Kvinnor, sex och äckel

Jag insåg att jag nog borde läsa mer av Elfriede Jelinek. Eller, det har jag väl insett ett ganska bra tag, åtminstone sedan jag såg den underbara filmatiseringen (av Haneke!) av boken Pianolärarinnan, eller Pianisten som filmen ooriginellt nog fick heta. Men jag insåg att jag kanske till och med borde läsa om Lust, vilken är den enda bok jag läst av henne, och som inte direkt gav mig mersmak. Det var fyra år sedan, och jag tyckte att den var märklig och äcklig. Jag tänker att den fortfarande lär vara det, men jag kanske kan uppskatta det på ett annat sätt, nu när jag vet vad jag har att vänta mig, och när jag vet att hon faktiskt även siktade på att skriva en just "äcklig" bok, hennes intention var tydligen att skriva något värre än Batailles Ögats historia (som jag inte har läst, men som jag väldigt gärna vill läsa).
Jag läser en hel del erotisk litteratur, inte för att bli upphetsad, för det blir jag inte, men för att jag finner det intressant, psykologin bakom, människans sexuella samspel, märkliga drifter och hur pass olika folk skriver om sex. Men jag har läst för lite av kvinnor, med kvinnliga huvudpersoner. Och är Pianolärarinnan lika bra som dess filmatisering (och jag vet ju vad man brukar säga, "läs boken istället", även om det givetvis finns undantag, eller bättre: böcker och filmer i samspel, där båda kompletterar varandra, kanske är mycket olika, där båda behövs, där de är lika bra fast på olika sätt) så kommer jag att älska den.

Lust

En annan bok (om kvinnor och sex) som på flera ställen äcklade mig (de värsta partierna hade inte med sex att göra, utan handlade dels om en fågel som kraschade mot en fönsterruta - jag hade en aversion mot fåglar i minst ett år efteråt - och om en tjurfäktning) var Den avklädda bruden, skriven av Nikki Gemmel, men publicerad anonymt eftersom hon märkte av en viss självcensur när hon skrev under eget namn. Jag läste den när jag var sexton, så det är hög tid att läsa om den och se hur och om min uppfattning ändrats. Jag tyckte väldigt bra om den då. Jag vet att både min mamma och min mormor försökt sig på den (vem som rekommenderade den till dem minns jag dock inte, men de visste inte att jag hade läst den något år tidigare, och ingen av dem hade ens lagt den vidriga scenen med fågeln på minnet), den föll dem inte i smaken, vilket jag förvisso kan förstå, även om jag tyckte om den varierade mina känslor under läsningen, och det är definitivt en annorlunda, för att inte säga aningen märklig (trots det verklighetsnära temat, en hemmafru som upptäcker sin sexualitet och sina egna lustar genom utomäktenskapliga förhållanden) roman.

Vad som gör mig bestört är att läsa folks recensioner om den på sidan goodreads. Givetvis får man tycka vad man vill, och jag märkte ju själv att det inte var en bok som skulle kunna passa vem som helst, men folk (främst kvinnor, vilket kanske är extra ledsamt) är extremt trångsynta och dömande, den namnlösa huvudpersonen kallas "hora" och "rövhål", ingen tycks förstå hur en kvinna kan vilja ha oromantiskt gruppsex, och att hennes man är otrogen gör det tydligen inte det minsta legitimt för henne att söka den sexuella lyckan hos andra (betänk då att hon aldrig fått en orgasm med sin man, eller alls om jag inte minns fel, och mannen har en affär med hennes sexuellt frigjorda väninna som dessutom är sexterapeut, inte konstigt om hon känner sig a) frigid och b) sugen på att ha sex på sina villkor - till skillnad från en "hora" som har sex på andras villkor).
"Sex är inte vackert längre" hör jag folk gnälla. Det är det som är grejen med boken. Sex kan vara vackert, men det behöver inte vara det. Sex kan vara vackert och romantiskt, men även fult, rått, oromantiskt, enbart köttsligt. Även när det kommer till kvinnor. Även när det kommer till alldagliga, bleka, passiva, gifta kvinnor.
Dessutom är det flera som skriver att huvudpersonen läser (tar råd från? inspireras av? det var för länge sedan jag läste boken, mitt minne kan svika mig) en "viktoriansk bok". Bara det att den är från sextonhundratalet, vad sjutton, människor!? Fast det är ändå inte hälften så upprörande att vara allmänt självrättfärdig och kalla sexuellt utlevande kvinnor för horor (maken, som också var otrogen, kallade förstås ingen för hora, honom verkade folk snarare tycka synd om för att hans karaktär inte kom till sin rätt eller vad det var). Usch. (Och ja, det hade varit precis lika vidrigt om "hora" bytts ut till "slampa", "slyna" eller dylikt.)

Den avklädda bruden