Lite översatt poesi

Lite poesi såhär en höstkväll. Min syster rekommenderade dikten för mig, det är en översättning av den norska dikten Til Ungdommen av Nordal Grieg. Översättningen är av Rod Sinclair och här kallas dikten Face the foe.

Faced by your enemies On every hand Battle is menacing, Now make your stand Fearful your question, Defenceless, open What shall I fight with? What is my weapon? Here is your battle plan, Here is your shield Faith in this life of ours, The common weal For all our children’s sake, Save it, defend it, Pay any price you must, They shall not end it Neat stacks of cannon shells, Row upon row Death to the life you love, All that you know War is contempt for life, Peace is creation Death’s march is halted By determination We all deserve the world, Harvest and seed Hunger and poverty Are born of greed Don’t turn your face away From needs of others Reach out a helping hand To all your brothers Here is our solemn vow, From land to land We will protect our world From tyrants’ hand Defend the beautiful, Gentle and innocent Like any mother would Care for her infant. Jag älskar denna tolkning av dikten, även om originalet också är otroligt fint. Här är en länk till originalet, en direktöversättning samt Sinclairs översättning.

För-förfest med fransktalande herrar

Jag dricker upp min flaska rödvin och har för-förfest med två stiliga herrar som sjunger på franska, nämligen Jacques Brel och Jean-Jacques Goldman. Jag är mycket förtjust i Jeanar och Jacquesar.

Och så undrar jag huruvida det är tillåtet att vara berusad före en förfest. Det måste det väl vara?

Gengångare och Zombies

Jag var och såg Gengångare och Zombies på Intiman i Malmö med en vän igår. Mycket intressant version av Ibsens Gengångare. Jag tyckte om den, skådespeleriet var utsökt (jag tyckte dock att Forstenberg spelade Regine väl stelt, det kändes blekt och oengagerat - tyvärr!), Henrik Svalander, Ann Petrén och Göran Dyrssen var de som speciellt fångade min blick.
Så ja, det var en väldigt kul grej. Jag kom dock på mig själv med att ibland, bara ibland, önska att det var Ibsens verkliga Gengångare jag såg. Jag tror väl egentligen mest att hela grejen med zombierna blev lite tiotalstrendig för en kulturfascist som jag i några minuter, men jag kan inte säga att jag blev särdelses störd, jag vande mig snabbt vid det. Det var en väldigt annorlunda upplevelse och jag är glad att jag såg den. Kvällens höjdpunkt var givetvis när brandlarmet gick och lokalen fick utrymmas! Tjohej!

Lite irländsk patriotism

Ixander vid Metasoxl

Jag läste en jättefin bok av Hansi Linderoth, titeln är Ixander vid Metasoxl. Språket är poetiskt och sparsmakat, inte ett ord överflödigt - romanen är bara ungefär 110 sidor lång. Den handlar egentligen inte om så mycket, Ixander (som jag antar är en slags parafras på Alexander den Store) och hans mannar ska erövra en ö, men landstigningsförsöken är mycket svåra.
Berättare är "Flogiston son av Merkator, älsklingars älskling åt Ixander." En underbar karaktär. Bokens stora behållning är Flogiston, Ixander, det vackra språket och alla märkliga saker de får se. En otroligt mysig bok.

Utdrag:
"En del finns inom ögat. Vid solnedgången visade sig på vågornas skuggsida kvicka färger av violett. Ingen källa annan än mitt öga fanns till dem. Då jag finner sådana ting brukar jag lägga dem på minnet. Sedan uppmanar jag Ixander att se noga i mina ögon och försöka upptäcka dessa ting. Sålunda sluter han inte ögonen vid våra famntag. Blott på hänryckningens högsta höjd glömmer han sig.
Då blundar även en gud."

