Med livet framför sej

Hur ofta kan man egentligen på rak arm rekommendera en bok hur varmt som helst efter att ha läst mindre än 30 sidor? Det har inte hänt mig ofta såvitt jag vill minnas, men det var i vilket fall så när jag började läsa "Med livet framför sej" av Émile Ajar (eller, ja, Romain Gary var det ju egentligen han hette) för någon dag sedan. Språket. Språket!! Jag blev road, fascinerad och imponerad och ville skriva ner citat hela, hela, hela tiden. Huvudpersonen, den lilla gossen Momo (en "horunge" som bor hos den ex-prostituerade madame Rosa), var helt underbar med sin barnsligt oskuldsfulla och samtidigt gammal-världsvan-farbrorsaktiga jargong. Vissa formuleringar fick jag läsa om flera gånger för att greppa hur härliga de var. Titta bara!

"Juden ifråga träffade jag aldrig, ty madame Rosa gömde honom. Dom hade lärt känna varann när dom av misstag inte blev utrotade i det judiska vårdhemmet i Tyskland, och då svor dom på att ingen mer skulle få tag i dom. Juden satt nånstans i ett franskt kvarter och tillverkade falska papper som en galning. Tack vare honom kunde madame Rosa precis som alla andra människor visa upp papper på att hon inte var sej själv. Hon sa att dom där papperna var så äkta att inte ens israeliterna kunde bevisa nånting mot henne. Fast förstås kände hon sej aldrig riktigt säker, för det gör man ju inte förrän man dör. Här i livet är det rena paniken."

Vilken språklig fantasi! Dessutom har Momo ett paraply vid namn Arthur, och det borde väl egentligen räcka för att boken ska vara utmärkt. Läs för sjutton!