Berättelser för nöjets skull

Åtta glas med undertiteln Berättelser för nöjes skull läste jag för ett par veckor sedan som en slags mellanläsning under tiden jag läste andra romaner. Den är skriven av Hans Alfredson, Stig Claesson, Gunnar Harding, Claes Hyllinger, Erland Josephson, Niklas Rådström, Jacques Werup och Klas Östergren. Dessa åtta herrar skapade i slutet av åttiotalet ett sällskap vid namn Åtta glas där de skulle äta och dricka gott och berätta historier för varandra. De skrev efter givna ämnen: efter ett möte skrev varje man ner ett förslag på en lapp, och den lappen som drogs fick bli nästa mötes tema. Boken har sammanställt några av dessa alster.

Den är väldigt underhållande att läsa, för här finns det mesta: kärlek, kvickhet, humor, skönhet, poesi, sorg, fantasi, realism och drömlikna stämningar. Jag kan tänka mig att det för många är ett bra sätt att presenteras för de olika författarna.

Det fanns många texter som fastnade extra mycket, exempelvis en slags hybrid mellan historiett och dikt av Gunnar Hardling vid namn Saxofonen språkar:

I ett gathörn träffar Holmgren på en saxofon.
-I've got the blues and the blues got me,
säger saxofonen.
-Have you got the blues?
-Jag har inte fått någonting,
säger Holmgren.
Han hyser en instinktiv motvilja för allt som förefaller förgyllt.
Saxofonens lätt beslöjade röst tilltalar honom inte heller.
Den har något intimt, ja nästan slingrande intimt över sig.
-Blås i mig, säger saxofonen, så känns det bättre.
-Det förefaller inte särskilt hygieniskt,
invänder Holmström.
Vem vet vem som blåste i dig senast?
-Bara jag, säger saxofonen mystiskt.
-Vad skulle jag få ut av det, undrar Holmgren
medan han misstänksamt kikar ner i den förgyllda tratten.
-Du skulle få ut dig själv, säger saxofonen.
Du blåser dig själv genom mig
och på andra sidan är du en klingande ljudknopp.
-En kropp av luft, fnyser Holmgren.
-Och ande, säger saxofonen. Body and soul.
Ingen kan blåsa andlös.
-Du är bara ett förgyllt skal kring ingenting,
säger Holmgren.
-Vem är inte det, svarar saxofonen vårdslöst.
-Jag är åtminstone inte förgylld,
säger Holmgren.
-You've really got the blues, man,
säger saxofonen.
-Den vill jag ha kvar,
säger Holmsten. Rör mig inte.
Kan vi betrakta konversationen som avslutad?
-I'm afraid so, säger saxofonen.
-Jag är också rädd, säger Holmgren plötsligt,
men då hade saxofonen redan ringlat ihop sig i ett hörn och somnat.

                                    Alfredson, Claesson, Hardling och Hylinger                                                      

En annan favorit är en underbar historia vid namn Il Maestro och hans svenske gäst av Jacques Werup, temat är En stackars narr där man kan fundera på vem som är den egentliga narren: Maestro eller gästen? För att inte tala om Niklas Rådströms Den undflyende statyn, kort men fantastisk (i ordets båda meningar). Fast egentligen är det svårt att välja favoriter. Det mesta är faktiskt riktigt bra. Pocketutgåvan kom 2005 och är lätt att få tag på.

Överst Josephson och Rådström, underst Werup och Östergren