För övrigt älskar jag att erövraren heter Ixander, får mig att tänka på Mary Renaults Alexander min härskare där Bagoas, den persiska eunucken och älskaren till Alexander, först bara kan uttala hans namn "Iskander". Alexander min härskare rekommenderar jag verkligen. Den är otroligt vacker och väldigt romantisk, men samtidigt med skärpa och kärvhet. Inger Edefeldt har gjort en otroligt bra översättning.

South Park

Tweek (inte Tweak). Jag är inte förvånad. (Inte över Butters heller, men säg det inte till någon.)

Gah!

Utkast till ett mörker

Alexander Nyströms novellsamling Utkast till ett mörker är en absurdistisk och suggestiv samling noveller, somliga obehagliga, somliga enbart bisarra. Jag tycket mycket om samlingen, den är skriven med ett vackert språk, känslan man får är väldigt speciell. Novellerna har väldigt snygga namn, bland annat Alfabetet enligt Judas, Dalìs delirium och Notturne.
Mina favoriter var den märkliga Alfabetet enligt Judas, som var som många små, märkliga noveller och fragment i ett, och den ganska obehagliga men underbara Notturne.

Ur Alfabetet enligt Judas, bokstaven A står för ATLANTISK SÖMN:
Förmodad vilometod praktiserad av invånarna i den förlorade staden Atlantis. Under atlantisk sömn rör sig den sovandes ögonlock precis som i remsömn, men i mönster som ingen känd vetenskapsman lyckats dechiffrera. Beroende på hastigheten och stabiliteten i vibrationerna kan den sovande snabba upp eller sakta ner tiden efter eget huvud. För att framkalla den här typen av sömn intages en speciell soppa på växter och mineraler före sänggåendet. Atlantisk sömn är alltid drömlös.

Jag är inte säker, men jag tror att jag vill sova den atlantiska sömnen.

Catullus

Jag älskar Catullus. Men han verkade likväl skapligt galen. Ur översättningen från 2007, Dikter om kärlek och hat:

15.
Härmed anförtror jag till dig, Aurelius
honom jag älskar mest. En blygsam bön blott:
om du någonsin känt en längtan
efter något du älskar kyskt och orört,
då beskyddar du trofast pojken åt mig,
inte från folk på stan, som där på stan
driver kring hit och dit i egna tankar,
nej, för dem hyser jag alls ingen rädsla,
det är dig han ska skyddas från och din kuk,
ytterst farlig för alla sorters pojkar.
Härja fritt med den var du vill och önskar
och hur mycket som helst när du får chansen:
men rör inte den pojken, vill jag be dig.
Ty, om du av din ondsinthet och kåthet
frestas till ett så skamligt dåd, din usling
att du lägger försåt och kniper honom,
ve dig stackare, då är du förlorad,
då ska du stoppas full med fisk och rötter
genom häcken, och med hopbundna fötter.

(Snacka om att ta ut saker och ting i förskott!)

16.
Jag ska knulla er jag i mun och arsle,
dig, Aurelius, och din fjolla Furius,
ni som inbillar er att jag är okysk
därför att mina dikter är så fräcka.
Visst, en diktare bör helst vara syndfri
själv; med dikterna är det annorlunda.
De får sin elegans och rätta krydda
om de är lite vågade och fräcka
och förmår sätta fart på det som kittlar
inte ungdomen men de ludna karlar
som har svårt att få fart på sina lemmar.
När ni läste om många tusen kyssar,
trodde ni då att jag var mindre manlig?
Jag ska knulla er jag i mun och arsle.

(Kallar ni mig okysk!? Jag ska fan knulla er i mun och arsle för det där! Jag är hur kysk som helst!)

