Jag hade ju tänkt läsa om Den avklädda bruden, tänkte att det definitivt var dags eftersom jag bara var sexton när jag läste den första gången, den gav ett djupt intryck, jag tänkte väldigt mycket på den (mest positivt, men som jag skrivit tidigare blev jag även äcklad på ett par ställen - det behöver ju förvisso inte vara någonting negativt). Sju år är en lång tid, och kanske extra lång när det handlar om en bok om sexualitet och självkännedom, sådana tankar är ju ganska annorlunda från det att man är tonåring till det att man är över tjugo (och när man är lite över tjugo tills man är trettio-fyrtio också kan jag tänka mig), man hinner utvecklas en hel del.
Nu har jag förvisso inte kommit särskilt långt i min omläsning, men jag tycker om den. Jag känner att jag får en klarare bild av huvudpersonen (kanske är det paradoxalt då hon ska föreställa nästan-vilken-kvinna-som-helst). Och språket, som jag både gillade och retade mig lite på (den är skriven i andra person) flyter bättre, kanske har det ingenting med mig som person att göra, mer att jag dels är vanare vid sådant berättande, dels visste vad jag hade framför mig.
Jag älskar beskrivningen av karaktären Theo, huvudpersonens bästa vän (eller, ja, till en början är hon i alla fall det). Hon är färgstark, egoistisk, njutningslysten och lider av vaginism. Jag gillar att den mest sexuellt utsvävande karaktären i en bok som till stor del handlar om sex och sexualitet lider av en sådan sjukdom. Annars känns det ganska tacksamt att låta en "frigid" (jag gillar inte det ordet) kvinna drabbas av något sådant. Lite som ett straff, som när sexuellt utlevande kvinnor (eller bara kvinnor med styrka och självständighet, helt enkelt) i böcker och filmer blir våldtagna för att visa att det där går minsann inte för sig.
Jag är glad att jag läste boken som tonåring, det är givande att gå in i den med mer livserfarenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar