Gavalda och Karlsson

Idag har jag läst två novellsamlingar (före och efter närmare sju otroligt fina timmar på café/restaurang Satori full med samtal, vegetarisk mat, blåbärsmuffins som vi av någon outgrundlig men förmodligen ytterst logisk kallar Bosie, mer samtal, puffande på e-ciggen - för min del - och trevlig bakgrundsmusik). Den ena lånade jag av ovan nämnda goda vän, den andra hade stått i min bokhylla en lång tid och jag har antagligen köpt för en tia på någon second hand. Fast nu blev ju ordningen omvänd, det var den lånade boken jag läste sist.

Så. Den första jag läste var Anna Gavaldas Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans - en ganska allmängiltig önskan, kan tyckas. Jag hade hört mycket gott om den, och visst var den bra - men jag har väldigt svårt att beskriva den. Det är en samling berättelser om, ja, människor, rätt och slätt.
Novellerna är ofta fragmentariska, och det tycker jag om, den speciella stilen - man får egentligen inte veta så mycket om personerna, men ändå känns det... närgånget, ibland nästan påträngande. Jag tror trots det inte att det kommer att vara en bok jag går och tänker på långt efteråt, men vissa saker fastnade verkligen. The opel touch var min favoritnovell, jag kände en slags samhörighet med kvinnan. Hennes cynism, sarkasmer, distanseringen, ledan, nedstämdheten, det lilla sammanbrottet, trösten. "Vi sitter åtminstone inte i skiten."

Gavalda

Den andra novellsamligen jag läste var Jonas Karlssons Det andra målet. Jag har läst hans senare böcker och visste därför på ett ungefär vad jag hade att förvänta mig. Vanliga människor, vanliga och ovanliga situationer. Jag tyckte mycket om hur berättelserna här gick in i varandra, en karaktär som bara suttit vid ett bord i en novell är huvudperson i nästa. Mina favoriter var de som kretsade kring Gondolen, där folk stämde möten, satt och väntade på vänner som aldrig kom och så vidare. Särskilt tyckte jag om När jag vaknade var hon borta, om en kvinnas sönderfallande relation med en minister, titelns "hon".
Tyvärr tappade jag intresset mot slutet av boken, novellerna blev tristare och slutet kändes faktiskt aningen utspårat. Jag håller alltså med min män om att detta är Karlssons svagaste bok, men det var fortfarande mycket god läsning. Jonas Karlssons lägstanivå är hög.

Karlsson