Hell House

Jag har inte läst så mycket skräck i mitt liv, däremot har jag sett väldigt mycket skräckfilm. Mycket bra, mycket mediokert, mycket uselt, ett par guldkorn som jag älskat. Anledningen är att jag vill bli skrämd. Och jag är svårskrämd när det kommer till sådant. De obehagligaste filmerna har ofta varit de mest subtila, Vargtimmen av Bergman är en av dem. En annan film som inte direkt skrämde mig, men som jag tycker mycket om är The Legend of Hell House från 1973, regisserad av John Hough. Jag älskade stämningen, kände för karaktärerna och slutet var fräckt och väldigt annorlunda.

Nu läser jag boken filmen bygger på, Hell house av Richard Matheson. Jag tycker bra om den, likt filmen skrämmer den mig inte, men den fascinerar mig. Den innehåller flera sexuella anspelningar (bland annat så berättar Benjamin Fischer, en av huvudkaraktärerna, att husägaren Emerick Belasco, som var väldigt depraverad och pervers, försökte göra det som stod i Sades Sodoms 120 dagar på riktigt med de han bjudit in i huset). Jag tycker om det. Jag har alltid tyckt att sex och skräck spelar bra tillsammans. Det blir på något vis obehagligare så. Jag tycker om när sex görs obehagligt. Jag gillar även skräck helt utan sexuella anspelningar, asexuell skräck, dock gillar jag inte medelvägen. Skräck plus lite "trevligt" (heterosexuellt, naturligtvis) sex som lättar upp stämningen. Det tycker jag inte alls om.

Hur som haver. Jag rekommenderar Hell house om man vill läsa en klassisk spökhistoria om haunted houses, fast med originella och innovativa drag.

Filmatiseringen är från Storbritannien, boken är nordamerikansk.

Till en sällsam man från en sörjande excentriker

Jag letade igenom mina lådor idag
Och fann direkt en bild på dig
Ett gammalt svartvitt foto
Mitt hjärta visste fortfarande var det låg
Trots att min hjärna glömt för längesedan
Hur det var när du var min
Åtminstone i tanken

Jag ville alltid följa dig
Till Vesoul, Paris, till Amsterdam
Till Bryssel, till en katedral
Varthän du vill, jag följer dig
Jag minns hur du alltid brukade
Egga mig med dina rörelser
Dina läppar var till för att sjunga
Och kyssa och protestera

Du får inte gå!
På det slitna svartvita fotot
Röker du en cigarett
Som på många andra bilder
Jag vet att det var därför
Du gick bort så ung
Varför älskar du inte med mig
I en säng eller på golvet
Heta och svettiga av passion
Ger vi oss hän
Din nakna kropp mot min

Varför är det inte vi?
Varför var det aldrig vi?
Du hade inte behövt vara mig trogen
Du hade kunnat skråla med dina vänner
Voltaire och Casanova
Natten lång
Du hade inte behövt ge mig rosor
Jag skulle så glatt nöja mig
Med sötsaker i en strut
Och ett löfte
”Igen”

Den som gissar rätt angående vem den okände excentrikern sörjer får en strut godis.

Den unge Werthers lidanden

Underbart omslag!

Shaspeare, sonett 104

Du aldrig kan bli gammal, vackre vän
i mina ögon, ty din anblick tycks,
sen första ögonblicket, samma än.
Tre kalla vintrar skövlat somrars lyx,

tre fagra vårar vänts till gulnad höst,
och trenne härligt doftande april
blev brännhet juni, sedan du, min tröst,
först möttes mig - och ingen vank syns till.

Och ändå varje skönhet nöts av tiden,
om än omärkligt
långsamt, därför kan
din skönhet också vara snart förliden
fast mina ögon ingen ändring fann.

Och hör nu, framtid, hur vårt budskap löd:
långt före dig blev skönhets sommar död.

