Ett moraliskt dilemma

Jag vaknade klockan två en lördag av att det smällde i brevinkastet. Eftersom det, som sagt, var lördag blev jag lite förvirrad. Jag har ingen tidning, och om jag nu haft det hade det varit märkligt om den kom mitt på dagen, så jag antog helt enkelt att det var någon förvirrad reklamutdelare som ignorerat min ”Ingen reklam tack”-skylt som jag tejpat upp på ytterdörren. Jag gick upp ur min säng för att ta en titt på vad det kunde vara och det jag hittade på hallgolvet gjorde mig ytterst förvirrad. Det var en A4-sida, utskriven från en dator, med texten ”VI KRÄVER EN MILJON PUND ANNARS KNULLAR VI DIN TJEJ I ALLA HENNES KROPPSÖPPNINGAR TILLS HON BLÖDER”. Allt i versaler, som ni ser. Jag började genast fundera på vem denna tjej var. Jag har ju ingen sådan. Ett antal one-night-stands har jag ju, definitivt, både kvinnliga och manliga sådana, men inget stadigt sällskap. Bortsett från det förstod jag verkligen inte varför någon skulle be mig om en miljon pund. Jag är student och lever därmed på nudlar och öl. Även om jag hade haft en flickvän hade jag inte kunnat rädda henne från våldtäkt om summan översteg två-tre hundra pund eller så.

Jag började fundera på ett antal hypoteser. Kunde dessa personer, dessa ”vi”, ha placerat brevet i fel inkast? Det vore ju fruktansvärt i sådana fall. Om jag bara lät brevet vara skulle någon rik människa kanske inte få något tillfälle att med sin överflödiga ekonomi hindra dessa ”vi” från att våldta tjejen från att bli våldtagen i alla kroppsöppningar. Men hur skulle jag i sådana fall veta vems brevinkast som var det rätta? Jag hade ju kunnat placera det i någon annans inkast, vilket som helst, den personen kanske skulle ha koll på vem inom de närmaste våningarna som skulle ha pengar och flickvän nog. Å andra sidan – om jag skulle placera brevet i fel inkast skulle kanske den som fick det bli rädd. Den kanske inte hade träffat sin flickvän på länge, den kanske inte skulle få tag på henne för att hon var… jag vet inte, hon kanske var bakfull och sov, liksom jag, och personen skulle få panik för hon eller han kanske inte hade pengarna… Nej, det gick inte. Och dessutom kanske den skulle se mig och tro att det var jag som hade skrivit brevet, och det var det ju sannerligen inte. Jag började istället fundera på att fästa det på den allmänna anslagstavlan i entrén. Men då skulle folk som såg mig kanske också misstänka mig, och även om de inte gjorde det skulle jag inte vilja skrämma upp någon i onödan.

Det hade kunnat vara ett sjukt skämt. Det skulle det definitivt kunna vara. Vid närmare eftertanke var det faktiskt det allra mest logiska. Någon ville skämta, även om skämtet inte var det minsta roligt eller moraliskt för fem öre. Det var det troliga. Det var en teori jag definitivt kunde köpa. Men å andra sidan – tänk om den teorin visade sig vara felaktig. Då hade jag gjort mig skyldig till någonting förskräckligt. Undanhållande av information. Tänk om det faktiskt fanns en tjej. Inte förtjänade hon att bli våldtagen, inte i ett enda hål.

Jag började gå igenom alla mina senaste engångsligg, men jag kunde inte hitta någon logisk förklaring. Det kunde bara inte vara någon jag legat med. Vi brukade inte ens gå hem till mig, eftersom min ungkarlslya är så otroligt stökig. Dessutom är min säng inte vidare bekväm. Den är ganska hård. Jag som väger ganska så mycket – jag är väl inte så hemskt överviktig, men det finns definitivt lite överskottsfett på min kropp – föredrar att sova på ett hårt underlag. Men det är inte idealiskt att ha sex på. Även om det kanske är mer praktiskt än ett mjukt underlag är det inte lika romantiskt. Engångsligg kanske inte är menade att vara romantiska, men man kan ju åtminstone få tillåta sig själv lite mjukhet kan man tycka. Jag bestämde mig för att jag inte var man nog att handskas med detta alldeles själv.

Jag ringde Mike. Han svarade inte. Det var nog lika bra. Jag gillar killen, jag gillar honom skarpt, han är schysst och allt, men han är faktiskt ganska så hal och jag har ingen aning om varför jag ringde honom först.

Jag ringde Benjamin. Han lät trött. Samtalet löd:

-          J… hallå?

-          Hejsan, det är Gregory. Stör jag?

-          Tjena Gregs. Nej, för fan. Jag är lite bakis, men jag tog nyss ett magiskt piller så jag är snart i form igen. Vad vill du såhär tidigt?

-          Det är ett moraliskt dilemma.

-          … och då ringer du mig. Moralens väktare.

-          Precis.

-          Låt höra. Jag ska bara tända en cigg så att jag vaknar till ordentligt.

-          Har du hört talas om kaffe?

-          Puff, puff.

-          …

-          Puff, puff.

-          …

-          Kaffe. Det får man bara ont i magen av. Och så blir man stirrig. Berätta om det moraliska dilemmat.

-          Jag fick ett brev.

-          Åter avsändaren.

