Segerhuva

Segerhuva av Martin Tistedt är ett väldigt märkligt stycke prosa. Verkligheten är skruvad - är det allegoriskt, symboliskt, metaforiskt? Eller är det en vriden sanning Tistedt berättar?
Språket är ömsom vackert, ömsom groteskt, ibland väldigt upprepande, cykliskt, nästan paradoxalt meditativt. Jag får känslan av drogfantasi eller mardröm. Att texten är skriven i ett, som i trans. Jag får även känslan av att Tistedt är smått galen (är inte vi alla det?), intelligent och pervers. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, mer än att jag vill ha mer insyn i Tistedts märkliga värld, de knappa sjuttio sidorna som denna bok tillfredsställer inte min förundran. Jag vill alltså ha mer, och det snart.

Mardröm? Drogfantasi?