Tomhet, idel tomhet

Elin Grelssons roman Du hasar av trygghet är rent ut sagt en ganska deprimerande bok - men på något sätt är det skönt, rent ut sagt befriande. Att det får lov att gå åt helvete ibland, att huvudkaraktären får lov att känna den här starka ledan boken igenom utan att erbjudas några snabblösningar. När det känns som att det inte finns någon väg ut, som att livet är inrutat och ständigt kommer att vara det är detta en motpol till litteratur om att finna kärleken eller drömjobbet eller att förverkliga sig själv eller vad det nu må vara.
Huvudpersonen Sara mår inte bra. Det är, som sagt, leda. Det är huvudvärk, sömnlöshet, ett vikariat där det är osäkert om hon får stanna kvar, slentrianmässiga parmiddagar med pojkvännen. Det är även destruktivitet - allt från att cykla över sniglar och maskar och trampa sönder rabatter till att hetsätning och meningslösa ligg. Då och då är det lätt att känna igen sig (jag hade för övrigt huvudvärk när jag läste boken, bara en sådan sak).

Vissa stycken handlar om hennes barndom, när hon är i mellanstadieåldern. Hennes mamma pikar henne för hennes valpfett, pappan lär henne om ytspänning, hon skäms över sin tidiga pubertet, hennes kompisar vill leka med hennes barbiehus (och givetvis är det en av kompisarna som vill att Barbie och Ken ska knulla hela tiden), hon läser Jean M Auel och onanerar samtidigt som hon äter choklad, hon blir retad för att hon inte lyssnar på Roxette. Hon är ständigt lite annorlunda, lite utanför. Det tycker jag också om att Grelsson tar upp - att Sara förvisso inte är ett offer för mobbing, men ändå inte riktigt passar in, ständigt står lite vid sidan av, till viss del självvalt. Detta utanförskap verkar hon känna även i vuxen ålder.
Hon gråter ofta, både som barn och som vuxen. Hon är less, uppgiven. Och det känns så bra att läsa om när man inte orkar med lyckliga människor i lyckliga förhållanden som förverkligar sina drömmar. Det gör ont och är obehagligt, men känns otroligt äkta.

Grelsson