Förvandlingen

Gregor såg klart vad Grete hade för avsikt, hon ville sätta modern i säkerhet och därefter jaga ner honom från väggen. Nåja, hon kunde ju bara försöka! Han satt på sin bild och lämnade den inte ifrån sig. Hellre skulle han hoppa rakt ner i ansiktet på Grete. Men Gretes ord hade nu gjort modern riktigt orolig, hon steg åt sidan, fick syn på den jättestora bruna fläcken på den blommiga tapeten och innan hon ännu fått riktigt klart för sig att det var Gregor hon såg skrek hon med gäll röst: "Gud, å Gud!" och föll ner på schäslongen med utbredda armar, som om hon gav upp allt, och blev liggande orörlig. "Gregor du!" skrek systern och hötte med knytnäven åt honom och gav honom en genomborrande blick.