Mellanaktens Magnum Opus

"Låt oss skriva en historia”, flämtade han i mitt öra, det öra han så sensuellt nafsat på under vår älskogslek vars efterdyningar sakta men säkert började klinga bort. Snart kunde vi vara oss själva igen. Prata i normal samtalston. Diskutera. Skratta. Dra på oss morgonrockarna, dricka kaffe, dela en cigarett. Men inte än. Vi var fortfarande i det där mellantillståndet. Efter en kärleksakt, före normalt leverne.

”Låt oss skriva en historia”, hade han alltså flämtat. ”En världsomvälvande roman. En som kommer diskuteras i århundraden efter att vi båda är döda. Efter att våra ben blottats, vita och kalla. En bok som förändrar allt! Det hade vi klarat, John. Vi är ju författare.”
Jag, som började komma ur mellantillståndet och kände mig mer och mer klar i huvudet och aningen nikotinsugen log och skakade på huvudet.
”Jag tror att vinet har stigit dig åt huvudet. Säg, har du fått hybris? Du vet vad som händer då. Titta bara på Ikaros.”
”Ikaros dog i alla fall flygandes mot solen. Den sortens död är få förunnad.”
”Så sant. Men du säger att vi ska skriva en roman. Det är du som är prosaförfattaren. Jag är bara en anspråkslös poet. Min lyrik handlar om sinnesstämningar. Min lyrik förändrar ingenting.”
”Sinnesstämningar förändrar världen. De fattigas ilska leder till uppror, medelklassens missnöje leder till revolution…”

Jag kände inte att jag var redo att förändra världen riktigt än. Jag var ung. Jag var bekväm av mig. Och nog för att jag tyckte om revolutioner i teorin var jag alldeles för feg och, som sagt, bekväm, för att vilja vara med om en sådan. Men han sade att vi inte nödvändigtvis behövde skapa revolution. Vi kunde förändra världen på andra sätt. Vi kunde framkalla kunskapstörst, inspiration och skönhetsdyrkan. Vi kunde tala om existentiella frågor.

Vi hade nästan lämnat mellantillståndet. Jag krävde att vi tog på oss morgonrockarna och delade en cigarett på balkongen i den kyliga kvällsluften. Hettan jag kände på grund av duntäcken och kroppsvärme började kväva mig. Jag var röksugen. På balkongen fortsatte vi med att diskutera hans vidsträckta planer. Jag frågade vad romanen skulle handla om. Han sade att det inte behövde vara en konventionell roman. Han sade att det kunde vara lyrisk prosa. Jag frågade vad den lyriska prosaromanen skulle handla om.
”Den bör handla om oss.”
”Om oss. Jag är tjugofyra. Du är trettioett. Ingen av oss har upplevt tillräckligt mycket för att skriva en världsomvälvande lyrisk prosaroman med oss i huvudrollerna.”
”Vi ska vara våra egna ideal. Den ska handla om oss, fast i idévärlden där vi inte bara är bleka skuggor. Den ska handla om vår existens och andras. Den ska handla om poetiken och teatern och filosofin.”

Någonting började växa i mig. Vi är unga. Odödliga. Vi kan förändra världen. Vi borde skriva ett manifest. Sjuhundra sidor långt. Men inte nu. Det är inte läge för det än. Först ska vi röka klart våra cigaretter. Sedan ska vi dricka varsin kopp kaffe. Mitt kaffe ska ha mjölk. Hans kaffe ska ha socker. Och efter det ska vi fortsätta diskutera vårt odödliga ungdomsverk som inte kommer att bli någonting annat än en fåfäng ynglingsdröm. Vi kommer skriva några sidor. Kanske tio eller hundra. Men det kommer inte bli något magnum opus. Det kommer bli ett fåfängt försök att skriva tidlöst. Om sju år kommer vi hitta manuskriptet i en låda, skratta åt dess charm och naivitet och säga saker som: här finns guldkorn men skönhetsfelen är överhängande. Nybörjarfel. Jag gillar den formuleringen, snygg, men den där andra, den är inte bra alls. Den är överflödig. Efteråt kommer vi älska, hamna i mellantillståndet, filosofera, dricka kaffe, röka, diskutera vårt nya verk. Kanske ett manifest. Kanske en lyrisk prosaroman. Kanske någonting helt annat. Verket som verkligen ska förändra världen. Det som ska bli vårt sanna magnum opus. Men än är vi för unga och för oerfaret naivistiska.

Han smeker min hand. Tittar upp mot mig. Ler.
Säger: John. Nu börjar snart en alldeles ny era.
Jag ler tillbaks.