig peruk på huvudet och fick en spark i baken. Nu kan jag titta på den bilden och dagdrömma om den gamla goda tiden när Les Misérables gick i Malmö. När Fred Johansson spelade Javert så underbart. När jag hängde på operan och drack champagne och kände mig sådär härligt lyxig.

Je suis sur le cul… de ma bouteille,
Marius a pris un coup de soleil.
Il nous sort les violons, ouh la la!
Nous on se prépare à l’attaque
Et voilà Don Juan qui débarque.
On est mieux ici qu’à l’Opéra