Nocturne

För första gången känner jag mig riktigt ensam.
Min kropp skälver av frossbrytningar, min bröstkorg värker för varje andetag jag tar och jag har en bultande värk i huvudet. Man behöver någon som tar hand om en när man är sjuk, det spelar ingen roll hur gammal man är.
Man behöver ömhet. En hand som stryker en över pannan. Någon som kokar varm buljong och te åt en och som sedan läser En Midsommarnattsdröm högt. Med olika röster och tonlägen för varje karaktär.
Hela min kropp värker.
Jag önskar att du var här hos mig. Du skulle väl bli vansinnigt uttråkad förstås… Eller så skulle du inte alls bli det. Du kanske skulle njuta av att äntligen få rå om någon på riktigt, vara den omhändertagande för en gångs skull.
Mina ögon svider. Jag vågar inte gnugga dem.
Mina tankar går i underliga banor. Sentimentala. Jag får mig själv att tro att jag nästan är lite förälskad i dig. Det är antagligen för att det är dig jag spontant längtar efter när jag vill ha någon att stryka min panna, koka mig en kopp te och läsa högt för mig.
Varför ska någon jag håller så nära mitt hjärta vara så långt bort,
rent geografiskt vill säga?
Jag minns din röst som om det var igår vi träffades. Ingen har en röst som du. Så fängslande, så stark och samtidigt vänlig. Jag hoppas att du är rädd om din röst. Jag hoppas att du har lagt av med cigarillerna du alltid tyckt så mycket om.
Eller så hoppas jag inte alls det. Doften av tobak, liggande över dig som en tunn slöja, är för mig en trygghetskälla, att bara tänka på den är behagligt. Jag känner mig nästan mindre ensam.
Jag läste en dikt som påminde mig om dig.
Till min stora förtret kan jag inte återfinna den.
Kanske nästa gång.

Novelltävlingar i tidningen Skriva

Jag läser vinnarnoveller och noveller som fått hedersomnämnande på tidningen Skrivas hemsida. Jag har hittat ett par favoriter.

You played Kärlek for 36 points

Festen

Kontorsgrannen

Tack, Christer

En bok om självmordets kulturhistoria i Sverige

Jag läser för tillfället en intressant och underbart vackert skriven bok om självmordets kulturhistoria. Den är skriven av Arne Jarrick, professor i historia, och heter Hamlets fråga - En svensk självmordshistoria. Hamlets fråga är förstås den om att vara eller att icke vara. Det är frågan. Det är Hamlets fråga.
Det är inte bara för att jag är otroligt intresserad av fenomenet självmord som gör boken läsvärd för mig, uppbyggnaden och språket är fantastiskt. Jarrick skriver, som sagt, vackert. Vackert och väldigt lärt med många referenser till bland annat litteraturen och filosofin. Jag får intrycket att han är en väldigt intelligent och sympatisk man. Nu är jag nyfiken på att läsa mer av vad denne historiker har skrivit.

Han skriver följande på sida 18-19, mycket intressant och fint formulerat enligt mig:
"Jag hade länge svårt att känna igen mig i en sådan frågeställning, eller att ens förstå den. Som sagt. 'Ska jag välja livet eller döden?' Att ställa upp på det så föreföll mig märkvärdigt sökt och konstlat litterärt på något sätt, inte som ett verkligt livsproblem. Man kunde inte ta en sådan uppmaning på allvar. Min fråga var den motsatta: 'Måste jag verkligen dö?' Den var inte kvalfylld på samma sätt som Hamlets, eftersom den inte ställde mig i en hopplös eller som bäst svårbemästrad valsituation. Men den var arbetsam nog ändå, fast av andra skäl. För det var just det: den visade att jag inte hade något val över huvud taget; jag hade ingen röst i den procedur som skulle utesluta mig från tillvaron. Spöklikt som i den där romanen av Franz Kafka. Medan Hamlet tog sig friheten att välja döden, kunde jag inte ta mig friheten att välja bort den. Han kunde löpa bort från livet, men döden kan man inte fly."

Jag hade tur! Jag hittade boken (som jag inte kände till sedan tidigare) på Emmaus second-hand. 30:- kostade den. Titeln, ämnet och omslaget med Ofelia lockade.