-          Eller snarare ett ark. Datorskrivet. Det stod någonting om att en tjej skulle våldtas i alla hål om jag eller någon annan inte gav några som kallade sig ”vi” en miljon pund.

-          Puff, puff. Det låter så in i helvete barnsligt.

-          Jag vet. Men tänk om det nu skulle vara äkta.

-          HAHAHA. Host! Host! Berätta för mig, Gregory, din slampa. Var är din hemliga flickvän? Om hon är lika slampig som du kanske hon bara blir glad av att få hålen fyllda.

-          Slampa kan du vara själv. Fan vad du är sjuk i huvudet.

-          Förlåt. Jag har inte vaknat än.

-          Det är lugnt.

-          Nej, men alltså. Puff, puff. Min käre Gregs. Bara släng skiten. Det är bara någon djävla skitunge som driver med dig. Den tog väl närmaste brevinkast eller något.

-          Men tänk om det inte är så.

-          Då är det inte ditt problem. Kasta ut det i korridoren. Det skulle jag ha gjort. (Oidentifierbara ljud.) Vänta lite. Jean skriker åt mig.

-          Va, är Jean hos dig?

-          Puff, puff. Ja, hurså?

-          Nej, jag hade tänkt ringa honom också.

-          Vadå? Duger inte mina råd eller?

-          Det är inte det, jag ville prata med Jean också. Jag försökte ringa Mike innan.

-          Mike är ett djävla psycho. Skitrolig grabb, men ingen att prata etik och moral med.

-          Nej, jag insåg det själv. Han var ändå inte där.

-          Tur det. Han duger att dricka sig plakat med, men inte att ha djupa samtal med.

-          Han är inte så farlig.

-          Han har ingen moral. Han är en djävla egomaniker. Puff, puff.

-          Så säger du bara för att du försvarar Jean.

-          Om du inte försvarar Jean så lägger jag på luren och skaffar dolt nummer.

-          Fan vilket morgonhumör man kan ha.

-          Puff. Cigaretten tog slut nu. Och pillret har inte börjat verka.

-          Jag förstår.

-          Bra.

-          Det spelar ingen roll om du skaffar dolt nummer. Jag vet var du bor.

-          Vad fan snackar du om nu då?

-          Ingenting. Kan jag få prata med Jean?

-          Visst. Men snacka inte om Mike. Det var för kort tid sedan, och Jean är en Mycket Känslig Själ.

-          Jag vet. Jag ska vara snäll.

-          Utmärkt. Ha det fint, så kommer Jean snart.

-          Tack. Ha det bra.

-          Hej Greg!

-          Hej Jean.

-          Vad var det du ville? Jag är hos Benjamin.

-          Ja, jag förstod det eftersom du pratar i hans telefon.

-          Haha. Jag är väl inte riktigt vaken än. Jag har inte druckit något kaffe än.

-          Ingen dag utan kaffe.

-          En dag är ingen dag utan kaffe.

-          Precis.

-          Vad var det du ville?

-          Ett moraliskt dilemma.

-          Oj då.

-          Jag fick ett brev…

-          Vad för ett brev?

-          Eller snarare ett ark. Datorskrivet. Det stod någonting om att en tjej skulle våldtas i alla hål om jag eller någon annan inte gav några som kallade sig ”vi” en miljon pund.

-          Oj då. Aj då. Då är det väl inte lönt att ta det till polisen? Om det är datorskrivet? Eller? Fan, Greg, jag kan ingenting om sådant där.

-          Inte jag heller.

-          Men du kan väl… slänga ut det i korridoren eller någonting. Så att ingen missar det. Det kan ju vara på allvar. Liksom. (Otydliga ord, det enda jag hör är ”sprit” och ”nu”.)

-          Men alltså, det…

-          Jag måste sticka. Benjamin snackar om en återställare.

-          Men alltså, Jean…

-          Ha det fint! Hoppas allt löser sig. Hej!

-          …

Övergiven av mina två alkoholiserade suputer till vänner, utan något svar på mitt moraliska dilemma. Vissa bryr sig mer om trivialiteter än om livets allvarliga saker. Et tu, Jean. Inte ens han ville lyssna ordentligt. Han som är så snäll att han nästan kan bli självuppoffrande. Men inte när det kommer till alkohol. Självklart. Vad kunde jag vänta mig?

Jag erkänner. Jag fegade ur. Jag är en mes. Jag vågade inte göra någonting med brevet. Jag bestämde mig för att ta för givet att det var ett ovanligt barnsligt, löjligt och lågt skämt. Jag bestämde mig för att det inte fanns någon flickvän i fara att bli våldtagen. Jag bestämde mig att eftersom brevet helt säkert inte hade med mig att göra hade jag ingenting att göra med brevet. Det gällde inte mig. Den eventuella tjejen gällde inte mig. Ingenting hade med mitt liv att göra. Om det nu var så djävla viktigt kunde de väl skicka ett nytt brev.

Det var avsaknaden av kaffepulver hemma. Jag är säker på det.

Jag undrar fortfarande om det verkligen fanns en tjej som blev våldtagen i alla hål. Och om det hade kunnat förhindras. På grund av mig. När jag nämner det skrattar Mike åt mig. Kallar mig naiv. Jean ser olycklig ut. Benjamin säger att jag inte ska oroa mig. Att det bara var ett skämt.

Men det gör ont i mig.